Innan du vaknat

Det var en fantastisk söndagsmorgon, förmodligen någon timme innan du vaknat.

Jag kastade mig på cykeln innan frukosten och över axeln hängde kameran och på pakethållaren satt stativet fastspänt. På agendan stod en fototur med långa slutartider och stort skärpedjup. Målet var att fånga vatten och moln i de silkeslena skepnader man kan se proffsen uppvisa. Det gick så där och till mitt försvar ska sägas att mörkret gör det svårt att hitta skärpan och att ovanan vid de lite kyliga morgnarna gjorde att intresset för manuellt läge var låg.

En folktom storgata fångade mitt första intresse. Som ni ser på den elektriska klockan på Länsförsäkringars tak, användes en ganska lång slutartid.

Det första riktiga stoppet blev annars vid hamnbassängen där restaurang Hamnmagasinet var belyst med rött morgonen till ära. Färgen på belysningen skiftar från dag till dag, som en del av er kanske märkt.

Det är svårt att inte hamna vid kanotstadion när man tar sina fotorundor. Det spelar ingen roll om det är sommar, höst, vinter eller vår. Det är något visst med vatten, så är det bara. Restaurang Piren och det forna speakertornet är ett av Nyköpings mest fångade motiv, det är något jag nästan kan lova. Visst gör sig byggnaden, oavsett om den ståtar under en klarblå sommarhimmel, en tidig höstmorgon eller som fond till en kanottävling på banorna.

Den kilometerlånga piren har också sin charm. Inte bara för att den är underlag för trevliga promenader eller plats för fisketävlingar, utan den gör sig också bra i fotosammanhang.

Det ville sig inte riktigt med molnen och vattnet. Den där silkeslena ytan fick lysa med sin frånvaro, fast visst kan man skönja lite molnstrimmor som skapas av den långa slutartiden. Jag försökte använda ett ND-filter för att minimera ljusinsläppet, men upptäckte att kameran hade svårt att fokusera i auto-läget och lat som jag var skruvade jag av det istället för att använda den manuella fokusen. Det lär bli fler tillfällen och då kanske jag inte är lika tidspressad som jag var den här morgonen.

Gång- och cykelvägen mot Brandholmen lyses upp av lampor till vänster om gryningen som stiger över bukten och utloppet mot Östersjön. Jag hade kunnat tänkt mig lite morgondimma som skapade lite mer magi i bilden, men känner mig ändå ganska nöjd med bilderna jag fick med mig hem.

Från hamnen tog jag sedan cykeln upp mot Storhusfallet, ett motiv som inte sällan kan ses på bloggar, Facebook- och Instagraminlägg. Innan jag kom dit stannade jag för att ta denna bild. En av de mer vackra gatorna i Nyköping.

Jag skönjde vissa svårigheter med att ta bilder på fallet. Det gick inte att gå så nära som jag hade velat p.g.a. kondensen som bildades och vattendropparna som slog direkt mot linsen. Jag höll mig lite på avstånd och hade ganska svårt att få till fokus. Vattenfallet var tänkt att vara oskarpt, men jag hade hoppats att omgivningen skulle vara lite mer skarp. Det såg så bra ut i kameran, men det inte förrän man öppnar bilderna hemma som man upptäcker om motivet blev lyckat eller inte. Ja, ni ser själva.

Ska erkänna att flera bilder fick kastas direkt och tyvärr blev så också fallet med de bilder jag tog på Storhusqvarn. Att fota i mörker med långa slutartider är inte alldeles lätt.

En annan vacker byggnad i centrala Nyköping är Sparbankshuset. Det blev mitt nästa mål och nu stod solen högre på himmelen och med hjälp av gatubelysningen gick det lättare att använda autofokusen.

Blickade jag till höger från min position såg jag ut över Nyköpingsån där solen gjorde sitt bästa för att lysa genom molnen.

Cirka 90 minuter använde jag till denna arla cykeltur. Värt det? Definitivt!

Jag har sagt det förr. Ge er ut i omgivningen under tidiga morgnar och ni finner ett Nyköping ni annars går miste om. Stillheten, tystnaden, dofterna och givetvis de vackra himlarna. Motionen man får är självklart inte att förakta och har du en kamera med på promenaden/cykelturen, blir den än mer intressant.

Fast i sanningens namn. Den vackraste himlen visade sig när jag nästan var hemma. Jag önskar att jag hade stannat vid hamnen och inväntat denna, men hungern tog överhanden och med en bild från en handhållen kamera får detta avsluta det här inlägget.

Nästa inlägg blir lite mer gråmulen, men icke desto mindre spännande.

 

Annons

Runt slottet

Ni förstår av bilderna att de inte är tagna igår eller ens i förrgår. Nej, förra helgen visade Nyköping upp sig från en bättre sida med ljumma vindar och en blå himmel. Det gäller att smida mellan järnet är varmt och därför blev det både långa promenader och en del bilder som får illustrera dessa.

I det här inlägget blir det bilder från vårt berömda slott och dess närmsta omgivning.

Går man nedför Västra Trädgårdsgatan med riktning mot Nyköpingshus, är det svårt att inte fascineras av denna gamla byggnad som ser allt mer väderbiten ut. Godtemplargården som sedan 1969 inhyser IOGT-NTO. Byggnaden i sig är dock betydligt äldre än så. Det var inte lätt att googla fram uppgifter, men jag lyckades får fram att den byggdes i slutet av 1700-talet av den finske fältskären Johan Sacklen som under en tid tjänstgjorde som läkare i Södermanlands regemente.

Hela området andas historia och denna intressanta byggnad är bara en av dessa.

Tvärs över vägen ligger Nyköpings museum, eller Nyköpings gamla museum eftersom ett nytt står klart inom en ganska snar framtid. Fortfarande finns en del intressanta utställningar att beskåda i byggnaden, men dagen som var avstod jag att gå in och knäppte bara en bild på detta avlövade träd.

Slottet ja. Nyköpinghus är i mångt och mycket associerat med Vallarna. På sommaren fylld med medborgare som lapar som och njuter av medhavda picknick-korgar. På vintern fylld med små barn som åker kälke nedför branterna. På hösten väldigt folktom, men ändå ganska vacker.

Jag är förtvivlat okunnig när det gäller växter, men den här röda klängväxten som hänger på Nyköpingshus Konferens är väldokumenterad i bild.

En titt inne på Borggården visade att samma växt finns spridd på de gamla murarna också här.

Det blev inte mycket av att insupa historiens vingslag, men några minuter i lä fick mig att ta av jackan. Väldigt behagligt och här gällde det att njuta av ”värmen” och den sol som stekte väldigt skönt. In genom ena porten och ut genom den andra.

Mitt emot slottet ligger några av Nyköpings bäst belägna bostadshus. Här fanns ett tag en liten dröm om att flytta in, men så blev det nu aldrig. Så här i efterhand kanske det var lika bra. Priserna är inte de roligaste, men kompenseras i.o.f.s. av utsikten och närheten till det mesta av intresse.

En bit bort på å-promenaden ligger Tovastugan öde så här års. Fallna löv var därför det enda som intresserade den här dagen.

Inte bara på marken, utan också på bänkarna som kantar stigen nere vid ån.

En titt bort mot de röda hamnbyggnaderna och den stillhet som där råder. Lite skillnad mot sommaren när restaurang Rökeriet är full av glada människor och andra som rusar förbi mot hamnområdet och alla dess attraktioner. Man slås av att Nyköping är en typisk sommarstad då egentligen allt kretsar kring detta område mellan maj och september.

Kan tyckas vara lite trist att bo i en stad där centrum är i det närmaste dött efter 18:00, i synnerhet på sommarhalvåret när turisterna gör sin entré på allvar. Det är inte bara en gång jag stoppats av turister från både Sverige och andra länder, som frågat var alla människor är. I andra mellanstora städer sjuder det av liv på uteserveringar runt stans centrala torg, men icke i vår egen. Här finns det något att bita i för ansvariga politiker.

Kråkan på vallarna…

…och skylten vid Tovastugan, visade vägen.

Dags att bege sig hem igen, den här gången nedanför slottet. Svandammen låg närmast spegelblank, fortfarande isfri och även fri från den vattenkaskad som dammens fontän skickar upp mot himlen.

Framför mig låg Nyköpings förmodligen mest besökta och välkända turistmagnet. Med anor från 1100-talet ligger den vackert belägen i centrala Nyköping och tänk om slottet inte eldhärjats 1665 och bibehållit sin forna glans. Då hade dagens slott verkat futtigt, minst sagt.

Så här såg slottet ut innan det brann (modellen står i museet som ligger inhyst i Kungstornet och som jag råder er att besöka).

Så här ser slottet ut idag.

Kungstornet i mitten av bilden. Ett annat torn reser sig om man blickar snett till höger. Inte lika gammalt, inte lika stiligt, men visar vad ingenjörskonsten kan göra med en ful, grå och sliten silo.

Jo, visst är det en vacker stad vi bor i. Tyvärr är småstadscharmen på väg att försvinna och om det är positivt eller negativt för Nyköping återstår att se. Jag vet vad jag tror, men det håller jag för mig själv.

Intill hemmets lugna vrå

Ibland behöver man inte ta särskilt många steg för att finna färgprakt. En kort promenad till återvinningsstation och tillbaka, visade upp en bild av hösten som t.o.m. jag kan stå ut med.

Innan vi räfsade ihop lite skräp på altanen fick denna pion stå modell…

…och blickade man över staketet och upp mot en nästan molnfri himmel, hamnade denna björk i blickfånget.

100 meter från hemmet ligger något som man med god vilja kan kalla park, eller åtminstone grönområde. Just dessa blir allt mer sällsynta i ett Nyköping där politikernas mål på 700 nya invånare varje år, får staden att allt mer fjärma sig från den småstadsidyll som lockat storstadströtta stockholmare.

Inte mycket för världen, men visst finns är det en härlig färgpalett som visas upp?

Precis intill återvinningsstationen växer det buskar och i dessa glesa buskar finns ett och annat rött löv som förgyller. Skulle tro att dessa är borta inom några dagar. Kylan har anlänt och det bådar inte gott för växtligheten.

Fast borta bra, men hemma bäst. Gammalt, men trevligt, gemytligt och höstlikt.

Hej hå hej hå, vi nu till gruvan gå

Nej, det är inte Snövits sju dvärgar som tar ton. Det handlar om en promenad till Silvergruvan på Hållet som fått sig en rejäl uppfräschning.

Fast vägen dit kantades av motiv det var svårt att passera utan att ta bilder.

Den här växten är för mig okänd och jag har inte en susning om vad den kan tänkas heta. Hur som helst växer den intill järnvägsspåret vid övergången intill garagelängan vid Hemgården. Ganska vacker i all sin enkelhet.

Det blev en liten omväg genom skogen nedanför Nya kyrkogården. Vackra färger avtecknade sig framför kameran. Kameran som på denna promenad var min Nikon Coolpix900. Som jag redan skrivit i andra inlägg, är den kameran ett bra sällskap när man mer är ute efter att illustrera en text som är viktigare än bilderna man fångar. En digitalkamera kan inte mäta sig med en systemkamera när det gäller djup, skärpa och upplösning.

Gult mot blått fungerar lika bra i skogen som på läktarna när svenska landslag spelar. Under en kort period har träden en mer spännande och vacker färg, än under de varma sommarmånaderna. Snart, om inte redan nu, ligger dock löven på marken och förmultnar till jordmånens glada lycka.

Från skogens ganska blöta stig över den asfalterade vägbanan och genom kyrkogården. Av någon anledning brukar jag hamna där när stegen tar mig till Hållet, lika ofta som jag alltid hamnar vid Kanotstadion när jag rör mig mot hamnområdet. Man har sina favoriter, det är uppenbart.

På bilden nedan önskar jag att min Nikon D700 hängde över axeln och inte min digitala kamera. Verkligheten var vackrare och hade troligen fångats bättre med de möjligheter en systemkamera erbjuder. Man får istället bära med sig bilden i huvudet.

Snart var jag då framme vid Silvergruvan efter att ha passerat väg 52 och de företag som slagit upp portarna till entrén till detta centralt belägna naturreservat.

Sedan någon månad har en uppfräschad gruva sett dagens ljus. Nya informationsskyltar berättar om verksamheten som pågick i större skala mellan åren 1786 och 1803.

Gustav Adolfs-gruvan, som den egentligen heter, är den enda av alla de gruvor som fanns i området man inte fyllde igen på 1960-talet. Den, liksom alla gruvor i kommunen, har givetvis en spännande historia att berätta. Ta därför gärna en tur till platsen, läs mer och ta de nybyggda trapporna ned i hålet.

Ja, man har rensat hålet från bråte och byggt en trappa som tar besökarna flera meter under ytan. Tyvärr kommer man inte särskilt långt in och tur är väl kanske det. Dessvärre finns det som bekant individer som inte uppskattar historiska platser som denna lilla gruva och som inte klarar av att respektera andras egendom.

Vi får se hur länge detta gruvhål klarar sig innan klottrarna hittar hit, innan stegen är förstörd och innan man fyller hålet med bråte, tomflaskor och annat som folk hellre kastar än tar med sig hem.