På resande fot

Inläggen ni just läst innehåller bilder som inte är dagsfärska, något ni kanske insett. Inläggen kommande två veckor är också de i själva verket producerade vecka 38 och 39, men det kommer att publiceras flera inlägg under denna tid och jag hoppas ni följer också dem. Anledningen är att jag för närvarande är på resande fot och för att hålla intresset uppe tills bilder från denna tripp läggs upp, så blir det bilder och inlägg jag hoppas kan intressera. Lite musik och omröstningar blir det också. Jag läser givetvis alla kommentarer, så kommentera gärna.

Var jag i denna stund befinner mig?

Kanske denna låt kan ge lite klartecken?

Annons

En kväll när mörkret föll del 2

Det var på väg till Tjuvholmen den fantastiska kvällen inleddes. Kvällen som avslutades i förra inlägget.

Vägen förbi koloniområdet Ängstugan är väl inte direkt cykelvänlig och inte blir det bättre när man passerat och befinner sig mellan koloniområdet och Tjuvholmen. Jag stannade inte till direkt vid utkiksberget, utan fortsatte cirka 100 meter ut till den lilla småbåtshamnen för att se om det fanns något att föreviga. Möjligt att det fanns det om jag hade velat lägga ned mer tid, vilket jag inte ville. Det här trädet som stod så ensam ute på fältet var väl det som fångade störst intresse.

Väl uppe på berget var det bara att blunda och njuta av sensommarvärmen. Dryga 23º visade mätaren utanför köksfönstret och det var riktigt ljumma vindar som drog in från inloppet till Nyköping. Jag vet inte om Styvmorsviolen är en höstblomma eller en som inte insett att sommaren är passerad och hösten inledd, men det växte gott om dem i klippskrevorna.

Med zoomobjektivets hjälp kom man ganska nära höghusen vid Rosvalla. I verkligheten skiljer det cirka 2 km fågelvägen, uppmätt via denna webbsida.

Himmelen började inta en något gul/orange skiftning bakom molnen och genom dessa strålade solen i vackra mönster, men det skulle bli bättre.

Båten på bilden låg stilla hela kvällen och på Instagrambilder från Tjuvholmen har jag sett samma båt de senaste veckorna. Varför den ligger där är en fråga många säkert ställt sig.

Annat var det på farleden intill Nyköping. Där passerade båtar i tät följd, troligen in mot sitt vinteridé, för nu måste väl ändå båtsäsongen nalkas sitt slut?

Tiden gick och himmelen skiftade färg hela tiden. De som tror att solnedgångar och skymningsbilder gör sig bäst under helt molnfria dagar, har nog inte klart för sig att moln i lagom mängder är ett måste om man ska få riktigt bra och intressanta bilder. Solens strålar började synas allt bättre genom molnen strax innan jag begav mig hemåt igen.

Det var en härligt vacker och skön kväll därute på Tjuvholmen, men jag hade också andra mål med denna utflykt.

När jag cyklade förbi kanotstadion gick det inte att undvika vyerna som visade upp sig. En nästan spegelblank vattenyta, ett härligt sken och så bostadsområdet ute på Brandholmen.

De bägge tvillingtornen vid Rosvalla visade sig från en bättre sida från det här hållet än utifrån Tjuvholmen…

…och mellan kanotstadion och piren var gässen på väg mot sydligare breddgrader.

Lite märkligt hur bilder kan förändras bara genom att vända kameran mot ett annat väderstreck. Bilden på de bägge höghusen ovan är tagen bara någon minut innan bilden nedan. Den klarblå himmelen fick en helt annan lyster och ett mer dramatiskt utseende när den nedgående solen fick himmelen att skifta i gult och orange.

Det var här jag insåg att piren och området kring dansbanan passade sig bättre för bilder på den nedåtgående solen, så det var här det förra inlägget egentligen började.

En kväll när mörkret föll del 1

Nu nalkas vi en tid där man inte behöver stanna uppe hela natten för att se vackra solnedgångar i vår stad.

I detta och nästkommande inlägg behövs egentligen ingen närmare beskrivning, förutom att en sen eftermiddag och kväll tillbringades vid inloppet till Nyköpings hamn. För att förvirra er börjar jag bakifrån med bilder som togs lite senare på kvällen. Samtliga är tagna från den långa piren och den ytterst lilla parken intill dansbanan.

Släbro

Det var en magisk sensommardag när frugan och jag packade ned kaffe och fikabröd och begav oss ut på en långpromenad.

Det slutliga målet var hällristningarna vid Släbro som jag aldrig sett annan än på bild. Detta trots att farfar gärna tog oss barnbarn med ned till ån när vi hälsade på i Oppeby där de bodde.

Innan vi placerade oss på en bänk och njöt solen och det medhavda, tog vi stigen in i skogen bakom Krikonbacken. Här har jag aldrig gått, trots det historiskt intressanta området. Sörmlandsleden går här och är du intresserad av svensk historia kan du läsa om hur vikingarna byggde en bro över ån och vars brofästen man fortfarande kan skönja. Intill stigen ligger också en del gravrösen, hålvägar och runstenar (som vi missade då vi gick på andra sidan om ån). Leden sträcker sig också genom en vacker och intressant natur med täta skogar och öppna fält. En härlig promenad för den som gillar natur och svensk historia.

För att inte hoppa för långt fram, så inledde vi vår promenad genom att passera förbi Nya kyrkogården, förbi Frisksportartorpet, över den trafikerade vägen ut mot Skavsta, genom Oppeby och ut till Släbro. Där startade vår runda nedanför kullen med de berömda hällristningarna. Höstens färger hade redan börjat skönjas (bilderna är tagna den 4:e september då promenaden gick av stapeln) på träden.

Denna byggnad har jag inget datum på, men vad jag förmodar är den idag en del av Oppebys förskola. Ni som läser detta kanske har mer info att ge?

Jag tog inte så många bilder på den härliga promenaden i skogen, men så småningom hamnade vi åter vid Krikonbacken och från Krikonbacken tog vi vägen över bron och ned på andra sidan. En vacker plats i Nyköpings utkant och en diametral skillnad till andra icke namngivna områden på andra sidan stan.

Rönnbären vittnar om en stundande kall vinter, eller gör de inte? Sak samma, det blir vad det blir, men vackert lyser de upp en annars mörk bakgrund.

Några hungriga änder som simmandes i tron att de skulle få dela vår matsäck, men tji…

Snart var vi framme vid vårt mål, Släbros hällristningar. Inte förrän 1984 upptäcktes de och det förklarar varför inte farfar kunde visa upp dem och ge oss en historisk tillbakablick. Googlar man efter lite information läser man att ingen egentligen har kunnat tyda tecknen och att man inte funnit dess like någon annanstans i världen.

Cirka 700 tecken (Wikipedia) har man räknat till, de flesta ifyllda på senare år och några man bara kan skönja. Man har daterat området kring Släbro och de gravrösen jag tidigare berättade om och kommit fram till att människor levde och verkade här för mer än 2 000 år sedan. Vilka ristade då in dessa figurer, varför gjorde man det och vad betyder de? Spännande, inte sant?

Självklart finns det skitstövlar som inte kan skilja på ditt och mitt och vad som är rätt eller fel. 2014 hade någon/några av dessa skitstövlar roat sig med att vandalisera berghällarna genom att rista in egna tecken. Dessa är inte lika djupa som de fornnordiska och kommer att försvinna med tid, men vad är det för jä**la idioter?

Släbro ligger också vackert med kullarna på ena sidan, täta träd och så ån precis bakom.

Det här trädet roade oss. Vi första blicken såg den ut att vara omkullblåst eller möjligen bruten, men vid en närmare titt så har den faktiskt växt så här.

Efter fikapausen och innan promenaden hem, stannade vi till nere vid ån och tittade ut över det glittrande vattnet. Vad är det man kallar stunder som denna? Livskvalitet?

Vägen hem gick över koloniområdet Anderslund och där möttes vi av en skylt som förkunnade att man kan få se kvinnor topless, om man har tur eller möjligen otur…

En mycket trevlig promenad i ett område jag utforskat alldeles för lite. Den enda missen är runstenen som hittades av badande i början av 30-talet. Den får bli målet nästa gång jag har vägarna förbi, men här kan man läsa lite mer och se bilder.

Lite fler bilder och mer text om hällristningarna kan ses här.