Den ensamma charmören

Jag satt där på en bänk vid dansbanan i Nyköpings hamn och såg hur paren i sina fina kollektioner kråmade sig för varandra. Då kom han där, ensam vaggande över dansgolvet. Ingen av det motsatta könet verkade intresserad och alfahannarna som gjorde sitt bästa för att imponera på omgivningen såg närmast ut att vilja jaga bort honom.

Sakta drog han sig bort från de övriga med en till synes ledsen min. Han ignorerade mig där jag satt på min bänk och följde skådespelet. Jag kände nästan lite sympati för honom och en liten våg av igenkännande från min egen ungkarlstid svepte hastigt förbi.

Han ställde sig på kanten till dansbanan, vände blicken en sista gång mot övriga närvarande. Sedan kunde jag nästan höra honom tänka. ”Jag skiter i det här. Jag drar”. Så hoppade han och försvann i fjärran. ”Bättre tur nästa gång”, blev mina avskedsord, men jag vet inte om han hörde mig.