En av den gångna sommarens långa cykelturer blir till en trilogi i kulturens spår. En kultur med olika ansikten och olika öden.
I del ett hamnar jag och cykeln i Buskhyttan. En liten avkrok man inte besöker om man inte har anledning att ta sig till och från hemmet. Buskhyttan hade vid den senaste folkräkningen (2018) 201 invånare och är precis som de flesta orter utanför centralorten drabbad av utflyttning. 1950 bodde här 309 personer, så någon direkt metropol har den lilla orten aldrig varit.
Det som gjort Buskhyttan känt är Pumpen, det forna nöjespalatset som lockade danssugna från hela kommunen och även långväga gäster. Tonerna av dansbandsmusiken har tystnat sedan ett antal år tillbaks och när jag cyklade förbi där, såg stället så där tråkigt övergivet ut att jag undrar om det överhuvudtaget pågår någon verksamhet på området.
Fast det finns ett skäl till att jag numera besöker Buskhyttan, egentligen två där det ena kommer i nästa inlägg. Ordet numera kanske får er att tro att jag var flitigt gäst på Pumpen, vilket jag kan avslöja att jag inte var. Däremot spelade jag fotboll vid ortens idrottsplats på den tiden jag var aktiv i Tystberga GIF och det var enda skälet till att besöka Buskhyttan. Numera är det ett annat område som tilldrar sig min uppmärksamhet.

Buskhyttans gamla såg.
Ett enormt stort område där det pågick en livlig verksamhet fram till 1977 då den lades ned, förutom en liten del där snickeriet fortsatte tillverka kabeltrummor till ASEA i ytterligare några år. Idag förfaller området och verkar mest dra till sig ungdomar som med klotter, krossade flaskor och meningslös vandalism visar att de inte uppskattar gammal industrihistoria.





Det gamla sågverksområdet är också en avstjälpningsplats för människor som hellre lämnar gamla ägodelar åt sitt öde än ser till att avyttra dem på ett korrekt sätt. Vrak av husvagnar, bilar och båtar har på området funnit sin sista viloplats.

Att gå omkring i gamla industriområden är alltid lika spännande. Det är svårt att inte tänka tillbaks på den tid när verksamheten var igång och på alla som en gång i tiden hade sin arbetsplats här. Många kanske inte vet att Buskhyttans såg hade en egen hamn där man tog emot och fraktade bort varor. En bild från en tid när hamnen utgjorde en viktig post i Buskhyttans historia. En smalspårig järnväg fraktade virke hit från Tunaberghalvöns stora skogar. En bild från 1947 visar hur loket som drog virket såg ut.
Det var onekligen några decennier i Buskhyttans historia där sågverket utgjorde hjärtat på orten. Idag delar Buskhyttans såg samma öde som väldigt många industrier runt om i Sverige. Tyvärr såg inte kommunen vikten av att bevara området för kommande generationer. Det hade kunnat bli en turistmagnet av samma dignitet som exempelvis bevarade fabriker i de gamla bruksorterna i Västmanland/Dalarna.
Idag möts man tyvärr av en sorglig syn. Det är tänkt att kommunen ska bygga bostäder för 4 000 invånare på platsen, men den tanken hoppas jag att man överger illa kvickt. Det lär bli kostsamt att sanera marken efter den tryckimpregneringsanläggning som fanns här under de sista åren av verksamheten och frågan är hur intresserade människor är att ta sig den ganska långa och tråkiga vägen hit från sina arbetsplatser i Nyköping och omkringliggande städer.
En sorglig syn som sagt.





Jag vet inte vad alla byggnader på området använts till, men alla ni som aldrig varit på plats måste åka hit för att förstå. Den här stora byggnaden syns inte från vägen, men står en bit in på området, idag helt övergiven och omgärdad av buskage och annan växtlighet.

Med möda släpade jag cykeln över den igenväxta terrängen för att ta mig in i den och jag hade gärna utforskat den mer, men tiden räckte inte till då både del två och tre i denna trilogi stod på programmet. Så här ser det ut på bottenvåningen.


Klotter, krossat glas, en kanske stulen cykel och annat bråte.
Den förut så välanvända hamnen är ett annat sorgligt kapitel. Nedgången och tillsynes oanvänd.



På väg ut från det stora området tittade jag in i en byggnad där interiören vittnade om att något typ av kontor funnits på platsen.

Den sista bilden från detta övergivna industriområde får bli denna.

Jag hade tänkt ta några bilder från de rester som visar att det en gång i tiden fanns ett järnvägsspår här, men minns jag rätt från mitt förra besök på Buskhyttans såg, så var det inte så mycket av intresse att se. Besök gärna området om du är intresserad av gamla miljöer, snart kanske allt är borta. Svensk industrihistoria är värd att uppskatta av många anledningar.
Gamla bilder på sågen och Buskhyttan som ort finns att beskåda här. Ortnamnet härstammar förövrigt från de järnhyttor som fanns här redan under järnåldern, vilka också har fått gett namn åt en del gårdar och andra områden på halvön.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …