The Sun Goes Down

I glädjen över en riktig vinter, höll jag på att glömma några bilder från en kall kväll när marken fortfarande skymtade mellan snöhögarna. Det var efter jobbet jag valde att ta en omväg över Lindbacke innan jag begav mig hem.

Det kändes som en behaglig kväll där kylan på -8° inte märktes. Jag förstod att detta berodde på vinden som bromsades upp bakom husfasader och kullar. När jag kom fram till enbackarna och vindarna drog in från sydost, kändes det inte bara som -8° utan rejält kallare.

Så här på vintern får man räkna med antingen eller. Antingen är himlen gråmulen, snön faller ned och det känns ganska milt, eller så är himlen fri från moln, snö och kylan biter rejält i kinder och fingrar. När man med stela fingrar försöker fumla med inställningar, inser man att en proffsfotograf tvingas utstå saker som vi amatörer inte förstår. Sitta framför blommor en hel dag, vänta på att just den fjärilen ska landa på en av dem och sedan komma hem med tusen bilder som man kanske inte ens är nöjd med. Eller att i flera timmar stå på en vindpinad fjälltopp i minus 20°, omgiven av meterhög snö, bara för att fånga den knivskarpa bilden på en fjällräv som beställaren betalar för.

Sådant behöver inte en hobbyfotograf tänka på, men nog tusan får man stå ut med en del när intresset tar överhand.

Lindbacke är spännande året om, även om naturreservatet är ganska gles på besökare den här årstiden. Det är dock inte bara jag som brukar ta rundan.

Stela fingrar och rosiga kinder lockade snart hem mig och med hade jag några bilder som förhoppningsvis förmedlar något av det vackra och kyliga Lindbacke kan erbjuda under vintern. Värmeverket lystes upp på ett behagligt sätt, men själva verkligheten var svår att förmedla när jag inte kände för att ställa in kameran efter förutsättningarna. Jag tog den enkla vägen och ställde in ratten på P med ett ganska högt ISO-värde.

Det blev inte som verkligheten visade. Själva byggnaden var mer åt det orangefärgade hållet, men det fick jag inte fram i det läget kameran var inställd.

En sista bild blev det. På gångvägen intill Oxelösundsvägen stannade jag upp och såg hur den gyllene timmen uppenbarade sig över landskapet.

Rundan runt Lindbacke var till ända, den här kvällen….När detta skrivs har jag precis tagit samma runda efter jobbet, den här gången i decimeterdjup snö och framför en himmel som färgades i solnedgångens färger. Återkommer till denna kyliga promenad.

Annons

Det lilla huset

Det lilla huset på prärien? Nej, den lilla stugan intill Frisksportartorpet.

Det här blir ett kort inlägg.

Bilden i sig är ingen sensation, men syftet med att visa den är vikten av att rikta kameran från rätt vinkel.

Som sagt, ingen märkvärdig bild. Ser man bilden som den visas ovan, kan man få förnimmelsen av att den lilla stugan är placerad någonstans i de sörmländska skogarna. Öde, kargt och ensligt.

Så är nu inte fallet. Hade jag riktat kameran lite till höger, hade jag fångat Frisksportartorpet där många människor var i rörelse. Hade jag dessutom stått istället för att sitta hukad, hade ni på bilden sett både vägskyltar och fordon som susade förbi. Känslan bakom det hela hade då gått förlorad.

Bara ett kort tips till andra hobbyfotografer. Placeringen och vinkeln där du tar din bild kan vara avgörande och skillnaden mellan intressant och ointressant.

Fågelräkning

Det pågår en fågelräkning i Sverige mellan den 25:e och 28:e januari. En tillställning som lockar många att räkna fåglar i sin trädgård. Frugan är en av dem som smyger bakom gardinerna med kikaren framför ögonen för att räkna fåglar som övervintrar i Sverige. Hon är inte ensam. Runt 20 000 medborgare från norr till söder brukar delta i evenemanget.

Fåglar hittar man inte bara i trädgården där de ivrigt knaprar på utplacerad mat. Fåglar som övervintrar i Sverige kan man också se under de promenader man företar över is och snö. Som dessa ofta irriterande måsar.

Har ni som jag tänkt tanken att måsar inte är lika högljudda under vintern? Under sommarens besök vid badstränder och uteserveringar ses de sitta på span och inte sällan har de spejare som flaxar högt över våra huvuden med sina gälla läten. En tappad brödbit eller någon som medvetet kastar till dem mat och det utbryter ett högljutt kaos när måsar från alla håll plötsligt dyker upp som ur tomma intet.

Nu vet jag inte om måsar ingår i fågelräkningen, inte heller denna betydligt vackrare och trevligare fågel.

Vi en promenad vid hamnen kom en stor svanfamilj simmandes in från viken. Ingen kan säga annat än att de är både vackra och ståtliga. Med sig hade de fjolårsungarna som nu vuxit upp och blivit lika stora som morsan och farsan. Nu väntar de på att få byta färg, från smutsbrunt till vitt.

Den här svanen (fråga mig inte om det är en hona eller hane) såg ut att vara ledaren i gänget. Han/hon simmade runt bland övriga familjemedlemmar och svassade med utspända vingar.

Som i mänskliga familjer råder det ibland osämja mellan familjemedlemmar. En av de vuxna svanarna var tydligen olydig, för plötsligt satte svanen ovan fart mot honom/henne och gav ett nyp som förmodligen kändes. Tyvärr han jag inte riktigt med för att ta en bra bild. Denna kommer dock i ett kommande inlägg över misslyckade bilder. Den olydiga svanen stack dock iväg mot säkrare sjö, men med ledarsvanen strax efter.

Lite längre ut i viken slog de sig ned och familjefriden verkade ha återgått till det normala.

Nej, så vitt jag vet handlar fågelräkningen om småfåglar som håller till inpå knutarna och de kan vara nog så intressanta att skåda. Frugan sitter bakom gardinerna med sin kikare och jag med kameran. Vi har de vanliga arterna som gråsparv, talgoxe, blåmes, rödhake, nötväcka, pilfink och koltrast. Någon gång har frugan sett sidensvansar och grönfinkar. På den här sidan återfinns de tolv vanligaste fåglarna vid fågelborden. Den jag saknar är förstås domherren.

En domherre mot en snövit bakgrund är ett av de motiv jag saknar i mitt fotoalbum. Tyvärr har jag inte sett skymten av någon i vår lilla trädgård, vare sig i år, tidigare år eller överhuvudtaget sedan kameran blev en nära vän. Jag söker vidare på mina promenader…

Sedan önskar jag förstås att jag kunde ta lika fina bilder som de bakom länken ovan. Jag har mina planer när vädret är lite behagligare ute, men när vädret är som behagligast sticker fåglarna ut i skogen och vårt fågelbord ställs åt sidan.

Nu sitter jag bakom fönsterrutor med mitt zoomobjektiv på ett avstånd av tio meter, så det är väl inte helt optimalt om man vill fånga de små liven på bra bilder.

Nu ska jag ut i vinterkylan och leta domherrar. Återkommer om jag stöter på någon.

 

Kargt och öde

Det kändes både kargt och öde den här dagen då jag tog ett extra varv i hamnområdet innan jag traskade mot hemmet.

Inte utan att man längtar efter en kopp kaffe och en onyttig bakelse på Kajplats 22, eller ännu hellre, en kall öl för att känna hur våren äntligen är här.

Nu var krogarna i hamnen öde och så var även området framför. Inte utan att jag funderade över var alla var. Visserligen kallt och småruggigt, men några flanörer brukar man alltid stöta på. Inte nu och längre ut mot Täcka Udden såg det så där kargt och öde ut som det bara kan göra under så där riktigt ruggiga dagar vårt land kan uppbringa.

Lite grönska kunde man skönja under snö och frost. Beviset för att något ligger och ruvar under snön och bara väntar på att få slå ut.

Småbåtshamnen var öde. Inga båtar, inga bilar (förutom husbilarna som står parkerade) och inte en människa i sikte. Okej, det är vinter. Okej, det är halt. Okej, det är kallt. Okej, det är skidskytte på TV, men vad tusan. Någon borde man möta under denna kilometerlånga promenad, men nej…

Det fick bli några avslutande bilder på den övervintrande växtligheten intill vattnet, ty inte ens en fågel behagade visa sig.

Det blev en kort och märklig promenad. Kargt och öde. Nog tusan kan Nyköping visa upp ett behagligare ansikte?