Svartvit vinter

Är det bättre att fotografera vinterlandskap i svartvitt än i färg? Det finns givetvis delade meningar om detta, men i dessa gråtrista dagar fungerar svartvitt alldeles utmärkt.

Det är inte mycket till färgprakt i trakterna runt Nyköping. En grå himmel, kala träd och marker som i bästa fall täcks av ett tunt lager snö, väldigt tunt.

Promenaden när dessa bilder togs företogs i början av förra veckan. Däremellan kom några dagars arbete och på det nyårshelgen. Bilderna har därför legat i kön och bara väntat på att publiceras. Det var en dag som kan beskrivas med orden ”50 shades of grey”. Förvisso ett tunt lager med snö, lite kyla, men ändå ganska gråtrist.

Som gjort för att fota i svartvitt. Fast det blev ganska intressant ändå.

Som solen som stundtals skymtade bakom molnen och gav det där lilla extra till bilderna.

Vi var på väg till naturreservatet Lindbacke. Ett av våra favoritställen i Nyköping. Att fota i motljus är ingen lätt uppgift. Bilderna blir antingen väldigt mörka eller så fräter de ut på sina ställen. Därför kan det vara att föredra med svartvit fotografering då det inte blir lika utmärkande.

Spåren av en traktor som rört sig över åkern utgör den där ”linjen” i bilderna som de mer professionella fotograferna anser vara av vikt. Utan deras ord i huvudet hade nog varken jag eller någon i min bekantskapskrets tagit den här annars tämligen tråkiga bilden. Fast de frostbitna träden i bakgrunden får nog i mina ögon utgöra de mest intressanta inslagen.

När vi svänger av cykel- och gångbanan för att ge oss ut på stigen intill Lindbacke ser frugan en stor fågel svepa förbi ovanför våra huvuden. Kameran är inte inställd för att fota fåglar eller andra snabba motiv, så jag kastar upp kameran med den inställning som är inrattad. Ett par bilder han jag ta innan fågeln försvann bakom träden. På det avståndet var det svårt att avgöra vilken art vi såg, men när jag fört över bilderna till datorn och förstorade dem, såg jag.

En örn, ett av de motiv jag helst vill fota när det gäller vår svenska fauna. Tyvärr inget mästerverk, men nu vet jag att det rör sig en örn i traktera kring Lindbacke. Nästa gång kanske jag är mer förberedd.

Intill stigen vi gick passerades ett ganska kargt landskap. Ett naturreservat som många Nyköpingsbor älskar och som givetvis gör sig bäst på våren och sommaren, men som också kan ha sin tjusning under både höst och vinter.

Vi lämnade Lindbacke bakom oss och fortsatte stigen (som är en del av Sörmlandsleden) framåt.

Ett öppet landskap där vi ändå påmindes om den pågående vintern. Lite kyliga vindar drog in från öst.

Så kom vi fram till den mysiga dunge som ligger inom Stora Kungsladugårdens domäner och där man på sommaren vandrar under täta lövverk, förbi gamla träd och om man har tur, också förbi betande får och hästar.

Nu möttes vi av karga träd som växer på en frusen och av ett tunt lager snö, täckt markyta.

Inte utan att denna promenad på dryga 3 km fick oss att längta till våren och den prakt som Lindbacke kan erbjuda.

Vi är där om cirka 4 månader. Håll ut!