Vart ska vi ta vägen?

Frågan är befogad. ”Vi” i det här fallet är djuren, så jag gör mig till talesperson för de som själva inte kan tala.

Som född och uppvuxen på landsbygden är man van att se diverse djur i närheten av bebyggelsen. Som stadsbo känns det lite fjärran att se dem inpå knutarna.

I Nyköping där jag numera bor har jag mött både harar och bävrar på min vandring till och från olika mål. Jag har på avstånd sett en älg i utkanten av miljonprogramsområdet vi bodde i under några år. Jag var på väg att köra på en räv som sprang över vägen i en av stans bostadsområden. Det kanske märkligaste mötet med våra vänner djuren var ändå rådjuret som jag mötte i centrala Nyköping när jag för ett antal år sedan var på väg gåendes till min arbetsplats. Den vände och sprang gatan ned och försvann bakom ett av husen. Hur och varför den hittat dit får jag aldrig svar på.

Vi människor tar oss friheten att hugga ned skog och gräva upp åkermark i vår strävan efter nya bostads- och industriområden, samt nya och stela köpcentrum. Frågan är öppen. Vart ska djuren ta vägen när vi tränger undan dem allt mer?

Nu bor vi i utkanten av Nyköping. Jag har inte sett varken rådjur eller älgar i närheten. Däremot en fasan som höll till nära vår radhuslänga. Kaniner, harar och så det senaste tillskottet.

De senaste månaderna har den lilla ekorren hållit till i träden intill en av våra grannars tomter. Vi tror den bor i eller under träd- och busksamlingen vid tomtgränsen, men vet inte varifrån den ursprungligen kom. Fast som många andra djur i våra skogar har också denna lilla gynnare tvingats hitta nya jaktmarker och boplatser.

Man kan nästan ana på bilden att han/hon vill säga. ”Ja, men vart ska jag ta vägen?”

Annons