Storm is coming

Jag hade en knapp timme på mig mellan arbetsdagens slut och ett besök på en fotvårdsklinik. Jag brukar ta med mig kameran för att på bästa möjliga sätt fördriva tiden under denna stund.

När jag kliver ut genom portarna på jobbet visar sig mörka moln över Nyköping. Ganska perfekt, för då fick jag möjligheten att genomföra ett fotoprojekt jag planerat sedan länge. Blå himlar i all ära, men himlar med mörka och tunga moln slår det mesta. Jag höll mig intill Nyköpingshus då kliniken ligger i närheten av denna historiska byggnad och härifrån såg jag de mörka molnen närma sig. Mörka moln brukar innebära spännande bilder och många tvistar om det är bäst att föreviga detta i färg eller svartvitt.

Döm själva. Bilderna är tagna i färg, men konverterade till svartvitt i Photoshop. I slutet av inlägget kommer en liten omröstning där du får göra ditt eget val. Hoppas du svarar på den.

Silohuset och Sörmlands museum ligger förvisso inte på slottsområdet, men tvärs över gatan. Det vita höghuset som tecknar sig mot de mörka molnen är ett motiv jag länge spanat på när jag kliver ut från jobbet och ser vyn på lite avstånd.

Kungstornet är fotat från alla håll, vinklar och i alla vädertyper. Här framför…just det, mörka moln.

En bild över Svandammen och bort mot Silohuset är vanligt förekommande på Instagram, Facebook och i andra sociala medier. Visst förstår man varför, även om de tunga molnen skrämt bort de som brukar sola och äter sin lunch på vallarna.

Den här trappan brukar jag föreviga i alla möjliga sammanhang och kallar den alltid för ”Stairway To Heaven” efter en låt av historiens kanske mest berömda hårdrocksband.

Flaggspelet på toppen av vallarna brukar placeras ut i samband med Nyköpings gästabud och de utgör ett litet extra tillskott till denna spännande miljö.

Mörka och regntunga moln. Fast jag klarade mig från regnet och klev så småningom in genom dörrarna på fotvårdskliniken.

Naturligtvis inträffar det man inte vill ska inträffa. Klart regnet kom. När jag lämnar kliniken och har gått cirka 50 meter känner jag några regnstänk och när jag befinner mig på viadukten intill Teaterparken öppnar sig himlen och sedan störtregnar det hela vägen hem…tills jag befinner mig cirka 20 meter från lägenheten. Då upphör regnet så sakteliga för att sedan på kvällen skina upp och bli fint.

Det kallas otur.

Nu var jag inte utrustad med utrustning för regn, som vissa andra. Att jag blev dyblöt förvånar säkert ingen, men kameran klarade sig ganska bra trots allt.

Så detta med omröstningen.