Den blomstertid nu….

På en lång promenad i vår vackra stad Nyköping, kan man få se dessa vackra växter på platser man inte skulle reagerat på om inte kameran hängde över axeln. Det här inlägget kommer kort och gott att handla om blommor.

Jag är ingen botanist och känner inte till namnet på alla arter ni kan se på bilderna nedan. Då jag inte vill gissa eller ägna tid att googla, låter jag helt enkelt bli att namnge dem. Bara platserna där de växer får sin plats.

Nya kyrkogården. Jo, jag vet att det känns märkligt och kanske fel att ta bilder på det som växer här, men kyrkogårdar tillhör våra vackraste och mest rofyllda platser. Dess bättre var det ganska folktomt den här dagen, så jag kunde ta bilderna såsom bilder på växter helst ska tas…i ögonhöjd med dem. Av den förklaringen förstår ni att jag kom hem med gröna knän och armbågar. Tack o lov var det sommar den här dagen och därför var det t-shirt och shorts som gällde och jag slapp därför kasta kläderna i tvättkorgen när jag kom hem.

Tvärs över vägen från kyrkogården sett ligger Frisksportartorpet. Ett litet eldorado för de som vill fota blommor och småfåglar.

På vägen hem gick jag in på motionsspåret vid Hållet, genom tunneln under E4:an och till lasarettsområdet. Där växer detta träd.

I en klippskreva inte långt därifrån växte denna maskros. Inte särskilt vacker, inte särskilt spektakulär, men gör sig ändå ganska bra i omgivningen. Hade du tagit en bild på denna, eller ens lagt märke till den? Förmodligen inte och det hade inte jag heller om inte mitt fotointresse försöker hitta nya utmaningar och motiv.

Snart var jag hemma igen och där märkte jag att frugans intresse för trädgården börjat visa sig från sin bästa sida. Man behöver som sagt inte gå över ån för att hitta vatten…

Annonser

Lugnet på landet del 2

Bortom Hemgården ligger landet. Grusvägar, bondgårdar och öppna landskap. Här går en bra promenadväg som innefattar samtliga tre nämnda ingredienser. Cirka två timmar brukar det ta, inklusive en del fotostopp på vägen.

Vägen kanske inte är bäst lämpad för cyklister, men har man en sportmodell av mer robust sort kan man som denne man svischa förbi med riktning bort.

Den första delen av sträckan går mellan järnvägen och E4:an och det enda som stör tystnaden och den lantliga idyllen är ett tåg som far förbi eller möjligen ljudet från E4:an som kan höras dovt i bakgrunden när vinden ligger på. Annars är man omgiven av öppna landskap, träddungar…

…och fåglar som seglar långt över huvudet. Som den här rovfågeln som seglade lite för högt upp för att jag skulle vara nöjd.

Motorvägen ja. På promenaden passerar man under den och efter bron störs den lantliga idyllen allt mer.

Man kommer nämligen fram på den gamla 4:an i höjd med Ekebydals koloniområde. Därifrån är det cirka en kilometer på asfalterad gång- och cykelbana. En kontrast mot den hederliga gamla grusväg man hittills rört sig på.

Strax nedanför den här träddungen kan man göra två val.

Antingen fortsätter man gå på den asfalterade vägen förbi Gumsbacken och in mot stan. Eller så viker man av mot Kastalen vid Kilaån och fortsätter på Sörmlandsleden mot Lindbacke.

Självklart väljer man det sistnämnda om underlaget tillåter. Kastalen från 1100-talet har jag i ett tidigare inlägg berättat om. Om den och förra sommarens promenad hit, kan du läsa om här. Då liksom nu förargas man över de individer som orkar ta sig hela vägen hit (förmodligen med bil eller moped) med inköpta varor, men som sedan är så förbannat lata att de låter skräpet ligga kvar. Uselt!

Även här är naturen vacker och ganska säregen. Är vädret fint och underlaget torrt, rekommenderar jag en promenad hit. Inte nödvändigtvis den långa jag tog den här dagen, men varför inte från Lindbacke och åter. Det finns också varianten att ta bilen till Svanviken (se förra inlägget), parkera bilen där och fortsätt på stigen nedanför Ryssbergsbacken så kommer du hit.

Även här dominerar fåglar, förutom mindre insekter och djur som fjärilar, trollsländor, humlor, bin, spindlar och en o annan fisk som sprattlar i vattnet. Den här dagen var det bara fåglar som gjorde mig sällskap. Som den här sädesärlan som var helt orädd spatserade på träräcket framför mig.

Som den här rovfågeln som kom svepande över mitt huvud och satt sig högst upp på en gammal telefonstolpe. Där satt den vackert belyst av solen, men precis när jag lyckades få upp kameran och skulle zooma in, flög den iväg och av några mindre lyckade bilder på den, blev den här mest lyckad.

Så mycket rovfåglar som jag såg på de här två dagarnas promenader, har jag nog inte sett i mina dagar och de är ganska många vid det här laget. Promenaden fortsatte på träspången förbi Stora Kungsladugården och med riktning mot Lindbacke.

Inte så mycket att orda om den sträckan och väl framme möttes jag av en välkomstkommitté bestående av nyfikna kor. Förhoppningsvis ingen tjur bland dem….

Lugnet på landet del 1

Det är nog bara att konstatera. Jag är ingen stadsmänniska, utan trivs bättre på landet.

Man behöver inte ta sig särskilt långt utanför Nyköping för att finna det man letar efter. Lugnet, tystnaden, stillheten och i ett huj rinner vardagens stress och bekymmer bort som vattendroppar på en nyduschad kropp. Under två dagar upplevde jag detta, detta som var och en borde prova på ibland. Livet är inte bara asfalt, betong, avgaser och shopping. Livet är så mycket mer än så.

På kvällen satte jag mig på cykeln och begav mig till Svanviken. Naturreservatet bortom Ärila golfbana och nedanför Ryssbergen. Här är det skönt att ta sig genom den sanka marken och ut till fågeltornet längst ut på promenaden.

Att bara sitta här intill Kilaån endast omgiven av ljudet från kvittrande fåglar och vinden som susar i säven är en ynnest.

Dagen till ära var det ont om fåglar ute på den sanka ängen och ingen bäver sågs simma förbi. Fåglar fanns det annars gott om, men utom synhåll. De hördes dock väl och ibland såg man dem flaxa som skuggor ute bland vassen. Det finns en del rovfåglar här ute. Ett par stycken fick jag syn på, men på lite väl långt avstånd för att få dem bra på bild.

Vilka arter törs jag inte säga, då min kunskap i flora & fauna är tämligen begränsad. De här änderna som flög förbi känner jag igen utan benägen hjälp.

Annars var det här det enda i djurväg jag lyckades se. Jag tror, bara tror, att det är en tjugotvåprickig nyckelpiga. Det lär förövrigt finnas 60 arter av nyckelpigor i Sverige.

Växtligheten är det man annars märker av mest. Det är lite av träskmark mellan Kilaån och Ryssbergen, så jag kan tänka mig att det kryllar av liv därute. Bland vassen som omger fågeltornet kvittrar det rejält som sagt, men visa av erfarenhet verkar fåglarna ha respekt för människan och det är kanske tur det.

Arterna på bilderna nedan är välkända, även om det bara är vitsippan jag kan namnge.

Cirka en timme satt jag på bänken vid fågeltornet, filosoferade lite om livet och saker som händer i världen. Därefter trampade jag med riktning Nyköping. Golfare är ett säreget folk, men de verkar ha kul därute.

Del 2 följer i morgon….

Bland blåsippor och vitsippor

Det känns som att inte bara våren är sen i år. Jag är också senare ute än vanligt. Min bild på årets första tusslilago togs för bara en vecka sedan. Blåsippor har jag sett på Instagram sedan en bra tid tillbaks, men nu tänkte jag att åtminstone vitsippor skulle förevigas i en någorlunda närstående tid.

Jag hade ff igår och passade därför på att tillbringa några timmar i en oas nära Nyköping, Linudden.

Det gäller nog att passa på, för det känns som att varje gång jag tar cykeln hit, har bostadsbebyggelsen krupit allt närmare. Längs vägen från Arnöleden mot Linudden kantas vägen av nya villor, Bo klok-hus och dyra bostadsrätter och läser man på skyltar vid vägkanten planeras ytterligare bebyggelse på öppna platser där skogen redan röjts bort.

Nyköpings storstadskomplex börjar få ett ansikte även på Arnölandet.

Nu vet jag att Linudden är ett naturreservat och är skyddat av det europeiska nätverket Natura 2000. Därför får inga bostäder byggas här, men bara ett par hundra meter bort klättrar ny bebyggelse längs vägen ned mot Strandstuviken och jag tror inte vi sett det sista av politikernas hybris. Läs lite om Natura 2000 här

Det är just här Linudden kommer in i bilden. Att vandra omkring i naturreservatet är sannerligen läkande för både kropp och själ. Man hör inget annat än vindens sus i trädtopparna, fåglars vackra kvittrande och någon gren som knäckts när en hare eller ekorre pilar iväg, skrämd av människans steg och doft. Människor man möter på stigen hejar glatt med ett leende, även om de är helt främmande och man förstår att de njuter av stillheten lika mycket som jag själv gör. När man traskar här, omgiven av djur, växter och tystnad, rinner stressen av som vatten på en nyduschad kropp och det är så lätt att glömma allt skit man läser om så fort man bara öppnar en tidning eller knäpper på nyheterna.

Låt det få vara så här kära politiker.

Så var det detta med blåsippor och vitsippor. Jodå, de fanns och de öppnade sig för fotografering ju högre upp på himlen solen steg. Jag var här redan vid 8-tiden, bara så ni sömntutor vet. En liten kavalkad av det som kantade min väg.

 

Det är naturligtvis inte bara blåsippor, vitsippor och andra blommor som man hittar i naturreservatet. Gamla träd knarrar betänkligt inne i området, mossan har krupit allt längre upp på stammarna och många av dem ligger med spretiga grenar längs stigen och ibland över den. Nya träd försöker sträcka sina mellan de äldre för att fånga solens strålar som ska ge näring till de löv som sakta men säkert börjar gro.

Så detta med fåglar. Deras vackra kvitter ekar mellan träden, men de är svåra att få syn på. Man kan se dem flaxa omkring däruppe, men det är inte särskilt fotogeniska. Vill man ha dem på bild, får man vara snabb. Ett par var åtminstone villiga att posera, om än långt ovanför mitt huvud…

…och en annan såg närmast förvånad ut över det dumhuvud med kamera som inte hade annat för sig än att kuta omkring med en kamera runt halsen.

Det blev någon timme i Linuddens naturreservat, men dagens begivenheter stannade inte här.

Fortsätter man en bit bort längs grusvägen, mot själva Linudden, kan man följa Sörmlandsleden ända bort till Örstigsnäs. Fast bara ett par hundra meter in på stigen ligger en annan plats jag gärna besöker och där medhavd matsäck brukar intas.

Jag vet inte vad själva udden heter, men man har fin utsikt bort mot Stäk, Hasselö och inte minst över Sjösafjärden där båtar av alla storlekar passerar till och från Nyköping.

Varken båtar eller kanotister syntes till under den tid jag satt och njöt av medhavd föda. Här vid vattnet friskade vinden i och det blev lite kyligt. Tanken på att sitta här med bar överkropp och lapa sol, lades på hyllan och jag for istället vidare.

Inte hem, men väl bort till Våmskogen och Stortallaren. Det var några år sedan, men det finns en ganska trevlig stig att vandra utmed vattnet och det var syftet att så göra. Tyvärr var det så pass blött i markerna att jag avstod. På vägen tillbaks, så jag något som skulle kunna bli dagens bild. En lång orm låg och solade på en sten, precis intill vägen. Det var ingen huggorm, den hade två gula fläckar på huvudet, men så mer ut som en hasselsnok i färgen och var ganska smal och lång. Någon som vet?

Hursomhelst hann jag inte fånga den på bild. Den smet ned bakom stenen och ut i sankmarken innan jag hann få fram kameran.

Därifrån tog jag cykeln via träbron och över till Strandstuviken. Nyköping som marknadsför sig som kuststad har egentligen bara två bad på lagom avstånd för de som inte har bil. Det är lilla Örstigsnäs som blir allt trängre ju mer man bygger på Arnö och så är det badet vid campingplatsen. Tyvärr är det alldeles för långgrunt, botten för dyig och vattnet inte alltid så trevligt. Jag vill påstå att det endast är vänligt för barnfamiljer. Annars är stranden helt suverän och det finns både kiosk och lekpark.

Igår var det folktomt nere vid vattnet och vattenbeståndet talar om för oss varför.

Här friskade inte vinden i lika mycket, så här satt jag ett tag och tog emot årets första solstrålar på den vinterbleka kroppen. Det blev också en annan premiär. För den här glaslinsen jag köpte från Kina (innan Postnord införde avgift på detta) användes för första gången. Lite beroende på hur man vänder den, fångar den bilden på olika sätt. Här från mig och mot vattnet. Lär nog få en del skoj med denna.

Dags så att åter cykla hem och passera alla färdiga, påbörjade och tilltänkta skrytbyggen. Inte utan att man tänker på nästa lågkonjunktur och kommande räntehöjning. Hur många av nybyggarna har tänkt på detta när de tog miljonlån?

Möt den gyllene timmen

Den blå- och den gyllene timmen är många fotografers våta dröm. Visst har vi alla sett bilder av proffs som är så där magiska att man bara vill gråta av avund. Fast även en renodlad amatör ser fram mot dessa naturens fenomen med tillförsikt.

Kanske det krävs en kort och enkel förklaring vad den blå- och den gyllene timmen är. Kanske det finns någon oinvigd besökare som inte har samma intresse för fotografering.

Den blå timmen – upplevs timmen innan solen går upp och timmen efter att solen gått ned.

Den gyllene timmen – upplevs timmen efter att solen gått upp och timmen innan solen gått ned.

Bägge har sin givna tjusning och bägge skapar ett sken som ger det där lilla extra till en bild. Jag var ute på en kvällspromenad med kameran i syfte att fånga lite trevliga kvällsbilder, men med tanke på årstiden och det faktum att jag var tvungen att kliva upp tidigt på morgonen för att gå till jobbet, var den gyllene timmen det som lockade mig. Jag hade inte stativet med, vilket man egentligen bör ha i lite svårare ljusförhållanden. Fast en handhållen kamera, med vibrationsreduceringen på och ett uppskruvat ISO-värde, fungerar bättre i den gyllene- än den blå timmen.

Jag befann mig vid silo-huset när den gyllene timmen började uppenbara sig och den svepte in Nyköping i ett härligt varmt sken.

Jag fick lite bråttom och tänjde ut stegen för att hinna se solen gå ned över Lindbacke. Naturreservatet är den närmaste öppna yta man kan se solens nedgång om man bor i stan och inte har någon bil.

Jag pinnade på för att inte missa skådespelet och väl nere vid Lindbacke började solen värma också detta anskrämliga landmärke.

Fast det var bakom mig som den spektakulära gyllene timmen gjorde sig bäst. Sakta försvann solen bakom åkern nedanför Stora Kungsladugården. Jag stod vid foten av naturreservatet och därifrån såg det ut som om solen försvann för gott den här kvällen.

Så var dock inte fallet och väl uppe på gång- och cykelvägen bort mot Biostaden syntes solen fortfarande över Gumsbacken och Hemgården. Jag stannade till vid Gripenskolan och såg det sista av den gyllene timmen uppenbara sig…

…och nu gick det fort. Knappt hade jag tagit bilden ovan, innan solen försvann för gott och nu var himmelen inte så där varmt orange, utan mer mörkt röd och solen såg mer ut som ett klot som fattat eld där bortom E4:an.

Hade jag haft stativet med kunde jag ha inväntat den blå timmen. Fast så här i vår- och sommartider är det sällan man har tid och ork att stanna uppe så länge. Man har ju gudbevars ett jobb man ska upp till. Den blå timmen lär jag också fånga, men då närmare höstkanten och inte minst vintern är den kan fångas redan på eftermiddagen.

 

Det nya alternativet

Tips från coachen uppskattas alltid. Ett tips från frugans chef tog oss ut på nya marker, åtminstone delvis.

Man behöver lite omväxling från de promenadvägar man traskat både fram, tillbaks och på alla ledder. Nu fick vi en sådan tack vara frugans nya chef. Alla tips uppskattas som sagt. Sträckan är lite längre än de vi brukar ta och på vägen diskuterade vi fram en liten omväg som lär bli både längre och trevligare att promenera i sommar.

Lite vårtecken längs med vägen. Ja, jag vet att blåsippor börjat gro och att merparten av er redan har tussilago på era minneskort. Denna var dock min första och visst lyser de upp dikeskanterna som en sol lyser upp sommarhimlen.

Ute på åkrarna har en del bönder plöjt och detta till måsarna stora förtjusning.

På de små grusvägarna kan man numera se lite avlånga saker ringla över. Kärt barn har många namn och den här gynnaren benämns med antingen kopparorm, kopparödla eller ormslå. Lång som tusan var den, oavsett namn.

Fast vad är en promenad utan blåst? Stora delar av vår promenad företogs i öppna landskap och där friskade det i rejält emellanåt. Minns ni förra sommaren, minns ni också att det blåste mest varje dag. Åtminstone kändes det så och jag hoppas att vi slipper detta i år. Fast våren har knappast börjat så bra, då blåsten gör en annars behaglig temperatur lite kyligare.

Bilden nedan är väl knappast något vårtecken, men här möts passagerare med tåg och passagerare med flygplan. Planet som lyfter från Skavsta såg jag inte förrän jag öppnade bilden på datorn, men det ger bilden en liten annan dimension. Passagerarna på tåget är troligen på väg mot vår södra grannstad och passagerarna i planet på väg mot andra länder.

Ni som inte sitter i bil på väg genom landskapet, kanske missar att det så smått börjar grönska. Så också på åkrarna och i de slänter som vetter mot solen. Ett vårtecken i sig.

En klassisk bild av den svenska våren. Den röda stugan med sina vita knutar under en blå himmel. En klassisk bild av den svenska sommaren hade sett stugan, den blå himlen, men också ett gult rapsfält och träd i full grönska. Snart är vi där…

Sedan finns det givetvis vårtecken man gärna avvarar. Det som göms i snö, kommer som bekant upp i tö. Ingen rolig syn att promenera längs med dikesrenar som är fulla med glasflaskor, tomburkar, cigarrettpaket och annat som kastats ut från förbipasserande bilar. Är vi svenskar så lata att vi inte orkar ta med oss det vi inhandlat och kasta skräpet där det hör hemma?

Mellan Arnö gård och Lindbacke

Mellan Arnö gård och Lindbacke går en gammal väg som förr ledde bilisterna in mot Nyköping. Idag är den avspärrad och nyttjas bara av fotgängare och cyklister. Vägen är sliten och på sina håll anfrätt av tidens tand.

Fast det är en ganska trevlig sträcka att gå och jag tar den med jämna mellanrum. Ibland tar jag sträckan förbi Arnö, över järnvägen, över väg 53 mot Oxelösund och in på Nävekvarnsvägen där jag snart svänger höger mot Arnö gård och vidare mot Lindbacke och Nyköping. Fast den här dagen gick promenaden förbi Lindbacke och mot Arnö gård där jag vände.

Skapligt väder, men utan de där riktiga vårkänslorna.

Åkrarna ligger fortfarande karga längs med vägen och den röda lilla stugan nedanför Arnö gård lyser upp den annars färgfattiga omgivningen.

Träden som kantar cykelvägen mellan Nävekvarnsvägen och Arnö gård väntar fortfarande på den grönska som kommer att rama in dem, men jisses vilket fågelliv den lilla skogsdungen bar med sig. Man kunde se de små liven flyga från träd till träd. Svåra att fånga på bild, men oj vad det kvittrades.

När solen bröt fram skapades en nästan magisk bild av alla löv som låg som en hinna på marken. Ett gyllene sken spreds mellan trädstammarna.

Många trädstammar som numera är f.d. En gång i tiden har det säkert stått ett ståtligt träd här intill vägkanten, men idag står bara ett kalt och krumt skelett på plats.

Arnö gård ja. Jag har googlat, men haft svårt att hitta några direkta fakta kring denna. Att välbärgade människor bott här och kanske fortfarande bor kvar, råder det väl ingen tvekan om. Fast frågan är om byggnaden bara varit bostad till någon/några, eller om den tjänstgjort som skola eller annat. På dess gård står ett antal andra byggnader som åtminstone för tankarna till en skola.

I änden av denna slitna vägsträcka övergår den till en ren gång- och cykelbana. Just den sträckan längs med väg 53 är inte särskilt rolig. Bullrande biltrafik bara en meter ifrån och skräpigt i dikesrenen, mycket skräpigt.

Tur att man då har kameran med som sällskap, för vid sidan av vägen har man utsikt mot Svanviken och bort mot Ryssbergen och dessutom passerar man över Kilaån. För en amatörfotograf finns det alltid något att föreviga, även för proffs givetvis och då tänker jag bl.a. på de två herrar som med sin dyrbara utrustning lämnade en parkerad bil som gjorde reklam för Canon och traskade ut längs med ån bort mot Svanviken.

Lite spretiga träd längs vägen kan faktiskt göra sig bra på bild…

…även i svartvitt om man känner för att experimentera lite.

Väl framme vid Lindbacke var det svårt att undvika ett besök i naturreservatet. Vilken gång i ordningen bara under året vet jag inte, men de är många. Alltid finner man nya objekt, vinklar och intressanta detaljer.

Fågelsträcken drog förbi, ett efter ett och ute på en översvämmad Svanviken sågs säkerligen tusen fåglar, mest gäss och svanar, men även en del andra arter.

Uppe på toppen av Lindbacke ringlade en stor orm förbi.

Nej, skämt å sido. Det var en gren som låg på marken, men med lite fantasi eller dålig syn skulle man kunna tro att man upptäckt något sensationellt i utkanten av Nyköping.

En gymnastiksko. Vad har den med Arnö gård, Lindbacke och vårtecken att göra? Inget alls. Den bara låg där och fick fylla ut minneskortet och det här inlägget. Ibland behövs det lilla och mina vänner brukar undra vad som är intressant med dessa bilder av döda ting och enligt dem helt meningslösa. De förstår inte…

Förutom fåglarna ute på Svanviken var det ont om vårtecken. Inga tussilago i dikeskanten, inga blåsippor, ingen orm som ringlade över vägen….Inte förrän jag kom hem upptäckte jag ett vårtecken gott som något. När jag skulle sätta nyckeln i ytterdörren, såg jag detta lilla vårtecken satt på dörrkarmen.

Våren kommer, det vet jag och snart står sommaren och knackar på dörren.