Det grå Nyköping

Ingen har undgått det typiska aprilvädret i Nyköping den senaste veckan. Växelvis sol, moln, snö, regn och hagel. Det är nog många som slitit sitt hår i ren förtvivlan, inte minst uteserveringarna som tagit ut sina möbler och alla som väntat på att få ha sin första grillkväll med vännerna.

Dagen när bilderna nedan togs var just en sådan dag när man inte visste om vinter- eller vårjackan skulle plockas fram när jag traskade till jobbet. Ja, jag hade med mig kameran i syfte att ta en promenad efter avslutat arbetspass.

Förvisso höll sig temperaturen över nollan när jag 05:20 närmade mig Storgatan, men det kändes lite kallare än så. Lite ljus kunde dock skönjas i fjärran och vissa förhoppningar fanns om en trevlig promenad på eftermiddagen.

När jag anlände arbetsplatsen och vände blicken mot söder såg det alla annat än ljust ut. Tunga moln drog förbi, även om riktningen var oklar.

Åtta timmars hårt arbete och därefter en promenad i trakterna kring hamnen och slottet. Bilderna som togs på promenaden gjorde sig bäst i svartvitt och varför förstår ni snart.

Jag erkänner. Svart-vita bilder skapar ofta en annan dimension än naturliga och visst är det något extra med regntunga skyar. Var eftermiddagen då så grå som bilderna visar? Nej, det fanns lite glädje mellan molnen, men det gällde att passa på att föreviga dessa.

På promenad i utkanten av stan

Motion och fotografering, en ganska bra kombination…om det nu inte vore för alla fotostopp längs med slingorna jag vandrar.

Det är svårt att hitta nya rundor i vår del av Nyköping, men de finns naturligtvis. En vi fann förra året tack vare en motionerande granne, har blivit något av en favorit. Kuperad terräng, skog, öppna landskap, stigar, grusvägar, asfalt och så några kliv över diken. Perfekt….

Dagen till ära tog jag en liten avstickare runt det lilla koloniområde som finns i utkanten av Hemgården. Tyckte det såg ganska slitet ut, men kanske att säsongen inte är den rätta.

Intill kolonilotten ligger en stor lada som jag länge funderat över. Vad har den använts till, används den idag och i sådana fall till vad? Ladan i sig ser ganska välbevarad ut om än lite skev och vind och dörrarna är belamrade med relativt nya lås. Däremot utgör exteriören något av en perfekt kuliss till ”The Walking Dead” eller andra zombie-inspirerande serier.

Den sena snön och de lite kyliga morgnarna visade sig längs med vägen och för den delen, under stuprännorna på ladan.

Efter denna korta avstickare gick jag förbi Röda villan, de trista modulerna där några av stans socialt utslagna lever och upp i skogen bakom Nöthagsvägen. När jag kommer ut på grusvägen efter den lummiga stigen springer denna varelse ut framför mig. Att jag skulle ha kameran i högsta hugg och beredd på överraskningar var förstås inte att tala om. Jag fick kasta upp kameran till ansiktet och använde de inställningar som var. Därav den något usla kvalitén.

Längs med grusvägen ned mot Vattenfalls stora anläggning hördes fåglar sjunga, men som vanligt är de svåra att se och de man ser är de vanliga arterna.

När jag kom ut i lite öppnare landskap lyfte två rovfåglar av okänd art från två elstolpar och flög i riktning bort från mig. Verkar inte vara min tur att få fånga en rovfågel med kameran.

Träden som kantade grusvägen börjar grönska allt mer, även om vinterns kyla fortfarande märks av i markerna.

Märks gör också spåren av människan. Att ta med sig en halvtom/halvfull pet-flaska verkar vara jobbigt. Varför den låg där på en EU-pall mitt i ingenmansland kan man fundera över.

Andra spår i området är tillverkade av människan i syfte att ta människan på snabbast möjliga vis mellan punkt A och punkt B. Med huvudet mot marken för att få en bra vinkel, var tankarna på ett eventuellt annalkande tåg från andra hållet ganska avlägsna. Jag hade förmodligen känt vibrationerna innan lokföraren hängde sig på tutan.

Intill spåret ligger en gamma byggnad, givetvis nedklottrad. Intill denna nedklottrade byggnad står en gammal pump…

…och nedanför denna pump som läckte vatten hade vattnet frusit och bildade fina formationer i gräset.

Nu befann jag mig på den lilla grusvägen som leder till Lilla Kungsladugården. Det är av naturliga skäl mer intressant att gå sträckan under sommaren när fälten bågnar av olika sädesslag och fåglar som försöker norpa ett och annat ax. Nu syntes bara spåren av de fordon som rör sig bland åkrarna under högsäsong.

Den här lilla byggnaden som står intill väggen fyller säkert sin funktion, men till vad har jag inte en susning om. Att den är nedklottrad och delvis vandaliserad kommer inte som en överraskning. Vet inte varför, men dessa klottrare lyckas också hitta till mer avlägsna platser för att förstöra andras egendom. Märkligt släkte det där.

Diket löper parallellt med järnvägsspåret och grusvägen upp mot Lilla Kungsladugården…

…och ovanför diket passerade detta lilla plan mot Skavsta.

Ni har inte sett några fotografiska mästerverk och det är inte heller sådana jag är ute efter på mina promenader. Det handlar mer om motion än om fotografering och bilderna är mest till för att dokumentera sträckan och det man kan se på vägen jag vandrar.

Den här bilden kanske blev den som jag skulle kunna tänka mig att skriva ut på fotopapper och sätta in i albumet. Inget mästerverk, men det finns åtminstone en idé bakom.

Så mycket till vilt följde mig inte i spåren, fast tamdjur i form av katter fanns det gott om i området kring bostäderna runt Lilla Kungsladugården. Nyfikna var de också och synen av denna lilla varelse påminde mig om det vattenkrig frugan har med våra grannkatter.

Snart var jag ute på asfalterad och trafikerad väg. En sista blick över de öppna landskapen påminner mig om att jag föredrar lugna landskap framför stressiga och bullriga stadsmiljöer. Miljöer som jag förvisso gärna besöker korta perioder, väldigt korta perioder, för att njuta av sevärdheter, en kall öl på en uteservering och synen av människor som snabbt ilar förbi på sin väg.

Fast det är ändå något visst med att se staden i backspegeln när de öppna landskapen väntar några mil bort.

 

Linudden

Svårt att tro idag, men igår var det stundom ett riktigt härligt väder. Jag tänker inte nämna att vi möttes av både regn, snö och hagel när vi cyklade upp på stan för att fira en 2-åring. Trevligare att skriva om morgonen och förmiddagen, då vädret visade sig från en mer positiv sida.

Jag satte mig på min nyköpta cykel (den förra stals som en del av er känner till) och drog iväg med riktning mot naturreservatet Linudden. Det fanns en viss anledning med just de målet, en kärt och välkänt vårtecken det finns gott om på denna plats.

Nej, det var inte hästarna vid Örstigsnäs ridskola…

…inte heller någon av de alla fåglar man hör bättre än man ser…

…och förvisso är detta ett vårtecken, men ett sådant jag gärna är utan. Nej, det var inte heller dessa lilla kryp jag var ute efter.

Linudden som sådan är för mig och många andra Nyköpingsbor, en källa för rekreation och naturnära upplevelser. Det är skönt att bara bege sig hit, ströva lite i markerna och bara njuta av den rika floran och faunan. Så här dags på året är naturreservatet inte lika lummigt som under sommarmånaderna. Det här trädet strax intill själva naturreservatet visar på något sätt vägen…

…och vänder man blickarna upp mot skyn, spretar grenarna ganska spöklika och tomma på löv.

En viss grönska kunde man ändå skönja mellan de kala träden, inte minst mossa som växte ganska rikt på de många omkullfallna träd som ligger längs med stigen man vandrar och som är en del av Sörmlandsleden. Jag vet inte om reglerna för naturreservat är desamma som för urskogar där man inte får röja nedfallna träd och sly. Om inte kanske det vore skäl för Länsstyrelsen att skicka ut folk för att röja bort det värsta för de många besökarnas skull. Jag vet att nedfallna träd, murkna stubbar och sly är platser där många djurarter trivs, bygger bo och gömmer ungar och till syvende och sist är det kanske detta man ska beakta i första hand och inte de mänskliga besökarnas väl och ve.

Fast här och där började det spira nere på marknivå och förmiddagssolen gjorde sitt bästa för att hjälpa till.

På sina håll var det en magisk känsla när solens strålar skapade långa skuggor på den gröna marken.

Nu var inte heller träd och buskar de vårtecken jag var ute efter. Fast man börjar nu närma sig det verkliga målet.

Nej, inte riktigt, även om det var en vacker syn där jag låg raklång på marken och tog bilder. Ja, det var inte åsynen av 193 centimeter Stefan som var vacker, utan denna lilla blomma som på sina håll växte intill mitt slutmål.

Här fanns också många exemplar av detta välkända vårtecken i vår del av Sverige…

…och nu började jag närma mig just det vårtecken så många talar om. Ni börjar kanske ana när ni ser följande bild.

Japp. Linudden är känt för sitt hav av vitsippor. Jag vet inte varför just vitsippor är mer omtalat som vårtecken än blåsippor, men så verkar det vara.

När jag anlände till naturreservatet var det fortfarande tidigt och lite kyligt. Vitsipporna som stod tätt hade inte riktigt vaknat, utan kröp ihop som skydd mot den kyla som fortfarande var märkbar.

Fast ju längre tiden led, ju fler började visa sig från sin rätta sida. Nu hade jag inte tid att stanna så länge p.g.a. kalaset jag nämnde tidigare. Fast innan jag satte mig på cykeln igen, lyckades jag hitta ett antal av denna lilla, men vackra blomma, som öppnat sig för allmänhetens beskådan.

Jag roade mig också. När jag tyst och sakta gick längs med stigarna för att försöka smyga mig på de hackspettar jag ville få med mig hem i kameran (ingen ville vara med på bild), åstadkom jag denna bild som blev den bästa av flera försök.

Lång slutartid samtidigt som kameran panorerades längs med trädstammarna. Man kan få ganska häftiga effekter med långa slutartider och en kamera i sakta rörelse, fast bäst kanske det är under lite mörkare förhållanden.

Linudden är ett naturreservat sedan 1947 och ingår sedan en tid tillbaks i det europeiska nätverket Natura 2000. Vi får hoppas att Nyköping kommuns nästan maniska strävan efter att bygga bostäder på snart varje grönområde, åtminstone gör ett undantag för denna natursköna plats. Tyvärr kryper det nya bostadsområdet Örstig allt närmare och sedan några år tillbaks har delar av Sörmlandsleden fått ge vika för villor i miljonklassen. Tvärs över Nyköpingsfjärden syna andra områden där moderna byggnader ersatt gräs och skog.

Lite kuriosa om Linudden. Platsen är inte bara naturreservatet, utan det riktiga Linudden hittar man 1 km bort längs vägen. Numera är detta en plats för sommarstugor och möjligen några året runt-boende, men hur många vet att detta var en populär festplats på 20 och 30-talen? Här fanns ett stort danspalats med både servering och musikestrad. Då det var en ganska lång väg att färdas, införskaffade ägaren en båt som han körde gäster i till och från stan.

Detta magnifika och bortglömda danspalats kan ses på denna bild, hämtat från Bygdeband.se och från tiden det begav sig.

En av så småningom flera båtar som körde gäster över fjärden kan ses på denna bild, också den hämtad från samma arkiv.

1938 dansades det för sista gången i detta för många okända palats och såväl denna som ägaren Carl Flacks villa får väl idag ses som okända kulturminnen i utkanten av Nyköping. En av mina personliga favoriter när det gäller att njuta av naturen, ligger också en bit bortom naturreservatet. Döhälla är namnet. Vart namnet kommer från har jag inte lyckats utröna och jag tänker inte tala om var det ligger, för då kanske just du har ockuperat det lite skraltiga bord där man kan inta sin medhavda matsäck nästa gång jag kommer dit.

 

God morgon våren

Visst är det härligt att våren är här…för det är den väl?

Hursomhelst väntar en period vi alla längtar efter, men det får andra konsekvenser många aldrig reflekterar över. Vill man ta bilder på färggranna himlar måste man vara uppe sent, eller som i det här fallet…väldigt tidigt. Frågan är bara om man är morgon- eller kvällspigg.

Få, ytterst få, människor syntes till när dessa bilder togs i Nyköpings hamnområde.