32:1

Gårdagen bjöd på ett småkyligt, men härligt väder. Man vill förstås utnyttja dessa tillfällen och när vi nu är något motvilliga ägare till en bil så finns möjligheten att utnyttja fina väderförhållanden på andra håll.

Så gjorde vi och tanken var att ta en promenad på en del av Sörmlandsleden vi tidigare aldrig gått. Färden togs därför söderut, men innan vi nådde slutmålet svängde vi av vägen och upp mot ett mål som vare sig jag eller frugan besökt. Jag hade tänkt cykla dit i sommar, men inser nu att det är lite väl långt för en endagstur. Det var här vi landade.

Virå bruk nära gränsen mot Östergötland.

Jag hade väntat mig mer av detta ställe och blev något besviken. Ska sägas att vi inte utforskade området så noga, detta p.g.a. det något kyliga vädret och att vi ville lägga mer tid på det egentliga mål vi var på väg till. Handelsbyggnaden ovan byggdes 1865, men är sedan många år nedlagd. Annars har Virå bruk en lång historia. Redan 1642 lades grunden till det som skulle bli bruket och den första byggnad som uppfördes var Nedre Hammaren som ses på nästa bild. Tillverkning av stångjärn var den huvudsakliga verksamheten vid bruket och detta sysslade man med ända till 1899.

Vi hoppade in i bilen igen och åkte några kilometer till den lilla orten Stavsjö.

Intill Stavsjö ligger sjön Skiren och det var runt den vi ämnade vandra. Sträckan är 32:1, är 4,5 kilometer lång och är en del av den betydligt längre etappen 32 som går längre in i skogen och ned mot Kolmården.

En fantastiskt vacker vandring runt sjön där den tunna is som bildats under natten sjöng med ett läte som hundratals kvittrande småfåglar. Vi var inte ensamma om att ta promenaden och längs sträckan satt både par och familjer som både fikade och grillade korv.

Det finns något härligt med att vara ute i naturen. Inte bara för lugnet, tystnaden och upplevelsen som sådan, utan också det faktum att alla man möter på dessa stigar hälsar med vänliga leenden. Borta känns alla tråkigheter, besvär och mödor som vardagen tyvärr erbjuder allt för ofta. Naturen är ett läkemedel man inte behöver betala för, men som läker sargade själar lika bra som dyra mediciner.

Jag har försökt googla på vem Boman är och varför detta område på leden kallas som på bilden ovan. Jag har inte hittat något på detta, annat än att det planeras en möjlig tunnel här när Ostlänken kommer att passera. 1957 anlades i alla fall området och är en del av gamla Stavsjö bruks domäner.

En fika kändes nu efterlängtad. Vi hade gått 1/3 av sträckan och ville utnyttja solens ganska varma strålar innan vi kom in på skuggsidan.

Solen värmde som sagt, trots att temperaturen bara nådde ett fåtal plusgrader. Både mössa och vantar åkte av och våra kinder blev allt mer rosiga när vi vände våra ansikten mot solen. Bilden nedan får ses som en hyllning till allt det vackra som omgav oss.

Vi satt och njöt ett tag och hejade på andra vandrare som passerade strax intill. Vi tittade också ut över sjön och på de trädstammar som stack upp ur vattnet som monster från de berömda japanska skräckfilmerna från 80-talet. Ni vet de där B-filmerna med Godzilla, Mothra och andra fantasiskapelser som försökte skrämma oss ungdomar framför tv-rutan.

På skuggsidan var det något kyligare och här hade solen inte mäktat med att torka upp marken efter den senaste tidens myckna regnande. Tack o lov var marken ganska frusen så den värsta leran kunde passeras utan att vandringskängorna blev alltför skitiga. Från den här sidan av sjön kunde man å andra sidan blicka ut för att se speglingarna i det tämligen lugna vattnet.

Isen låg som tidigare nämnts som en tunn hinna intill stränderna och detta får illustreras av denna sten som några barn kastade ut på den.

Området har också en kultur- och industrihistoria som är spännande. Namnet på den här skylten är känt av många här i Södermanland.

Nunnebanan är var en 18 kilometer lång järnväg som sträckte sig från Virå bruk (om ni minns) ned till Bråviken. Namnet tillkom p.g.a. barrskogsnunnans framfart kring sekelskiftet 1900. Barrskogsnunnan är en fjärilsart som också räknas in i gruppen skadeinsekter. Kring sekelskiftet åsamkade denna fjäril skador på cirka 3 000 hektar granskog i området. Träden högs ned i rask takt och var sedan tvungna att snabbt forslas vidare till sågverk längre ned mot kusten. Därav anlades järnvägen. 1939 slutade man använda den och tyvärr finns idag inget som påminner om banan, annat än namnet. Intill sjön Skiren finns en gammal järnvägsbank och från den kan man idag se varifrån timmer forslades ned till Stavsjö bruk.

Sjön Skiren har också genom åren använts i andra ändamål, vilket denna skylt vid slingan förtäljer.

Ett stort tack till alla ni eldsjälar som lägger timmar på att sköta denna fantastiska turistattraktion som Sörmlandsleden är. Vad vore Sverige utan just er?

Det blev ett par härliga timmar vid sjön Skiren och vi återvände därefter till bilen som stod parkerade vid ortens vandrarhem.

Stavsjö är en liten ort med drygt 200 invånare. En liten ort genom vilken E4:an en gång passerade. Orten växte runt den stora arbetsgivaren, Stavsjö bruk och här fanns såväl butik, värdhus, restaurang och populära rasplatser. Likt på många orter där E4:an inte längre passerar har mycket av det som en gång fanns sakta men säkert försvunnit. Stavsjö ligger fantastiskt vackert nära gränsen till Östergötland, men befolkningsminskningen är ett faktum och på sina håll i själva samhället kan man se tomma ödehus stå intill vägkanten.

Det stora sorgebarnet är ändå Stafsjö värdshus.

En gång i tiden en populär inrättning där resande kunde övernatta, äta god mat och dit också många från närliggande städer begav sig för att bara umgås. Värdshuset har stått tomt länge, förutom under ett par år när man härbärgerade flyktingar i byggnaden. Idag ett monument över en tråkig utveckling som drabbat många mindre orter.

Fast allt är inte nattsvart i lilla Stavsjö. Det byggs nya villor nere vid den lilla Stavsjön. Nu när många barnfamiljer väljer att överge storstaden för mindre orter kan man hoppas att Stavsjö och andra samhällen runt Nyköping får ett uppsving.

Dessutom har Stavsjö Bruk verksamheten igång och runt denna anläggning finns en historia som borde locka besökare.

Det finns bl.a. ett museum på området, tyvärr stängt fram till maj. Utanför detta museum som invigdes 1998 står en av de kanoner som tillverkades på bruket mellan 1666 och 1859.

Utanför museet ligger också byggnaden ”ryssköket”. Stavsjö anfölls av ryssarna 1719 och brändes till stora delar ned. En av de byggnader som klarade sig var ”ryssköket” som fick sitt namn för att ryssarna använde denna för att tillaga sina måltider.

En härlig dag med nya och tidigare outforskade marker. Man kan säga att lördagen blev en kanondag. Ja, jag vet. Genomuselt skämt….

Till sist några bilder jag hämtat från sidan Hembygd.se

Virå handel

Stafsjö bruk

Nunnebanan

Annons