Frugan och jag hade redan tidigt i våras planerat in tre saker vi skulle göra under de tre veckor vi hade semester tillsammans, en varje vecka. Ni har tidigare kunnat läsa om den efterlängtade resan till Dalarna, turen i Östergötland och så var en längre vandring på Sörmlandsleden inplanerad.
Den vandring blev av i måndags, men av en speciell anledning blev den inte lika lång som planerat. Det blev istället delar av två etapper som avverkades.
Vi startade vid en punkt där vi tidigare klivit in på en etapp. Etappen är 41 och vandringen inleddes då och nu vid parkeringen nedanför Järpsäters gård. Den här gången gick vi åt andra hållet än den förra vandringen som inleddes här. Det blev cirka 2 km på lättgången terräng bland härligt grönskande lövskog, i utkanten av barrskog och över öppen ängsmark.
Nedanför Simonsberget var sträckan ganska besvärlig. Inte kuperat, men vandringen företogs på stenig mark som mellan ibland lösa stenar var full med hala rötter där det var lätt att halka till.
Jag hade lämnat min systemkamera hemma och använde istället min lilla Nikon 9300 som ryms i fickan. Den tar inte lika bra bilder, men jag inser att den är mer lämpad för ändamålet än den relativt tunga och skrymmande Nikon D7100. På dessa vandringar är det heller inte kvalitén på bilderna som är avgörande, utan berättelsen bakom.
Inte långt från Simonsberget ligger den lilla byn Koppartorp. Byn har inte mer än drygt 100 invånare (gårdar runt omkring inräknade), men ruvar på en historia många har svårt att mäta sig med.
Från början av 1700-talet fram till 1889 utvann man både koppar och kobolt ur den bergiga terrängen runt byn. Som mest arbetade 160 personer med denna drift och gruvhålen kan idag både ses och besökas. Som på denna bild där man kan snacka om att stugan har flera ”room with a view” där den är belägen på kanten till Storgruvan man kan besöka.
Många av dåtidens byggnader är bevarade och det är med lite Bullerbykänsla man vandrar omkring i denna lilla by. Har ni vägarna förbi är det värt att ta en sväng hit. Tyvärr är både gruva, museum och cafeteria stängt p.g.a. pågående pandemi, men till nästa år får vi hoppas att den klingat av. Jag har vid tidigare år besökt det intressanta gruvmuseet, fikat i hembygdsgården och varit nere i den nämnda Storgruvan. Väl värt ett besök, jag lovar.
Vid Koppartorp fortsätter man på etapp 42. Den etappen är 7 km, men vi valde att vika av efter några hundra meter när vi istället fortsatte rundslingan runt Kummelberget och mot etapp 41. Kanske inte så mycket att se på just denna korta slinga, men stundtals passerade man genom en nästan trollik skog med härlig mossa och höga träd vars grenar nästan sträckte sig efter oss.
Vid Kummelberget kan man vika av från sträckan och gå den utmärkta stigen in i skogen där det finns ett par jättegrytor att skåda.
Vi gjorde det vilket ni kan se på bilden ovan.
Strax efter Kummelberget når man baksidan på Simonsberget och även om stigen upp på berget var brant, så kändes det ändå lättare att gå här än på den tidigare nämnda framsidan med sina stenar och rötter. Dock är sträckan inget för dig med knackig hälsa och ond kropp. Vi tog oss i alla fall upp och möttes av en bedårande utsikt.
På ena sidan ser man Kummelberget som är förbjudet att besöka mellan 1:a februari och 15:e augusti då berguven häckar där.
Blickar man vänster ser man ut över Tunabergshalvön och delar av den lilla byn Koppartorp.
Jag vet inte hur högt Simonsberget är, men grannen Kummelberget med sina cirka 80 m är något högre. Här, på Simonsbergets högsta punkt, satte vi oss ned på en bänk och intog vår matsäck.
Det blåste ganska rejält och att stå vid kanten gav en nästan svindlande känsla. Just detta har genom åren förändrats. Stefan som ung kunde utan problem stå vid kanten av höga stup och t.o.m. sitta och dingla med benen utanför. Stefan idag får en liten svindlande känsla framför stup och vid stängslet på höga skyskrapor. Bara att sitta på bänken ovan med tre meter till stupet gav mig känslan att nästan sugas ut mot kanten. Måste vara åldern…
Simonsberget är också en plats dit många bergsbestigare gärna beger sig. De höga och branta klipporna är en utmaning för alla de som inte riktigt vågar sig på de verkliga utmaningarna runt om i världen. Frugan och jag tog den ”fega” vägen till toppen, men strax nedanför oss var det några som ville upp medhjälp av rep.
Vill man upp, måste man så småningom ta sig ned. Det gjorde vi och fortsatte på etapp 41 mot starten vid Järpsäters gård. Samma lätta terräng avslutade vår vandring på samma sätt som när den startade. Skillnaden var att molnen nu hade skingrats och värmen slog emot oss på ett helt annat sätt.
Det blev en trevlig promenad på drygt 8 km, betydligt kortare än planerat. Den sträcka som var inplanerad får vi väl ta en annan gång och när de fysiska förutsättningarna är bättre.
stefansvardag.wordpress.com 