I gamla fotspår

Som jag skrev i förra inlägget firades påskhelgen på tu man hand, förutom ett kort besök hos mina föräldrar för att fira deras 60:e bröllopsdag. De bor kvar på en ort där jag växte upp och tillbringade drygt 30 år av mitt liv.

Orten i fråga är Tystberga och ligger cirka 20 km norr om Nyköping. När jag och frugan ändå var på besök och inte hade några tider att förhålla oss till, så passade vi på att ta en promenad i omgivningen.

Tystberga ligger på landsbygden och är som så många mindre orter om given av skog och öppna landskap. Rundan som vi inleder på bilden ovan kallas i folkmun för Revlingerundan och är ca 5 km. Jag är ingen stadsmänniska, det vet alla ni som följt den här bloggen. Det är inte svårt att förstå när man ger sig ut på promenad, långt från asfalt, betong och ljuden från det moderna samhället.

Under dessa ca 5 km på grusväg passeras gårdar, både stora och små. Ganska moderna byggnader som visar att här bor människor, även om lantbruken ofta ersatts av mer moderna företeelser. Här finns också de gamla byggnaderna som vittnar om en tid som varit.

Den här Revlingerundan gick jag ofta som ung, inte sällan med mina föräldrar som sällskap. Här, ve och fasa, tog också vissa fotbollstränare med oss på en inte alltför populär joggingtur på den tiden innan grusplanen stod redo vid idrottsplatsen. Ni som känner mig vet vad jag tycker om löpning utan boll.

När vi nu ändå befann oss på denna runda ville jag göra en avstickare på en liten och smal väg som jag inte promenerat på sedan barnsben. Det är en avstickare som löper ut strax nedanför det gamla prästgården och tar en vidare ut mot en landsbygd som jag misstänker att många av dagens Tystbergabor inte känner till.

Det är så länge sedan jag gick här att jag inte minns denna lilla vattensamling man passerar. Jag tror, observerar tror, att den här vägen en gång i tiden ledde fram till Tystberga kyrka. Jag kan ha fel, men det är kyrkan man ser när man svänger runt kröken uppe i vänster bildkant ovan.

Kyrkan vars äldsta delar härstammar från 1100-talet, fick sitt nuvarande utseende under 1300- och 1400-talen. Kyrkan ligger ett par km utanför samhället och det finns en sägen som förklarar varför den hamnade på den platsen och inte den ursprungligt tilltänkta. Jag kan inte hela, men hoppas att kunna återkomma till denna vid tillfälle.

Huruvida man kan fortsätta på stigar mot kyrkan vet jag inte, men vi vände här mot vidare färd in till samhället.

Tystberga är landsbygd och som så ofta är har mindre orter runt om i Sverige påverkats av politiska beslut som gjort att invånarantalen sjunker och mycket av det som en gång fanns inte längre finns.

Här, i korsningen Villavägen – Skogsvägen, ligger byggnaden där jag tillbringade mitt första levnadsår. Av förklarliga skäl minns jag inte mycket, men jag vet att vi bodde på övervåningen och att damen som ägde huset tror jag hette Maria och bodde på bottenvåningen. Jag har av min mor hört att jag lyckades låsa henne ute vid ett tillfälle, men inte varför och hur. Efter detta år flyttade vi in i en hyreslägenhet i andra änden av samhället och i olika hyreslägenheter bodde jag tills dess att flyttlasset gick till stan.

Tystberga var förr en egen kommun och välutrustad med sånt som medborgare på en liten ort behöver. Det fanns tre livsmedelsbutiker, två bensinmackar, ett postkontor, tre banker, bibliotek, järnhandel och annat smått och gott. Vad som finns kvar av detta idag förstår ni säkert. Precis, centraliseringen av Sverige har satt sina spår runt om i landet.

Det fanns också ett antal mindre industrier i utkanten av samhället och ett par mitt inne i det. Som den här gamla snickerifabriken som idag ser ut att innehålla garage och bostäder eller om det är kontor.

I samhället blandas gammalt och nytt. I den vita byggnaden till vänster har det funnits butiker och i en av dessa spelades scener från Kjell Gredes film ”Till sanningens lov” med bl.a. Tuva Novotny och Shanti Roney i huvudrollerna.

När jag promenerar genom orten där jag växte upp så kan man relatera till nästan alla byggnader på ett eller annat sätt. I vissa bodde kompisar, i andra bodde klasskamrater, i vissa var man på fest och i några kände man personerna vid namn.

Nu är det några år sedan jag flyttade till centralorten Nyköping, men jag har fortfarande gamla vänner och bekanta som bor kvar. Tyvärr har jag tappat kontakten med de flesta, men det är väl så livet ter sig.

Tystberga hade på den tiden drygt 1 000 invånare och med alla de inrättningar jag nämnt ovan så förstår ni att den lilla orten var väl rustad med allt vad invånarna behövde. Idag har Tystberga, precis som många småorter, minskat sitt invånarantal p.g.a. politiska beslut och prioriteringar. Dock ser det ut att ha vänt, inte minst för att yngre generationer har börjat ersätta det gamla gardet. Senaste siffran jag tog del av säger att det nu bor knappt 900 på orten, en liten uppgång och förhoppningsvis en trend som håller i sig.

Det behövs nya bostäder också på en liten ort, inte minst för att upprätthålla det sociala i form av skola, livsmedelsbutik, kommunikationer, föreningar och annat som de facto finns kvar. Tyvärr verkar Nyköpings kommun prioritera centralorten och ett litet fåtal platser i utkanten av denna. Här i alla fall det senaste inslaget i bostadsväg, Seniorum för personer från 50 år och uppåt.

Promenaden på cirka en timme var slut och cirkeln slöts vid mitt andra hem under de dryga 30 åren i Tystberga, ortens idrottsplats. Här hade jag mycket kul, här tillbringade jag många timmar och här var det liv och rörelse varje dag i veckan när olika sporter utövades av invånare i alla åldrar.

Fast mitt besök i hemorten Tystberga var inte riktigt slut med detta. I nästa inlägg tänker jag göra reklam för en plats jag länge tänkt besöka och nu äntligen blev det av.