Uppåt landet

Nyss hemkommen från ett julfirande i Dalarna och det är dags att sammanfatta helgen i tre inlägg. Det första kommer nu och behandlar resan och ankomsten.

Vi lämnade ett Nyköping som förvisso var kylslaget, men ganska befriat från snö. Med ett soligt Södermanland i backspegeln begav vi oss norrut.

Högt ovanför våra huvuden var andra resenärer på väg mot sina mål. Kanske för att fira jul i andra länder eller möjligen för att fly den.

Sträckan genom Södermanland och Västmanland var tämligen befriad från snötäckta fält och väglaget var mer slask än is. Saltet hade gjort sitt genom att både befria asfalten från halka och göra en redan skitig bil ännu skitigare.

Det var först när vi passerat Borlänge med någon mil som vi fick den där riktiga känslan av vinter. Förvisso kände vi de kyliga vindarna när vi i Avesta stannade för att äta, men snön uppenbarade sig inte på allvar förrän här.

Snart skymtade vi också de där höjderna som vi saknar i Nyköping och söderut. Det är något visst med vår svenska fjällvärld, även om de här trakterna inte räknas in till Dalafjällen.

Snart skymtade vi Clas Ohlsons enorma lager och strax efter svängde vi av vägen mot ett av villaområdena i Insjön där vi kom att tillbringa årets julhelg. Det var ett Insjön som inte mötte oss med samma vackra och kalla vinter som 2018, men som ändå visade upp sig på ett sätt man vill att en hederlig svensk jul ska se ut. Några minusgrader och ett snötäcke som dolde det mesta.

Osandade och osaltade gator. Det är egentligen det man önskar, även om jag förstår södra Sveriges vurm för detta. En trappa som knarrade av vår tyngd och kylan.

Förväntansfulla barn mötte oss i farstun. Resten av kvällen ägnades åt det som en julafton ägnas åt i de flesta svenska hem. Om det tänker jag inte berätta, men helgen var inte bara god mat, dryck, pyssel och spel. Till det återkommer jag i nästa inlägg.

Annons