Blåsippan ute i backarna står

Jag har två personliga favoriter i Nyköping när det gäller att fly vardagen, asfalten, betongen, avgaserna och känna att det finns en glädje med livet trots allt. Den ena finns på gångavstånd från hemmet och heter Lindbacke. Den andra finns på cykelavstånd och heter Linudden.

Det var till Linudden jag tog mig denna blåsiga lördag. Medvind och jag tog mig dit ganska snabbt. Linudden så här års kanske inte är den bästa tiden på året om man vill uppleva den där riktiga natursköna omgivningen. Det fanns dock ett skäl till att jag befann mig här och till detta skäl återkommer jag.

I avsaknad av lövklädda träd och grönska i marken ser man Linudden från en annan sida. Kala träd som sträcker sina lika kala grenar mot skyn. Snåriga buskage utan tillstymmelse till blommor eller blad. Nedfallna träd, förtvinade träd och träd som påverkats under de decennier som platsen funnits. 1947 blev förresten Linudden ett naturreservat p.g.a. sin rikliga flora och fauna.

Den är riklig, men en dag som denna ter sig området ganska kargt.

Spännande träd finns det dock gott om och dessa syns kanske bättre nu än när grönskan täcker deras grenar och stammar.

Här är ett rikligt fågelliv. Fast så som oftast är hörs de mer än de syns. Det kvittras friskt ute bland snåren, men de små liven förblir oftast osynliga. Då och då fladdrar något förbi där ute och ibland ser man skuggorna av dem på stigen där man går. Fast ibland har man turen att någon av områdets fåglar är villig att ställa upp på bild.

Fast det var inte spännande vegetation och fåglar som drog mig hit. Linudden är känd för sina blåsippor och när jag på Instagram sett att de växer frodigt, var jag självklart tvungen att bege mig hit. Jag var inte ensam ska tilläggas. Det var mycket folk på plats och många hade kameran med, precis som jag. Vid det här laget vet ni att blommor bäst fångas i dess naturliga höjd. Det innebär att blåsippor som sällan blir högre än en decimeter helst ska fotograferas på en höjd av….just det, en decimeter.

Därför gällde det att passa på att inta magläge när inga besökare var i närheten. De slapp därför se 193 centimeter Stefan ligga utsträckt på stigen med kameran tätt intill marken. De besökare jag mötte kanske ändå undrade varför mina kläder var fulla av löv, grenar och annat som ligger och skräpar på marken?

Hur som helst blev det ett antal bilder på denna enkla men populära vårblomma.

Jag gick stigen runt och hamnade ute vid det lilla sommarstugeområdet, varifrån jag promenerade längs grusvägen och in på den del av Sörmlandsleden som leder ut till en plats där jag och frugan brukar inta kaffe med tillbehör. Här har man huggit ned skogen på ena sidan av stigen. Lite synd, för detta var ett tillhåll för både fåglar, djur och var så där spännande mörk som skogar kan bli. Fast å andra sidan blev det betydligt ljusare då solen nu når ändå ned till stigen.

Ute på udden var det både blåsigt och småkallt, så jag tittade bara ut över inloppet till Nyköping och upptäckte att inga båtägare passade på att ta årets första tur ut på böljan den blå.

Dags att gå tillbaks till cykeln igen. Om Linudden är känd för sina blåsippor, är området än mer känd för sina vitsippor. Lite för tidigt för dem än, men när de kommer lär jag sitta på cykeln med riktning mot denna sköna plats.

Fast en sista bild fick det bli. Kan någon se så snäll och ensam ut som denna ståtliga häst? Knappast va?

Annons

Tidigt en morgon

Tidigt en morgon tog jag en promenad för att insupa atmosfären och den vår som stadigt närmare sig.

Den inbyggda väckarklockan kan man säga mycket om. Den är bra att ha när det vankas jobb, men får gärna fallera när de få lediga dagarna infaller. Å andra sidan är jag numera kvällstrött och morgonpigg. Den raka motsatsen till ungdomens år. Det är något visst med tidiga morgnar, om detta har jag skrivit förr. Lugnet, dofterna…ja, ni vet.

Den här morgonen inleddes med en fullmåne som skymtade bakom träden. Jag ilade ned i källaren för att hämta stativet, ilade tillbaka upp på övervåningen, öppnade fönstret i ”biblioteket” och försökte zooma in månen med manuellt läge. I rummet bredvid låg frugan och sussade, så jag fick smyga så gott det gick i de knarrande trappor vi är i besittning av.

Därefter smög jag nedför trapporna, tog på mig kläderna och gav mig ut i den något kyliga morgonen. Stativet fick stanna hemma, så bilderna nedan är fotade med högt ISO för att inte slutartiden skulle bli för lång.

Det blev en tur till hamnen förstås. Av någon anledning är det där jag brukar hamna. Tyst, stilla och doften av hav. Pröva själva någon gång, det är en upplevelse.

I silohuset var det svart i nästan alla fönster, förutom några på de övre våningarna.

Längre än till Hamnbron gick jag inte. Stegen tog mig istället förbi Clarion Hotell, polishuset och detta mysiga, men lite dyra bostadsområde. Även här var det mörklagt och tyst.

Det fanns en liten känsla av den Blå timmen där jag vandrade genom ett tämligen öde Nyköping. Blå timmen kännetecknar annars tidpunkten efter solens nedgång och innan nattmörkret tränger sig på. Fast bilden på Nyköpingsån och Storhusqvarn kunde lika gärna vara tagen senare på kvällen.

En sista bild på ett av stans populäraste vandringsstråk och turistattraktionerna längs med den. Därefter hem och en värmande frukost.

Spring i benen

”Spring i benen”. En rubrik med dubbla betydelser. Spring, eller vår på engelska, kännetecknade den gångna helgen och spring i det här fallet kan också innebära de långpromenader jag tog under dagarna tre.

I fredags slutade jag jobbet redan vid 9:30. Motivationen är just nu lika med noll och därav är det inte svårt att ta ut alla komptimmar jag har innestående. Det var vår i luften, om det nu inte vore för den infernaliska vinden som piskade upp grus och nedfallna löv längs vägen hem.

Det blev bara att komma hem, byta om till mer lediga kläder, så kameran över axeln och ut på promenad för att hitta våren.

Första anhalten blev den klassiska entrén till Blommenhof. Ni vet den grusbelagda trappa som går från Blommenhovsvägen och upp mot hotellet. Där i slänten försökte blommorna leta sig upp ur marken, men det hade inte riktigt tagit sig.

Det ska sägas med en gång att jag är lika dålig på blommor som jag är på andra växter, men jag tror ni skådar embryot till krokusar på bilden ovan. Dessa växte hursomhelst på skuggsidan, men bara några meter upp i slänten hade solen hittat och här växte denna lilla blomma, vars namn jag inte har en susning om.

Mitt emot växte en blomma t.o.m. jag vet namnet på, snödroppen.

Intill fasaden var dock planteringarna fyllda med utslagna blommor. Krokusar i den svenska flaggans färger och så en liten rackare som någon av er säkert kan namnet på. Jag vet inte.

Från Blommenhof gav jag mig ut på motionsslingan som går runt i den lilla skogsdungen. Jag hade inte förväntat mig några vårtecken i denna skuggiga del av Hållet. Möjligen hade jag hoppats få se någon vårfågel, men de hördes bara ute bland träden. Längst in på spåret syntes fortfarande spår av vintern. Lite is på den leriga stigen och några snöfläckar utmed densamma.

Jag kom så fram till en välkänd och väldigt trevlig plats. Ni kanske känner igen byggnaden som skådas i och bakom denna glaskula jag köpt från Kina?

Japp, Frisksporttorpet. Jag har alltid trott att den hetat Frisksportartorpet, men nu vet jag bättre. Det är hursomhelst en liten oas där jag ibland brukar sitta på en bänk för att njuta av den natur som fortfarande finns kvar i utkanten av Nyköping. Under sommaren växer mycket blommor i rabatterna runt det lilla torpet. Nu var det ganska tomt på växter, förutom några få krokusar som hittat upp. Däremot är det lugnande att se och inte minst höra de fåglar som håller till i träden och runt de utplacerade fågelborden. De är dock lite skygga och håller sig gärna på avstånd. Om de bara kunde förstå att jag inte vill dem något illa, utan att jag bara vill se dem och ta lite bilder som kan pryda fotoalbumet. Det blev inga bilder som är så bra att de är värda att visas upp, inte ens på denna amatörblogg. Fast den här rackaren som lyckades vända bort huvudet i samma stund som jag tryckte ned avtryckaren får ändå vara med. Inte så mycket för bilden i sig, men för färgerna.

Sedan fann jag ett säkert vårtecken. En fjäril fladdrade förbi i vinden och satte sig bland de nedfallna löven framför mig. Vad det är för fjäril vet jag inte, men jag var tvungen att göra bakgrunden svartvit i Photoshop för att den inte skulle försvinna i riset. Någon som vet?

En annan väldigt rogivande plats i Nyköping är Nya Kyrkogården. Låter kanske lite suspekt att slå sig ned på en bänk för att insupa tystnaden och lugnet som ofta infinner sig på en kyrkogård. Fast här brukar jag hamna emellanåt och då inte sällan i Minneslunden. Tid för tankar, funderingar kring livets nycker och så är det lätt att sväva iväg kring de människoöden som ligger till grund för de minnessaker som är utplacerade i Minneslunden och de gravstenar som omgärdar den.

Testa någon gång. Det funkar.

Så är också Minneslunden en bra plats att ta bilder på.

När jag sitter där och filosoferar på en bänk rasslar det till bredvid och där sitter plötsligt ett annat vårtecken. En ekorre som nyfiket tittar upp på fågelbordet där ovan.

Ekorren hör till mina favoritdjur. Snabba, söta, graciösa och så ser de så förtvivlat snälla ut. Fast efter att denna bild togs (hann knappt få upp kameran) stack han/hon iväg och ilade upp för trädstammarna till granarna i utkanten av Minneslunden. Ekorren på bilden var inte ensam. Flera stycken sprang omkring och lekte vårkänslorna av sig. På lagom långt avstånd för att inte hamna på bild. Jag väntade idogt på att någon skulle våga sig fram till fågelbordet igen, men nej…

Jag satt i säkert tjugo minuter innan jag reste på mig för att börja promenaden hem. Då såg jag den i ögonvrån. Han/hon satt där på en gren och bara väntade på att bli fotograferad.

Igår blev det så en ny promenad och även under den fann jag vårtecken till min glädje.

Promenaden företogs på öppen yta och med en envis vind som svepte in över landskapet. Fast i skuggan av den stora ladan vid Hemgården växte de här videkvistarna.

Hundra meter längre fram ligger en stor vattendepå mellan det nya industriområdet och E4:an. Här brukar det simma fåglar, men jag förstår att den hårda vinden som framkallade vågor på den lilla gölen höll dem borta därifrån. Fast i diket intill fann jag årets första Tussilago.

Jag fortsatte sedan runt Lilla Kungsladugården, men innan jag svängde ut på öppen mark och motvinden, lade jag mig ned raklång och tog den här bilden.

Sedan bar det av mot Hemgården igen. Stark vind rätt i ansiktet och varken fåglar, andra djur eller blommor i sikte. Ett litet vårtecken kanske ändå överfulla diken är? Som det här intill den järnväg där jag kanske kommer att dra förbi de kommande sju åren…

I slutet av den långa promenaden hade jag hoppats få se ett säkert vårtecken. I slänten mellan järnvägen och de röda garagelängorna vid Hemgården finns det gott om ormar, både snok och huggorm. Vi vet att de finns där, vi har sett dem och vi har fotograferat dem. Fast nu höll de sig undan och kanske det var lite för kallt för att de skulle våga sig fram.

Slut på vårtecken den här helgen, tänkte jag. Fast ett annat säkert vårtecken väntade hemma.

Just precis. Årets första fika på altanen och det var inte ens kallt.

Va, tänker ni som känner mig. Stefan Karlsson, sol, altan, vår och ingen kall öl i handen? Lugn bara lugn, den kommer att sitta stadigt i hand vad det lider.

100-åringen som försvann

1919 startades ett verkstadsföretag i Nyköping av Charles Westerberg. Företaget kom att heta Cewe och har varit ett av Nyköpings största och mest profilerade företag sedan dess.

Den klassiska och välkända logotypen kan ses på denna gamla trälåda från anno? Bilden är lite modifierad av mig i Photoshop för att frambringa känslan av något gammalt.

Cewe startade sin verksamhet i en liten lokal vid Källbrinken 3 (idag huvudkontor för Lennanders Fastighetsförvaltning AB), då med reparationer av transformatorer och elektriska motorer. 1936 hade man vuxit ur lokalerna och en magasinsbyggnad från 1700-talet köptes av dåvarande ägaren, Hargs Fabrikers AB. Ni kan se den på bilden nedan (hämtad från kommunens bildarkiv) och ni som bor i Nyköping känner säkert igen den.

I åtta år pågick verksamheten i denna byggnad. 1944 utökade man verksamheten och även denna gamla byggnad blev då för liten för ändamålet. Därför köpte man Wedholms Mejerikärlsfabrik som låg i hörnet av Kungsgatan och Fruängsgatan. Bilden på denna är också hämtad från samma bildarkiv som bilden ovan.

När dessa lokaler blev för små för den utökade verksamheten flyttade man in den nybyggda fabrik där man haft sin verksamhet till dags dato.

1970 såldes Cewe till ASEA och drevs som Cewe-Selfa AB med Charles Westerbergs son Hans som verkställande direktör. Sedermera upptogs man i världskoncernen ABB där man i många år gått under namnet Cewe-Control AB.

1981 kom jag in i bilden. Efter ett knappt års militärtjänstgöring på A1 i Linköping, sökte jag upp dåvarande Arbetsförmedlingen och hänvisades ganska snart till Cewe där jag fick jobb efter bara någon vecka och det företaget har jag varit trogen ända sedan dess.

När jag började min anställning på Cewe (har alltid hetat så i mina ögon och kommer alltid att heta så) fanns här tillverkning av olika slag. På fabriken tillverkade man egna skruvar och muttrar, man tillverkade stift och hylsor till produktionen, man hade en egen målningsanläggning, egna gjuterier (både press- och sandgjuteri), egen verktygsverkstad, egen plasttillverkning, eget lager och så givetvis montage av en rad produkter.

Under de år jag jobbat på företaget har här producerats allt från små anslutningsdon och bilvärmare till stora kabelskåp och energimätare. Själv har jag arbetat med det mesta som gått att arbeta med, både som fast anställd eller som utlånad.

Självklart har också Cewe hängt med i den moderna utvecklingen och moderna maskiner och robotar har i mångt och mycket ersatt personal genom åren. Det har också märkts på personalstyrkan. När fabriken på Spelhagen var som mest produktiv, jobbade här cirka 600 personer. När jag anställdes 1981 var vi drygt 400 och det senaste halvåret så har vi inte varit fler än cirka 60. En givetvis dyster bild av en verklighet som inte bara drabbat Cewe, utan många andra företag i kommunen och runt om i Sverige.

Fast det är inte det tråkiga man minns i första hand. Mycket skoj har hänt, många roliga minnen och många nya bekantskaper. Visst minns man än idag många av de härliga profiler som kommit och gått. Här träffade jag också min förra flickvän och här lyckades jag få in min nuvarande fru på extrajobb under ett antal månader.

Cewe var ett aktat namn i Nyköping. Cewe var också ett företag som alltid syntes. På Drakbåtspaddlingarna var Cewe alltid närvarande, alltid med flera lag som ställdes på startlinjen. Den stadskamp som arrangerades under ett par år såg givetvis lag från Cewe ställa upp. SN-rocken var ett populärt arrangemang under några år och även här kunde Cewe ställa upp med ett band som påhejades ivrigt av något överförfriskade, men glada, arbetskamrater. Korpserierna hade alltid närvaro av lag från Cewe. Fotboll, innebandy, rinkbandy, badminton, bordtennis m.fl. I företagets egen gymnastikhall pågick träning nästan varje kväll och det arrangerades också interna turneringar där de olika avdelningarna möte varandra i både fotboll och innebandy.

Vem minns inte de år när Cewe sponsrade svenska handbollslandslaget? Vem minns inte när vi fick åka på landskamper och fick en föreläsning av ”Bengan” Johansson och när landslagsspelarna själva kom på besök på företaget. Per Carlén, Staffan Olsson, Stefan Lövgren, Magnus Andersson…bara några av de välkända spelare som besökte oss på vårt lilla företag.

Vi hade också fester på företaget, inte sällan i vår egen lunchrestaurangs lokaler. Pubkvällar, avslutningsfester med korplagen, avdelningsfester och ibland hyrdes lokalerna av anställda och deras kompisgäng.

När jag hade jobbat 25 år på företaget var jag på jubileumsfest i Västerås tillsammans med andra veteraner och några dubbelveteraner (50 år inom ABB). Vi var sex stycken från Cewe det året och vi hade våra respektive med och vi fick vara med om en riktigt trevlig kväll. Det negativa var att ABB året innan slutat med utdelningen av aktier till jubilarerna och att Carola stod för kvällens musikunderhållning.

Det har hänt mycket skoj på Cewe genom åren och visst bär man med sig många roliga minnen. Två bland många episoder minns jag än idag.

Som ganska nyanställd fick jag följa med min avdelningschef för att överlämna några paket till vd-sekreteraren. Hon satt i ett litet rum, högt uppe i en lokal på översta våningen. Vägen dit gick genom lokaler jag aldrig tidigare besökt, genom dörrar jag inte visste fanns, upp och ned för trappor. Väl framme vid det rum där sekreteraren satt, lämnades jag av chefen som hade brått till ett möte. Jag överlämnade paketen på rummet, växlade några ord med henne och skulle sedan gå tillbaks till avdelningen, men hittade inte…Företaget var då så stort och så fylld med lokaler att jag helt enkelt gick vilse. Jag fick fråga mig fram flera gånger och det kändes inte lite pinsamt.

En annan händelse var när jag för många år sedan skulle få en helt egen och helt ny montagemaskin till den produktion jag då ägnade mig åt. Innan den placerades på avdelningen skulle den testköras. Det gjordes i en tom lokal där bara maskinen och jag befann mig. På lunchrasten tog jag alltid en liten tupplur vid maskinen, med hakan bekvämt lutad mot händerna och armbågarna vilande mot ett hårt bord. I unga år lärde man sig sova varsomhelst och hursomhelst. En dag satt jag där, sussade så sött, men vaknade av ett ljud. Yrvaken tittade jag upp, såg mig omkring och tittade rätt in i ansiktet på vd:n och ett tiotal besökare som var där på rundtur. Ska tilläggas att det var på lunchtid de väckte mig och de gjorde det med leenden på läpparna. Dock inte mindre pinsamt.

Mycket har hänt genom åren, men så mycket mer kommer inte att hända. Nyligen kom beskedet att lagret (den kvarvarande verksamheten och där jag tillbringat de senaste sju åren) kommer att flyttas till Norrköping där ABB kommer att använda sig av en tredje part. I det här fallet Kühne & Nagel. Alla 22 som jobbar på lagret erbjuds att följa med och hur många som verkligen kommer att göra detta återstår att se.

En händelse som kanske inte kom som någon överraskning, men visst är det surt när man har sju år kvar att jobba fram till en allt mer efterlängtad pension. I ”Suckarnas gång” var det en gång i tiden så mycket folk på väg till och från omklädningsrummen att man fick armbåga sig fram. De senaste åren har ekot av steg ekat allt glesare och i november går jag och mina arbetskamrater där för sista gången. 38 år hann det bli för min del, betydligt fler för andra.

1919 bildades Cewe. I år firar företaget 100 år och det var just en fin jubileumspresent man gav oss.

Som en arbetskamrat skämtsamt sa i veckan…

Företaget som under årtionden köpte upp andra företag för att expandera, har nu köpts upp av andra företag som slutligen fick anrika Cewe att lägga skorna på hyllan. Undrar om inte Charles Westerberg roterat i sina grav de senaste tjugo åren?

Nyköping som f.d. industristad har sett stora företag som Cewe, Sunlight, SAAB-ANA, Wedholms m.fl brytas ned i molekyler för att sedan försvinna från kartan. Finns det överhuvudtaget någon framtid för den svenska industrin så är det inte i Nyköping.