En prövning

Frugan och jag har varit på resande fot i detta vackra land och är precis hemkomna. Det är mycket intryck och bilder att gå igenom, men en skildring av resan i tre inlägg kommer under veckan. Under tiden får ni stå ut med ett inlägg som bygger på en prövning och delvis en uppvärmning inför det som komma skulle.

Ett tips från min chef om en ny vandringsled i vårt närområde, pockade på uppmärksamheten. Givetvis skulle den upptäckas och det vart en prövning värd namnet.

Leden utgår från parkeringsplatsen vid den gamla kvarn ni som följer mig stött på några gånger. Torpesta kvarn.

Vi talar här om gamla kulturmarker. Förutom kvarnen på bilden ovan, fanns här också en såg med anor från 1600-talet. Den är sedan länge borta, men inte långt från ledens startpunkt anlades en annan såg i början på 1900-talet (se bilden nedan som hämtats från Ludgo-Spelviks hembygdsförening). Av denna såg ser man idag bara ruinerna. Ännu en pusselbit av Sveriges industrihistoria har sett sig besegrad av utvecklingen.

Den nya leden sträcker sig i kanten på sprickdalssjön Likstammen och genom de skogar som under ett par sekel höggs ned, vilket påverkade den biologiska mångfalden på ett negativ sett. De senaste åren har Holmen dock börjat återskapa mycket av den artrika skog som här fanns och det är just Holmen som ligger bakom det som idag kallas…

Leden börjar lätt och vackert över det som en gång var en järnvägsbank. På ena sidan ses Likstammen och på den andra sidan våtmarken Viktoriasjön.

Snart viker man av och passerar några av de gårdar som finns i området och de ängar som kantar dessa…

…för att sedan ge sig in på bergig och kuperad terräng. Oerhört vackra vyer kantar din väg och det är bara att njuta av det vackra som Södermanland kan erbjuda.

Så viker leden åter ned mot slätare mark. Man passerar några gårdar och de brygger som hör dem till. Vid det här laget var vi ganska, för att inte säga väldigt, svettiga och suget efter att kasta sig i vattnet steg för varje steg vi tog.

Leden var på sina ställen dåligt upptrampad och markeringarna väldigt glest utsatta. Det gjorde det hela stundtals lite svårvandrat, inte minst på de sträckor som låg en bit från djurstigar och nedtrampad mark som förmodligen sett hur ägarna till gårdarna trampat fram och tillbaks till sina bryggor eller möjligen på jakt efter svamp.

Det var 27° när vi gjorde denna vandring och just värmen gjorde sitt till för att detta skulle bli en rejäl prövning. Fast ett par belöningar gjorde att vi i efterhand fokuserade mer på dessa än på det mindre roliga. Innan vi intog vår medhavda matsäck vid ett fint iordninggjort vindskydd belönade vi oss själva med ett dopp.

Efter att ta torkat i värmen från den allt mer stigande solen, påbörjade vi del två av vandringen och där såg vi en skylt som förklarade varför leden var så dåligt upptrampad och markerad på sina ställen. I stycket efter bilden tänker jag svära, så ni som är känsliga av er får blunda några rader.

Vi befann oss m.a.o. på en led som många inte har trampat än. Nu kommer svordomarna.

Vilka älskar varma och svettiga människokroppar? Jo, dessa förbannade småkryp i form av flugor, myggor, bromsar, blinningar och ett antal andra småjävlar jag inte kan namnet på. De började fara runt oss efter bara några hundra meter av vandringen och så följde de efter varenda jävla meter som återstod av leden. Är det samma små illbattingar som följer med hela vägen eller har de kommit överens om att lösa av varandra vid utstakade gränslinjer? Fan vet, men när vi kom hem var vi sönderstuckna med kliande och blödande märken, varav några syns på kroppen än idag.

Så, nu kan känsliga läsare öppna ögonen igen.

Runt leden ses också några konstgjorda våtmarker. Vackert lyser det upp kalhyggena nere i dalarna och här kan man med största säkerhet se både bevingade och fyrbenta djur…ja, förutom de flygande små *** som följde med oss på vår vandring.

Nu kommer ett erkännande. Både frugan och jag var ense om att denna vandring var en prövning som vi nog inte upplevt tidigare, trots vandringar på Sörmlandsleden och till fjälls. Den 27°-iga värmen gjorde givetvis sitt till, men också den väldigt kuperade och på många håll, väldigt svårgångna leden. En led som på sina ställen inte ens var en led, utan bara nedfallna träd, buskage, sly, djupt gräs och annat bråte. Svett som rann i strida strömmar ned i ögonen, som sved och gjorde mig stundtals blind. Att ett gäng flygande små *** såg ett par vandrande måltider i oss, gjorde inte saken bättre. Trötta och svettiga insåg vi att vi helt enkelt inte orkade ta oss ut på den cirka 1 km långa extrasträckan vid Djupsundet där högsta punkten mäter 60 m.ö.h.

Tvärtom gjorde vi en fuling, klev av själva leden när ca 1 km återstod och klev ut på den krokiga grusvägen som leder fram till etappens början. Trots denna lilla fuling avverkade vi 14 km, 5 timmar och 30 minuter, samt 1 408 kalorier.

Sammanfattar man denna uppvärmning inför resan vi just kommit hem från, så är det följande. Holmen har en del att jobba med när det gäller själva leden. Bättre markeringar, mer upptrampad led, rensning av de hinder som ibland fick klivas över/genom och lite information i broschyren och på kartan om ledens svårighetsgrad och sträckning. Undvik också varma dagar som den vi valde.

Är du dåligt tränad, har skavanker, väntar dig allt på ett bräde i form av välgjorda spår och är lite av den gnälliga typen. Avstå denna led!

Är du bättre tränad, inte rädd för utmaningar och älskar att vistas i riktig natur. Anta prövningen.

I efterhand när vi kom hem och tagit en skön dusch så log frugan och jag lite åt alla prövningar, men framför allt kände vi oss väldigt nöjda med det vi presterat. Dessutom väntade belöning nummer två.

Just det, årets första fynd av kantareller. Vi hittade mängder längs med stigen. Så många att det räckte till varsina två kantarellmackor som slank ned tillsammans med en kall öl till Sveriges tråkiga sorti från fotbolls-EM.