Stugan vid sjön

Den gångna helgen tillbringades med vänner i en liten stuga ute i ingenmansland. Ett dygn utan TV och mobiltelefon (ja, nästan), men med en livskvalitet som man lever länge på.

Stugan som ligger i ett skogsparti mellan åker och sjö.

Här skulle vi tillbringa lördagen och delar av söndagen. Det visade sig att vi drog en vinstlott. Ett underbart sensommarväder mötte oss när vi klev ut ur våra bilar för att gå de sista hundra meterna genom en kohage och upp mot stugan.

Stugan ligger som sagt mellan en åker och en sjö och vet man inte att den ligger där lär man aldrig kunna ana sig till dess existens. Sjön i fråga är Hallbosjön i det fagra Södermanland.

Kaffe och kaka på en bergsknalle intill sjön inledde denna härliga helg. Följt av en kall öl i den värmande solens sken. Några valde att pröva fiskelyckan med förhoppningen att kunna dra upp någon abborre till kvällsmaten. Visst blev det napp, men det som högg fast i draget var botten.

Andra valde att ta säsongens sista dopp. Ähum, bara min fru var modig nog att ta stegen ut i vattnet. Ja, jag vet, men någon måste ju fota.

Enligt henne var det lika kallt i vattnet nu som under säsongens första dopp i juni. Cirka sex centimeter…

Fast efteråt var hon förstås lika nöjd som hon förtjänade att vara och med solen som värmde kroppen var givetvis känslan lika oöverträffad som den är i stunder som denna.

Sedan knäpptes en och annan kall dryck vid vattenbrynet. Många minnen drogs upp och en hel del skratt ekade ut över sjön. En lång och härlig eftermiddag innan solen sakta började sänka sig.

Det var fortfarande varmt och skönt. Vi kunde kisa upp mot solen och känna hur dess strålar värmde ikapp med de öl och det vin som vi försåg oss med.

Grillen tändes och visst smakar väl både mat och dryck lite extra gott ute i naturen? Solen sänkte sig allt mer och nu var det väl tusan om inte fisken skulle lockas av betet.

Glöden i den öppna grillen var fortfarande perfekt för att slänga på något ätbart. Blev det napp? Nej, inte nu heller och ryktet säger att förbipasserande båtägare sett och hört en figur stå på samma brygga och uttrycka sig på ett sätt som inte lämpar sig för känsliga öron ännu i denna stund.

Det blev lite kyligare och mer ved kastades på brasan.

Visst är det livskvalitet? Att sitta med vänner framför en värmande och sprakande brasa strax intill sjön och det enda man hör förutom lite fniss och fågelsång är eldens karaktäristiska ljud…ja, förutom lite svordomar och mummel utifrån bryggan.

Solnedgången kom och det blev en kavalkad i vackra färger. Det finns de som ledsnat på alla bilder av magiska solnedgångar. Jag tillhör inte dem.

Många timmar nere vid sjön, men allt härligt har ett slut och det var dags att dra sig upp mot stugan. Lite råkallt inomhus, men några tända ljus lyste upp tillvaron.

Det var en klar kväll och ovanför våra huvuden visade sig en stjärnhimmel jag sällan sett maken till. När övriga i sällskapet satt kring bordet, passade jag på att göra något jag hittills aldrig gjort…

Jag hade långt innan den här helgen hoppats på just en stjärnklar himmel. Målet var att göra det här nere vid sjön, men mörkret och den lite vanskliga stigen ner dit gjorde att jag valde platsen strax utanför stugan. Jag hade gett mig den på att fota himlen för att få till de där stjärnspåren man så ofta ser i fototidningar. Det var som sagt första gången jag provade på detta och jag behöver träna, det erkänner jag utan omsvep.

Långa slutartider innebär många minuter med fingret på avtryckarknappen (bulb). De flesta bilderna blev bara skräp, men en av dem gick åtminstone att rädda hjälpligt.

Ja, ni förstår?

Jag borde kanske läst på lite om inställningar innan jag gav mig på detta. Fast nu vet jag lite mer och det lär inte vara sista gången jag provar på att fota stjärnhimlar.

Natten kom och trots den lite råkalla stugan sov jag fantastiskt bra. Det sägs att naturupplevelser av den här kalibern framkallar ett harmoniskt inre och det kan nog stämma.

Min vana trogen vaknade jag tidigt på morgonen. Spelar ingen roll om det är arbetsdag, helg eller semester, min inbyggda klocka ringer runt 05:00 varje morgon. Inte många timmars sömn, men jag reste mig upp, drog på mig kläderna och begav mig ut på en liten promenad.

Om kvällen var magisk, så vet i tusan om inte morgonen var ett strå vassare. Jag gick ned till sjön och möttes av en blank vattenyta där dimman sakta började lägra sig över sjön. Tyst, så tyst och det enda som hördes var sjöfåglar någonstans där ute och i fjärran råmade en ko på någon av de gårdar som ligger utmed Hallbosjön.

Frugan som också är ganska morgonpigg dök så småningom upp och vi bara njöt av skådespelet.

Om inte det här är livskvalitet så vet jag inte vad det ordet innebär. Vi for hem framåt lunchtid och ett mycket härligt dygn var till enda.

Lite fler bilder av denna tidiga promenad kommer i ett annat inlägg. Då från åkern som ligger på andra sidan stugan.