Gårdagen bjöd på ett härligt vårväder. Klarblå himmel och en temperatur som tangerade 9º. Efter en timme i gymmet och varsin pizza för att återställa det vi förlorat, bytte vi om till lediga kläder för att ta en långpromenad i det fina vädret och för att hitta de första riktiga vårtecknen.
Solen lyste oss i ansiktet och bakom oss tittade en blek halvmåne ned när vi begav oss ut på en nästan två timmar lång promenad.
Sträckan vi valde gick på grusvägar efter att vi passerat över järnvägsspåren vid Nöthagens industriområde. Upp genom skogen vid Dammgruvorna och ut på den kuperade grusvägen förbi Vattenfalls stora anläggning och upp mot Minninge gård. Det är en långa stunder trevlig promenad som brukar bjuda på en varierad flora av djur och natur.
Vattenfalls anläggning ja. Redan förra året upptäckte vi att vår genväg mot Lilla Kungsladugården var raserad av ett stort, brett och djupt dike som det var omöjligt att ta sig över. Nu fick vi svaret på varför man grävde. Anläggningen var till stora delar borta. Varför vet jag inte och jag kan inte minnas att jag läst eller hört om dess vara eller inte vara.
Mellan den raserade anläggningen och grusvägen upp mot Minninge, hade man grävt djupa fåror i marken. Inte heller detta vet jag något om, men fårorna var inte gjorda av traktens bönder, det törs jag lova.
Vi fortsatte vår promenad ut på öppen terräng efter någon kilometer på bitvis isig väg. Solen hade ännu inte nått hit och det fick oss att försiktigt sätta ned fötterna vid varje steg. Från Vattenfalls anläggning och vidare på vägen hade all snö smält och likaså isen på vägen och i dikena. Ett vårtecken i sig.
Innan vi begav oss ut på promenaden, satte jag ett objektiv på kameran som jag tyvärr låtit ligga orörlig i några år. Det är ett Sigma 70-300 mm 1:4-5,6 DG som jag köpte under vår första resa till Florida. Ett alldeles utmärkt objektiv för det priset och ett objektiv som också lämpar sig bra för makrobilder. Att jag inte använt detta på mina promenader och resor, beror på att det inte är lika användbart för bilder med vidvinkel som mitt ”rese-objektiv” AF-S Nikkor 18-300 mm 1:3,5-6,3. Inget av objektiven är lika ljusstarkt som jag önskar, men vill man ha ett sådant ökar priset till nivåer jag inte är beredd att betala.
Nog om detta avsteg från berättelsen. Promenaden fortsatte förbi Minninge där gårdens hästar nyfiket kom springandes mot oss.
Solen hade gjort sitt bästa för att tina den frusna grusvägen och varken is eller snö gjorde sträckan från Minninge till väg 52 särskilt svårgången. Alla vet dock vad som brukar följa i kölvattnet av smält is? Just precis, sörja.
Sörjigt var just vad det var och med leriga skor och lite svordomar (från min sida) tog vi oss fram i allén. Ute på gärdena och i skuggorna av träden syntes fortfarande spår av den snörika vintern.
Fast lite spår av en annalkande vår kunde man ändå se i träden. Knopparna på träden i allén började så smått att spricka ut…
…och lite av höstens färgprakt klamrade sig fortfarande kvar i grenarna.
Efter allén väntade den tråkiga biten på rundan. Vi skulle ta oss över väg 52 för fortsatt promenad i kanten på en mycket trafikerad väg.
Bil efter bil passerade och jag törs lova att få av dess förare höll sig till tillåten hastighet. Vi kom över så småningom och fortsatte på asfalterade väg förbi rondellen till gamla Skavstavägen. Förbluffande många flygbussar for förbi, även om bussen på bilden nedan är en linjebuss.
Innan vi begav oss hem stannade vi till vid ICA-butiken i Oppeby för att inhandla lite ingredienser till kvällens våfflor. Kan härmed avslöja att de smakade mumma, men det är en helt annan historia.
Förresten, hur var det med vårtecken? Dåligt….
Inga djur, förutom hästarna vid Minninge och inga vårblommor i dikesrenarna eller i solbelysta slänter. Får hoppas att jag kan presentera riktiga vårtecken i något kommande inlägg.
stefansvardag.wordpress.com 