På snabba ben

I lördags morse satt frugan och jag och åt frukost fram TV:n och femmilen. Utanför fönstret uppenbarade sig en färggrann himmel och jag såg framför mig alla bilder jag missade att ta och förbannade mig själv i efterhand för att jag inte skippade det svenska fiaskot och gav mig ut med kameran.

Det misstaget tänkte jag inte göra om i söndags, damernas tremil till trots. Jag vaknade tidigt som vanligt, kastade en blick genom fönstret och såg att också denna morgon skulle bli vacker. Klädde mig därför i tjocka vinterkläder och gav mig ut på en morgonpromenad.

Första stoppet blev vid Gripenskolan där skymningen uppenbarade sig över Nyköping.

Det blev en promenad jäms med Oxelösundsvägen och bort mot Lindbacke. En välkänd profil som syns över hela stan uppenbarade sig under en allt färggrannare himmel.

Egentligen tänkte jag vända vid Lindbacke för att återvända till värmen hemma, en god frukost och Charlotte Kallas jakt på en ny medalj. Det blev inte så, utan jag fortsatte på stigen nedanför Lindbacke och bort mot Stora Kungsladugården. Inte tusan kunde jag gå hem när det vackraste återstod.

På Lindbackes kullar fångade jag den här enen som förekommer ganska ofta på mina och andras fotografier. Vänd från den uppgående solen, började morgonens färger synas i de moln som sakta drev in från söder. Inte samma färgprakt, men med en viss tilldragelse.

Det fanns inte mycket att fota längs med stigen bort mot Stora Kungsladugården, men när jag svängde in på gång- och cykelvägen vid Gumsbacken blickade jag bort mot Lindbacke och fick se hur solen steg över träden och svepte in landskapet i en magisk palett.

Det är inte ofta jag får chansen att fånga bilden med stort B, men när solen gömde sig bakom ”Läppstiftstornet” tyckte jag själv att detta var just ett av de få tillfällena. Solen som försökte sträcka sig över tornet, den värme som solens sken alstrade i snön och de långa skuggor som svepte över det öppna landskapet.

Det var en kall morgon och fingrarna fick allt svårare att hålla avtryckaren halvvägs nere i försöken att fokusera. Jag har precis ställt om kameran med dess ursprungsinställningar och hade av den anledningen inte fördelen av att använda den s.k. ”back button fokusen”, vilken innebär att man fokuserar med Nikons AF-L knapp som sitter på baksidan av kameran. Den funktionen har flera fördelar och syftet är att ställa in den igen, men så hade inte skett denna kyliga morgon.

Inte bara kylan (-13°) fick mig att öka stegen. Även frukosten och starten på tremilen drog mig hemåt. Fast raka vägen hem blev det nu inte, utan det blev några stopp vid Gripenskolan.

Som här när solen fångade byggnaden, samtidigt som  täta moln började närma sig.

Vid Gripenskolans fotbollsplan, där jag själv spelat ett antal matcher, blev det ett gäng bilder i motljus. Att fota i motljus är mångas mardröm, men det går att få till bra bilder om man bara använder rätt teknik och nödvändiga inställningar. Därmed inte sagt att de två bilderna nedan är bra eller sensationella. Vill bara visa vad man kan åstadkomma, trots att solen lyser rätt in i objektivet.

Denna tidiga och kalla morgonpromenad avslutades där den började, med en bild på denna byggnad, cirka en timme efter att den första bilden togs på samma motiv.

Nu var jag nästan hemma och resterande sträcka avlöpte på snabba ben. En frukost framför TV:n och unga kvinnor på ben snabbare än mina. Det blev ingen ny medalj för Kalla, men däremot för Stina Nilsson.

En vacker morgon, ett antal lyckade bilder och en avslutning på OS som är det bästa vinter-OS Sverige genomfört. Kan en söndag i februari bli bättre? Ja, faktiskt. Glömde nämna att Manchester United spöade Chelsea i eftermiddagens Premier League-omgång.

Annons