På resande fot

De inlägg ni sett den senaste veckan var fotograferade och författade sedan tidigare. Ni som följer mig på Facebook och Instagram har säkert redan listat ut det.

Torsdagen den 22:a november satt jag på ett flygplan med destination södra Europa och med på resan var fru, syster och svåger. Södra Europa tänker ni och förknippar detta med sol & bad. Icke, vi reste dit för att vara aktiva och inte för att tillbringa dagarna på stranden.

Vi reste med Ryanair från Skavsta tidigt på morgonen och 3 timmar och 40 minuter senare landade vi i spanska Alicante. Där blev vi upphämtade och tog oss cirka 10 mil norrut längs med kusten i Costa Blanca. På färden passerade vi turistparadiset Benidorm med dess skyskrapor och hotellkomplex. Jag tittade ut genom bilfönstret, skakade på huvudet och tänkte för mig själv att dessa utpräglade turistorter inte är något för mig.

I kommande fem inlägg får ni förhoppningsvis inspireras av det resmål vi besökte och förhoppningsvis inspireras ni så mycket att ni lockas till ett framtida besök i…

…den lilla staden Jàvea och Villa Jansson där vi tillbringade veckan.

Black & White

Nej, inlägget handlar inte om en av mina favoriträtter.

Svart och vitt förmedlar årstiden på ett ganska bra sätt. November är en onödig månad man gärna spolar förbi och i synnerhet när den är så gråtrist som årets november varit. När du läser detta kanske du förundras? Vadå gråtrist, det är ju kallt och en klarblå himmel…

Jag vet inte vad ni har för väder i Sverige, för själv sörplar jag sangria nere på sydligare breddgrader. När detta inlägg författas tittar jag ut genom fönstret och ser en grå sörja som döljer det mesta. Ser ut som världen vore i svartvitt, precis som världen speglades i den första TV-apparat jag såg mina första barnprogram i.

Just därför passar svartvita bilder bra in i sammanhanget. Plus att svartvitt fortfarande gör sig oerhört bra på bild och för en helt annan dimension till bilderna.

Motiven är välkända, så det finns inte så mycket mer att berätta om dem. Så här såg dock både pappersfoton och tv-program ut när bloggägare Stefan växte upp på den sörmländska landsbygden.

Håll med om att bilderna ovan lika gärna kunde vara fotograferade på 60-talet?

Nästa och efterföljande inlägg har förhoppningsvis mer färg i sig och speglar en vecka i södra Europa där god mat, minst lika god dryck, nya vyer och en hel del motion står på programmet.

Färggrannt

Så här i slutet av det grå november är det svårt att finna den där färgprakten som lyser upp vår och sommar. Fast när den hittas, så lyser den upp desto mer.

Som de vissna växterna i en av frugans välskötta pallkragar.

Den här växten som sticker upp ur betongen vid hamnkajen…

…och buskarna nere vid Sågarbacken som bytt färg från grönt till mer eldfängda.

Turistmagneten

Nyköping har fått en ny befjädrad turistmagnet som tar upp kampen med den häger som nästan dagligen syns i vattnet nedanför Bryggeriet.

När jag vandrade förbi Svandammen kom den simmandes rakt emot mig.

Den vita anden. Den simmar där bland mer välkända artfränder och verkar trivas ganska bra i sällskapet. Jag har googlat och förstår att det inte handlar om en albino. Däremot hittade jag en artikel om en vit and i Norrköpings Tidning från 2008. Det visade sig att det inte var en and, utan en anka. På bilder från tidningen ser man märkbara likheter med den and/anka som simmar runt i Svandammen.

Det får vara vad det vill, för den drar folk. Kanske för att den är sällsynt eller kanske det är som ett par damer som passerade sade: ”Den är sååå söt”.

Ja, den har onekligen en viss charm. Gör sig bra på bild gör han/hon också.

När den kom simmandes mot mig, trodde den att jag hade med mig mat att bjuda på. Tyvärr så var det bara kameran jag plockade upp ur kassen.

Mat får det bli en annan gång. När anden/ankan insåg hur snål jag var så simmande den iväg mot buskagen i ena änden av dammen.

”We’ll meet again” och den gången kanske jag har en liten brödbit att dela med mig.