Ska man lita på TV:s meteorologer, på appen eller på det man ser med blotta ögat?
Frågan accentuerades idag. Meteorologen stod på TV igår och sade att söndagen skulle bjuda på sol och upp emot 18°. Våra mobilappar visade en sol när vi satt vid frukostbordet. Verkligheten visade en mulen himmel och ca 7°.
Vi hade hursomhelst bestämt att ta en långpromenad på förmiddagen. Igår köpte vi fikabröd som skulle medhavas och intas i en solig sluttning vid Lindbacke. Jag kan direkt avslöja att både kaffetermosen och fikabrödet fick stanna hemma. Vi skippade meteorologens fagra löften, mobilappens stora sol och förlitade oss på det vi såg med våra ögon.
Den här bilden som är tagen från Gumsbacken och bort mot Lindbacke förklarar varför.
En ganska gråmulen himmel som passade sig bäst att föreviga i svartvitt. Lägg därtill en liten irriterande blåst som rörde upp lite torr sand på gångbanan och ni förstår att en fika vid en solig glänta i naturreservatet kändes avlägsen.
Kameran var förstås med, främst för att fånga vårkänslor. Så mycket av denna vara såg vi inte när vi traskade gång och cykelvägen förbi köpcentret och in på Sörmlandsleden vid Stora Kungsladugården. Desto mer härliga motiv, som den här stugan vi ständigt funderar över när vi passerar. Vad används den till?
Träden är fortfarande spretiga och lövfria. Med sina långa grenar och tjocka stammar visar de att de stått där i många och långa år.
Stigen ut mot Lindbacke brukar under vår och sommar kantas av frodig grönska, fjärilar och andra småkryp som lever upp när värmen kommer. Under promenaden såg vi inte det minsta lilla vårtecken i dikeskanterna. Inga tussilago, inga blåsippor och andra vårtecken vänner och bekanta berättat om. Det kändes lite grått som bilden nedan visar.
Fast ju närmare naturreservatet vi kom, ju mer sprack molntäcket upp och plötsligt kändes det bättre att ändra kamerans inställning till sitt ordinarie bruk. Plötsligt kändes det bättre att föreviga omgivningen i färg.
Vi tog de små stigarna runt Lindbacke och vid dess västra sida hade merparten av molnen skingrats och solen värmde plötsligt i ansiktet. Nu ångrade vi att kaffetermosen och mazarinerna stod kvar i köket. Skönt, skönt, skönt…
Lindbacke är en gammal plats med anor från järnåldern. Det märks inte minst på träden som känner av tidens tand. Fler och fler börjar luta betänkligt och många börjar tappa grenar som antingen hänger i sina sista senor eller ligger på marken nedanför. Det syntes också spår av naturvårdare som kapat träd och rensat bort sly. Lindbacke besöks av många Nyköpingsbor och då måste man självklart se till så inga skadas av nedfallande träd och grenar.
Djurlivet då? Förutom de närvarande fåglar man ofta hör, men sällan ser, så var det dött på den fronten. Fast de här små liven vittnar ändå om att våren är kommen och att vi snart man besöka platsen med en fikakorg utan att behöva förlita oss på meteorologer eller mobilappar.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
stefansvardag.wordpress.com 