Lite ont i baken

När vädret tillåter och de lediga dagarna inte är uppbokade, är en lång cykeltur ut på landsbygden ett ”nöje” jag gärna ägnar mig åt. Fast även nöjen kan ibland medföra baksidor och just baksidan (finare ord för röven) fick sitt den här dagen, precis som alltid är när jag sätter mig på cykeln.

Cirka 4,6 mil lång blev turen, något slarvigt mätt på en webbsajt där man kan mäta de sträckor man motionerar.

Färden gick förbi Söra och ut på Runtunavägen där målet redan var utstakat. Den här vägen har jag trampat många gånger, där både slutmål och sträcka har varierat. Vägen i sig är ganska trevlig att cykla, men några undantag där öppna landskap ständigt bjuder på motvind. Ni som brukar cykla ofta och långt känner säkert till det märkliga i att det alltid blåser just motvind. Cyklar man mot ett mål blåser det motvind och tar man samma sträcka hem, blåser det motvind. Ja, ni vet.

Fast turen bjöd också på vackra vyer, som här på sträckan mellan Runtunavägen och Lid.

Lid har varit slutmålet vid ett tillfälle, men den aktuella dagen vände jag 2 km innan den lilla byn. Närmare bestämt här…

…vid denna ofta fotograferade byggnad mellan Kappsta gård och Kappstasjön. Jag har försökt googla, men har inte hittat något som förklarar vad byggnaden använts till. Till synes är den övergiven, men någon gång för länge sedan har byggnaden använts av människor från området. Tar gärna emot tips.

Hur som helst är byggnaden ofta fotograferad, inte minst av mig själv. Olika vinklar, olika inställningar och en ganska simpel byggnad blir mer intressant än dess historia…tror jag.

Det var här jag vände, men jag hann inte särskilt långt innan den här lilla allén upp mot Kappsta gård dök upp i ögonvrån. Apropå Kappsta, har gården anor från 1600-talet, även om själva namnet Kappsta nämns första gången i början på 1400-talet. Utgrävningar har dock visat att det bodde människor här redan på järnåldern.

Som ni förstår hade vinden vänt när jag åter tog sikte mot Nyköping. Fast innan jag åter svängde in på Runtunavägen, valde jag att svänga upp mot Ånstabadet som ligger alldeles intill Kappsta. Bitvis en dålig grusväg och strax innan badet bar det nedför på en väg som fick en tvättbräda att verka jämn. Män och kvinnor med löständer eller peruk ska nog akta sig för att ta cykeln nedför denna backe. I skuggan såg jag inte tvättbrädan genom mina skitiga solglasögon och när jag passerade guppen kändes det som att varje ben i kroppen bytte plats och varje skruv på cykeln lossnade.

En kort uppförsbacke senare låg badet nedanför vägen. Visst kändes det lockande att hoppa i, väldigt lockande, men efter två veckor av efterhängsen förkylning insåg jag att premiärdoppet får vänta till midsommar. Fast det var skönt att gå lite runt badet och inte minst var det svalkande med en vind som blåste in från den lilla sjön.

Uppe vid grusvägen ovanför badet kan man göra två val. Ni som följde min gamla blogg, vet att jag i maj 2014 gjorde fel val och det fick förödande konsekvenser. Det misstaget gör jag inte om, även om jag numera vet vart vägen leder.

Jag tog dock det säkra före det osäkra och valde samma väg jag kom. Sakta krök jag förbi tvättbrädan nere i svackan strax efter/innan badet. Ut igen på den asfalterade vägen, men efter en kilometer stannade jag för att ta en bild jag såg när jag svischade nedför backen på vägen till Kappsta.

Ett hav av pioner som hade fått frugan att känna en tår i ögonvrån. Hon älskar nämligen denna växt.

Givetvis växte dessa lupiner intill kanten mitt i den långa uppförsbacken. I.o.f.s. ganska självklart när det bar nedför när jag passerade första gången. På ren vilja satte jag mig på cykeln och trampade hela vägen uppför. Snart var jag ute på Runtunavägen igen och väl där gjorde jag ett snabbt val. Jag ville inte cykla hem samma väg, så jag svängde höger där vägskylten visar Råby 9 kilometer.

En ganska trevlig väg att cykla, men inte så många motiv att fotografera. Inte förrän jag kom till en plats där det hänt tragiska saker och som jag tidigare inte besökt. Det berömda kalkbrottet.

Jag såg inga som badade, men på en klipphäll en bit bort satt ett gäng ungdomar. Nog ser brottet lockande ut med sitt smaragdgröna vatten, men under ytan lurar faror man ska akta sig för.

Sedan bar det hemåt på väg 53, men ett litet stopp vid Täckhammars bro blev det. Vacker vy, men det bruna vattnet lockar knappast till bad på samma vis som kalkbrottets smaragdgröna.

Jag kom hem så småningom, även om sträckan Täckhammars bro – Oppeby tillhör de tråkigaste man kan cykla i trakten. Öppna landskap, bilar som definitivt inte håller den uppgivna hastigheten och självklart motvind hela sträckan. 4,6 mil och ett antal timmar, men man känner sig såååå nöjd när man sedan sitter hemma med en pizza och en kall öl.

Fast lite ont i de bakre regionerna får man, trots vadderade cykelbyxor och sadelöverdrag med dämpande effekt. Kvällen innan cykelturen var jag på en trevlig fest med både kända och nya bekantskaper. Med på festen var en mycket trevlig kille som tillbringade hela natten på cykel runt Vättern. Det var plågsamt att se honom stapla fram mellan borden och dansgolvet och inte minst när han gjorde plankan i en av de förutbestämda tävlingarna. Det syntes att sviterna efter Vätternrundan fick honom att bita ihop. En av de övriga tävlandena lyckades han slå, men tyvärr föll han på målsnöret och blev tvåa. Fast med tanke på omständigheterna, måste man utbringa: Bra jobbat Eddie!

Att cykla 4,6 mil på några timmar framstår som en bagatell i jämförelse.

 

Meteorologens löften

Den närmar sig. För många är den årets höjdpunkt. Midsommarafton.

Finns det någon vecka under året där meteorologernas väderkartor röner så stort intresse som just denna? Jag tror inte det, om man nu inte bokat en solresa till Tylösand eller andra kända badorter i Sverige. Prognoserna som förmedlas rör upp känslor, de sliter oss mellan hopp och förtvivlan och vi planerar hela dagen efter den bild vi ser på meteorologens karta.

Moln är ingen önskvärd syn, för visst vill vi se en klarblå himmel och en tempmätare som pendlar mellan 20 och 25°. Fast när de ser ut så här, packas sillen och nubben ned i frysväskan och kompisgänget grenslar sina cyklar för vidare färd till havsbandet.

När man vaknar på Midsommaraftonens morgon och himmelen ser ut så här, börjar tvivlet infinna sig och med moloken stämma ringer man runt till vännerna och planerar alternativ.

För något år sedan tillbringade vi Midsommarafton i en carport iklädda tjocka jackor, huttrandes och hörde regnet smattra mot taket. Det sades att julafton samma år var mildare än just Midsommarafton och det var just precis så det kändes.

Hur lyder då årets prognos?

SMHI visar denna prognos…

…och norska YR denna…

Det ser väl skapligt ut, men årets premiärdopp får nog vänta, eller….?

Å andra sidan är meteorologer och politiker två yrkesgrupper som inte kan hålla sina löften, men som samtidigt blir förlåtna för att alla räknar med att deras prognoser är högst osäkra.

 

I ögonhöjd

Det säga att två motiv alltid ska fångas i ögonhöjd. Barn och husdjur. Fast givetvis får man en annan dimension av växter om man fångar dem på deras egen nivå. Visserligen innebär det lite mödor och människor som passerat 1,93 cm Stefan liggandes på magen, har nog haft svårt att hålla flinet borta ibland.

Oömma kläder är alltså vad som gäller när man vill uppleva blommor på deras naturliga höjd. Att man får med sig en och annan insekt hem, får väl räknas som ett oönskat inslag. Så länge det inte är fästingar som hittar in under kläderna, är det väl ändå ett umbärande man får stå ut med. Bilderna nedan är alla tagna vid och i skogen kring koloniområdet Anderslund i utkanten av Nyköping.

Lite på avstånd

Vissa djur vill man gärna krypa närmare när man fångar dem på bild, andra håller man gärna lite distans till.

Vid mitt besök vid Gälkhyttedammen för några veckor sedan, syntes många ormar svalka sig i det lite bruna vattnet. Givetvis på lite för långt avstånd och det var därför svårt att fånga dem bra på bild. I vanliga fall håller jag gärna lite distans till ormar, men i fall som detta får de gärna komma lite närmare.

Måsar vill jag gärna ha på avstånd, men de envisas med att hålla till i närheten med sina jobbiga skrik. Vem vet, kanske man råkar tappa en bit sockerkaka på marken. Vid samma Gälkhyttedamm sågs denna mås gå in för landning vid flera tillfällen, för att sedan simma några varv i jakt på något och sedan lyfta mot den ganska klarblå himmelen.

Vid Lindbacke verkar djuren vara sällsynt ”hariga”. Som denna hare som skuttade iväg så fort jag närmade mig.

Tänk om djuren förstod att majoriteten av oss människor aldrig skulle göra dem illa. Fast jag förstår dem. Många människor drar sig inte för att skada och t.o.m. döda för nöjes skull. Småfåglarna vid Lindbacke hörs, men syns sällan. Skygga förstås. Svanar brukar sällan vara skygga, men vid Lindbacke flyger de på behörigt avstånd när de landar och startar ute vid Svanviken.

Apropå svanar och deras förkärlek att röra sig nära människor. Den här var helt omedveten om de människor som satt på berghällarna och väntade på färjan mellan Vikbolandet och Kvarsebo. Det är nästan så man ibland tror att de poserar medvetet, för vackra är de sannerligen.

Vid fiket på Kvarsebosidan, satt flertalet svalor uppradade på taket vid uteserveringen. Svalor syns oftast på håll och är inte särskilt lätta att fånga på bild där de sveper genom luften. Man får därför ta chansen när chansen bjuds och sitter de så här stilla är det bara att bocka och buga.

Lite på avstånd kan man också få se andra saker. Som de här anläggningsarbetarna som håller på vid det nya bilcentret vid Hemgården. Jag tror skyddsombuden skulle ha ett och annat att säga. Min gissning är att arbetarna är inhyrda från ett företag i ett land öster eller söder om Sverige.

Det sista av våren

Med dessa överblivna bilder kramar jag ut det sista av våren. Nu är banne mig sommaren här och det säger jag trots att kompisgänget ganska nyligen tillbringade midsommarafton i en carport, iklädda vinterjackor och ett regn som bokstavligen dundrade på taket ovanför.

Säger almanackan att det är sommar, då är det sommar och fr.o.m. nu kommer min kamera att övergå till sommartid, precis som jag själv.

Lite överblivna bilder som sagt. Som denna från Gälkhyttedammen, dit jag cyklade och njöt av en värmande sol i knappt 30 minuter.

En välkänd och ofta fotograferad profil strax intill Tuna kyrka.

En vy från Lilla Kungsladugården och den korta väg man kan gå och där man hamnar på den lika korta väg som leder förbi garagelängorna vid Hemgården.

På samma lilla korta väg passerar man detta dike som försvinner bort i fjärran.

En utblommad maskros kanske är ännu vackrare när den förvandlats, som denna vid Lindbacke…

…och denna vid Brannäs våtmarker.

Fast ibland behöver man inte ge sig ut i naturen för att hitta vackra bilder på vår flora & fauna. Den här färgprakten kan ses på träbryggan intill Nyköpingshus.

Som sagt, nu övergår jag och mina kameror till sommartid. I.o.m. denna hoppas jag också kunna föreviga lite bilder från andra landsdelar än Nyköping med omgivning.

Bland svanar och måsar

Våtmarkerna vid Brannäs utanför Oxelösund, är ett utflyktsmål jag besöker minst en gång per år. Området anlades 1993, som det tredje steget i avloppsreningen innan vattnet rinner ut i Östersjön och var då den största fullskaleanläggningen av sitt slag i hela Skandinavien.

Här finns idag ett ganska rikt djur- och växtliv, där det sistnämnda domineras av vass och kaveldun. 2012 gjordes en kartläggning av antalet fågelarter som har sina revir i själva våtmarkerna och man kom fram till 21 stycken, som knölsvan, skedand, vigg, vattenrall, trana, morkulla, kattuggla och näktergal. I det omkringliggande skogsområdena finns också rovfågel, häger och de ständigt närvarande måsarna.

Det är lugnande att vandra omkring på stigen som slingrar sig mellan dammarna, även om det närliggande stålverket ständigt gör sig påmind. Ni som följt mina bloggar har kunnat se bilder på paddor, fjärilar, sländor, ekorrar och andra varelser som verkar trivas i området.

Den här dagen fick dock ägnas åt områdets kanske vanligaste arter, svanen och måsen. Småfåglarna kvittrade för fullt ute i skogen och bland vassen, men höll sig näst intill osynliga. De många hägrarna såg jag, men skygga som de är lyfte de innan jag var framme med kameran och flög utom synhåll och en bit ut i vårmarkerna såg jag en rovfågel jagas bort av ilskna måsar.

Fast svanar och måsar kan duga de också.

Jag börjar med svanarna som var ovanligt många, dagen till ära. En av alla kullar med ungar vittnar om att återväxten är god.

Jag förmodar att det är honan vi ser på bild ovan och att det var hanen som stod på en bädd av vass en bit ifrån.

Eller om det var en sådan där han/hon. ”Hmmm…är det någon som står därborta och försöker gömma sig bland vassen?”

”Nej, jag måste sett fel. Det är nog ett av alla döda träd därute. Då så och frugan är upptagen med ungarna. Bäst att passa på…”

Det här var en svan av det manliga könet som gillade att pråla sig och jag stod säkert i tio minuter och såg på när han putsade pälsen, luftade vingarna och såg på sig själv med stolthet i det lugna vattnet.

Att fota svanar och måsar kanske inte är en utmaning. Det var heller inte utmaningen jag var ute efter, utan lugnet och det fina vädret dagen till ära. För att göra det lite mer intressant, använde jag olika inställningar på kameran. Inte minst underexponerade jag bilderna med upp emot -5 steg, som på bilden nedan. Ett annars ganska utfrätt motiv, blev därför mer intressant…tycker jag.

Som sagt, var antalet svanar många och de simmade omkring, med eller utan ungar, i nästan alla dammar längs med stigen.

Den medhavda lunchen lockade allt mer och jag släpade cykeln av stigen, upp i den smala skogen och till andra sidan där Örsbaken låg spegelblank och lockande, mycket lockande. Sällan jag känt en sådan lust att kasta mig i, men jag insåg att vattentemperaturen låg en bit under den acceptabla och avstod. Ute på Örsbaken var det gott om svanar som lyste vitt mot det blå. De var på väg ut mot öppnare vatten, men den här eftersläntaren ställde villigt upp på bild.

Jodå, lunchen smakade bra och efter att ha njutit av den värmande solen (bilderna är ett par veckor gamla) begav jag mig samma väg tillbaks, hoppfull om att få se ekorrar, fjärilar, ormar eller åtminstone någon liten padda. Fast det blev måsar, måsar och ännu flera måsar…

Då var ännu ett besök vid Brannäs våtmarker till ända. Jag fick inte med mig de bilder jag såg framför mig innan jag grenslade cykeln i grannkommunen, men jag misstänker att området får besök av mig vid fler tillfällen i sommar.

En fråga: Vad är det som plaskar omkring vid ytan i dammarna? Det måste vara fisk, men vilken fisk har hittat dit och trivs i detta vatten? Karp är arten jag kan tänka mig, men någon som vet?

 

Bland rapsfälten

Finns det något mer svensk än de knallgula rapsfälten som lyser upp naturen vi passerar? Knappast i mina ögon. Det ultimata vore ett knallgult fält under en klarblå himmel med en röd liten stuga mitt i där en svensk flagga vajar för vinden.

Någon sådan bild blev det inte på mina två promenader bland några av stans rapsfält, men jag känner mig ändå ganska nöjd med resultaten.

Den första bildserien är hämtad kring fälten mellan järnvägen och Lilla Kungsladugården. Dessa bilder togs för några veckor sedan.

Lite färskare bilder nedan och de är tagna på fälten mellan Stora Kungsladugården och Lindbacke.

Visst är det vackert med dessa rapsfält. Underbart är dock kort och det dröjer inte förrän allt det gula är borta. Så passa på ni som vill föreviga något av det svenskaste vi har.