Svårt att tro idag, men igår var det stundom ett riktigt härligt väder. Jag tänker inte nämna att vi möttes av både regn, snö och hagel när vi cyklade upp på stan för att fira en 2-åring. Trevligare att skriva om morgonen och förmiddagen, då vädret visade sig från en mer positiv sida.
Jag satte mig på min nyköpta cykel (den förra stals som en del av er känner till) och drog iväg med riktning mot naturreservatet Linudden. Det fanns en viss anledning med just de målet, en kärt och välkänt vårtecken det finns gott om på denna plats.
Nej, det var inte hästarna vid Örstigsnäs ridskola…


…inte heller någon av de alla fåglar man hör bättre än man ser…

…och förvisso är detta ett vårtecken, men ett sådant jag gärna är utan. Nej, det var inte heller dessa lilla kryp jag var ute efter.

Linudden som sådan är för mig och många andra Nyköpingsbor, en källa för rekreation och naturnära upplevelser. Det är skönt att bara bege sig hit, ströva lite i markerna och bara njuta av den rika floran och faunan. Så här dags på året är naturreservatet inte lika lummigt som under sommarmånaderna. Det här trädet strax intill själva naturreservatet visar på något sätt vägen…

…och vänder man blickarna upp mot skyn, spretar grenarna ganska spöklika och tomma på löv.

En viss grönska kunde man ändå skönja mellan de kala träden, inte minst mossa som växte ganska rikt på de många omkullfallna träd som ligger längs med stigen man vandrar och som är en del av Sörmlandsleden. Jag vet inte om reglerna för naturreservat är desamma som för urskogar där man inte får röja nedfallna träd och sly. Om inte kanske det vore skäl för Länsstyrelsen att skicka ut folk för att röja bort det värsta för de många besökarnas skull. Jag vet att nedfallna träd, murkna stubbar och sly är platser där många djurarter trivs, bygger bo och gömmer ungar och till syvende och sist är det kanske detta man ska beakta i första hand och inte de mänskliga besökarnas väl och ve.

Fast här och där började det spira nere på marknivå och förmiddagssolen gjorde sitt bästa för att hjälpa till.

På sina håll var det en magisk känsla när solens strålar skapade långa skuggor på den gröna marken.

Nu var inte heller träd och buskar de vårtecken jag var ute efter. Fast man börjar nu närma sig det verkliga målet.

Nej, inte riktigt, även om det var en vacker syn där jag låg raklång på marken och tog bilder. Ja, det var inte åsynen av 193 centimeter Stefan som var vacker, utan denna lilla blomma som på sina håll växte intill mitt slutmål.
Här fanns också många exemplar av detta välkända vårtecken i vår del av Sverige…

…och nu började jag närma mig just det vårtecken så många talar om. Ni börjar kanske ana när ni ser följande bild.

Japp. Linudden är känt för sitt hav av vitsippor. Jag vet inte varför just vitsippor är mer omtalat som vårtecken än blåsippor, men så verkar det vara.
När jag anlände till naturreservatet var det fortfarande tidigt och lite kyligt. Vitsipporna som stod tätt hade inte riktigt vaknat, utan kröp ihop som skydd mot den kyla som fortfarande var märkbar.

Fast ju längre tiden led, ju fler började visa sig från sin rätta sida. Nu hade jag inte tid att stanna så länge p.g.a. kalaset jag nämnde tidigare. Fast innan jag satte mig på cykeln igen, lyckades jag hitta ett antal av denna lilla, men vackra blomma, som öppnat sig för allmänhetens beskådan.

Jag roade mig också. När jag tyst och sakta gick längs med stigarna för att försöka smyga mig på de hackspettar jag ville få med mig hem i kameran (ingen ville vara med på bild), åstadkom jag denna bild som blev den bästa av flera försök.

Lång slutartid samtidigt som kameran panorerades längs med trädstammarna. Man kan få ganska häftiga effekter med långa slutartider och en kamera i sakta rörelse, fast bäst kanske det är under lite mörkare förhållanden.
Linudden är ett naturreservat sedan 1947 och ingår sedan en tid tillbaks i det europeiska nätverket Natura 2000. Vi får hoppas att Nyköping kommuns nästan maniska strävan efter att bygga bostäder på snart varje grönområde, åtminstone gör ett undantag för denna natursköna plats. Tyvärr kryper det nya bostadsområdet Örstig allt närmare och sedan några år tillbaks har delar av Sörmlandsleden fått ge vika för villor i miljonklassen. Tvärs över Nyköpingsfjärden syna andra områden där moderna byggnader ersatt gräs och skog.

Lite kuriosa om Linudden. Platsen är inte bara naturreservatet, utan det riktiga Linudden hittar man 1 km bort längs vägen. Numera är detta en plats för sommarstugor och möjligen några året runt-boende, men hur många vet att detta var en populär festplats på 20 och 30-talen? Här fanns ett stort danspalats med både servering och musikestrad. Då det var en ganska lång väg att färdas, införskaffade ägaren en båt som han körde gäster i till och från stan.
Detta magnifika och bortglömda danspalats kan ses på denna bild, hämtat från Bygdeband.se och från tiden det begav sig.
En av så småningom flera båtar som körde gäster över fjärden kan ses på denna bild, också den hämtad från samma arkiv.
1938 dansades det för sista gången i detta för många okända palats och såväl denna som ägaren Carl Flacks villa får väl idag ses som okända kulturminnen i utkanten av Nyköping. En av mina personliga favoriter när det gäller att njuta av naturen, ligger också en bit bortom naturreservatet. Döhälla är namnet. Vart namnet kommer från har jag inte lyckats utröna och jag tänker inte tala om var det ligger, för då kanske just du har ockuperat det lite skraltiga bord där man kan inta sin medhavda matsäck nästa gång jag kommer dit.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …