Jag fann det jag ville finna

Ibland behöver man inte ta bilen för att hitta vackra platser, gemytliga platser och platser där man bara kan njuta och stressa av.

De finns i min närhet, säkert också i din och en sådan plats är Lindbacke. Gårdagens promenad togs till denna natursköna plats av en särskild anledning.

En promenad som så ofta tar sin början vid hemmet, passerar förbi det inte allt för estetiskt vackra köpcentrumet, för att sedan vika av nedanför Stora Kungsladugården och in på Sörmlandsleden. Vid den lilla inhägnad som inleder denna promenad går det alltid att finna motiv för den fotointresserade och lite väntar jag på det gula rapsfält som i vanliga fall brukar kanta den lilla stigen. Gårdagen bjöd inte på något rapsfält, men väl dessa blommor som fångade mina fotointresserade ögon.

Ni förstår av bilden att det blev markläge, i vilket blommor med förkärlek ska fotas. Dessbättre inga andra vandrare i sikte och här låg jag lite obekvämt utsträckt på marken för att ta några bilder innan promenaden fortsatte mot utstakat mål.

Stigen från Stora Kungsladugården bort mot Lindbacke är inte sällan plats för allehanda insekter, fjärilar, andra småkryp samt en och annan orm som kan ringla genom det höga gräs som brukar växa här. Igår var gräset fortfarande lågt och inte ett ända litet djur passerade förbi.

Vi vek så av upp i naturreservatet i jakt på det vi ville hitta. Nu var inte vitsippor det tilltänkta målet, även om jag gick ned på knä för att ta bilden nedan. Det är svårt att låta bli, även om foton på denna vackra blomma pryder både fotoalbum och hårddiskar i överflöd.

Träden ned mot Svanviken står där ganska karga i sluttningen där det för flera decennier sedan fanns bebyggelse och det åktes på motorcykel.

Fast de karaktäristiska enarna växer gröna och frodiga.

Nu var det varken karga träd eller enar jag var ute efter, utan något jag läste på Facebook var i antågande.

Nej, det var inte andra vandrare som njöt av den sköna försommarkvällen.

Inte heller bonden som planerade inför årets skörd i en nejd med växlande färger och kontraster i naturen.

Nej, jag hade läst på Facebook att den här lilla men vackra blomman börjat växa.

Minns ni förra året när Lindbacke badade i vitt, gult och lila? Det måste vara något av det vackraste som vuxit så här tätt inpå asfalt och betong. Besökte ni platsen under förra årets blomning, minns ni att Nyköpingsbor i alla åldrar vallfärdade hit med kameror i alla storlekar och modeller. Nu var violerna ganska få, men de fanns och vi får nu med spänning invänta och se om artar sig till samma färgprakt som för ett år sedan.

Här några bilder från den 16:e man förra året och kanske vi får vänta några veckor innan vi kan njuta som vi gjorde 2019.