Jakt på solnedgången

Fast rubriken borde egentligen heta ”Den misslyckade jakten på solnedgången”.

Det var en sådan där magisk vacker och skön kväll, när jag sent gränslade cykeln och tog mig bort mot Ryssbergen. Målet var att från bergets topp skildra solnedgången över Nyköping. Ett fotoprojekt jag haft ända sedan flytten ned till Högbrunn. Kvällen innan hade sett en fin färg på himmelen och jag hoppades på något liknande denna kväll.

Jag cyklade ut förbi Lindbacke och såg ett härligt ljus som ramade in naturreservatet. Det såg lovande ut.

Solen stod allt lägre på himmelen och skapade fina kontraster ute på åkrarna. Traktorns hjulspår bröt av mot det gula fältet på ett ganska markant sätt.

Strax innan Ärila golfklubb sågs molnen tätna allt mer i fjärran och de hade intagit en betydligt mörkar ton än innan avfärd. Det syntes också hur flertalet moln innehöll regn. Såg nu inte så lovande ut.

Jag cyklade förbi golfbanan där ett stort antal golfare fortfarande befann sig, trots den relativt sena timman. Nu tätnade molnen allt mer och någon fin solnedgång från toppen av Ryssbergen var det aldrig tal om. Jag struntade därför att gå uppför backen, utan tog mig istället ut på trägången vid Svanviken där denna bild togs från utkiksplatsen. Regnet närmade sig.

Det blev ett par bilder, sedan ilade jag hem med högre hastighet än jag haft på ditvägen. Fast jag var tvungen att stanna till alldeles vid Lindbacke för att ta denna bild. Himmelen norr om Nyköping var verkligen kontrastrik mot den som visades upp söder om stan.

Jag kom hem torrskodd och hade parkerat mig framför datorn i tio minuter när regnet började smattra mot altanens trägolv. Tur i oturen kanske, men den fina solnedgången över Nyköping får vänta till en annan gång.

Annons

Uppsala

Att upptäcka nya städer, nya platser och nya sevärdheter hör inte till vanligheterna. Uppsala är en stad jag tidigare bara skymtat i fjärran när man varit på väg norrut på E4:an. Jag har länge velat besöka staden, men det har stannat vid prat. Nu blev det av och en dagstur tog oss dit med tåg.

Uppsala är Sveriges fjärde största stad med sina drygt 140 000 invånare ( i kommunen drygt 210 000) och är dessutom såväl residensstad som stiftsstad. Sedan mitten av 1100-talet är man också kyrkligt centrum i Sverige och här finns dessutom Skandinaviens äldsta säte för högre utbildning, Uppsala universitet.

Östra Aros som staden ursprungligen hette, har anor från vikingatiden. Sitt nuvarande namn fick man efter att ärkebiskopssätet som låg i den lilla byn Upsalum norr om Östra Aros, år 1272 flyttades till just Östra Aros och namnet Upsalum tog man då med sig. Det fanns tidigare en liten ort med namnet Uppsala, men efter flytten fick den heta Gamla Uppsala.

En kort beskrivning av en lång historia.

Vår lilla historia från staden tar sin början i den Botaniska trädgården, strax nedanför slottet. Här gjorde vi vårt första längre stopp efter att som hastigast passerat domkyrkan och slottet på vår väg från tågstation.

Uppsala universitets botaniska trädgården anlades redan 1655, fast då i stadsdelen Svartbäcken. 1702 brann Uppsala och trädgården åsamkades stora skador. 1787 donerade Gustav III slottsträdgården till universitetet och därav flyttades den botaniska trädgården till sin nuvarande plats. Byggnaden ni ser på bilden ovan är Linneanum där orangeriet ligger. Linneanum uppfördes som en hyllning till Carl von Linné och detta på initiativ av en av Linnés lärjungar, Carl Peter Thunberg.

Den botaniska trädgården ska dock inte förväxlas med Linneträdgården som ligger på andra sidan Fyrisån och en bra bit härifrån.

Här gick vi omkring bra länge och trivdes bland trädgårdens sevärdheter. Det tropiska växthuset hoppade vi över, mest för att det kände tropiskt fuktigt ute och känslan med att kliva in och spä på de svettdroppar som letade sig ned längs ansikte och rygg, var inte till det positiva. Det räckte gott att vandra barockträdgården, där vi förresten intog en magnifikt god lunch.

Stenuppsättningar, planterade kryddväxter, blommor av alla sorter och en jädra massa fjärilar på köpet. Sevärt…

Botaniska trädgården

Efter det långa besöket i denna fina park, begav vi oss ned till Fyrisån där vi strosade lite på bägge sidor. Omringat av små torg, gamla hus, uteserveringar och grönska, gjorde det hela till en angenäm vila innan nästa strapats.

Vattennivån var låg i ån och tyvärr upptäckte man att människan inte förstår bättre än att kasta allt möjligt skit där man tycker att det passar. Uppställda papperskorgar röner uppenbarligen inget större intresse hos en del. En sorglig syn på en sådan fin å.

Så var det detta med nya strapatser. Nästa mål på vår dagstur var Uppsala slott. Om du går från Fyrisån upp till slottet, möts du av en backe modell mycket brant. Jag tror vi gick upp och ned för den tre gånger, men varför gnälla? Vill man något, så gör man det, och i det här fallet förenades nytta med nöje som så många gånger förut.

Uppsala slott påbörjades av Gustav Vasa 1549 och var då mer tänkt som en fästning för skydd mot både utländska och inhemska fiender. Två gånger har slottet brunnit och från den ursprungliga byggnaden återstår idag bara en liten del i ena flygeln.

Ett antal historiska skeenden har inträffat här. De berömda Sturemorden 1567, där den dåvarande kungen Erik XIV (som till Gustav Vasa) lät avrätta personer ur ätten Sture i ett tillstånd av paranoia. Gustav II Adolf tog här beslutet om att Sverige skulle delta i det 30-åriga kriget och drottning Kristina abdikerade från tronen i slottet 1654.

Om det bara återstår spillror av det ursprungliga slottet, återfinns en del original på borggården.

Som dessa kanoner från 1500 respektive 1700-talet.

Här ses Gunillaklockan. Ursprungsklockan är från 1588 och var menad att hänga i slottets egen kyrka, men användes istället som urverk. Under en de stora bränderna på slottet rasade klockan ned. 1752 göt man om klockan och den placerades då i klockstapeln där den står än idag.

Bysten på bild föreställer slottets grundare, Gustav Vasa.

Slottet idag inrymmer utställningshallar, konferensrum, salar som kan hyras för tillställningar och landshövdingen har här sitt säte. Vi gick en guidad tur där en ung kille berättade om slottets historia på ett mycket trevligt och informativt sätt. Man tillåts inte att vandra runt i slottet på egen hand, så några kronor är det värt att spendera.

Den här väggen återfinns i den del av slottet som var tänkt att använda som kyrka och den är i original, men skadades svårt vid en av bränderna.

Uppsala slott

Från slottet gick vi sedan nedför den branta backen, över vägen och knappt hundra meter bort ligger nästa attraktion.

Uppsala domkyrka.

Uppsala domkyrka som uppfördes i sitt ursprungsskick 1273 är Nordens äldsta och största. Som så mycket i Uppsala förstördes stora delar av domkyrkan vid storbranden 1702. Kyrkan byggdes snabbt upp igen. Interiören lämnades nästan orörd, men exteriören förlorade sin gotiska och mer storslagna stil och har därefter bara genomgått vissa mindre förändringar och restaureringar.

Innandömet är mäktigt och storslagen. Prydnader, skulpturer, målningar och gravkor pryder både väggar och tak och man måste förundras över dåtidens arkitekter och tekniken man använde.

Vissa interiörer är nästan kusliga och är man mörkrädd ska man nog inte städa kyrkan ensam efter mörkrets intrång.

Texten på den här kistan lämnar mycket att fundera över. Lite spöklikt är det…

I kyrkan ligger många kungligheter begravda, men också vetenskapsmän från trakten. Den mest kända av dessa är Carl von Linné som fann sin sista vila här.

Den mest kända är dock Vasakoret längst in i kyrkan, där Gustav Vasa och hans tre gemåler (Katarina av Sachsen-Lauenburg, Margareta Eriksdotter och Katarina Stenbock) ligger begravda.

Det finns också en stor skattkammare i kyrkan, men den får man inte bevista utan guider. Denna skippade vi denna gång och tände istället ett ljus för nära och käras välmående på vägen ut.

Uppsala domkyrka

När vi kom ut hade vädret förändrats. Grå moln drog in över staden, några regndroppar blötte asfalten och i fjärran hördes åskan.

Vi hade ett par timmar tillgodo innan tåget gick och innan vi intog vår middag (restaurang Stinsen rekommenderas) klev vi in på Upplands museum strax intill Domkyrkan.

Det såg inte mycket ut för världen när öppnade porten och klev in. Det är dock gratis att besöka museum numera och varför inte fördriva tiden tänkte vi. Vi blev positivt överraskade. Museet består av tre våningar och här man man se Upplands historia från begynnelsen till våra dagar. Ett litet, men mycket trevligt museum som rekommenderas om man är intresserad av historia. Jag tog inga bilder därinne, förutom på denna gamla skönhet.

Det fanns självklart andra ting som var betydligt intressantare än denna gamla cykel. Det som gjorde just denna intressant och rolig, var informationsskylten som ni ser på golvet.

Upplandsmuseet

Väderapparna hade utlovat regn och åska under dagen. Detta drog  förbi under den dryga halvtimme vi var inne på museet. När vi kom ut hade ovädret rört sig österut, så t.o.m. vädret var på vår sida.

En lång dag led mot sitt slut och trötta, men belåtna av besöket i Uppsala, satt vi åter på tåget hem till Nyköping.

Uppsala var en trevlig bekantskap som man gärna återvänder till. Förvisso har vi sett mycket att det som finns i centrala stan, dock inte allt, men i utkanterna återstår en rad sevärdheter som ni kan läsa lite om här…

Uppsala

 

Glaskulan…igen

Den här glaskulan känner ni igen från tidigare inlägg. Tänk så kul man kan ha i väntan på nya bilder.

Tour de Tystberga

Utgångspunkten är att under mina semestrar göra en lång cykeltur varje vecka. Då menar jag inte till hamnen eller andra välbesökta platser i centralorten, utan just lååååååånga.

Sagt och gjort. Tidig morgon slängde jag ena benet över stålhästen och begav mig iväg mot beslutat mål. En av de årliga cykelturerna tar mig till orten där jag växte upp, Tystberga.

Jag vände varv denna sommaren och började trampa norrut på gamla Riksettan. Den hiskligt tråkiga Svärtarakan var därmed avklarad i början av etappen. Tyvärr var jag medveten om den långa och branta backen vid infarten till Förola gruvor och upp mot gamla Hedvigsfors kvarn (Borrvindskvarn). Det gick ändå bra, förmodligen för att benen fortfarande var pigga och flåset bra.

Apropå Borrvindskvarn, har här funnits en rad begivenheter som dansloge, restaurang och bensinmack. Apropå bensinmackar. Ni från Nyköping kanske minns dessa som låg centralt, men som är borta sedan länge?

Jag rullade vidare på vägen och gjorde bara ett oplanerat stopp innan Tystberga och det var vägen förbi Lövsund och ned mot Uppsa Kulle.

Den gamla kungshögen från järnåldern ligger där, fint belägen med utsikt över öppna landskap och sjön Runnviken. Något specifikt besök blev det inte i år, utan jag vände och cyklade tillbaks mot gamla Riksettan och passerade därför Lövsund igen. Mäktiga halmbalar låg på åkern mitt emot herrgården och visst hade man väl gärna sett de traditionella hässjorna därute…

Vid Lövsund ligger Runnvikens pensionat & rekreation, som verkar bli allt populärare. Här finns också möjligheten till Bed & Breakfast och du kan köpa färska grönsaker till rimligt pris. Värt ett besök m.a.o.

Jag svängde inte in mot Tystberga via den första avfarten, utan cyklade uppför backen och stannade vid parkeringsplatsen på dess topp. Därifrån tog jag bilden på Näsby säteri…

och också denna över sjön Runnviken.

Runnviken med dess djup på 10,5 meter och en yta av 4,29 kvadratkilometer, är den sjö som ligger närmast Tystberga, Östersjön inräknad. Tyvärr finns det inga egentliga badmöjligheter här och som gammal Tystbergabo kan man tycka att det är synd. Tänk en ordentlig iordninggjord badplats med sandstrand, bryggor ut i havet och ett sommaröppet fik. Något för kommunens turistsamordnare att tänka på?

Egentligen var planerna att ta sig upp till den lilla borgruin som ligger på toppen av berget mellan de två avfartsvägarna till Tystberga. Jag har aldrig varit där och lär väl aldrig komma dit heller, då stigen upp var helt igenväxt. Synd att kommunen inte har intresse av att bevara mindre kända, men historiska platser. Det skulle räcka om man slog gräset och röjde bort sly och nedfallna träd, men men…

Snart var jag på plats i min uppväxtort, här sett från Hembygdsföreningen.

På den här turen var inte ett närmare besök i samhället inplanerat, utan var mer koncentrerad till omgivningen. Dock kan man konstatera att Tystberga och andra mindre orter i kommunen fått klockan att stanna. Det händer tyvärr inte mycket, samtidigt som det ena storsvulstiga byggprojektet efter det andra påbörjas i tätorten. ”Landsbygden ska leva” är en slogan politikerna använder för att värva röster till valen, men bakom orden klingar det tomt. Tystberga, precis som övriga mindre orter, verkar förvisso sakna intresse hos kommunens ansvariga, men precis som på övriga småorter vittnar byggnader om fornstora dagar när politikerna insåg vikten av en levande landsbygd och inte bara ord använde orden på affischer.

Som den gamla silon som sjöd av liv, men som idag står där som ett monument av en svunnen tid…

…och är en kontrast till det senaste och kanske sista byggprojektet i samhället, Tystbergas eget Bullerbyn, Seniorum. Seniorum som skapats av lokala eldsjälar och inte genom kommunens försorg.

Cykeln tog mig vidare och ett besök i Tystberga fyller mig alltid med en blandning av glädje och vemod. Glädje över alla roliga minnen man har härifrån, alla härliga vänner man hade och alla profiler man lärde känna namnen på. Vemod för att Tystberga är en av de orter i kommunen som politikerna vänt ryggen och uppenbart inte anser vara värt att satsa på.

Bedrövligt.

Jag skippade Nynäs slott som tillsammans med Stendörren är Tystbergabygdens turistmagneter. Istället tog jag den mindre trafikerade vägen ut mot kustvägen. Härligt landskap som visade upp en härlig variation av färger.

På denna mindre och kurvigare väg ligger ett annat slott. Mindre känt, mindre i storlek och inte lika turistanpassat, Björksunds slott.

Slottet från 1720-talet kan så vitt jag förstår endast besökas efter avtalad tid. Några allmänna guidade turer finns inte som på grannen Nynäs. Annars finns det stugor att hyra på ägorna, men framför allt handlar det om jakt och bl.a. har vår nuvarande kung varit här och jagat.

Mitt förhållande till Björksund är att jag under min tid som fotbollsspelare i Tystberga Gif gick som drevkarl under älgjakten i ett led att samla in pengar till föreningen. Jag jobbade också en sommar i den s.k. ”torken”, en verksamhet jag inte vet om den fortfarande är igång.

Den här fina allén leder till och från slottet och efter den gick min färd mot nästa stopp där medhavd lunch var tänkt att intas.

Platsen för stoppet var Helgö.

Här fanns förr en av alla nedlagda livsmedelsbutiker utanför Tystberga. Helgöhandel var en plats där vi ofta stannade och handlade ät- och drickbart när vi glin var på biltur med våra föräldrar. Butiken lades ned för många år sedan, tillsammans med Sättersta handel, Nynäs handel och två livsmedelsbutiker inne i Tystberga, som alla fick ge vika för konkurrensen från nya köpcentrum och billigare butiker i centralorten.

Under ett par år fanns här ett sommaröppet fik, men också här var konkurrensen mördande och det bar sig helt enkelt inte. Sedan några år finns här istället Helgö kajak som att döma av tillströmningen verka gå bra och varför inte? En kajaktur i Tystbergas vackra skärgård är banne mig inte fy skam och något som lockar folk från både när och fjärran. Här satt jag och åt min lunch, samtidigt som flertalet kanotister begav sig ut på Östersjöns lugna vatten.

Ja, en och annan motorbåt störde förstås tystnaden och skrämde bort sjöfåglarna som annars simmade sida vid sida med kajakpaddlarna.

Helgö har också en liten historia av fiske. Fisk som såldes i en av småstugorna utanför Helgö handel. Jag vet inte om man fortfarande bedriver denna verksamhet, men av den upplagda båten att döma gör man inte det.

Gamla slipers ned i vattnet och annan utrustning vid vattenbrynet vittnar ändå om att någon form av verksamhet ute på Östersjön har pågått.

Dagen var varm, så där lagom härligt varm. Lite drömmande tittade jag ut över vattnet och bort mot Helgö herrgård som ligger insvept i grönska (syns inte på bilden), herrgården som förövrigt ritades av samma arkitekt som skapade Centralstation i Nyköping.

Jag hade beslutat mig för att bada under den här cykelturen. Doppet i Brunnsviken tidigare under semestern räknas inte riktigt som ett bad, så det här var tänkt att bli den riktiga badpremiären. Lagom svett, lagom mätt och nöjd med dagen så långt, bröt jag upp och trampade ett par hundra meter till närmaste bad…

…Strömmingsvarpet, precis bortom Helgö herrgård. Här tillbringades många sommardagar när jag var ung och under en sommar var simskolan förlagd hit istället för vid insjön Likstammen på andra sidan Tystberga.

Det var mycket folk på den lilla badplatsen, men jag hittade en plats att bre ut handduken på och snart låg jag i vattnet och njöt av svalkan i det tjugogradiga vattnet.

Sedan kom givetvis det nödvändigt tråkiga. De cirka två milen in till Nyköping. De gick i sträck, då viljan att stanna inte var lika stor som viljan att komma hem. Det blev en heldag, cirka sex mil och förmodligen en hel del förbrända kalorier. Nytta med nöje heter det och en lång cykeltur på den sörmländska landsbygden förenar de bägge.