Den där åkern

Den där åkern ligger intill en av mina motionsslingor. Strax bortom Nyköpings senaste industriområde, men på ett sådant avstånd att det ändå känns lantligt.

På denna motionsrunda kan man välja tre vägar. Den långa som tar en ut på gamla E4:an strax innan Bergshammar och fortsätter förbi Gumsbacken. Den jobbiga där man tvingas hoppa över diken för att sedan fortsätta på grusvägen från Minninge, förbi Dammgruvorna och till Nöthagen. Eller så väljer man att vända där vägen delar sig och så går man samma väg tillbaks.

Det var det sistnämnda jag valde att göra den här eftermiddagen. Det var när tåget passerade på ett av rälsen som korsar landskapet jag bestämde mig.

Det var egentligen aldrig intressant att ta den långa eller den jobbiga vägen, så valet blev lätt.

Inte minst gjordes valet lätt när jag passerade en sträcka där olika blomster förgyllde dikeskanten. I dessa blomster trivdes insekterna och här stannade jag en ganska lång stund för att beskåda och fotografera.

Kanske inte att de mest spännande insekterna höll till här, utan det var de traditionella fjärilarna, humlorna, bina, getingarna, nyckelpigorna och flugorna. I ett försök att finna de intressanta vinklarna satt jag på knäna i cirka en timme. Knän som började ömma, knän som revs blodiga av vassa stenar och knän som började knarra likt gistna dörrar. Vad gör man inte för konstens skull 🙂

Det blev många bilder på minneskortet och de nedan är de jag kanske blev allra mest nöjd med. Tyvärr äger jag inget objektiv som lämpar sig för den här typen av bilder, men med mitt AF-S Nikkor 18-300 mm 1:3,5-6,3G är det en utmaning som ibland frestar nerverna och ibland ger i mina ögon godkända resultat. Det är objektivet jag använder allra mest, som egentligen är ett s.k. reseobjektiv med både vidvinkel och tele på sin repertoar, men som inte är tillräckligt ljusstarkt för att fånga små väsen som dessa insekter utan att använda blixt. Visst kan man skruva upp ISO-värdet för att släppa in tillräckligt med ljus för att frysa bilder, men då blir bruset ibland så påtagligt att man måste använda Photoshop för att minimera detta. Dessbättre var tillfället när bilderna togs ganska soligt och därför behövdes inte ISO-värdet skruvas upp särskilt mycket.

Inte ofta jag fått chansen att fånga en fjäril i flykten, men med högt ISO i kombination med en kort slutartid lyckades det så småningom.

De andra bilderna på närvarande fjärilar blev mer klassiska. Ni vet de där när de sitter stilla och suger i sig näring.

Tyvärr tillhörde närvarande fjärilar inte de mest färggranna och spektakulära, men en viss charm har de.

Mer nöjd är jag med humlans flykt och getingen som ser ut att hänga i luften. Här användes blixt istället för högt ISO och resultatet blev väl ändå ganska lyckat.

Ett nytt tåg dundrade förbi och med lite lekfullhet försökte jag göra om en annars ganska trist bild till ett föreställande leksakståg.

Photoshop är ett underbart program och ju mer man lär sig, ju mer skoj har man. För bara 120:- i månaden får man tillgång till det mest kraftfulla bildbehandlingsprogram som marknaden kan visa upp. Det tar ett tag att lära sig, men när man väl kan är man snart fast.

En bil kom åkande på vägen där jag satt på knä…eller säger man stod på knä?

Hur som helst vaknade jag från min fantasivärld och började gå hem längs den något dammiga grusvägen. På åkern till vänster hade markägaren gjort djupa spår i grödorna och visst funderar man över böndernas ilska om någon tar ett par kliv ut i åkern för att plocka en blomma som växer vilt där den helst inte ska växa vilt…

….som det här vackra ogräset. Tänk när man var liten och växte upp intill en åker i Tystberga. Det blev vår lekplats där vi kunde gömma oss för letande föräldrar eller poliserna när vi lekte den klassiska leken Tjuv & Polis. Om det var så populärt hos markägaren vet jag inte, men det var i alla fall inget vi barn fick veta. Så ibland när man varit borta för länge och vi visste att det var lite för länge för vårt bästa, så vi till att plocka lite blommor till våra mödrar och de blommor som växte ute på åkern var den vackraste av alla blommor vi kunde namnet på.

Blåklinten som inte bara var färggrann, utan som också hade ett av de vackraste namnen. Inte tusan begrep vi att vi bar med oss ogräs hem till föräldrarna.

Ja ja, en blåklint ute bland de ganska färglösa axen måste man bara ha i fotoalbumet. Biet som sitter i blomman såg jag inte förrän bilden öppnades i datorn. Däremot såg jag tydligt ett annat litet djur som fångar fotografers intresse.

Efter att ha fångat den lilla nyckelpigan blev det ganska raska steg hem. Fast intill stängslet som omgärdar det andra järnvägsspåret fick jag sällskap. Den här rackaren, vars namn jag inte kan, följde med mig hela vägen. Fast på lagom avstånd, för så fort jag närmade mig flög den iväg och satte sig 10 meter längre bort. Lite retfullt så där, men jag hade mitt objektiv så jag kunde ändå zooma in ganska bra.

Fast ganska snart hördes ett välkänt ljud bakom mig, fågel flög iväg upp mot skogen och därpå dundrade ytterligare ett tåg förbi mot stationen i Nyköping.

Sedan var den här motionsrundan till ända och jag hade ett stort antal nya bilder på minneskortet att sortera och rata. Motion och motion förresten. Har man en kamera hängandes över axeln blir det inte så mycket till motion, men jag brukar säga att förena nytta med nöje är ett av livets ljuva ögonblick.

 

 

 

Annons

I väntan på månen

Så här på sommaren fylls snart minneskortet till kameran med bilder. Det är därför svårt, för att inte säga omöjligt, att publicera dagsaktuella inlägg här på bloggen. Olika teman och händelser skulle flyta ihop i ett hopkok av bilder, inlägg, berättelser och därför får ni del av dessa några dagar/någon vecka efter att de skett.

Den uppmärksamme inser snart att det här inlägget, eller rättare sagt bilderna, har ett par veckor på nacken.

Det var en lördag jag och frugan firade att det var 17 år sedan vi träffades. Inget stort firande, men lite god mat och dryck i hemmet. Det blev inte heller så sent, men när jag släckte på övervåningen lyste en stor helmåne utanför sovrumsfönstret. Ni vet en sån där måne man bara vill föreviga med kameran. Nej, tänkte jag, jag tänker inte springa ut med kamera och stativ nu. På söndagen var det lite mulet och månen syntes bara korta stunder mellan molnen. På måndagen och min första semesterdag, var vädret däremot ganska perfekt. Jag begav mig ut när frugan gick och lade sig.

Med riktning förbi Gripenskolan där ett fantastiskt, varmt sken spred sig över den nya byggnaden.

Jag var på väg till Lindbacke där man har en fantastisk utsikt över den nedgående solen. Jo, jag vet. Det var månen jag ville fota, men den dyker snart upp.

Vid Lindbacke var solen sakta på väg ned bakom horisonten. Bilden nedan är tagen precis nedanför naturreservatet och svackan där gör att solen ser ut att stå lägre än den egentligen gjorde.

Från toppen av Lindbacke har man en bra vy bort mot vattentornet ett antal kilometer bort, men med teleobjektivet (18-300 mm) kommer man ganska nära. Med rätt vinkel från solen får himlen en ganska blek och rosafärgad nyans, men den passar ganska bra till den vita nyans som tornet är målat i.

Fast det var solnedgången jag väntade på och den kom.

Det blev ingen bra bild på månen från den plats där jag stod, men jag fick en idé. Jag gick tillbaka samma väg som jag kom och från cykelvägen mellan Lindbacke och Biostaden sågs månen lysa över Värmeverkets spektakulära byggnader. Nu ville jag zooma in på månen, så därför är det träd och inte byggnader ni ser avteckna sig i förgrunden. Att fota en fullmåne kräver att man har några eller någon detalj med i bilden. Den blir annars ganska tråkig, om man nu inte har ett riktigt ljusstarkt teleobjektiv där man kan zooma in rejält på detaljer.

Jag valde just den här bilden p.g.a. molnslöjan som drog förbi. Kanske bilden hade blivit bättre utan den kanske inte. Den vackert färgade månen var trots allt det jag vill föreviga.

Jag fick min bild och vände hemåt. Fast ute bland buskarna vid utfarten till E4:an ställde jag upp stativet och tog en bild på månen på lite längre avstånd. Bilden är inte ljusmätt på månen och fokus ligger också på andra motiv, så därav är månen mer utfrätt än vad tanken var. Ni som fotar mycket vet vilken utmaning dessa förhållanden är, men faktum är att det var ljustrimmor från förbipasserande bilar (var inte särskilt många) jag var mest intresserad av.

 

Den makroskopiska världen

Jag satt i vår lilla trädgård och njöt av värmen. Plötsligt fick jag en idé om ett inlägg på bloggen. Varför inte skruva på makroobjektivet på kameran?

Ja, varför inte? Så det gjorde jag och begav mig därefter ut på jakt efter motiv i det vår lilla täppa kan erbjuda. Det ska sägas med en gång att fota med ett makroobjektiv är en utmaning i sig. Är den sedan handhållen med en liten bländare för att få så mycket som möjligt av bilden skarp, så är det inte enklare.

En utmaning så klart, men utmaningar är till för att utmana, så…

Det blev inga mästerverk, men några av bilderna är jag riktigt nöjd med. Andra får följa med som utfyllnad, som den här lilla blomman där fokus ligger på pistillerna och inte bladen.

Det hade regnat lite timmarna innan och blir det mer perfekt att fota annars ointressanta blad med några regndroppar på?

Det här är nederdelen på en potatisblomma. Eller rättare sagt blomman som växer i toppen på de plantor som har potatisar under jord.

Jag är väldigt dålig på växtnamn, men den här är ganska vacker och är fotad på håll.

På nära håll ser man hur regndropparna klamrar sig kvar i bladen.

Jag vet att detta är jordgubbar och de är nu uppätna. Att fokusera med ett makroobjektiv för att få en hel jordgubbe skarp är omöjligt om man inte använder stacking. Stacking innebär att du tar flera olika bilder på samma motiv, lägger fokus på olika delar och sätter samman bilderna i ett fotoredigeringsprogram. Det gjorde jag inte här, så fokus ligger på toppen av jordgubben i mitten.

Så över till djurens värld. Den här fågeln är fotad från tre meters håll och här lämpar sig självklart ett teleobjektiv bättre, men utmaningar som sagt. Det syns både missfärgningar och kromatisk abberation, så bilden får symbolisera ett misslyckande.

Den här snigeln hade lyckats ta sig ändå upp på vår förvaringsbox och man kunde nästan följa den slemmiga massa den lämnade efter sig. Den var på väg ned igen när bilden togs.

En nattfjäril hade parkerat sig på altandörren.

En liten gräshoppas hade förirrat sig in i trädgården och nu var den på väg ned i en väska när jag skrämde den.

Om detta är en tvestjärt eller något annat vet jag inte med säkerhet, men den hade mött sitt öde i ett spindelnät (som knappt syns)

Så till de två bilder jag är mest nöjd med. En av de mer irriterade arter vi har i vår trädgård.

Att ta bilder med ett makroobjektiv är en utmaning, men ganska trevligt. Jag planerar ett tema nu i sommar, men då får det bli med kameran på stativ och en ringblixt på makroobjektivet.

 

Livet på landet

Idag kändes det som semester. Inget inplanerat, inga måsten, en sol som lyser från en blå himmel, vindstilla, en temperatur på 28°. Då fick jag ett erbjudande om att åka med svågern ut på landet för att besöka hans dotter, man och dotterdotter.

Långt ute i de sörmländska markerna ligger en liten röd stuga inbäddad bland höga träd. För att komma dit måste man ta sig via små stigar, åkrar och över kullar. Med en terränganpassad bil fungerar det att åka dit, annars får man gå.

När man väl är framme möts man av detta.

Mångas våta dröm och något som många utländska turister längtar efter. Särskilt en dag som denna när Hallbosjön ligger så spegelblank den bara kan.

Där slog vi oss ned på klipporna och njöt, verkligen njöt. Lunch var inhandlad och termosen med kaffe nedpackad.

Det enda som hördes förutom våra andetag var fåglarna i skogen bakom och ute på vattnet. Fiskarna som lekte strax nedanför klipporna bröt stundtals tystnaden när de plaskade runt i vattnet. Naturligtvis surrade både flugor, humlor och blinningar runt oss, men annars tyst…så tyst. Fast ett enstaka plan som lyfte från Skavsta fick oss inse att civilisationen ändå inte var så långt borta.

Ute i vattnet simmade inte bara lekande fiskar och sjöfåglar, utan också en och annan…

…Just precis, snok. Några stycken simmade förbi på lagom avstånd för att inte få till den är bilden man gärna vill ha. Första gången jag besökte den här platsen kändes det lite obehagligt att ge sig ut i vattnet med vetskapen om att det finns gott om orm. Nu känns de nästan som ett naturligt inslag när man badar.

För bada hade vi tänkt göra, men…

Japp, algblomningen har tagit fart också här. Det var sörjigt redan när vi kom och under tiden vi satt där kunde man med blotta ögat se hur det fylldes på med denna gröna sörja. Känns ganska typisk svensk sommar när det äntligen är så skönt i vattnet att man kan njuta av ett dopp och dessa alger passar på att besöka kusterna i vår del av Sverige.

Så här såg det ut från klipporna där vi satt.

Det blev således inget bad, men okej. Vi fick njuta några timmar av sol, värme, tystnad och vacker natur.

Platsen vi besökte är så mycket mer än bara dessa klippor och den lilla röda stuga som ligger strax bredvid. Läs mer på ägarnas webbsida och ni blir förvånade över att detta finns på ett ställe nära er utan att ni förmodligen känt till det…om ni bor i Nyköpings kommun vill säga.

Rottninge