Sparbankshuset

2001 arrangerade SN en omröstning om Nyköpings vackraste respektive fulaste hus.

Stans fulaste hus utsågs med bred marginal. Jag tänker inte tala om vilket, men det invigdes 1969 och står på Stora Torget. Även det vackraste huset utsågs med bred marginal och det blev Sparbankshuset.

Huset som ritades av två arkitekter från Stockholm stod klart 1898 och inhyser än idag en bankverksamhet. Tyvärr har denna inramats av oegentligheter och negativ publicitet de senaste åren. Byggnaden är trots det lika vacker idag som igår. Fast det är på nära håll man verkligen upptäcker dess skönhet. Det får ni upptäcka själva, men på min gamla blogg har ni en försmak av det som kan skådas.

I Nyköpings kommuns bildarkiv finns den här bilden från 1920 och glädjande nog har inte kommunstyrelsen ännu fått för sig att riva och bygga nya bostäder…

Annons

Hemgården

Hemgården är ett av de kanske mest pittoreska, nedslitna och bortglömda områden vi har i Nyköping. Omgärdat av motorvägen på ena sida och järnvägen på den andra, ligger området där som en skamfläck. I kommunens strävan att växa, finns nu ett nytt industriområde som sakta växer fram alldeles intill och vad det kommer innebära för den befintliga bebyggelsen återstår att se.

De gamla garagen som uppfördes med hjälp av det emballage vari material till den gamla ANA-fabriken fraktades i, är allt annat än ståtliga idag. Några var i så uselt skick att de revs för ett tag sedan, andra ser idag fallfärdiga, men så finns det de som ser välskötta ut. Frågan om garagens vara eller inte vara ha diskuterats fram och tillbaks i flera år. Min personliga åsikt är att de smälter in i omgivningen på ett bra sätt.

En bit från garagen ligger en stor lada. Så när växtligheten knappt börjat ta fart, ser den lite malplacerad ut bland rivningsfärdiga byggnader och ovårdad mark.

Mitt emot garaget ligger några andra sorgebarn. Barackerna där kommunen placerat några av kommunens sorgebarn, de socialt utsatta och missbrukarna. Jag vet inte hur många av lägenheterna som bebos idag, men de ser allt mer övergivna och slitna ut. Polisen har gjort sina ingripanden med jämna mellanrum och så här såg det ut dagen efter att både polis och ambulans besökte området.

Nedklottrad fasad, sönderslagna rutor och inredning som kastats ut på marken.

Precis bredvid ligger ett ruckel, som ingen verkar äga eller ens bry sig om. Det sägs att bygglinjen på den närliggande gymnasieskolan påbörjade en renovering som aldrig blev färdig p.g.a. ekonomiska skäl. Huruvida det stämmer vågar jag inte svara på. Som hämtad ur en skräckfilm står den i alla fall där till ingens nytta.

Här passerar man också den röda villan som en gång var skola för elever med särskilda behov, men som tvingades lägga ned när kommunen skulle spara pengar. Under ett par år bodde flera av de tiggare som håller till i staden här, på initiativ från frivilligorganisationer som fick låna huset gratis. Nu har kommunen renoverat byggnaden och gett plats för åtta boende med missbruksproblem.

På vägen man vandrar, passerar man också ett hvb-hem, en industri och bostäder för människor som av olika anledningar inte känner sig välkomna någon annanstans. Går man en liten omväg, förbi villan på bilden ovan och till vänster, så passerar man den stora ladan på bild nummer tre och en liten kolonilott som inte ser så särskilt inbjudande ut.

T.o.m. den gamla vägskylten som gjorts om, har sett sina bästa dagar…

…och sina bästa dagar har förövrigt hela området sett.

Jag kan ändå inte släppa tanken på att området skulle kunna vara perfekt som äldreboende. Rev man barackerna, rucklen och renoverade de kvarvarande byggnaderna, skulle många av Nyköpings pensionärer kunna trivas utmärkt här under sina sista år. Stora ytor med gräs finns, på vilka man skulle kunna anlägga vackra planteringar och uteplatser. Boulebanor kunde uppföras, kolonilotter finns redan för de lite piggare gamlingarna och varför inte låta de allra piggaste gamlingarna hjälpa till med renoveringen av garagelängorna?

Svårt att hitta någon äldre information om området Hemgården, men några bilder från Nyköpings kommuns bildarkiv har jag hittat.

1958 där kor syntes beta och ett antal idag rivna byggnader ses skymta bland träden.

1907 stod en fattiggård klar för inflyttning. På 60-talet flyttades de boende till Rosenkällagården och 1978 revs denna ståtliga byggnad.

1960 och denna bild på sjukvårdsavdelningen till Hemgården. Byggnaden står kvar idag.

 

Bland blåsippor och vitsippor

Det känns som att inte bara våren är sen i år. Jag är också senare ute än vanligt. Min bild på årets första tusslilago togs för bara en vecka sedan. Blåsippor har jag sett på Instagram sedan en bra tid tillbaks, men nu tänkte jag att åtminstone vitsippor skulle förevigas i en någorlunda närstående tid.

Jag hade ff igår och passade därför på att tillbringa några timmar i en oas nära Nyköping, Linudden.

Det gäller nog att passa på, för det känns som att varje gång jag tar cykeln hit, har bostadsbebyggelsen krupit allt närmare. Längs vägen från Arnöleden mot Linudden kantas vägen av nya villor, Bo klok-hus och dyra bostadsrätter och läser man på skyltar vid vägkanten planeras ytterligare bebyggelse på öppna platser där skogen redan röjts bort.

Nyköpings storstadskomplex börjar få ett ansikte även på Arnölandet.

Nu vet jag att Linudden är ett naturreservat och är skyddat av det europeiska nätverket Natura 2000. Därför får inga bostäder byggas här, men bara ett par hundra meter bort klättrar ny bebyggelse längs vägen ned mot Strandstuviken och jag tror inte vi sett det sista av politikernas hybris. Läs lite om Natura 2000 här

Det är just här Linudden kommer in i bilden. Att vandra omkring i naturreservatet är sannerligen läkande för både kropp och själ. Man hör inget annat än vindens sus i trädtopparna, fåglars vackra kvittrande och någon gren som knäckts när en hare eller ekorre pilar iväg, skrämd av människans steg och doft. Människor man möter på stigen hejar glatt med ett leende, även om de är helt främmande och man förstår att de njuter av stillheten lika mycket som jag själv gör. När man traskar här, omgiven av djur, växter och tystnad, rinner stressen av som vatten på en nyduschad kropp och det är så lätt att glömma allt skit man läser om så fort man bara öppnar en tidning eller knäpper på nyheterna.

Låt det få vara så här kära politiker.

Så var det detta med blåsippor och vitsippor. Jodå, de fanns och de öppnade sig för fotografering ju högre upp på himlen solen steg. Jag var här redan vid 8-tiden, bara så ni sömntutor vet. En liten kavalkad av det som kantade min väg.

 

Det är naturligtvis inte bara blåsippor, vitsippor och andra blommor som man hittar i naturreservatet. Gamla träd knarrar betänkligt inne i området, mossan har krupit allt längre upp på stammarna och många av dem ligger med spretiga grenar längs stigen och ibland över den. Nya träd försöker sträcka sina mellan de äldre för att fånga solens strålar som ska ge näring till de löv som sakta men säkert börjar gro.

Så detta med fåglar. Deras vackra kvitter ekar mellan träden, men de är svåra att få syn på. Man kan se dem flaxa omkring däruppe, men det är inte särskilt fotogeniska. Vill man ha dem på bild, får man vara snabb. Ett par var åtminstone villiga att posera, om än långt ovanför mitt huvud…

…och en annan såg närmast förvånad ut över det dumhuvud med kamera som inte hade annat för sig än att kuta omkring med en kamera runt halsen.

Det blev någon timme i Linuddens naturreservat, men dagens begivenheter stannade inte här.

Fortsätter man en bit bort längs grusvägen, mot själva Linudden, kan man följa Sörmlandsleden ända bort till Örstigsnäs. Fast bara ett par hundra meter in på stigen ligger en annan plats jag gärna besöker och där medhavd matsäck brukar intas.

Jag vet inte vad själva udden heter, men man har fin utsikt bort mot Stäk, Hasselö och inte minst över Sjösafjärden där båtar av alla storlekar passerar till och från Nyköping.

Varken båtar eller kanotister syntes till under den tid jag satt och njöt av medhavd föda. Här vid vattnet friskade vinden i och det blev lite kyligt. Tanken på att sitta här med bar överkropp och lapa sol, lades på hyllan och jag for istället vidare.

Inte hem, men väl bort till Våmskogen och Stortallaren. Det var några år sedan, men det finns en ganska trevlig stig att vandra utmed vattnet och det var syftet att så göra. Tyvärr var det så pass blött i markerna att jag avstod. På vägen tillbaks, så jag något som skulle kunna bli dagens bild. En lång orm låg och solade på en sten, precis intill vägen. Det var ingen huggorm, den hade två gula fläckar på huvudet, men så mer ut som en hasselsnok i färgen och var ganska smal och lång. Någon som vet?

Hursomhelst hann jag inte fånga den på bild. Den smet ned bakom stenen och ut i sankmarken innan jag hann få fram kameran.

Därifrån tog jag cykeln via träbron och över till Strandstuviken. Nyköping som marknadsför sig som kuststad har egentligen bara två bad på lagom avstånd för de som inte har bil. Det är lilla Örstigsnäs som blir allt trängre ju mer man bygger på Arnö och så är det badet vid campingplatsen. Tyvärr är det alldeles för långgrunt, botten för dyig och vattnet inte alltid så trevligt. Jag vill påstå att det endast är vänligt för barnfamiljer. Annars är stranden helt suverän och det finns både kiosk och lekpark.

Igår var det folktomt nere vid vattnet och vattenbeståndet talar om för oss varför.

Här friskade inte vinden i lika mycket, så här satt jag ett tag och tog emot årets första solstrålar på den vinterbleka kroppen. Det blev också en annan premiär. För den här glaslinsen jag köpte från Kina (innan Postnord införde avgift på detta) användes för första gången. Lite beroende på hur man vänder den, fångar den bilden på olika sätt. Här från mig och mot vattnet. Lär nog få en del skoj med denna.

Dags så att åter cykla hem och passera alla färdiga, påbörjade och tilltänkta skrytbyggen. Inte utan att man tänker på nästa lågkonjunktur och kommande räntehöjning. Hur många av nybyggarna har tänkt på detta när de tog miljonlån?

Alla bilar som bara drog förbi

Det finns en plats nära mig, där jag inbillade mig vara perfekt för bilder av bilars ljus nedanför en sol som går ned.

Ikväll har jag FF och därför tog jag kameran, stativet och begav mig till en plats bland buskar och sly bakom Gripenskolan. Den nedgående solen lockade mina amatörfotografiska gener.

Sagt och gjort. Där stod jag tiotalet meter från motorvägen, på en ganska lerig gräsplan, bland taggiga buskar och inväntade rätt tillfälle.

Jag vet inte vad som är på gång, men spåren av tunga fordon och någon slags salt/sand? vittnade om att man tänker anlägga eller reparera något mellan skolan och motorvägen.

Upp med stativet, på med kameran och sedan knäppte jag av ett antal bilder med varierande resultat.

Den här riktigt vackra himmelen som uppenbarat sig ovanför Nyköping den gångna veckan fick jag aldrig se. Jag testade olika inställningar med varierande bländare, slutartid och exponeringskompensation. Dock var det lite för ljust för de där långa slutartiderna som gör att bilarnas ljus skapar långa streck i landskapet.

Jag hade ingen lust att vänta på detta tillfälle och inser att den typen av bilder fungerar bättre under årets mörkare perioder. Nu har jag hittat den rätta platsen och jag hoppas slippa kliva bland lerpölar, skitig jord, sly och något som liknar vit sand nästa gång.

Den sista bilden för kvällen blev kanske den mest intressanta. Långtradaren som for förbi med riktning Stockholm lämnade efter sig en närmast spöklik slöja.