11 kommentarer på “Nästan fyra decennier

  1. Bra inlägg. Jag gillar att man dokumenterar arbetsplatser tycker att vi gör det alldeles för lite. Det är ju fantastiskt med 39 år i samma företag, det blir nog mer och mer sällsynt att anställda stannar så länge numera.

    När jag började på SJ mars 1979 (23 år), sa chefen till mig att – ”Nu kan du känna dig trygg, här kan du stanna till pensionen när du fyller 60 år.

    Det blev 10 år sedan blev SJ-Buss Swebus och blev vinstdrivande och alla statliga förmåner drogs in år efter år. Men runt och i kollektivtrafiken stannade jag tills jag blev nästan 60 år. Sedan fick det vara nog och jag sade upp mig och senare tog jag ut förtida pension. 🙂

    Gilla

    • Jag vet inte om man är dum, feg eller om det är annat som gör att man stannar så länge. Något måste det vara 🙂
      Just nu längtar jag till pensionen mer än någonsin, men det är tyvärr några år kvar…om inte storvinsten kommer…

      Gilla

      • Med facit i hand skulle nog jag bytt bransch långt tidigare, jag toro det kan vara bra. Även om jag bytte företag och arbetsuppgifter blev ändå kollektivtrafiken i stort sämre och sämre för varje år. Kanske inget som de nya anställda eller de som nyttja kollektivtrafiken märker men har man jobbat sedan 70-talet ser man alla försämringar som sker.

        Gilla

  2. Jätte bra gjort …bilder och texter ! Känner igen efter 43.5 är i huset ! Tuula K

    Gilla

  3. Jag får lite flashbacks från nedläggningen av mönsterkortsfabriken här i Norrköping, från början LM Ericsson, senare Visa Systems och sista året Norrköping PCB. Hösten 2002 drog fabriken sin sista suck.
    Både min man och jag blev arbetslösa då, ihop med flera hundra andra. För mig blev det början till vägen mot utbildning och omskolning, som jag berättat för dig tidigare. Vissa fick säkert jobb igen, men jag vet många som aldrig mer fick en fast tjänst. De fick genomleva alla möjliga aktiviteter och tillfälliga jobb via AF.
    I vevan runt millennieskiftet låg Norrköping väldigt risigt till när det gäller nedläggningar. Arbetslösheten gick i taket de där åren, när stadens största industrier försvann.

    Minns bilder från tömda lokaler, och reportage i tidningen kring det som varit.
    Efterdyningarna har skapat Ericsson-grupper på FB och andra sociala minnesforum. Jag vet att det ordnades regelbundna träffar för dem som jobbat inom koncernen.

    Sådant här är förknippat med så mycket känslor. Efter många och långa år på samma arbetsplats går det inte att komma ifrån. Det svider.
    Men det kan också vara en källa till många goda minnen, och när det uppstått distans till de första bittra känslorna så kan man nå fram till stoltheten igen. Stoltheten i arbetet man gjorde och resultat man trots allt lämnade efter sig … och att man faktiskt var en del av något man kan berätta om för andra som inte var med. Det finns en stolthet i att ha gjort något som inte alla vet så mycket om.

    Gilla

    • Norrköping som industristad har gått samma öde tillmötes som Nyköping. Norrköping har dock fördelen att man numera satsar stenhårt på logistik. Ute på Händelsö växer Kuehne-Nagel för att inte tala om Rusta. Den nuvarande och gigantiska anläggningen ska bli dubbelt så stor.

      Gillad av 1 person

      • Norrköping satsar numera på både det ena och det andra, vilket vi som bor här har blandade åsikter om. Ibland blir det bra, ibland inte alls. Det byggs som aldrig förr t.ex. – som på så många andra ställen.
        Det verkar som att man i alla fall lugnat sig med rondellhysterin som var ett tag. Rondeller och vägkorsningsbulor dök upp som svampar ur jorden under en period, och det på både logiska och ologiska ställen. Samtidigt saknades det pengar inom vård och omsorg …
        Det är svårt att acceptera att de som styr tycker att utanpå-skalet alltid är viktigast. Det finns poänger med det också, men man kan inte fastna vid ytan om livet ska bli drägligt.
        Ja, jisses. Ibland är världen upp-och-ner.

        Gilla

  4. Jadu Stefan, allting har en ende utom korven, den har två. Många är vi som har lagt många år/decennier på Brukslagarvägen 5 och alla som har varit med fram ”till slutet” drabbas ju av det som är på gång på ett eller annat sätt. Många av oss har haft tur och blir kvar i nya betydligt mindre lokaler på ny plats men jag lovar att i bakhuvudet så maler det tråkiga som drabbar ett stort antal andra gamla arbetskamrater sedan många år som nu får börja pendla som i ditt fall. Ytterligare ett antal blir avtalspensionerade vilket iofs kan vara en trevlig lösning förutom det ekonomiska då, samt de som går ut i arbetslöshet i en stad som idag inte längre är fabriksstad… Jag hoppas att det löser sig för alla inblandade på bästa möjliga sätt så att vi kan mötas på gatan och prata om (mestadels) positiva minnen från det som varit i många år av våra liv. Tack för ett fint inlägg om något som trots det tråkiga just nu är en stor del av våra liv och vi ska vara stolta över att ha varit trogna så länge, på återseende!

    Gilla

    • Många har nog passerat ut för sista gången med högburet huvud i vetskap om att man gjort allt. Personligen finns det också många skäl som gör att jag ändå känner ”äntligen” och att detta utträde borde ha skett för länge sedan. Bara hoppas att spillrorna av ABB i Nyköping blir kvar något år till och att inte resterande personal går samma väg när överflytten till Norrköping är genomförd.

      Gilla

  5. Pingback: Sponsorerna |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s