Skeppet

Nu börjar det åter bli liv och rörelse i Nyköpings hamn. En efterlängtad värme har fått restaurangägarna att öppna sina uteplatser och onsdagarnas veteranbilsträffar brukar vara ett tecken på att sommaren knackar på dörren.

Antalet besökare blir fler och fler, såväl Nyköpingsbor som turister från när & fjärran. Besökte Nyköpings hamn under veckan som gick, gjorde också detta skepp.

Skeppet tillhör organisationen Hållbara Hav, vars syfte är att göra Östersjön både frisk och levande. Antalet fiskar minskar konstant i detta innanhav och vi som hellre badar i havet än i insjöar känner till fakta. Så fort temperaturen är badvänlig driver algerna in från havet och gör upplevelsen av ett svalkande dopp allt annat än angenäm.

Ett synnerligen viktigt och lovvärt initiativ som förtjänar reklam och stöd.

Hållbara hav

Skeppet, eller briggen om jag ska vara noga, heter Tre Kronor Af Stockholm och har en alldeles speciell historia.

Briggen är byggd helt i trä efter gamla ritningar och har sin förebild i den svenska flottans brigg Gladan som sjösattes 1857 och seglade på haven fram till 1924. I arton år låg Gladan sedan förankrad vid sitt varv och användes som omklädningsrum för varvsarbetarna. 1924 sjönk fartyget och sprängdes sedan av dykare där den låg på botten.

Tre Kronor Af Stockholm som ses på bilden ovan, började sin resa på Sjöhistoriska museet i mitten av 90-talet. På en utställning avslöjades planerna på ett fartyg som tidigare initierats av en lärare vid Sjömansskolan. Några år och ett antal möten senare sattes planerna i verket efter att Stockholms stad gått in med 150 000 i startbidrag och föreningen Briggen AB gjorde en nyemission av aktier som inbringade närmare 1 miljon.

1997 inleddes byggandet av briggen och det skedde på anrika Skeppsholmen i Stockholm. 2005 var bygget klart och vid sjösättningen deltog Kronprinsessan Victoria som är briggens gudmor.

2007 gjorde Tre Kronor Af Stockholm sin första segling när den deltog i The Tall Ships´ Races i Stockholm. Numera anlöper fartyget hamnarna kring Östersjön i syfte att rädda detta innanhav för framtida generationer.

Tre Kronor Af Stockholm

I väntan på

I väntan på den kära upplevelsen att få gå till jobbet, använde jag tiden igår förmiddag att ställa in mitt reseobjektiv 18-300 mm, som jag i ett tidigare inlägg trott haft lite fel fokus. Jag skrev ut ett testark från en fotosida, följde instruktionerna och ställde in fokusen med olika inställningar. Bilderna med inställningen -3 syntes vara de som hade fokus på rätt ställe.

Lite olika motiv testades och även om ni inte kan jämföra, så känns det mer rätt och kommande makrobilder tagna med detta objektiv har förhoppningsvis ett mer önskat resultat. Under bilderna kan ni öppna en pdf-fil och se hur testet utfördes.

Artikeln och Testarket

Ris och ros

Det här inlägget handlar inte om fotografering, turism eller reklam för Nyköping. Det handlar om en personlig upplevelse jag snuddat vid tidigare.

Det handlar om min stulna cykel, efterspelet, irritationen och glädjen, men vi börjar med ilskan.

Så här ser den ut, den cykel en arbetsskygg skitstövel ansåg att han kunde stjäla utanför bostaden natten till tisdagen den 7/2.

Jag tror jag såg förövaren några dagar tidigare när jag av en slump tittade ut genom fönstret på övervåningen och fick se en okänd person cykla förbi på gården. Han blängde länge på cykeln där den stod låst utanför dörren till bostaden och på skoj sade jag till frugan när vi träffades att min cykel kanske är borta i morgon bitti. Det gick fyra dagar tills det hände.

Jag vill inte uppge signalementet då det är ganska vagt. Jag ångrar att jag inte hade mobilen eller kameran i handen, så jag kunde ta en bild av honom. Hade så skett skulle polisen få den och den hade också spritts i sociala medier. Om det var personen i fråga som själv stal den, eller om han bara rekognoserade, har jag ingen susning om och det hade spelat mindre roll i sammanhanget.

Först blev jag irriterad, men för varje meter till jobbet växte ilskan. Ilskan över att någon stulit min ägodel och som nu kan sitta hemma och njuta av en ny cykel han inte betalat för, eller av pengarna han fick när han sålde den vidare. Ilskan var så stor att jag inte kunde koncentrera mig på jobbet, så valde att sluta tidigt för att gå till handling.

Jag tog en längre promenad, runt vissa områden i stan där allmänheten vet att man kan hitta saker som ”försvunnit”. Där stod den inte, åtminstone inte synligt. Väl hemma kände jag att jag måste avreagera mig på något vis, så kastade mig på tangentbordet och skrev en insändare till Södermanlands Nyheter.

Därefter började det riktiga arbetet. Först ut var en polisanmälan och för att kunna fullborda den behövde jag uppge ramnummer, det exakta märket på min Crescent och lite andra uppgifter. Dessa hade jag inte, då kvittot på köpet försvunnit i flytten vi gjorde förra våren. Saken var inte bättre av att butiken där jag köpte den slog igen för drygt ett år sedan.

Nu började jakten på kvittot. Jag googlade för att hitta namn och telefonnummer till personen som ägde butiken, men det ända jag hade att gå på var butikens namn och ett svagt minne av var han bor. Till slut hittade jag rätt och ringde upp honom med förväntningen att han någonstans hade kvittot sparat. Killen, som förövrigt är en oerhört trevlig ung man, lovade att titta och återkomma dagen efter med svar.

Så gjorde han, men svaret var negativt. Istället tipsade han om det försäkringsbolag där cykeln med automatik försäkrades under tre månader vid köpet. Jag hade valt att inte förnya försäkringen när tiden gick ut och det kanske inte är så begåvat. Några större förhoppningar hade jag därför inte när jag ringde Solid som försäkringsbolaget heter. Här fick jag tji, för de hade uppgifter sparade om både ramnummer, pris vid köpet och datum när detta gjordes och de var väldigt tillmötesgående när de delgav mig dessa. All heder åt Solid som förtjänar lite reklam och beröm.

Nu kunde jag göra min polisanmälan, vilket gjordes på nätet. Förhoppningen om att polisen skulle göra sitt och att cykeln skulle återfås var väl inte på topp, men så länge hoppet finns så finns det hopp.

Därefter ringde jag försäkringsbolaget där vi har vår hemförsäkring. Jag ville först höra om cykelstölder ingår i denna och om/hur mycket man kunde tänkas att få i ersättning. Kvinnan jag talade med ställde frågor och jag svarade ärligt. Därefter kopplades jag till ansvarig skadereglerare och delgav honom samma uppgifter. Därefter lovade han att återkomma via telefon eller mejl.

Varför så mycket jobb runt en stulen cykel jag förmodligen aldrig får tillbaks och som i bästa fall skulle se en ersättning på några hundralappar. Därför är det enkla svaret. Inte en chans att jag sätter mig med armarna i kors och accepterar något jag ogillar, jag agerar med de medel man kan agera. Jag kunde dessutom se skitstöveln som stal cykeln framför mig och det leende han hade när cykeln ställdes bland allt annat stöldgods han troligen har i sin ägo.

En stulen cykel är väl också en bagatell jämfört med de grova brott vi numera läser om dagligen.

Nu gick det några dagar, sedan damp ett brev från polisen ner i brevlådan.

”Brottet du var målsägande i har avslutats med beslutet och skälet att…förundersökning inte inleds…det är uppenbart att brottet inte går att utreda…det finns inga spår eller andra åtgärder att vidta som kan tänkas leda till att brottet klaras upp”

Precis som jag befarade. Ni som följer nyheter mer ingående vet att den svenska polisen befinner sig i kris, att allt färre brott klaras upp och att ”mindre brott” aldrig utreds. Förövrigt polisanmäldes 626 cykelstölder till polisen i Nyköping under 2016, så jag är inte ensam om detta.

Här delas inläggets ris ut, för även om en cykelstöld är av ringa karaktär jämfört med många andra brott, är även mindre brott ett intrång hos den enskilde individen. Surt.

Två dagar senare damp nästa brev ned i brevlådan, denna gången från försäkringsbolaget. Jag öppnade kuvertet med en axelryckning. Kvinnan jag först talade med hade mer eller mindre utlovat att man skulle betala ut en ersättning, men med cykelns ålder (två år) och självrisken på 1 500:- hade jag räknat med att få några hundralappar. Jag fick tillbaka cykelns hela värde, minus självrisken där jag  fick 500:- i rabatt.

Inläggets rosor går därför till den förre ägaren av cykelbutiken Pegus i Nyköping, försäkringsbolaget Solid ni kunde läsa om ovan och försäkringsbolaget IF där vi har vår hemförsäkring.

Jag önskar att en ros kunde delas ut till polisen också, men tyvärr. Jag är en av alla hederliga medborgare som drabbats av polisens allt mer prekära situation där ”vanliga brottsoffer” och ”mindre brott” inte längre intresserar.

Nu återstår att köpa en ny cykel, försäkra den, ISR-märka den (dna-märkning) och hitta lösningar där jag kan låsa fast cykeln på ett möjligt säkrare sätt utanför bostaden.

Tänk så mycket jobb brottsdrabbade offer tvingas till, enbart för att arbetsskygga skitstövlar som väl aldrig gjort ett hederligt arbete, anser sig ha rätten att stjäla andras ägodelar eller värre.

Det här blev den sista bilden av min cykel.

Ur en passagerares synvinkel

Frugan och jag har ingen bil och det har vi inte haft under de snart femton år vi känt varandra. Vi hade bägge valt bort bil av ekonomiska skäl och har sedan vi inledde ett förhållande valt att inte skaffa en.

Givetvis är detta på gott och ont. Att ha bil innebär utgifter, ofta stora sådana och de pengar vi sparar på att inte ha någon använder vi till annat, som exempelvis resor. Att vi inte har bil har dock inget med miljödebatten att göra. Vore det så skulle vi varken flyga eller äta kött, men inget av detta ämnar vi avstå. Merparten av våra vänner bor dessutom inom gång- och cykelavstånd, så därav är behovet av bil inte särskilt stort. Jag själv har gångavstånd till jobbet och frugan har ännu närmare till det miljövänliga tåget som tar henne till jobbet utanför huvudstaden.

Nackdelar då, finns de? Ja, det gör det. Delar av våra familjer bor fortfarande kvar på den landsbygd där både frugan och jag växte upp och besöken dit blir ofta få, alltför få och när de blir av är vi beroende av att få skjuts. En annan nackdel är att vi inte har möjlighet att storhandla, såvida vi inte utnyttjar de stora kedjornas hemkörning, vilket vi gör någon gång per år.

Avsaknaden av bil är egentligen bara stor under våren och sommaren, då man gärna skulle vilja komma utanför stadsgränsen av olika anledningar. Nyköping är förvisso en kuststad, men en kuststad utan bad. Till närmsta badplats är det cirka 5 km och då den platsen är tämligen liten, brukar den fyllas av badgäster ganska fort. Vill man utnyttja de riktiga bad som finns inom området Nyköping/Oxelösund är det för våran del cykel som gäller och då en tur på cirka 30 minuter som närmast. Brukar funka bra dit, men är lite trögare hem. Annars finns det fina bad, både vid havet och vid insjöarna, men då är det bil som gäller och där är vi lite bundna. Att ha bil för att komma till dessa fina bad är bara en del i den avsaknad man kan känna under den varma delen av året, en annan är att kunna ta bilen på en åktur runt om i vårt vackra landskap. Det  finns så mycket att se, så mycket att upptäcka och är man hobbyfotograf är det kul att kunna vidga vyerna lite. Bilder på hamnen och slottet har jag gott om, precis som alla Nyköpingsbor med kamera.

Nu finns givetvis möjligheten att hyra bil någon eller några veckor under året. Det har vi gjort, om än ett fåtal gånger och här är frugan och jag överens om att det borde bli oftare, så vi får se.

Annars är det ganska behagligt att ta sig från punkt A till punkt B i passagerarsätet. Den där snapsen till julbordet skulle man inte kunna ta som chaufför och inte heller ta de där bilderna genom vindrutan som de nedan. På E4:an strax norr om Nyköping visade sig denna vackra himmel när vi var på åktur med svärmor från frugans dotters familj. Någon snaps hade jag inte innanför tröjan, men väl kameran i beredskap.

God Jul

Miami Beach – slutet

Så var dagarna i Miami Beach till ända, så också dagarna i USA…för den här gången. USA är stort och det finns så mycket att utforska och se på denna enorma kontinent. Finns bara ekonomin och orken, kanske en ny tripp väntar om x antal år. Vi får se.

Den här resan var toppen med sin kontrast från de mulna och lite kylslagna New York till solen och värmen i Miami. Lite spänning med annalkande orkaner fick vi också uppleva. Jag hävdar fortfarande att bland många trevliga och minnesvärda resor, slår de bägge resorna till USA alla andra. Variationen är en bidragande faktor, klimatet och människorna en annan.

Som sista inlägg från Miami Beach visar jag bilder som på något vis sammanfattar de nio dagarna. Nu återgår jag till bilder från Nyköping, olika utflyktsmål och händelser i vårt eget land. Lite höstbilder som tagits under det att USA-inläggen färdigställts står närmast på tur och sedan är det vinter…huh!

Miami Beach – Miami Beach

Miami Beach är en barriärö med en yta på 48,5  km². Staden ligger cirka 6 kilometer från centrala Miami och binder sig till fastlandet med fyra broar. Staden som har cirka 100 000 invånare delas upp i tre delar, North Beach, Mid Beach och så South Beach där vi bodde. Miami Beach är en förhållandevis ung stad som grundades 1912 och är idag en av USA:s mest populära och berömda badorter.

För att visa lite av staden får ni följa med på en lång promenad runt hela South Beach och vi börjar på den långa strandpromenaden som skiljer hotellen och den långa stranden.

Den här strandpromenaden var flitigt använd av både turister och lokalbor, inte minst av de som gillar motion. Här gick man, här joggade man, här sprang man, här cyklade man, här åkte man rullskridskor och skateboard, här gick man ned till stranden och här gick man kvällspromenader och njöt av de ljumma vindarna.

Tillbaks från stranden och den långa Collins Avenue som börjar vid norra South Beach och sträcker sig nästan hela vägen ned till södra delen. Gatan passerar hotellkomplexen, restaurangerna och butikerna utmed den, men trafiken kändes aldrig påträngande och hektisk.

Vårt hotell tillhör väl kanske inte de mest påkostade och storslagna, men den fyllde sin funktion på ett bra och relativt billigt sätt. Andra hotell i omgivningen var desto mer storsvulstiga och kanske jag bär på förutfattade meningar, men det kändes som att gästerna här tillhörde en eller ett par klasser över oss. Inte minst fick man det intrycket när dyra bilmodeller körde upp till entréerna och hämtade respektive lämnade gäster.

Miami Beach är ett s.k. ”art-déco”-distrikt. Art-déco är en arkitektur och konstart som hade sin storhetstid från 1920 och fram till 2:a världskrigets inledning. Arkitekturen kännetecknas bl.a. av rika färger och utsmyckade exteriörer. Denna arkitekturkonst märktes mest i vårt område och söderut längst med den kända gata jag återkommer till. Så här kan arkitekturen te sig.

Norrut längs med Collins Avenue är byggnaderna mer moderna och inte lika charmiga.

Fortsätter man gatan hela vägen kommer man fram till en liten kanal som åtskiljer Mid- och South Beach. Vi var aldrig över kanalen, utan fortsatte längs med den och hamnade på västra sidan av stan. Längs med kanalen och dess små förgreningar ligger främst bostadshus som likt många städer i Florida har en stor bilparkering på framsidan och en parkering för båten på baksidan.

Det fanns väl lite förhoppningar om att få se någon alligator i vattnet,  möjligen någon simmande orm eller haj som förirrat sig in från havet, men icke…Det enda intressanta i den vägen var varningsskyltar som uppmanade folk att inte simma p.g.a. sjökor som inte alltid är så trevliga att stöta på med sin längd på 2,5 meter och vikt på uppemot 1 000 kilo. Vi såg ingen och förstår inte varför folk skulle vilja simma här. Så rent som vattnet i kanalen ser ut på bilderna ovan var det inte i verkligheten.

Här uppe i norra South Beach ligger också en rad departement, museer, teatrar och andra kulturbyggnader, som exempelvis detta konstmuseum och dess lummiga park.

Vi fortsätter längs Alton Road förbi den stora Flamingo Park, som jag trodde skulle vara en stor park där man kunde ta bilder på flamingos och andra djur man annars bara ser på bild eller i djurparker. Icke, Flamingo Park är ett stort område med baseballplaner, tennisbanor och ett stort poolområde, kanske främst ägnat åt lokalbefolkningens rekreation. Blåsning alltså.

Nåväl, vi viker av den stora gatan och går längs med vattnet på en betydligt mindre. Snart hamnar vi vi MacArthur Causeway, en av broarna som leder över till centrala Miami.

En liten gråmulen inledning på dagen som passar sig bättre i svartvitt och ganska skön att promenera i. Vi gick ut en bit på bron och kunde se de privata öar som ligger nedanför, precis mellan Miami Beach och Miami. Star- och Hibiscus Island heter de. Självklart har dessa öar varit och är ett tillhåll för den rikare klassen och självklart har en del kända personer bott här, som exempelvis Don Johnson, Gloria Estefan, Shaquille O’Neal och Al Capone.

Vi gick inte så långt ut, men så pass långt att vi fick en vy över västra sidan av Miami Beach. Här finns inga kritvita sandstränder och byggnaderna intill vattnet är mestadels privata och inte alls byggda i den art-déco stil som kännetecknar östra sidan.

Söder om bron eller från vår sida sett, till vänster ligger en stor marina där lyxbåtarna ligger sida vid sida.

Marinor med fina båtar har vi även i Sverige, så vad gör denna så speciell? Egentligen inget, annat än att scener från en rad filmer och serier spelats in här. Miami Vice, CSI Miami, Den där Mary och Bad Boys för att nämna några.

Kanske jag satt på samma barstol som Don Johnson en gång gjort när jag slukade en kall öl med god aptit?

Vi fortsätter vår vandring på gångpromenaden intill vattnet och anländer till den vackra South Pointe Park. Jo, det stavas så…

Här går farleden från Miami förbi och på andra sidan syns Fisher Island, till vilken man inte kommer med annat än båt. På ön som är döpt efterbil- och fastighetsentreprenören Carl G Fisher (1884-1939) bor bara drygt 130 personer och 2010 hade denna lilla ö den högsta inkomsten per capita i hela USA.

Här stannade vi upp ett tag och tittade på båtar och fartyg som passerade till och från Miami. Ibland var det lite mindre…

…ibland var de lite större…

…som detta norska kryssningsfartyg som passerade bara femtiotalet meter från oss…

…på sin väg till de karibiska öarna.

Bakom parken tornar skyskraporna upp sig. Inga hotell, utan privatbostäder och ett av husen ni ser på bilden nedan är ett äldreboende som vi hoppas har fungerande hissar.

Fortsätter vi lite längre på denna långa strandpromenad kommer vi fram till Miami Beachs sydligaste spets.

Här håller lokalbefolkningen till. Man badar förstås, man fiskar från piren, man surfar och umgås. Här ses inga solstolar med turister som talar olika språk, här finns inga strandbarer och heller inga uthyrare av vattensportutrustning.

När vi vände blicken mot ”vår” del av stranden, såg vi att molnen tornade upp sig.

Nu är det så i områden med tropiskt klimat, att förhållandena växlar snabbt. Ena stunden en skinande sol från en klarblå himmel, nästa stund en störtskur som en genomblöt på bara någon sekund. De mörka molnen ni ser medförde inget regn och försvann ganska snart.

Därför tar vi en sväng förbi Miami Beachs kanske mest kända gata innan vi beger oss hem. Det är framför allt två gator som sticker ut och gör staden känd. Det är Lincoln Road med alla sina restauranger och exklusiva butiker. Så är det Ocean Drive som ligger intill stranden och är det definitiva uppehället för festande ungdomar och människor av alla de slag. Gatan som sträcker sig sida vid sida med strandpromenaden kantas av hotell och restauranger. Stämningen är hög, så också musiken och att bara sitta här och titta på människor är en attraktion i sig.

När vi satt och intog vår lunch var det här en inte helt ovanlig syn.

Jodå, här passerade unga kvinnor i så minimal klädsel att man ibland undrade över om de ens hade kläder. Vi tror oss veta att det varje helg anländer fartyg från Kuba och andra länder utanför kusten och att dessa motsvarar våra Finlandsbåtar. Därav klädseln på mestadels unga kvinnor och män. Tänk er denna syn på en uteservering i centrala Stockholm, Nyköping eller andra svenska städer. Knappast tillåtet, eller…?

Inte bara lättklädda, närmast vulgärt klädda, personer passerade när vi satt och åt. Utklädda människor, dansande missbrukare, människor som är svåra att beskriva, människor på rullskridskor och på gatan passerade den ena vräkiga och ombyggda bilen efter den andra. Ja, det är svårt att beskriva volymen, stämningen och uppenbarelserna med några få ord, det måste upplevas.

Ocean Drive kantas också av art-déco byggnader, den ena mer färggrann och pyntad än den andra.

Fast det är efter mörkrets inbrott Ocean Drive ska upplevas. Då vrids volymen upp ytterligare, neonljusen färgar byggnaderna och de kufiska människorna blir allt fler.

Den sena promenaden fortsätter upp till de mer centrala delarna av South Beach. På genomfartsgatan Collins Avenue är stämningen lugnare. Här frotteras turisterna som inte längre uppskattar ungdomens festnätter, utan som heller använder tiden till att äta gott, shoppa lite eller bara strosa.

Fortsätter vi längre in mot stan kommer vi förbi en restaurang som förvisso är lite dyrare än de längs med Collins, men med en service och en mat som är väl värd varenda dollar. Det var också på denna vi firade vår egentliga avsikt med denna USA-tripp. Vår 10:e bröllopsdag.

Yardbird Southern Table & Bar heter den och ligger i korsningen 16:th Street och Lennox Avenue. Läs mer om den här. Lite mätt på kyckling och pasta, valde jag en rätt som heter Shrimp’n’Grits. Att den innehöll räkor förstod jag, även rostade tomater, skinka, rödlök och en kycklingsås (ja, jag vet). Vad ”grits” var hade jag inte en susning om, men jag vet nu att det är en form av lokal majsgrynsgröt. Låter väl inte som en rätt jag hade valt om jag förstått detta, men den som ingen provar får heller inget veta. Rätten var suveränt god och jag ångra inte mitt beslut för en sekund.

Natten närmade sig, så också vår resa.

En sak måste tilläggas. Även solen har sina fläckar, även paradiset har sina baksidor.

Tyvärr var det här en vanlig syn.

Både män och kvinnor, unga och gamla, infödda- och invandrade amerikaner använde trottoarer och busshållplatser som sina hem. Väldigt många hemlösa och socialt utsatta. En tråkig syn, men en syn man kan se över hela världen. Inte utan att man funderar över var de sov när sviterna av Matthew passerade förbi på långt avstånd?

Fortsättning följer…