Solen som försvann

Jag hade tänkt mig att fotografera soluppgången när himlen äntligen var molnfri och man inte längre behöver kliva upp ur sängen alltför tidigt.

Min inbyggda väckarklocka ringde strax före 05:00, så jag drog på mig varma kläder, hoppade upp på cykeln, utrustad med kamera och stativ för att bege mig ned till hamnen, men…

…det blev inte så som tänkt.

När jag anländer till redan utvald plats är solen på väg att stiga över horisonten och förutsättningen för en fin soluppgång var till belåtenhet, men över vattnet drog också en lätt dimma in över Stadsfjärden.

Den tilltagande dimman gjorde det svårt att fokusera på stadsmiljön i bakgrunden, så jag fick göra det på bryggan i nedre bildkant. Den något oskarpa bilden fyller ändå sin funktion då bilder i dimmiga miljöer varken kan eller ska vara så knivskarpa som landskapsbilder annars förväntas vara.

Jag knäppte några bilder, tog därefter utrustningen i handen och begav mig till den långa brygga som kantar kanotstadion. Härifrån tänkte jag göra nya försök att fånga Brandholmen under en uppåtgående sol. Det tog bara ett par minuter att byta position, men under de minuterna hade dimman tätnat rejält och började skymma allt som jag från början hade tänkt att föreviga.

Bilden ovan visar de få meter jag såg av den 1,5 kilometer långa bryggan. Hela den mittersta och bortre delen försvann i den täta dimman. Fast det nu inte blev som jag tänkt, så är dimma alltid en spännande ingrediens i det som kallas fotokonst.

Från början var det tänkt att jag bara skulle ta bilder intill kanotstadion, men jag kunde ändå inte låta bli att ställa upp stativet vid hamnbassängen.

Dimman började sakteliga lättna, men jag hade ingen lust att återvända bort till kanotstadion för att ta de bilder jag hade räknat med. Några bilder från östra delen av bassängen fick istället illustrera den dimmiga morgonen.

Trots en bländare på f/16 ville inte de stjärnformationer som brukar framträda vid ljuskällor och den inställningen uppenbara sig. Dimman gjorde att de istället framträder som vita ljusbollar. Effektivt i sig, men inte det jag innerst inne sökte efter.

När jag ändå var uppe den arla timme, så valde jag ut ett annat populärt område bland Nyköpings hobbyfotografer, Storhusfallet.

Tyvärr släppte dammluckorna inte ut den mängd av vatten som brukar åstadkomma spektakulära effekter när det kastar sig nedför fallet. Fast det ljus som speglar sig i diset som bildats av den kyliga morgonen gjorde ändå att denna fotosejour fick ett värdigt avslut.