Kyrkrundan

Igår torsdag, ägnades 7 timmar på cykel för att förverkliga en fotosejour jag funderat över länge nu. Jag visste att det skulle bli en lång, jobbig och smärtsam cykeltur, men väl värd.

Jag laddade ned en mobilapp för någon månad sedan och nu skulle jag för första gången testa den på riktigt för att se vilken exakt tid som användes, hur många kilometer jag cyklat och hur många kalorier som förbrukats. När jag kommer hem och ska titta på resultatet har den inte fungerat. Enligt appen var jag ute i 1 timme och 25 minuter, hade cyklat 4,8 kilometer och förbrukat runt 600 kalorier. Hmmm…det blev att använda den här webbsajten för att räkna ut resultatet. Att jag var ute med cykeln i 7 timmar kunde jag räkna ut själv och med webbsidans hjälp fick jag veta att sträckan jag cyklade var 84 kilometer och det förbrukades 5 171 kalorier på den.

Rubriken säger ”Kyrkrundan”, men kunde lika gärna döpts till ”5 kyrkor”, för det var nämligen samtliga kyrkor i Tystbergabygdens församling jag ämnade besöka. Va!?, utropar de som känner mig och visst är utropet befogat. Jag är inte det minsta religiös och besöker i vanliga fall kyrkor endast vid glada tillställningar som dop och bröllop, samt mer tråkiga som begravningar. Sant, men det finns något spännande med kyrkor och kyrkogårdar, vilket ni som följt bloggen vet vid det här laget.

Hur som, 06:30 lämnade jag hemmet och begav mig till kustvägen där den egentliga turen inleddes. Så här tidigt på morgonen är det en upplevelse att ta sig fram på cykel. Visst mötte jag och blev passerad av något enstaka fordon, men de var få. Det var lugnt, ingen blåst som störde och inga ljud förutom de naturen erbjuder. Fåglarna som sjöng ute i buskagen, rådjuret som sakta passerade över vägen vid Ånga, den mäktiga rovfågeln som lyfte från trädet och seglade ut över åkern, fjärilarna som lekte vid vägkanten…Man måste prova för att förstå.

Det blev en vätskepaus vid Helgö. Under mina barndomsdagar låg här en butik i vilken mina föräldrar ofta stannade när vi var ute på en bilrunda. Den är precis som många andra lanthandlar borta sedan länge och borta är också all annan verksamhet som bedrivits på detta lilla område, förutom den populära kajakuthyrningen som fortfarande lever.

Ni som följer mig på Instagram har sett bilden ovan och många undrade vart jag är på väg. Inget rätt svar ramlade in, men snart nog får ni veta.

Turen fortsatte på väg 219 tills jag kom till avfarten mot Tystberga. Där svängde jag in mot mitt första riktiga stopp.

Bälinge kyrka.

Denna kyrka uppfördes under sent 1100-tal och tidigt 1200-tal. Kyrkan uppfördes under en period när Sundhällafjärden sträckte sig långt inåt land och man kunde med båtar ta sig ända till det som idag är Bälinge socken. Under 1300 till 1500-talen gjordes tillbyggnader på kyrkan som till en början bestod av en nio meter långt långhus.

Idag rankas Bälinge kyrka till en av Södermanlands vackraste och så är det säkert. 180 personer rymmer kyrkan idag.

Några lokala celebriteter har sitt sista vilorum här. Några av er känner säkert igen släktnamnet.

Andra välkända namn är Johan August Gripenstedt, finansminister i Sverige på 1800-talet, som begravdes i en nymurad gravkammare 1874. Beata von Yxkull är också ett känt namn, men hennes öknamn kanske är mer välkänt. Pintorparfrun som på 1600-talet fick smeknamnet p.g.a. sin grymhet.

Upp på cykeln igen och vidare mot nästa mål.

Mellan Bälinge kyrka och detta mål ligger en liten byhåla vid namn Lästringe. Det är en liten by man snabbt passerar med bil eller tåg, men nu passade jag på att ta en tur runt i byn och det gick fort. Drygt 100 bofasta lever här idag, men under glansdagarna bodde drygt 400 personer i Lästringe socken och drygt 200 i själva samhället. Tänk att här funnits både tågstation, livsmedelshandel och hotell.

Nu förstår ni var nästa stopp blev. Några kilometer från samhället ligger nämligen…

Lästringe kyrka.

En kyrka som knappt ser ut som en kyrka, men som också den har en historia. Kyrkan som saknar torn har sina äldsta delar från sent 1100-tal, men tillbyggnader gjordes ända fram till 1699 då sakristian byggdes. Den lilla kyrkan sägs vara ett av de bästa exemplen på hur de första stenkyrkorna i Sverige planlades.

Även Lästringe kyrka har en liten kyrkogård som inrymmer både gamla och nya gravstenar. Jag brukar ta en runda, läsa på stenarna och tänka tillbaks på tiden när personerna levde och hur de levde. Ibland brukar jag notera namn för att sedan googla fram eventuella uppgifter om fältskärar, byggherrar, kammarfröknar, spiksmeder och andra yrkeskategorier som knappast finns idag.

90 personer ryms i Lästringe kyrka idag.

Nedanför kyrkan intog jag min frukost, stående av välkända skäl.

Därefter trampade jag vidare mot nästa stopp. Den biten företogs på den gamla E4:an som faktiskt sträckte sig genom centrala Nyköping och hela Storgatan. Minns ni? När jag cyklar här minns jag hur denna korta vägsträcka mellan Lästringe kyrka och nästa anhalt kantades av en livsmedelsbutik, ett gatukök, en bensinmack. Allt är borta sedan länge.

Sättersta kyrka.

Kyrka nummer tre på den långa färden var Sättersta kyrka. Även denna kyrka uppfördes mellan 1100-talets sena hälft och 1200-talets tidiga.

Av de fem kyrkor som inlägget behandlar, har Sättersta kyrka genomgått flest ombyggnader, tillbyggnader och restaureringar. Man har tillfört, man har avlägsnat och man har restaurerat, det sistnämnda så sent som 1939 då nya bänkar placerades ut, korfönstret murades igen och ett rundfönster med glasmålning installerades.

Idag ryms 100 personer i kyrkan.

Kyrkogården är liten, men innehåller även den nya och gamla gravplatser. Några lite mer slitna än andra.

Kyrka nummer fyra är den jag har störst relation till.

Tystberga kyrka.

Det blev en avstickare på några kilometer, en sträcka jag också tog mig tillbaka på.

Tystberga kyrka är den äldsta av de fem på färden och den uppfördes någon gång i mitten av 1100-talet.

Jag är född och uppvuxen i Tystberga och av den anledningen höll jag mig kvar här längre än vid de övriga fyra kyrkorna. Ett av de givna skälen är att jag känner till namnen på många som fått sin sista vila nedanför kyrkan. Många av dessa numera avlidna personer har jag särskilda minnen av och när jag stod där framför deras gravstenar kunde jag nästan se personerna framför mig. Tyvärr gick en del bort i alldeles för tidig ålder. Sorg, saknad och en hel del nostalgi.

Tystberga kyrka ligger väldigt vackert uppe på en kulle varifrån man har en vidsträckt utsikt över det vackra landskapet.

Tystberga kyrka är kanske inte lika vacker som Bälinges, men har ett utseende som är ganska unik för de kyrkor som finns i den här kommunen och kanske också i länet. Ett antal tillbyggnader har skett även här och 1881 den sista och den största, då vapenhuset och en av ingångarna murades igen, nya fönster togs upp och ett valv i kyrkorummet revs och ersattes med ett modernare tunnvalv. 120 personer rymmer kyrkan idag.

1660 slog åskan ned i tornet och åsamkade skada. Den lilla församlingen fick då finansiär hjälp av Drottning Kristina som betalade 16 av de 36 daler återuppbyggandet kostade.

Nedanför kyrkan ligger en liten minneslund. Den är unik på så sätt att den inte underhålls på samma vis som de mer parkliknande man ser på större kyrkogårdar, utan är mer av naturlig karaktär. Det sägs att minneslunden är som allra vackrast på våren.

Fyra av fem kyrkor avverkade.

Tillbaks till gamla E4:an och mot nästa mål.

Den minsta och den kanske mest okända av de fem kyrkorna är…

Bogsta kyrka.

Kyrkan som sådan ligger vackert intill sjön Runnviken, även om man inte ser sjön för alla träd som kantar kyrkogården. Precis som övriga kyrkor började man bygga denna under 1100-talet och har väl idag en mer karaktäristisk stil av en kyrka än exempelvis Tystbergas.

Det mest spännande att berätta är när en av kyrkoklockorna rasade ned och krossade valvet under. Detta hände 1687 och först 1691 ersattes klockan med en nygjuten. Så sent som på 1970-talet renoverades kyrkan och 2011 renoverades taket. 80 personer rymmer kyrkan och dess kyrkogård är också den minst av de jag besökte under dagen.

Bogsta kyrka har dock något de andra inte har. Två runstenar finns på platsen som ett minne av en tid när vikingar bebodde trakterna. En av dessa är inmurade i sakristians yttervägg och den andra står utanför. Inskriptionen tyder på att två bröder med denna ville hedra sin fader Torgrim och en annan anhörig vid namn Hagsten.

Då var min fotosejour avverkad. Nu återstod bara de sista 25 kilometerna hem. Jag har inte tagit med några landskapsbilder i detta inlägg, men jag kunde inte låta bli att stanna till för att ta den här bilden över Runnviken. Snacka om utsikt från gården Hammarby.

Tre saker slog mig på turen.

Vilken vacker natur jag passerade under denna 84 kilometer och 7 timmar långa cykeltur. Tänk så mycket man missar när man susar genom landskapet i bil. Utan tvekan får man ut så mycket mer när cykel används och visst är det tråkigt att turistguiderna fokuserar så starkt på städernas begivenheter och de välkända sevärdheter kring vilka hundratals människor trängs.

Det andra som slog mig är att det faktiskt byggs på landsbygden. I och omkring samtliga orter jag passerade har det byggts och håller på att byggas nytt. Inga storsvulstiga projekt som i centralorten, men en villa här och en villa där. Det visar att det finns hopp om landsbygden och att alla inte vill bo i städer, inte ens i den här kommunen.

Ni märker på bilderna ovan att det inte finns några på kyrkornas interiörer. Tyvärr var samtliga kyrkor låsta och det fanns ingen vaktmästare eller kyrkoherde jag kunde be om en titt. Jag vet varför de är låsta, har full förståelse för detta och inser att dagens Sverige inte länge tillåter det man tillät förr.

Ett stopp blev det innan jag var hemma. Strax nedanför Svärta kyrka stannade jag för att inmundiga min lunch. Därefter följde den i särklass tråkigaste sträckan på cykelturen, den mellan Svärta och Nyköping.

Den är så raaaaaak, så öpppppen och så blåser det allllltid motvind. Skittråkig på ren svenska och med insikten att man är mer engagerad i omgivningen i början av en så här lång cykeltur än i slutet, där vissa kroppsdelar värker mer än andra och man är lite…nja, ganska mycket, tröttare än i början, så är det inte läge för motgångar och irriterande moment.

Varje fordon som blåste förbi möttes med ilsken min och tysta svordomar och varje liten elak vindpust fick mig att utbrista i högljudda protester och ord som inte lämpar sig för barn. Baksidan av att cykla långt.

Under den här turen passade jag på att ta bilder som inte hör hemma i detta inlägg. Det inlägget publiceras snart och det är tyvärr ett av de mest tragiska jag lagt ut på den här bloggen. Så, Stay Tune!