Vi for från Insjön vid lunchtid och vår färd tog oss vidare upp i Dalarna. Siljan låg snart på vår vänstra sida och då vet ni var vi då befann oss.
Japp, i Rättvik och passerar man Rättvik brukar man sällan passera utan att ta sig uppför Hedsåsberget för att njuta av utsikten från Vidablick. Det 28 meter höga tornet invigdes redan 1898, men vi gick inte uppför trapporna vid detta besök. Vi har varit där upp, vi har sett ut över Siljan från det, men vi tog bara en kort bensträckare innan vi for vidare.
Varför bensträckaren innan och inte efter Rättvik. Jo, därför att vi var förvarnade om ”Raggarveckan”, eller Classic Car Week som det egentligen heter, inleddes under helgen och att köerna skulle kunna vara långa genom orten. Det var de. Inte så långa som befarat, men det tog oss cirka 15 minuter att ta oss från södra delen av Rättvik till den norra.
Igenom kom vi så småningom och på vägen till slutmålet stannade vi för att fika och handla på oss lite. Det gjorde vi i…
Denna skylt är klassisk och har skådats av många trötta ögon, svettiga kroppar och leende läppar. Det är en skylt jag aldrig kommer att passera under, annat än vid korta fotosejourer när jag befinner mig i stan. Det blev inget längre stopp, annat än vid den lokala ICA-butiken och vid Zorn-gården där vi tog vår fika.
Själva museet besökte vi aldrig, men vi såg oss om i parken och läste lite information om Anders Zorn och Zorngården ni ser på bilden.
Till tonerna av högljudda båtmotorer från en pågående tävling, drog vi så vidare inåt landet.
Till vårt slutmål kan man ta sig tre vägar. Bakvägen (den längsta vägen) förbi Dala-Järna, Malung och Evertsberg, eller så kör man som vi gjorde. Från Mora, där man kan välja två vägar. Den mindre och något kortare förbi småorter som Selja och Långlet, eller den större och något längre. Vi valde det sista alternativet och svängde ned över dammen vid Spjutmosjön.
Därifrån är det bara några minuters åkning på den s.k. Vasaloppsvägen, innan man svänger av vägen och upp på…
…och då befinner på sig i den lilla byn Gopshus, där vi skulle bo två nätter på vandrarhemmet Gopshusgården.
Vandrarhemmet ägs av en kusin till min far och hans fru. Vi har bott här vid flertalet tillfällen när vi besökt Dalarna, bl.a. två midsomrar när vi bevistat den traditionella midsommar som hålls i byn. Mycket trevligt och något jag rekommenderar er att göra någon gång.
Gopshusgården har ni säkert sätt någon gång, utan att ni vet om det. Brukar ni följa Vasaloppet på tv, har ni garanterat sett när åkarna far förbi vandrarhemmet på nära håll. Spåret går bara tiotalet meter från byggnaden ni ser på bilden ovan. Många av deltagarna under Vasaloppsveckan bor här, men också många utförsåkningsfantaster då vandrarhemmet ligger vid foten av det 460 meter höga Gopshusberget. Vandrare och vanliga turister har också hittat hit, även utländska som ibland kommer i busslaster.
På vandrarhemmet finns allt man behöver för en trevlig vistelse. Totalt nio rum finns i huvudbyggnaden, samt fem små stugor på gården.
Har ni vägarna uppåt landet och vill övernatta på vägen, rekommenderar jag detta vandrarhem. Läs gärna mer på deras hemsida…
Vad finns det att säga om själva Gopshus då? Egentligen inte särskilt mycket. Cirka 60 bofasta finns i byn som saknar egentligen allt i form av service. Att vandra genom byn är som att vrida tillbaka klockan ett sekel, men det är just det som är charmen. Byn har sin historik, en till vissa delar spännande sådan med häxprocesser, fäbodar och annat. Mycket av detta finns att läsa på informationstavlan vid byns infart.
Lite bilder från förr har jag hittat på den här sidan.
Frugan och jag tog en promenad genom byn, vilket vi gjort ett antal gånger. Man slås av tystnaden som bara störs av en och annan förbipasserande bil och lugnet som infinner sig. Man förstår att storstadsstressade människor ordineras en semester på landsbygden som denna. Låter man bli att slå på tv:n, har datorn kvar hemma och låter mobilen ligga i väskan, är det här livskvalitet av högsta rang. Prova själv någon sommar, lämna vardagsbestyren hemma, låt världen utanför ha sin gång och bara njut. Varför inte här i Gopshus?
På bilden nedan ser ni bygdegården och byns variant på midsommarstång. Varje by har sin egen och det är en härlig procedur och fin tradition att följa denna, från själva lövningen, vandringen genom byn och resningen. Vi har upplevt detta och det är något annat än de midsommarfester som arrangeras i våra trakter.
Anslagstavlan där man kan läsa intressant information om byn och i bakgrunden Gopshusberget…
…som är i blickfånget, nästan varhelst du befinner dig i området.
På bilden ovan ses Spjutmosjön och det vackra landskap som omgärdar Gopshus. Här kan man sitta tidiga morgnar, sena kvällar och bara bedåras av de scener som visas upp. Givetvis ska vädret vara till behag, men soluppgångar i ena änden och solnedgångar i andra. Mumma.
Den här järnvägsbanken som går ute i sjön verkar inte användas. Åtminstone har jag aldrig sett eller hört tåg passera under de gånger jag besökt byn, men varje gång glömmer jag att fråga. Någon som eventuellt läser detta får gärna ge mig lite information i kommentarsfältet.
En liten badplats finns också på andra sidan stora vägen. Det kändes inte särskilt lockande att bada, även om tankarna fanns. En ung far med sina två barn kom ned till badplatsen strax före oss och deras reaktioner gjorde att vi med gott samvete avstod.
Ägarna till vandrarhemmet bjöd på fika under kvällen och även lite trevligt prat om byn, gemensamma bekanta och området som sådant. Vi tog därefter en kvällspromenad, inspirerade av den sol som gav ett härligt varmt sken över Gopshus.
Spjutmosjön var målet och solnedgången över bergen det som lockade. Tyvärr gick solen ned i norra delen av sjön och där skymdes den av träd, men vi kunde från vår plats se hur himmelen och molnen sakta skiftade färg.
Tittade vi lite till vänster, kunde vi se hur den nedåtgående solen fick kvällshimmelen att glöda bakom trädtopparna.
När vi vände och vandrade upp mot Gopshusgården, såg vi ett annat himlafenomen.
Vi var lite trötta efter allt bilåkande, så vi hoppade i säng ganska tidigt. Bilden nedan knäpptes strax innan vi svängde in på gårdsplan och det fick bli dagens sista. Fast en sak har jag glömt. Söker ni lite spänning och mötet med en annan fauna än i södra Sverige, rekommenderar jag Gopshus av andra skäl. Ägarna till Gopshusgården har berättat att man förutom stora älgar, har stött på både varg och björn. Låt inte detta skrämma, de är förmodligen mer rädda för er och håller sig undan. Vi har i alla fall aldrig sett några av dessa naturens invånare.
Godnatt. I nästa inlägg får ni göra er bekanta med ett annat av Dalarnas stora nöjen. Under tiden kan ni läsa mer om byn på deras hemsida.
stefansvardag.wordpress.com 