The Work Of Art

Ibland får man lust att lägga ned lite mer tid åt fotoprojekten. Att vandra i en stad eller på en motionsslinga i utkanten av denna leder ofta fram till bilder man bara knäpper av utan någon egentlig tanke bakom. Jag vet att den här bloggen inte bygger på fotografiska mästerverk och det har heller aldrig varit tanken. Illustrationer av min vardag är och förblir det egentliga syftet, precis som namnet på bloggen antyder.

Fast ibland är det kul att bryta mönstret och lägga lite tanke bakom kameran. Så var det under ett par veckor i somras när bilderna nedan togs.

Från Nävekvarnsvägen, alldeles intill Ärila golfbana, ser man bort mot värmeverket och när molnen sveper in över Nyköping kan man få ganska spännande illustrationer på detta. Lite domedag, eller…?

Fontänen i Svandammen framför Nyköpingshus har fotats i alla väderlekar, under alla årstider (förutom vintern förstås) och ur alla tänkbara vinklar. Här från vallarna med spotmätning på själva vattnet och en exponeringskompensation på minus 1,5.

En bild från sågverket i Buskhyttan som jag valde att inte publicera i ”trilogin” är denna. Jag tyckte själv att den stack ut lite mer än övriga och här valde jag att minska färgmättnaden i Photoshop.

Den här fjärilen stötte jag på uppe på toppen av Ryssbergen. När den satt på växterna fick jag idén att försöka fånga den i siluett mot den ljusa himlen. Jag konverterade den till svartvitt då himlen ändå frätte ut.

”Svalorna” i Nyköpingsån brukar oftast göra sig bäst när solen står lågt på himlen och då i motljus.

Utanför Sunligt ligger Nytorget och på Nytorget står skulpturen ”Susanna och gubbarna”. Var Susanna håller hus vet jag inte, men gubbarna utgör ett pittoreskt inslag i denna fontän.

 

 

 

Annons

Trilogin – Koppartorp

I det tredje stoppet och den tredje delen i trilogin landade jag med cykeln i en liten by med en stor kulturhistoria.

Koppartorp.

Ute på landsbygden, långt från allt, ligger byn med sina cirka 130 invånare. Denna lilla by har en historia som är mer spännande än de flesta mindre orter i Nyköpings kommun kan ståta med. Jag återkommer till den, men vill inleda med lite kuriosa…ointressant för de flesta av er besökare. Från denna lilla by kom inte mindre än sex av mina arbetskamrater på ABB, men p.g.a. neddragningar återstår bara två.

Detta om detta. Den långa cykelturen började lida mot sitt slut och Koppartorp blev vändpunkten på denna. Ett besök i byns kyrka stod på programmet och till min glädje var portarna till denna öppna. Ni minns mitt inlägg från kyrkorundan kring Tystberga där samtliga fem kyrkor var låsta.

Jag vet inte om portarna till kyrkan alltid är öppna, för när jag trött och svettig kliver in står en av kyrkans män och samtalar med ett ungt par, som jag av samtalet att döma förstod skulle gifta sig inom kort. Jag höll mig lite på sidan och ville inte störa genom att vandra omkring med kameran i högsta hugg. När jag så småningom blev ensam tog jag ett antal bilder med högt ISO.

Kyrkan, som förövrigt heter Tunabergs kyrka, nämns för första gången 1538 och har också gått under namnen Koppartorps kyrka och Utterviks kapell. Under 1600 och 1700-talen byggdes kyrkan ut i omgångar och 1776 fick den sitt nuvarande utseende. Tunabergs kyrka är Södermanlands enda träkyrka.

På en höjd utanför kyrkan står klocktornet. Tre klockor inrymmer den. Den äldsta från 1629 och den yngsta från 1876.

För att vara en så liten ort, så är området vid kyrkan stor. Kyrkogården är stor och ligger på bägge sidor av byvägen som sträcker sig genom byn. På andra sidan vägen ligger församlingshemmet och det lilla kapellet.

Att vandra runt i Koppartorp är lite som att vandra tillbaks i tiden. Här har ideella krafter sett till att bevara mycket av det gamla och många är nog dem evigt tacksamma.

Vid hembygdsgården finns en cafeteria där man kan en fika i gammal svensk gruvmiljö. Många byggnader står kvar sedan tiden det begav sig, givetvis renoverade då tidens tand tär på gammalt material.

Här finns också ett intressant museum som jag och frugan besökte för några år sedan. Gillar man svensk kultur- och industrihistoria är ett besök där ett måste. Mycket välgjort och spännande.

Fast kanske mest känt är Koppartorp för sina gruvor där det började brytas koppar på 1400-talet. Störst av dem alla är Storgruvan (kom senare att döpas till de Beschegruvan) som fick sin stora öppning efter ett ras 1818. 1889 avslutade gruvdriften och under sina glansdagar arbetade 160 personer i denna och andra gruvor i området.

När vi besökte museet för några år sedan var vi nere i gruvan och det var både spännande och intressant att se den i verkligheten och höra guidens information. En film från denna kommer i slutet av inlägget.

Gruvan sedd från annat håll. Snacka om ett ”room with a view”.

Det vankades hemresa, men jag kunde ändå inte låta bli att stanna vid ett annat intressant utflyktsmål i Koppartorp.

Simonberget.

Jag har hört så mycket om detta berg som rankas till de bästa klätterbergen i Mellansverige. Cirka 70 meter högt är det och därmed något lägre än sin granne, det mindre kända Kummelberget med sina dryga 80. Jag har aldrig bestigit berget, men nu jäklar skulle det bli av.

Sörmlandsleden går uppför berget och därför tänkte jag att det ändå måste vara tämligen lättklättrat. Tji fick jag. Jag började trava uppför berget på ganska besvärligt underlag och ju högre jag kom, ju mer besvärligt blev det. Snabbt insåg jag att det kanske inte var någon bra idé. Med en ryggsäck innehållandes kamera och diverse lunchrester blev det lite jobbigt och att gå i sådan terräng ensam är nog inget man ska ge sig på.

Jag vände därför efter ett par hundra meter på leden och fick känna mig besegrad av väggen.

Trilogin i spännande miljö är därmed slut och jag har en aning om att det inte är sista gången jag besöker Buskhyttans såg, Hummelvik och Koppartorp. Innan ni klickar ned sidan kan jag tipsa om denna sida där ni kan se gamla bilder och läsa mer om Koppartorp, den lilla byn med den spännande historien. Sedan var det detta med filmen från Storgruvan…

Trilogin – Hummelvik

Del två i trilogin och nästa stopp på min cykeltur gick till en liten by, så dåligt befolkad att den inte ens ryms på Nyköping kommuns lista över befolkningen på de olika orterna.

Hummelvik, känt för sitt rökeri, sin lilla fiskeflotta och sitt natursköna läge. Varför tar man cykeln ändå hit? Jo, på grund av sitt natursköna läge och därför att jag uppskattar landsbygd och miljöer som inte ingår i vanliga medborgares intressen.

Sedan var det givetvis en härlig plats att inta lunchen på. Här gick jag omkring och njöt av solen som allt oftare tittade fram bakom molnen. Jag kikade också runt bland de få och små fiskebodarna som sig bör när man befinner sig på platser som denna.

Visst var jag sugen på ett dopp, svettig som jag var. Nu blev det inget, men annars har jag faktiskt badat i området några gånger. Fast då har det skett långt ute bland klipporna som man når genom att gå en liten stig mellan de få stugorna och genom skogen. Nu fanns ingen tid för detta, men suget efter ett svalkande dopp följde med hela tiden.

Jag var här drygt en timme och under den tiden såg jag en person. En person som tog sig sakta nedför backen med stapplande steg och med en rullator som stöd. Fast han kom ned i sin båt, förvånansvärt smidigt…

…och därefter gav han sig av mot nya äventyr. Säkerligen något som hade med fisk att göra.

Så jäkla mycket mer finns inte att berätta om Hummelvik. På den här sidan finns dock en rad gamla bilder och berättelser. Ta gärna del av dessa.

En titt i kulan och mot nästa stopp och del tre i trilogin. Även denna en liten by, men med en desto intressantare bakgrund.

Trilogin – Buskhyttan

En av den gångna sommarens långa cykelturer blir till en trilogi i kulturens spår. En kultur med olika ansikten och olika öden.

I del ett hamnar jag och cykeln i Buskhyttan. En liten avkrok man inte besöker om man inte har anledning att ta sig till och från hemmet. Buskhyttan hade vid den senaste folkräkningen (2018) 201 invånare och är precis som de flesta orter utanför centralorten drabbad av utflyttning. 1950 bodde här 309 personer, så någon direkt metropol har den lilla orten aldrig varit.

Det som gjort Buskhyttan känt är Pumpen, det forna nöjespalatset som lockade danssugna från hela kommunen och även långväga gäster. Tonerna av dansbandsmusiken har tystnat sedan ett antal år tillbaks och när jag cyklade förbi där, såg stället så där tråkigt övergivet ut att jag undrar om det överhuvudtaget pågår någon verksamhet på området.

Fast det finns ett skäl till att jag numera besöker Buskhyttan, egentligen två där det ena kommer i nästa inlägg. Ordet numera kanske får er att tro att jag var flitigt gäst på Pumpen, vilket jag kan avslöja att jag inte var. Däremot spelade jag fotboll vid ortens idrottsplats på den tiden jag var aktiv i Tystberga GIF och det var enda skälet till att besöka Buskhyttan. Numera är det ett annat område som tilldrar sig min uppmärksamhet.

Buskhyttans gamla såg.

Ett enormt stort område där det pågick en livlig verksamhet fram till 1977 då den lades ned, förutom en liten del där snickeriet fortsatte tillverka kabeltrummor till ASEA i ytterligare några år. Idag förfaller området och verkar mest dra till sig ungdomar som med klotter, krossade flaskor och meningslös vandalism visar att de inte uppskattar gammal industrihistoria.

Det gamla sågverksområdet är också en avstjälpningsplats för människor som hellre lämnar gamla ägodelar åt sitt öde än ser till att avyttra dem på ett korrekt sätt. Vrak av husvagnar, bilar och båtar har på området funnit sin sista viloplats.

Att gå omkring i gamla industriområden är alltid lika spännande. Det är svårt att inte tänka tillbaks på den tid när verksamheten var igång och på alla som en  gång i tiden hade sin arbetsplats här. Många kanske inte vet att Buskhyttans såg hade en egen hamn där man tog emot och fraktade bort varor. En bild från en tid när hamnen utgjorde en viktig post i Buskhyttans historia. En smalspårig järnväg fraktade virke hit från Tunaberghalvöns stora skogar. En bild från 1947 visar hur loket som drog virket såg ut.

Det var onekligen några decennier i Buskhyttans historia där sågverket utgjorde hjärtat på orten. Idag delar Buskhyttans såg samma öde som väldigt många industrier runt om i Sverige. Tyvärr såg inte kommunen vikten av att bevara området för kommande generationer. Det hade kunnat bli en turistmagnet av samma dignitet som exempelvis bevarade fabriker i de gamla bruksorterna i Västmanland/Dalarna.

Idag möts man tyvärr av en sorglig syn. Det är tänkt att kommunen ska bygga bostäder för 4 000 invånare på platsen, men den tanken hoppas jag att man överger illa kvickt. Det lär bli kostsamt att sanera marken efter den tryckimpregneringsanläggning som fanns här under de sista åren av verksamheten och frågan är hur intresserade människor är att ta sig den ganska långa och tråkiga vägen hit från sina arbetsplatser i Nyköping och omkringliggande städer.

En sorglig syn som sagt.

Jag vet inte vad alla byggnader på området använts till, men alla ni som aldrig varit på plats måste åka hit för att förstå. Den här stora byggnaden syns inte från vägen, men står en bit in på området, idag helt övergiven och omgärdad av buskage och annan växtlighet.

Med möda släpade jag cykeln över den igenväxta terrängen för att ta mig in i den och jag hade gärna utforskat den mer, men tiden räckte inte till då både del två och tre i denna trilogi stod på programmet. Så här ser det ut på bottenvåningen.

Klotter, krossat glas, en kanske stulen cykel och annat bråte.

Den förut så välanvända hamnen är ett annat sorgligt kapitel. Nedgången och tillsynes oanvänd.

På väg ut från det stora området tittade jag in i en byggnad där interiören vittnade om att något typ av kontor funnits på platsen.

Den sista bilden från detta övergivna industriområde får bli denna.

Jag hade tänkt ta några bilder från de rester som visar att det en gång i tiden fanns ett järnvägsspår här, men minns jag rätt från mitt förra besök på Buskhyttans såg, så var det inte så mycket av intresse att se. Besök gärna området om du är intresserad av gamla miljöer, snart kanske allt är borta. Svensk industrihistoria är värd att uppskatta av många anledningar.

Gamla bilder på sågen och Buskhyttan som ort finns att beskåda här. Ortnamnet härstammar förövrigt från de järnhyttor som fanns här redan under järnåldern, vilka också har fått gett namn åt en del gårdar och andra områden på halvön.