En bedräglig värme

Meteorologer är som politiker. De ger löften och kommer undan med dessa när verkligheten visar sig vara något annat än det de beskriver.

Dock fick de rätt när de i veckan spådde rätt gällande vädret i vår del av landet.

Efter de sedvanliga bestyren på lördagsmorgnarna, begav frugan och jag oss till en plats som beskrivits många gånger på den här bloggen. En plats jag tidigare besökt under våren och sommaren, aldrig under vinterhalvåret. En fördel med det ofrivilliga bilköp vi gjorde för ett år sedan.

Först lite asfalterad motorväg, sedan torr grusväg som de sista kilometerna ersattes av lerig och slirig grusväg som märkbart påverkats av fordon som tidigare tagit sig dit och därifrån. Jag talar om Brannäs våtmarker på gränsen mellan Nyköpings och Oxelösunds kommuner.

Trots att solen sken och tempmätaren i bilen visade +10° så var det lite småkallt om händerna. Utrustade med underställ och lite tjockare jackor som vi var, hade vi inte tänkt på att ta med handskar. Dumt, så vi  fortfarande befinner oss i vintermånaden februari.

Marken har sakta börjat tina upp, men ute i de konstgjorda vattensamlingarna (Brannäs är en våtmark som på naturlig väg renar avloppsvatten från intilliggande områden) låg fortfarande en tunna hinna av is kvar.

Så gjorde isen också i vikarna och mellan öarna i Örsbaken som kantar halvön där Brannäs ligger.

Brannäs våtmarker har ett rikt djur- och växtliv där inte minst fåglar dominerar. Allt från de småfåglar vi lärt oss känna till framför allt svan, häger och havsörn. Småfåglarna hördes kvittra under denna vårlika dag, men förutom några som flaxade förbi i buskagen hördes de bättre än de syntes. Varken häger, örn eller andra rovfåglar syntes till, men däremot ett antal svanar som letade mat strax intill den is som fortfarande låg kvar. Bilder på dessa i kommande inlägg.

Växtligheten är fortfarande ganska färglös med kala grenar som pekar upp mot himlen och mäktiga träd som fortfarande står där nakna och kalla.

Fast lite färgprakt förgyllde ändå den drygt 5 km långa promenad vi befann oss på. Som den här vassruggen som med hjälp av solen såg lite gyllene ut.

Vi hade med oss kaffe och nyköpt fikabröd. Detta skulle givetvis inmundigas innan vi for hem igen. Det gällde bara att hitta rätt plats där vinden inte kom åt och där solen värmde. Det gjorde vi, men inte där vi hade tänkt oss. I den bortre änden av stigen som leder genom våtmarkerna är det inte långt till havet. Där finns också ett bord med bänkar uppställt, men det var upptaget av ett äldre sällskap som också njöt av denna vårlika dag med godsaker uppradade framför sig. Fast intill detta bord går en liten stig ut mot vattnet. Varken jag eller frugan har upptäckt den förut, främst för att vi aldrig behövt leta efter den.

Vi tig den och hoppades hitta någon bra plats där vi kunde slå oss ned. Det gjorde vi. Vid viken som ligger strax intill fanns vi vår plats, en plats som låg i lä för den lite kyliga vinden och där solen värmde riktigt gott. Så gott att vi kunde ta av oss jackorna och känna hur solen värmde våra vinterbleka anleten.

Där vi satt och njöt av sol, kaffe och wienerbröd ackompanjerades vi av småfåglar som kvittrade vackert bland träden, bara överröstade av en kråka som ibland stämde in i kören. Få av dem syntes dock, förutom den här talgoxen som nyfiket tittade fram bakom en trädstam och undrade vad vi gjorde där denna vinterdag. Kanske den väntade på att vi skulle gå så att den kunde ta upp jakten på smulor vi lämnat efter oss.

Den värme vi åtnjöt var bedräglig. Efter avslutad fikapaus fortsatte vi stigen fram för att på den ta oss runt udden. På andra sidan gjorde vi upptäckten att vi fortfarande befinner oss i februari. Kyliga vindar drog in och i kombination med den skugga området låg i, så saknade både jag och frugan de handskar som låg kvar hemma.

Här ute låg också öar av is som flöt omkring. Fast kylan till trots, så var det en vacker vy vi blickade ut mot.

Var vi då ensamma ute vid Brannäs denna vårlika vinterdag? Nej, redan när vi kom så var parkeringsplatsen full av bilar och vi mötte folk mest hela tiden. Pandemin, vilken jag är innerligt trött på, har gjort att vi svenskar letat oss ut i naturen allt mer. På gott eller ont? Ja, vi själva, naturen och djuren har säkerligen olika åsikter om detta.

Beroende på när ni läser detta, så befinner vi oss eller har befunnit oss, någon annanstans runt Nyköping där vi njuter av det senvintern erbjuder. Förhoppningsvis har jag också med lite nya bilder från detta.