Då var vintern över oss…igen. När vårkänslorna och vårtecknen (snödroppar) infann sig hos familjen Karlsson, slog vintern till med säsongens kallaste dygn och tydligen kommer kylan att hålla oss fångna ett tag till. Brrrrrrr…..
Fast man kan inte förneka att en promenad likt den igår är lite av mumma för själen. Det bar av till Spelhagen där politikerna vill anlägga en mindre variant av Hammarby Sjöstad. Än så länge kännetecknas dock området av en småbåtshamn, grönområden och mindre skjul. Får se hur länge det varar.
Snötäcket är fortfarande tunt och långt från årets Sverigerekord på 178 cm. Fast lite karaktär till landskapet ger den och just nu känns det inte som att täcket bör bli tjockare. Isen i hamnbassängen är inte särskilt tjock den heller, där den ens finns.
Vinter, kyla, snö, is….visst har det sin tjusning, men jag säger som jag gjort de senaste tjugo åren. Ligger det varken snö eller is på julafton, behöver det inte ligga någon alls. Jag inser egoismen i de orden och förstår glädjen hos vinteridrottare, skollediga barn och alla butiker som säljer vinterattiraljer. Klart att de också ska ha sitt och det är ju ändå Sverige vi bor i och här ska det vara mörkt och kallt flera månader under vintern.
Som sig bör var det lite kallare nere vid vattnet. När jag kom över på andra sidan Hamnvägen märktes en liten lindring, men den kanske lika väl var psykiskt betingad. Här startade nästa etapp på min promenad som skulle visa sig få ett positivt slut.
Det var till Storhusfallet och Sågarbacken stegen bar. Jakten på de fantastiska snö- och isformationer som kan visa sig här, lockade förstås.
Nog hade jag önskat mer av nedtyngda träd som hänger vita över ån. Mer av is och frusna grenar som ramar in fallet. För tre år sedan lockade detta område tusentals invånare som med sina kameror förevigade skådespelet. Riktigt där är vi inte än, men det kan komma om kylan håller i sig över helgen.
Näcken felar vidare utan sin stråke, utan tanke på väderomständigheterna.
En ensam droppe som fastnat i sin pose.
Bakom den brusade ån när den kastade sig utför det lilla Storhusfallet och när jag tog några steg till vänster, uppenbarade sig något jag egentligen inte förväntat mig. Den blev ett trevligt slut på den här lite kylslagna promenaden.
Just det. En regnbåge sträckte sig upp mot himlen och förgyllde en dag som ändå får räknas till en av denna vintersäsongs finaste.
