Lite vid sidan om

Än så länge tillåter vädret att man kan ta en längre cykeltur i trakterna runt Nyköping. Så skedde igår. Det blev lite av en tur i ett landskap som lämnats åt sitt öde. Lite spännande, lite sorgligt, men en verklighet man idag kan se runt om i hela Sverige.

Mitt emot Anderslunds koloniområde ligger denna lilla röda stuga.

Jag vet inte vad den heter eller vilken beteckning den har på Lantmäteriets kartor. Tittar man på Google Street View ser man en bild från 2011 där stugan är bebodd och trädgården välskött. Nu var stugan övergiven och trädgården igenvuxen. Ytterligare en gammal boning med en historia som fått se hur det moderna Sverige lämnat den åt sitt öde.

Jag trampade därefter förbi ett ganska sömnigt Oppeby och ut på väg 53 som i vanliga fall är trist att trampa. Raksträckor och en ständig vind som alltid blåser i fel riktning. Motvind som det kallas i folkmun. Nu skulle jag inte så långt på den vägen, utan vid Tistadbron svängde jag av och vidare upp mot Tistad slott.

Strax innan allén som tar en upp till slottet, ligger denna byggnad. Också den övergiven sedan många år.

Just den här vyn har jag sett på tidigare bilder och att den är så populär att fotografera kan ha att göra med dess skepnad av ett Södermanland där gammalt (huset) och nytt (den asfalterade vägen).

Vägen upp mot Tistad slott går mellan dessa två mantalsbyggnader vid Listorp som för utgjorde gränsen mellan Tistad och omgivande områden. Där bak åker man genom en mäktig allé där slottet skymtas i bakgrunden.

Slottet var inte mitt mål den här dagen, men lite kort historik kan jag ändå bjuda på.

Mellan åren 1766 och 1771 uppfördes det av friherre Fredrik Bengt Rosenhane. Gården Tistad är dock äldre än så och dess anor sträcker sig till 1500-talet. Slottet i tre våningar är byggt i dåtidens italienska stil och är idag i ägo av släkten Wachtmeister. Sedan 1983 är slottet byggnadsminnesförklarad, men den som vill kan få en guidad tur, övernatta och äta middag.

Varken slottet eller dess franska trädgård hanns med denna dag, men ett par byggnader på ägorna hamnade ändå på bild.

Nej, jag trampade förbi Tistad och ut på den smala väg som leder upp till Bärbo kyrka. Strax efter att jag rullat nedför backen mellan boningshusen vid Tistad uppenbarade sig min sedvanliga otur. Fast egentligen var synen mäktig, men oturen var att kameran låg nedpackad i ryggsäcken och otillgänglig.

Cirka 20 meter framför mig lyfter nämligen en mäktig havsörn och seglar på breda vingar över kalhygget och mot den träddunge som kantar denna 100 meter bort. Suck, var min första reaktion, men jag var ändå glas att på så nära håll se denna storstilade och vackra fågel.

De få kilometerna mellan slottet och Bärbo kyrka kantas av övergivna bostadshus i skiftande former och karaktär. Till kyrkan kom jag nu inte. Jag har varit där förut och istället valde jag att stanna vid det här kapellet på nya kyrkogården. Den ligger vackert insprängd mellan frodig grönska och inramas av få gravstenar. Kan tro att den här platsen skulle göra sig bra i någon modern skräckfilm.

På vägen tillbaks stannade jag till vid några av de övergivna boningarna för att föreviga dessa. Den första jag anlände till såg väldigt nedgången ut och hade en trädgård som var både igenvuxen och full av skräp. Förvisso sågs gardiner hänga i fönstren, men så är fallet i många gamla bostadshus som övergavs för många år sedan. Jag klev av cykeln och gick upp på den av ogräs igenvuxna grusgången, men…

…stannade till, för intill ett träd stod en tillsynes splitter ny rullator. Kan det ändå vara så att någon bor i huset? Det finns ju gamla människor som vägrar att ge upp sin födelseplats ändå in i det sista och jag kunde i mitt inre se någon gammal kuf som stirrade bakom gardinerna och undrade vad 193 centimeter Stefan gjorde på hans tomt. Jag vände därför och trampade vidare.

Jag hittade en sida på webben med gamla gårdar och torp i Bärbo socken. Byggnaden i fråga skulle kunna vara Sandstugan. Bilden på webbsidan passar bra in på den bild jag såg i verkligheten. Mitt nästa stopp låg bara tiotalet meter bort och här vet jag att det är den gamla backstugan Karlslund.

På vägen tillbaka till Tistad slott, stannade jag till vid den plats där den mäktiga havsörnen lättat på sin plats. Det fanns förhoppningar om att den skulle lyfta från sin plats där inne i träddungarna. Jag stod där gömd bakom två träd och väntade med kameran rätt inställd, men…

Nej då, någon havsörn såg jag inte till mer. Den enda missen på den här trevliga cykelturen. Nja, det kommer en till, men den återkommer jag till i nästa inlägg.

Det här inlägget avslutas med denna bild som får symbolisera ett Södermanland som kommunen övergivit.

 

Annonser

Den ofrivillige turistmagneten

Nyköping har en turistmagnet. Jag förvarnade om denna i det förra inlägget. Den ses oftast intill Bryggeriet, men ibland kan den också skådas uppe vid Storhusfallet och nere vid småbåtshamnen.

Trots att den förmodligen inte förstår det, röner den stort intresse hos förbipasserande. Såväl stadsbor som turister från när och fjärran beskådar den och inte sällan får den vara med på bild.

Jag talar om…

…hägern förstås.

Om det är en hane eller hona har jag ingen susning om, men den står där trofast och spanar efter småfisk som simmar förbi. I ärlighetens namn vet jag inte om det finns fler hägrar i inom stadsgränsen, eller om det är denne som rör sig mellan hamnen och Storhusqvarn. Det är i alla fall nedanför Korsbron och Bryggeriet man allt som ofta finner den.

Ibland tar den några steg fram i forsens brusande vatten. På jakt efter bättre läge eller bara för att röra lite på sig?

Lite platsskifte skadar inte och blir man alltför stel mellan varven är lite gymnastikövningar på sin plats.

Sedan står vi där igen, tillsynes stilla och bara väntar.

Så kan man ju putsa fjädrarna för publiken.

Givetvis kan man skratta åt alla människor som står som fån på bron och glor på en ensam fågel i vattnet.

Fast sedan händer det grejor. Något blänker till i vattnet. Lite positionsskiftet igen…

…och.

Jodå, han/hon fick sin fisk till slut och turisterna kunde äntligen röra sig mot andra mål.

 

 

 

 

Snakecharmer

Är det ett ormår i år?

Vet inte, men det är många år sedan jag träffade på så många. Minns ni den här snoken jag mötte på Arnö i början av sommaren?

Nu var det dags för en ny närkontakt. Den här gången i form av en svart huggorm som kröp ihop när jag klev av cykeln vid Hemgården. Jag har förövrigt hittat ett sätt att fånga ormarnas uppmärksamhet. Jag talar inte om hur, men det verkar vara effektivt.

Om snoken var ganska lugn, var huggormen lite mer ettrig. Den fräste och gjorde små utfall år både mig och den gamla damen som kom på cykel strax efter mig.

Svampskogen

Nja, så mycket skog handlar det inte om.

Flugsvampen hittade jag intill motionsspåret på Hållet och övriga svampar bakom Tovastugan. Flugsvampen känner jag igen, dock inte övriga. Att man inte bör äta den vackra flugsvampen vet jag, men inte hur det är med de övriga?

Någon mykolog får gärna förklara. Att jag inte på bild fångat någon av de ätliga svampar jag känner, beror på att jag inte letat efter dem.

Kalla kårar

Jag lovade att nästa inlägg skulle fortsätta i idrottens spår. Det visade sig att materialet är så omfattande att jag inte hunnit med. Medan jag tittar igenom, läser och redigerar, får ni nöja er med…

…spindlar.

Utanför jobbet hänger de i klasar vid cykelstället. Ser man inte upp får man en mycket ovälkommen gäst med sig hem och att se en av dessa komma krypande på lakanen när man lagt sig, kan nog ge en del kalla kårar längs ryggraden.

Farväl du korta sommar

Den svenska sommaren är vanligtvis kort, alltför kort. Årets sommar går till historien som en av de svalaste, vilket märktes av att bara ett dopp togs i Sverige under året och jag säger ”under året” för att det inte lär bli något mer. Tillfällena när man kunde sitta ute sent på kvällarna var också få, liksom grillkvällar och sena middagar på någon av stans uteserveringar.

Veckan på Kreta få därför ses som ett avbrott under den korta semester vi löntagare har (undantaget lärare och politiker). Förvisso är vädret hyggligt just nu, de sista värmande graderna kramas ut, men vi måste nog erkänna att vi traskar i rask takt in i årets höstmånader. Vilket kommer att märkas på de inlägg jag lägger ut fr.o.m. nu.

Redan under en av veckans långpromenader märkets höstens intåg. Som vid Arnö gård där löven börjat falla…

…denna lilla byggnad strax nedanför Arnö gård.

Denna lilla varelse som inte var mer än 3 dm tog jag för en äsping. Min begränsade kunskap om flora & fauna kanske spelar mig ett spratt, men någon kanske vet?

På åkrarna mellan Lindbacke och Stora Kungsladugården är det skördat, förutom en av dem där axen lyser bleka och bara väntar på att tröskan ska komma och kapa dem.

Rönnbär kännetecknar höst och ju fler vi ser på träden, ju kallar blir vintern…om man nu ska tro på skrock.

Denna präktiga solros vid Anderslunds koloniområde ser också den ut att ha gett upp.

Som sagt. Sommaren har lämnat oss och hösten knackar på dörren för att komma in.

March Of The Ants

En av alla dessa varma dagar satt vi på vår altan, lirade Yatzy och drogs i oss några kalla Mythos. Plötsligt utropade svågern att något rörde sig på stengolvet framför den lilla grinden som ledde ut till gräsmattan utanför.

Snart såg vi vad det var och framför våra ögon utspelade sig ett drama i miniatyr.

På stenbeläggningen såg vi hur väldigt små myror kånkade och slet med en geting som irriterat omgivningen för sista gången. Det är oerhört fascinerande att se dessa hårt arbetande myror arbetar i grupp och hur de på något sätt måste kommunicera med varandra.

Inte nog med att de bar getingen längs med det någorlunda platta golvet. De skulle uppför stenväggen framför vår altan med sitt byte. Ni skulle bli förvånade hur snabbt det gick, men de stötte snart på patrull.

Precis på kanten till altanväggen fanns det en liten utskjutning och vi tänkte att där måste det vara stopp. Ja, lite problem fick de när de tappade getingen en gång…

…men de ilade snabbt ned för väggen, hämtade getingen och fortsatte åter att kånka upp för den branta väggen. Efter ytterligare ett försök var de så över kanten.

Därifrån var det en enkel promenad, men vart hann vi aldrig se då nya äventyr väntade oss den varma sommarkvällen på hotell Ibiscos i Rethymnon.