Följande bildserie får väl sammanfatta en härlig vecka på Kreta.
”Våra parasoller”…
…och våra närmsta grannar.
Huvudet måste skyddas i sådan värme som var, så jag undrar varför frugan lade sin nyinköpta hatt på fundamentet?
När t.o.m. hästar begriper att skydda det viktigaste.
Så gick vi då från sommar och rakt in i hösten…
…och efterlämnade vågor som slog in mot den glödheta sanden.
Blomsterprakt precis utanför vår altan.
…men fråga mig inte vad detta är?
Hotellet egen drink, Ibiscos Special, som var läskande god. Vad den innehöll minns jag inte och jag lovar att det bara blev en sådan…och några andra under hotellets happy hour. Jag erkänner….
Som sagt. Underbara solnedgångar och soluppgångar…
..som bara blev vackrare ju senare dagen led.
Man behöver ju inte sola och bada för att må bra i solen.
Det fanns en del shopping, faktiskt ganska mycket. Som denna butik där alla kläder gick i svart och vitt.
Det här med pool när det finns ett härligt hav bara några meter bort, är inget för mig. Fast en och annan bild går det väl att knäppa.
En härlig vecka gick fort i trevligt sällskap. Vi får väl tacka frugan som valde Rethymnon på Kreta som mål på sin 50-årsdag.
Vi bokade bara en utflykt under vår vistelse på Kreta. Vistelsen som sådan skedde med vänner från olika generationer och var främst en hyllning till frugan som firade sin 50-årsdag. Därför var utflykter som kanske inte var anpassade för alla i sällskapet inte av högsta prioritet.
En blev det som sagt och tidigt på morgonen blev vi upphämtade av bussen utanför hotellet. Vi for in i en soluppgång som fick himlen och morgondiset att skimra i rosa, orange och andra färger. En oerhört vacker syn som helst bör upplevas i verkligheten och inte genom ord på en tämligen anonym blogg.
Cirka 90 minuter tog resan och den företogs på slingriga vägar mellan höga berg vars toppar sträckte sig mer än 2 000 meter upp mot himlen, djupa dalar och Medelhavets blå vatten som följde oss genom hela färden. Trots det vackra scenariot lät jag kameran ligga kvar i knät och detta med vetskapen om att det sällan blir bara att ta bilder genom ett smutsigt fönster i ett fordon som både svänger och kränger. Kanske att jag så här i efterhand ångrar mig lite, men bara lite…
Snart skymtade staden Elounda nedanför bergen och stans vita byggnader sträckte sig ut mot det lockande vattnet. Elounda kommer jag till senare, för det var ut på vattnet vi skulle.
Inte så långt dock. Cirka 20 minuter tog båtresan innan vi var framme vid dagens huvudattraktion. Ön Spinalonga, även kallas ”Spetälskeön”.
Turistmagneter är nu turistmagneter och trots den arla morgontimman (nåja, klockan han bli drygt 09:00 innan vi var ute på ön) var vi varken ensamma eller först.
Med på resan hade vi en kvinnlig guide. En grekiska som talade mycket bra engelska, så att vi som är någorlunda kunniga förstod vad hon sa. Lite svårare för lite äldre skandinaver dock. Hon var oerhört engagerad, mycket kunnig och berättade med stor upplevelse om ön och dess både spännande och tragiska historia. Kanske hon levde sig in lite för mycket, då informationen blev i mastigaste laget.
Därför har jag googlat lite och tänker återge lite av det hon berättade och det jag hittat. Det ska sägas att det blir en kort resumé och vill ni fördjupa er i ön Spinalonga får ni själva chansen att googla och se filmer på Youtube.
Spinalonga, eller Kalidon som ön egentligen heter, betyder ”lång tagg” på språket man talade när ön togs i bruk, venetianska.
Området där Spinalonga (jag använder det ordet) ligger var länge avfolkat, beroende på de ständiga räder som arabiska pirater utförde. I mitten av 1400-talet kom dock venetianarna till området och de började anlägga saltdammar, vilket fick folk att så småningom flytta dit. P.g.a. piraternas ständiga hot, började man på 1570-talet att bygga en befästning på ön. 1669 hade osmanerna (turkarna) erövrat Kreta, men Venedig som tidigare styrde ön fick behålla tre små öar i östra Kreta för att ha som baser på sina handelsrutter. Spinalonga var en av dem.
1715 föll dock de tre öarna i osmanernas händer och de började genast riva fortet på Spinalonga. 1903 lämnade de sista turkarna ön som då började användas för andra ändamål.
Spinalonga blev en spetälskekoloni dit man förde spetälska från hela Grekland. Här tar min resumé slut, för jag kan inte på några vis återberätta de spännande historier som vår kvinnliga guide förtäljde oss. Verksamheten, som var en av Europas sista spetälskekolonier, pågick till 1957 när den siste spetälske fick bege sig från ön. Nja, inte den siste. En man valde att stanna kvar på Spinalonga. En man som inte hade någon familj, inga släktingar och som var så illa däran av sin sjukdom att han insåg att livet utanför murarna skulle bli omöjligt att leva.
Tänk vad dessa murar skulle kunna berätta.
Vilka människoöden har inte levt på ön, vilka tragedier har inte utspelats, vilka hjältar har inte satt sina fötter på de stenbelagda gatorna och vilka sorger har inte ekat mellan väggarna…
Spinalonga återfinns numera på UNESCOS världsarvslista och av den anledningen försöker man återuppbygga stora delar av ön och visst har tidens tand tärt på ön.
Så många spännande byggnader att undersöka och fördjupa sig i, men det blev lite snålt om tid så detta hanns inte med. Ett litet museum finns också i nära anslutning till entrén, men det valdes bort p.g.a. tidsbristen. Tidsbristen som tillkom som en kombination av vår guides stora engagemang och vår klantighet då vi missuppfattade tiden med 30 minuter.
Det blev en snabbis in i den lilla kyrkan, uppför trapporna till sjukhuset och förbi bostaden där Spianlongas advokat och läkare bodde.
Sedan var det bara att bege sig genom gången till entrén och ut till de väntande båtarna.
Innan vi lämnade Spinalonga för gott, tog båten oss med på en tur runt ön som inte är mer än 400 m lång och 200 m bred.
Tillbaka från turen till Spinalonga, bjöds vi på trerätters middag på en restaurang intill båtbryggan. Därefter hade vi cirka 40 minuter som vi kunde spendera fritt. Några passade på att bada, andra tog chansen att se sig omkring i den lilla staden Elounda där vi befann oss. Vi tog chansen att se oss omkring.
Elounda finns det i sig inte mycket att orda om. Staden i sig har tusentalet fast boende, men mångdubblar sitt invånarantal under högsäsongen. Staden ligger väldigt vackert med höga berg på ena sidan och Medelhavet på den andra. Man kommer också till staden genom en slingrande brant väg nedför bergen, från vilka man har en vidunderlig utsikt.
En sak som ändå skiljer Elounda från övriga städer på Kreta, är att här finns en stor andel femstjärniga hotell som gör staden till en av de lyxigaste i hela Grekland. Därav kan man möta celebriteter som filmstjärnor, idrottsstjärnor, rockstjärnor, kungligheter och andra högdjur på gatorna. Vi gjorde det inte…tror jag. Emellanåt hålls också olika internationell toppmöten i staden.
Vill man se riktiga sevärdheter, finns bara denna kyrka i själva staden…
…men beger man sig lite upp i bergen ovanför staden finns en av världens mest heliga grottor, Dikteon-grottan som ligger på 1 000 meters höjd. Här sägs enligt mytologin att guden Zeus föddes och inne i grottan kan man se ett mystiskt grönskimrande ljus som ingen kan förklara. Se bild
Annars handlar mycket om sol & bad, precis som på de flesta orter längs Kretas kust.
Grekiska är varken lätt att förstå eller tyda. Vad som står på skylten nedan har jag inte den minsta susning om. Misstänker ändå att det har att göra med alla nakna kvinnor som låg och solade och som log så snällt när jag gick runt med kameran.
Vi avreste från Elounda, men tog oss inte så långt innan vi svängde nedför bergen och mot staden Agios Nikolaos.
Staden är något större är Elounda och lever också den på turismen. Fast här dominerar ryssar, vilket inte minst märks i butikerna där man säljer svindyra pälsar. Vilken normal människa köper päls i ett land där temperaturen klättra upp mot 40° och sällan under 20?
Staden är annars mest känd för den mycket lilla sjön Voulismeni, som ligger mitt i staden och statyn Moder Europa.
Staden är mycket kuperad. Vill man ta sig från hamnområdet till övriga staden är det branta backar att köra uppför och lika branta trappor att gå.
Stoppet i Agios Nikolaos var inte så långt och vi hann bara strosa lite och ta varsin drink, innan färden mot Rethymnon återupptogs. Lika långt tillbaka, lika storslagna vyer, men lite tröttare. Läs gärna vidare, för…
…två filmer från och om Spinalonga har jag funnit mer intressanta än andra. Se dem gärna.
Nästa film är på grekiska, men klicka på kugghjulet (inställningar), välj Undertexter, Översätt automatiskt och sedan svenska.
På nästan varje semesterresa brukar jag vilja ta en egen promenad och utforska området där vi håller till med bara kameran som vän. Rethymnon var förstås inget undantag.
Vill man ägna mer tid åt fotografering är det av respekt för medresenärerna, som annars skulle tvingas vänta in mig vid varje fotogenetiskt objekt. Dessutom är dessa ensamma promenader bra för att slippa stressen vid dessa objekt när andra står en bit ifrån och bara väntar.
Jag ägnade en eftermiddag och kväll åt en promenad in till Rethymnons gamla stad, där jag besökte både charmiga gränder, livliga restauranger, marinor och ett medeltida fort.
Jag började vandringen med en middag på en närliggande restaurang. En tidig middag vill säga och detta för att slippa sitta i svettiga kläder bland andra matgäster, för svettig i ordets rätta bemärkelse blev jag under den långa promenaden.
Efter middagen som bestod av en pizza och två kalla öl, travade jag över vägen och in på strandpromenaden. Halvvägs mellan restaurangen och gamla stan vände jag mig om och knäppte av denna bild över delar av det område som är vikt för butiker och just restauranger. Den väldiga stranden och hotellområdena ligger en bit till vänster om denna vy.
Den biten av stranden ni ser är egentligen inte till för badande, vilket också står på skyltar. Där har vi åter detta med regler som man i dessa länder ibland rycker på axlarna åt.
Vid marinan som ligger i anslutning till gamla stan har sitt givna landmärke, ljusfyren ute på piren.
Ska man nu besöka gamla stan, kan man från marinan välja att gå till vänster eller till höger. Går man till vänster, går man rätt in i ett myller av människor som är på väg in och ut från butiker, restauranger och andra turistfällor. Går man istället till höger kommer man till en betydligt lugnare del av området. Förvisso finns det butiker och restauranger också här, men de är färre till antalet och tempot är inte lika kaotiskt. Dessutom kommer man närmare lokalbefolkningen och den kanske största attraktionen i staden.
Fast först måste man passera en område med en rad restauranger som ligger fint intill vattnet. Färsk fisk är deras specialitet, men det går förstås bra att få annan mat också. Lite dyrare, lite fler av dessa jobbiga inkastare, men visar man att intresset är obefintligt får man ofta vara ifred.
Som sagt är denna del av gamla stan fylld med smala och charmiga gränder. De flesta av dessa passerar förbi lokalbefolkningens bostäder och man kommer väldigt nära. Kanske inte direkt läge att ta upp kameran och fota rätt in i andra människors lägenheter. I andra gränder samsas små restauranger med caféer och en o annan butik. Fast helt fri från biltrafik är inte heller denna delen av Rethymnon.
Nu hade jag bestämt mig för att gå en lång promenad och denna tog mig runt det berömda fortet. Jag begav mig av från gamla stans smala gränder och upp på en gångväg som slingrade sig ovanför det blå havet som var ganska ystert denna eftermiddag.
På andra sidan tronade fortet upp sig på sin klippa.
Det tog ett tag att ta sig runt och hela vägen kunde man blicka ut över vattnet och den bedårande utsikten över bukten och bergen på andra sidan. Nu var det dags att ta sig upp till fortet och eftersom fortet (Fortezza of Rethymnon) ligger på ett berg, måste man självklart ta sig uppför. Det skedde på branta vägar och ännu brantare trappor. Som gjort för en som redan var genomsvett i den 32-gradiga värmen.
Innan ni får se några av de bilder jag tog, ska ni få lite information.
Namnet Fortezza är italienskt och betyder fästning. Ordet kommer sig av att fortet byggdes av venetianerna på 1500-talet när republiken Venedig ockuperade Kreta.
Redan innan fortet uppfördes fanns här en försvarsanläggning, som bysantinerna (det östromerska riket) hade byggt som försvar när de ockuperade området mellan 1000 och 1300-talet. Efter att Venedig intagit Kreta och man gjort Rethymnon till en viktig hamnstad, påbörjade man bygget av en befästning runt staden. Denna befästning var dock inte tillräckligt stabil och staden Rethymnon ådrog sig stora skador när ottomanerna (turkarna) angrep ön i mitten av 1500-talet.
1573 började man därför bygget av ett nytt fort, uppe på kullen Paleocastro där det ligger idag, och detta stod färdigt 1580. Ända fram till 1646 stod fortet och Rethymnon pall mot ottomanernas angrepp. Under det femte venetianska/ottomanska kriget kunde en stor flotta ockupera staden och invånarna flydde innanför fortets murar. Sjukdomar, brist på mat, vatten och ammunition, gjorde att venetianerna slutligen gav upp.
Slottet var i bruk ända till början av 1900-talet, men är idag en turistattraktion som bl.a. innehåller det arkeologiska museet.
Vill man besöka fortets innandöme måste man betala. Jag hade gärna gjort det, men min allt svettigare kropp gjorde att jag avstod. I efterhand kan det tyckas synd, då vi förmodligen inte kommer att återvända hit. Jag får nöja mig med bilder och filmer som finns tillgängliga på nätet.
Den här gigantiska porten fotade jag enkom för att visa dess storlek. Inte utan att man undrar över storleken när man vet att sydeuropeiska människor generellt är kortare än oss i norra Europa och på tiden när fortet byggdes, torde de ha varit ännu kortare.
Det fanns ännu ett skäl till att jag inte betalade entré till fortet. Solen började sänka sig över Kreta och jag ville gärna ta bilder på den fantastiska solnedgång som visade sig över Rethymnon varje kväll.
Jag snabbade på stegen genom gamla stans smala gränder och tillbaks till ljusfyren på andra sidan. Den hade nu skiftat färg och fått den lite varmare kulören som uppstår när solen står lågt på himlen.
Det går fort när solen går ned på dessa breddgrader och snart badade hela marinan i ett härligt sken.
På vägen tillbaks till hotellet vände jag mig om och blickade ut över gamla stan, fortet och himlen som nu intagit en härlig orange färg.
Ganska nöjd anlände jag hotellet strax efter 20:00, några minuter efter frugan och övriga i resesällskapet som hade ägnat eftermiddagen åt lite bad och shopping.
Hur långt jag gick under denna tur vet jag inte, men stegräknaren stod på 22 000, lite drygt, så det blev ett bra tillskott till den stegtävling som fortfarande pågår. Jag hade nog svettats bort någon liter, så det var tur att jag höll vätskebalansen uppe med 1 liter öl innan avfärden och 1/2 liter när jag kom hem.
En av alla dessa varma dagar satt vi på vår altan, lirade Yatzy och drogs i oss några kalla Mythos. Plötsligt utropade svågern att något rörde sig på stengolvet framför den lilla grinden som ledde ut till gräsmattan utanför.
Snart såg vi vad det var och framför våra ögon utspelade sig ett drama i miniatyr.
På stenbeläggningen såg vi hur väldigt små myror kånkade och slet med en geting som irriterat omgivningen för sista gången. Det är oerhört fascinerande att se dessa hårt arbetande myror arbetar i grupp och hur de på något sätt måste kommunicera med varandra.
Inte nog med att de bar getingen längs med det någorlunda platta golvet. De skulle uppför stenväggen framför vår altan med sitt byte. Ni skulle bli förvånade hur snabbt det gick, men de stötte snart på patrull.
Precis på kanten till altanväggen fanns det en liten utskjutning och vi tänkte att där måste det vara stopp. Ja, lite problem fick de när de tappade getingen en gång…
…men de ilade snabbt ned för väggen, hämtade getingen och fortsatte åter att kånka upp för den branta väggen. Efter ytterligare ett försök var de så över kanten.
Därifrån var det en enkel promenad, men vart hann vi aldrig se då nya äventyr väntade oss den varma sommarkvällen på hotell Ibiscos i Rethymnon.
