Färger

Hösten är här och med den färgprakten som kännetecknar denna årstids första skälvande veckor. Hösten är annars en tid på året som ger uttrycket ”50 shades of grey” ett ansikte. Så varför inte passa på?

Redan i direkt närhet av hemmet börjar växtligheten att visa sig från sin mest färggranna sida.

Fast jag var ute efter mer än så. Frugan tillbringade helgen i Dalarna, så jag begav mig ensam ut på en promenad på lite drygt 12 km. Ett närmast sensommarväder fick mig snart att inse klädseln var anpassad till lite svalare temperatur. Fast varför gnälla? Jag fick ju allt i form av motion, naturupplevelser och en försmak av den riktiga färgprakt som ännu är i sin linda.

Kilaån, som för hundratals år sedan tog sjöfarare från kusten och långt upp i de trakter som idag utgör Kiladalen.

Här har inte höstfärgerna visat sig än, men bara ett par hundra meter längre fram omgavs en av de gamla vägarna till och från Nyköping med höstens färger, både i och under träden.

Här tänkte jag egentligen vända och gå tillbaks mot hemmet. Fast när vädret nu var så härligt och jag inte hade någon tid att passa, så valde jag att fortsätta promenaden. Den väldigt livligt trafikerade vägen mot Nävekvarn blev en inte så intressant transportsträcka, men när jag går in genom allén till Ärila golfklubb visar sig åter hösten från sin bästa sida.

Golfbanor ja. Det är väl få gräsmattor som kan mäta sig med golfbanornas. Välklippta, välskötta och jämna för att behaga de som gillar att slå på en liten boll så att den med så få slag som möjligt rullar ned i ett hål. Nej, jag föredrar sporter med lite mer närkamper och hårda tag. Fast jag förnekar inte att golfbanor är mer estetiskt tilltalande än de flesta idrottsanläggningar.

Efter att ha passerat golfbanan styrde jag kosan mot Ryssbergens slalombana och motionsspåren bakom den. En liten tur till fågeltornet vid Svanviken hanns också med innan jag påbörjade min vandring hem.

Åter befann jag mig på väg över Kilaån, men nu ett par kilometer bort från den förra bron, fågelvägen. Står man här och blickar ut över det grumliga vattnet i den smala ån, är det än mer svårt att intala sig hur större båtar kunde passera här för kanske tusen år sedan.

En skön och stärkande långpromenad var så till ända. Jag kan konstatera att än är det lite för tidigt att beskåda den färgprakt som knackar på dörren. Den kommer dock, den kommer att förgylla vardagen och detta innan den grå och trista delen av hösten slår klorna i oss.