Titta, vårtecken ropade frugan och hämtade mobilen. Hon försvann ut i den lilla trädgården, satte sig på huk, tog några bilder i markhöjd, kom in och visade bilderna för mig som låg i soffan och var besviken över herrarnas insats i skidskyttarnas masstart.
Bilderna hon visade på mobilen var ett säkert vårtecken. Tusan tänkte jag, masade mig upp ur soffan, hämtade kameran och begav mig ut i trädgården. Inte ska man väl missa chansen att se vårens första blommor spira. Jag fick leta, ropade på frugan och frågade var de fanns någonstans. Precis vid planket ropade hon inifrån vardagsrummet. Jag letade, letade och där. Alldeles intill planket och i skydd från vinden växte de fram intill den snö som ännu ligger kvar.
Nu ser det stora ut på bilderna, men sanningen är att de bara var/är några pyttesmå centimeter och därav svårigheten att få syn på dem. Fast ett vårtecken är ett vårtecken, hur litet, men efterlängtat det än är.
Fast tro nu inte att faran är över. Vi har åtminstone en dryg månad kvar på vintern och vi som för ett par år sedan firade midsommar i en carport med regnet smattrandes på taket och en temperatur som var lägre än på nyårsafton samma år, vet att saker och ting kan hända.
Det gjorde det också, för när jag satt där på huk och försökte få till bra bilder på dessa småväxter, började snön falla. Inget enormt snöfall eller gigantiska flingor, men snö kom det.
Fåglarna försvann när jag trampade förbi med kameran och de höll sig undan hela tiden jag befann mig i trädgården. Jag återvände till värmen inomhus, men valde att stanna vid dörröppningen med förhoppningen att småfåglarna skulle återvända så att jag kunde få med mig några fågelbilder på köpet.
De kom inte, men en liten pilfink satt gömd bland grenarna och var väl lika oviss om våren nu anlänt eller om vintern åter ska sätta klorna i Nyköping.
Än är inte våren här, men varje litet tecken man får syn på gör att livet känns lite lättare.
