Mot våren

Idag kändes det verkligen att våren lurar bakom knuten. 11° visade mobilappen när jag satt på jobbet och åt frukost. Då vi idag var klara med dagens uppgifter relativt tidigt, var jag inte sen att ta några timmar ledigt för att utnyttja denna första egentliga ”vårdag”.

Mobilappen säger nämligen att det till helgen ska bli både kyligare, molnigare och eventuellt nederbörd av någon form. Det gäller att passa på när tillfället bjuds och kameran hade jag med mig i syfte att ta en senare promenad till hamnområdet.

Nu blev en tidigare promenad än väntat, längre dessutom och inte alls åt det håll som planerats. Istället styrde jag kosan mot Arnö där första stoppet blev vid bron över Kilaån. De täta vassruggarna fick utgöra förgrund och de allra närmaste ser ut som små fluffiga moln av obestämd färg.

Det som göms i snö.

På sin jakt efter vårtecken innebär det inte sällan att man möter sådant man egentligen inte vill. M.a.o. det som människan dolt under vinterns snö.

Att kasta skräp verkar vara en nygammal modefluga. I dikesrenarna hittar man både det ena och det andra som kastats ut från förbipasserande bilar. I diket intill Oxelösundsvägen låg dessutom en död räv, påkörd av någon bil som passerat till grannstaden. Nej, jag tog ingen bild även om den såg väldigt oskadad ut.

Det var först efter järnvägsövergången som leder till Oxelösundsvägen de första vårtecknen syntes till.

Kanske inte så mycket att hoppa jämfota över, men ändå tecken som inger ett visst hopp om en annalkande vår.

På den gamla vägen förbi Arnö gård, fanns det också lite tid över för lek. Lek med kameran förstås. Som här med lång slutartid och en lätt rörelse uppåt med kameran som skapar denna effekt. Kanske inte idealiskt att genomföra mitt på ljusan dag. Det här en sådan typisk bild som hade kasserats under den analoga tiden och som hade renderat missnöje när bilderna ramlade ned i brevlådan efter framkallning. Idag ser man till att skapa denna typ av bild medvetet. Tiderna förändras.

Arnö gård ja. På sommaren ligger byggnaderna intill den gamla vägen till Nyköping inbäddade i grönska. Idag kantades vägen att kala träd, så än är inte våren här.

En blick upp mot himlen och trädens spretiga grenar skapade en scen som hämtad ur någon skräckfilm.

Apropå träd så står detta förvridna skelett i utkanten av Lindbacke.

Det var nämligen där jag fortsatte min jakt på den annalkande våren. Jag hade väntat mig småfåglar som gladdes åt värmen, men de hördes bara på avstånd. Jag hade hoppats att någon vårblomma fått tuppjuck och tittat upp alldeles för tidigt, men icke. Inte heller syntes några svanar eller gäss till ute på den sanka Svanviken, men också de lyste med sin frånvaro.

Nej, den enda bild som följde med hem från detta lilla naturreservat var denna siluett av en av de enar som gör området så känt.

Förutom värmen var det inte mycket till vår att hitta här ute. Jo, förresten. I en backe satt en äldre kvinna med näsan vänd mot solen. Ganska välklädd förvisso, men hon såg att njuta av den sol som värmde ganska skönt där i lä.

På vägen hem och lite besviken på småfåglarnas frånvaro, tog jag denna bild av en kaja som satt bland de spretiga grenarna strax nedanför viadukten in till centrala Nyköping.

Ingen av Sveriges vackraste fåglar. Inte heller någon som varskor vårens ankomst, men någon fågel bara jag ville ha med på bild.

En skön promenad på cirka 7 km, men så mycket till vårtecken fanns dock inte att se. Faktum är att på gräsmattan framför vår bostad upptäckte jag denna blomma som får utgöra dagens egentliga vårtecken.

Jag vet att växter ska fotograferas i nivå med deras höjd. Det hade dock inneburit väldigt skitiga byxor och eftersom blommorna växte bara någon meter från en gång och cykelväg, hade det sett både märkligt och komiskt ut om jag legat raklång på marken med kameran intill ansiktet.

Denna konst får vänta till senare och då på ställen där man kan gömma sig för förbipasserande medmänniskor.

Ner till spat

Vet ni hur svårt det är att hålla en hemlighet i flera månader? Det är svårt, men det går.

Svågern fyllde jämna år i går. Tänker inte tala om hur många, då man aldrig talar om mäns ålder….eller var det kvinnors? Strunt samma. Min syster hade länge planerat en överraskning till sin make och i den ingick jag, frugan och ett antal vänner. Att inte försäga sig är inte alltid så lätt, särskilt inte under glada vänners lag i vilka vi har varit ett antal gånger den senaste tiden. Det gick dock och till det återkommer jag.

Dagen började med att alla medverkande i denna överraskning ringde eller skickade sms med grattishälsningar. Allt för att inte svågern skulle ana några misstankar. Syrran tog sedan med honom på en biltur, vilken gick ned till Sunlight. Sunlight har vi faktiskt bott i vid ett tillfälle när vi firade bröllopsdag. Svågern trodde förstås att det var där dagen skulle tillbringas. Icke, utan syrran fortsatte istället färden hem till oss. Dels för att vi bor nära, dels för att vi brukar fira en del tillsammans.

Vi bjöd på champagne och frukt och hade en trevlig stund.

Fast det var inte hos oss dagens skulle fortsätta. Döm av hans förvåning när det visade sig att jag och frugan hade packat väskor och ämnade följa med på vidare äventyr.

Resan gick söderut. Vi visste vart, men det gjorde inte svågern. Efter att vi passerat Norrköping kunde vissa misstankar skönjas. Snart svängde vi mot välkänt mål och när bilen parkerades förstod han var vi skulle tillbringa resten av dygnet.

Söderköping brunn.

Här har vi tillbringar några helger förut och hit återkommer vi gärna. Vi checkade in och begav oss upp på rummen. Intet ont anande trodde svågern att vi skulle reprisera en av våra bröllopsdagar som tillbringades på denna trevliga anläggning. Fast under tiden vi gjorde oss i ordning, gjordes sig nya överraskningar i ordning. Nere vid receptionen hade under tiden övriga deltagare i överraskningen samlats. När syrran snart kom nedför trapporna och svågern möttes av synen åkte hakspetsen ned med en duns i golvet 180 cm längre ned.

Nu trodde han förstås att det var slut på överraskningar (jo, han såg verkligen överraskad ut), men det var det inte. När han vevat upp hakan från golvet dök två nya personer upp bakom hans rygg. Syrran och svågerns grannar, varav mannen i sällskapet dessutom är en gammal klasskamrat från tiden det begav sig.

Så många inblandade, så många som lyckats hålla tyst i så många månader. Självklart ekade den välkända ”Ja må han leva” i receptionen. Jag vet inte hur många gäster vi skrämde bort med sången, men receptionisterna log i alla fall.

Det ingick fika i priset och den intogs i anläggningens historiska och mysiga lokaler. Lite skratt, trevlig stämning och lite för mycket av det goda fikabrödet. Därefter väntade några timmar i den ombyggda wellness-avdelningen.

Bubbelpool, tempererad pool, duschar av olika slag, fotbad, vanlig bastu, ångbastu och på det ett spa-kit bestående av krämer och lotion. Snacka om att man kände sig några år yngre efter detta. Dessutom slank det ner en och annan kall dryck, så vistelsen på Söderköpings Brunn började trevligt.

Lite vila på rummet och sedan ned till den stora matsalen för den trerätters som ingår i priset. Vad sägs om grillad pilgrimsmussla till förrätt, örtstekt hjortfilé till varmrätt och karameliserad chokladpastej till efterrätt. Allt nedsköljt med en vinmeny som bestod av tre olika sorter, en till varje rätt. Under middagen delades presenter ut, historier berättades och minnen återuppväcktes. Mycket god mat, lika god dryck, ett trevligt sällskap och en mycket trevlig anläggning.

Vi gick och lade oss nöjda.

Dagen efter träffades vi nere i matsalen för en frukost. Alltid lika gott med dessa hotellfrukostar. Därefter valde några i sällskapet att åka hem, vi andra tog en promenad i ett ganska blåsigt, men ändå vårlikt Söderköping.

I lä från blåsten och med solen i ansiktet, kändes det riktigt skönt. Mätta och belåtna efter all god mat och en skön känsla i kroppen efter timmarna i wellness-avdelningen. Vi var värda detta.

Sedan blev dagen inte sämre när vi stod i lä bakom en husvägg och såg i våra mobiler hur Stina Nilsson och Maja Dahlqvist tog VM-guld i sprint.

Ett trevligt dygn var till ända och efter ett kramkalas skiljdes våra vägar åt för den här gången. Kommer just på att om två år fyller jag jämnt och jag tycker om överraskningar, bara så ni vet…

Jag vill till sist tipsa om Söderköpings Brunn. Kostar lite, men det är väl värda pengar och ibland måste man unna sig lite.

Läs mer här

Bakslag

Så kom det. Det traditionella bakslag som kännetecknar en svensk vinter. Vårkänslorna som infann sig förra helgen förbyttes i frusna kinder, stela fingrar och ishala trottoarer. Ett par av jobbarkompisarna gjorde praktfulla vurpor i morse och det muttrades hej vilt om det grus som sopades upp tidigare i veckan.

Man ska inte bli förvånad för vintern kan vara i över en månad till. Bara så ni vet. Dagen till ära så har jag sparat några bilder från den gångna vintern. Man behöver en påminnelse emellanåt.

Visst är det våren vi trånar efter?

En smak av våren

Dagarna innan helgen som gick och även lördagen bjöd på en försmak av våren. Med en temperatur på 11°, en tämligen klarblå himmel och en mark som visade mer av gräs än snö, var det inte svårt att drömma sig fram någon månad. Jo, så är det. Det kan bli kyligt och snön kan falla i minst en månad till, så än är det för tidigt att glädjas.

Fast glädjas kan man göra åt de stunder som bjuds. På min sedvanliga morgonpromenad till Ohlsons bageri i lördags, så bjöd Nyköping lite av det vi längtar efter. Eftersom frugan roade sig på Mello i Leksand (hennes definition av att roa sig), passade jag på att ta en extra lång promenad innan de färska mackorna intogs till lunch.

Vid det nya teatertorget hade snön nästan smält bort och bara runt konstverket (nåja) låg det några drivor av skitig snö som plogats dit från gång- och cykelvägen.

Smutsig och mjuk snö brukar vara ett säkert vårtecken och viss längtar man till våren när uteserveringarna öppnar och man slå sig ned på bänkarna kring torget och bara titta på människor. Förhoppningsvis får Bönornas sin efterlängtade uteservering på plats i år. Kommunpolitikerna har inte varit särskilt snälla eller ärliga mot ägarinnan, men jag vet att hoppet lever och kanske man i sommar kan sitta på en ny uteservering och njuta av en god kopp kaffe intill de nybyggda vattenspelen.

Jag vet inte om man får vårkänslor av att passera Stora torget som tyvärr inte hör till de charmigaste i Sverige. Fast att se solens första strålar rama in klockstapeln i ett varmt sken fyller en med glädje.

Mitt emot Ohlsons ligger två av Nyköpings nöjeskrogar. Tomma på folk så här tidigt på morgonen, men visst är det märkligt att man (jag) alltid känner en viss dragning in i dessa lokaler där det vankas en kall öl eller två…ibland fler. Fast givetvis är längtan att få ta dessa på en uteservering aningen större än att sluka dem inomhus.

Öde låg de dock där denna morgon.

Efter besöket på Ohlsons och med en kasse fylld med färskt bröd och ett par onyttiga bakelser, så gjorde jag en omväg längs med Nyköpingsån. Solen hade nu stigit över takåsarna och började värma de änder som alltid kommer flytande när de tror att det vankas mat.

Nedanför Storhusfallet låg isen mycket tunn och över denna tunna is tog sig några änder på vingliga ben. Även änder kan tydligen glida omkring på förrädiska isar.

Fast när det gäller fåglar ger de mindre arterna en större känsla av vår och sommar. Jag vet att vissa finns i Sverige året om, men de sprider ändå en viss vårkänsla där de kvittrar i buskarna. Kvittrade gjorde de hela vägen från Högbrunn till Ohlsons och runt ån, men de var svåra att få syn på. Den här gynnaren gömde sig bland kala grenar ovan mitt huvud.

Lika glad att se denna talgoxe var jag inte när en korpj…el som satt några träd bort gjorde sig av med innehållet när jag stod och försökte få syn på andra mindre arter. Eländet hamnade dock på jackan och inte på huvudet. Hade ändå lust att springa ifatt och ruska om fågelskrället rejält.

I närheten av bostaden såg jag ett sista vårtecken på marken. Tyvärr inga spirande blommor, men väl is som sakta smälte när solen började lysa på den.

Det finns hopp, den saken är säker. När jag kom hem tänkte jag ett tag sätta mig på trappan till altan och ta årets första öl utomhus. Hade solen hunnit fram bakom fasaden hade jag gjort det, men denna högtidsstund får kanske vänta några veckor till. Det kan som sagt komma mer snö innan våren äntligen är här.