Doppet

Ett försök att fånga en isbits väg mot vattenytan…

…började med att jag placerade en vattenkaraff framför en upphängd badhandduk. Det första försöket gjordes med kort slutartid och seriebildstagning. På bild ett ser man hur isbiten just lämnat handen och är på väg ned mot karaffen.

På bild två ser man isbiten precis nå vattenytan. Trots seriebildstagning och kort slutartid blev resultatet så där.

Bäst resultat uppnåddes när jag slog på den inbyggda blixten. Jag har sett fantastiska resultat när mer proffsiga fotografer använt både två och tre externa blixtar, men de har jag inte tillgång tid. Man kan även ställa in en blixt så att den agerar på olika sätt. Jag gjorde det enkelt för mig och använde bara standardinställningen. Med den är det svårt att använda sig av seriebildstagning och därför gäller det att knäppa av bilden i precis rätt ögonblick. Trots knappa resurser och bara ett försök, tyckte jag att resultatet blev lyckat.

Annons

Sommarstaden Nyköping

Minns ni sommaren? Självklart gör ni det och årets sommar lär gå till historien. Minns att sommaren 2017 var den svalaste på 155 år och att vi sommaren 2018 tog vårt första dopp några veckor innan midsommarafton. Det svänger fort minsann.

Alla har vi våra minnen av årets sommar och semester. Jag väljer att blicka tillbaks med ett bildspel på några kända vyer i Nyköping. Jag inbillar mig att sommaren nu är slut och att det bara är fyra månader kvar till nyårsafton.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fiskarna

På min promenad genom Nyköping hamnade jag mitt i SM för traditionellt mete.

Från bron intill Bryggeriet, längs med Nyköpingsån och ändå ut på den långa Piren vid kanotstadion satt och stod de där. Entusiasterna i alla åldrar…nja, alla åldrar kanske är att ta i. Medelåldern på de damer och herrar som deltog i tävlingen var säkert 50+, men trevligt verkade de ha.

Stilarna på de tävlande varierade lika mycket som åldrarna på dem.

Jag minns min barndom när pappa tog med oss söner ut på fisketurer vid kusten utanför Tystberga och när farfar lockade med oss till bergsknallarna utanför Hånö. Det var något visst med att sitta där i båten eller på klipporna och se det rödvita flötet guppa i vattnet. Ofta föregicks dessa fisketurer av maskplockning utanför Bälinge kyrka, vilket var lika spännande som när flötet sjönk under vattenytan.

Dåtidens metspö var ofta gjorda av bambu, om de inte hade formats till av vanliga grenar modell längre och tjockare. När jag vandrade runt bland dessa tävlingsfiskare insåg jag att även mete har blivit en materialsport. Fint nedpackade i bärväskor från kända tillverkare låg flertalet spön i olika längder, tjocklekar och till synes olika material. På marken runt fiskarna låg burkar med vanliga daggmaskar, maggots och annat som mindre fiskar lockas av.

De tävlande hade tur med vädret. Huruvida de hade tur med fångsten kan jag inte svara på. En och annan metare drog upp så små fiskar att de knappt var synliga för blotta ögat. Den största fisk jag såg var en mört på cirka 1 dm som gled ur händerna på en lycklig dam och låg och sprattlade på marken.

Tävlingen fortsätter idag och har du vägarna förbi kan du ta en tur längs med Nyköpingsån och se ”när storfiskarna drar en vals”.

Hur tävlingen slutligen avlöper kan du så småningom ta del av här.

Är du intresserad av fiske ska du besöka Sportfiskarnas webbsida.

Nostalgitripp

För mig som i grunden inte är någon stadsmänniska, är en promenad i skog och mark mer välkommen och livskraftig än en promenad bland asfalt och betong.

Det finns några trevliga spår att vandra i utkanten av Nyköping och det kanske gäller att passa på innan politikernas storstadskomplex bygger bort också dessa. När vi bodde i Brandkärr hade vi nära till Ekensbergs motionsspår. Där vistades vi var och varannan dag och snart nog kändes det som att man kunde varje meter av det fem kilometer långa spåret i huvudet.

Nu är det några år vi lämnade ett Brandkärr vi borde ha lämnat mycket tidigare. Därför var det ett kärt återseende när frugan och jag tog oss runt slingan i sakta mak. Det var mycket folk ute, framför allt i åldern 40+.

Några svampplockare syntes inte till, inte heller de som hellre fyller sina kassar med blåbär. Blåbär såg vi en del i kanten av spåret, men det var mer gott om skogens röda bär.

Växtligheten var det inte mycket bevänt med. Om sommarens torka eller den senaste veckans slagregn påverkat vet jag inte.

Kanske det är höstens antågande som sätter sina spår i naturen. De här nedfallna löven som låg på spåret talar en del för det.

Det blev en runda utan spår av djur. Man brukar kunna se allt från sniglar, spindlar till ekorrar och rådjur, men inte ett liv förutom det fågelkvitter som hördes inifrån skogen. Ibland känns det som att vi människor tränger undan djuren allt mer. Vart ska de ta vägen när nya bostäder tränger allt längre in i skogen och ute på åkrarna? Nya vägar, nya köpcentrum och industriområden anläggs på mark där man tidigare kunnat se djur röra sig. Djur som på ett eller annat sätt stör utvecklingen avlivas eller skräms iväg.

En utveckling vi förmodligen får leva med. Vad djuren anser är det nog ingen som bryr sig om.

På den här öppna ytan i mitten av Ekensberg kan man se både rådjur och älg, men nu låg bara balar och väntade på att plockas upp.