Grannlänet

Ingen kan väl klaga på helgens väder? Jo, möjligen de som avskyr värme och de norrlänningar som vaknade till drivor av nyfallen snö.

Själv besökte jag vårt grannlän Östergötland med några vänner. En riktigt trevlig tur under en klarblå himmel och värmande sol.

Det här fiket känner många till.

Café Säterdalen heter det och ligger strax intill färjeläget som tar bilister med färja från Säter till Skenäs. Färjeleden i sig heter Skenäsleden, är 450 meter lång och tar 6 minuter från ena till andra sidan. Gratis är det dessutom och det är det inte mycket i Sverige som är.

Här stannade vi som vanligt och tog en fika innan färden över Bråviken och till Vikbolandet. En fantastisk utsikt bjuds besökarna och redan här kom det första suget efter årets första dopp.

Ute på Bråviken närmade sig en liten roddbåt med far och som som sedermera klev i land för att ta en fika eller möjligen köpa en glass. Ja, den som väntar på något gott får ofta göra vissa ansträngningar för att nå målet.

Säsongen har inte riktigt kommit igång, vilket märktes på färjan som bara var fylld till hälften. Tar ni färjan över till Vikbolandet under semestertider, vet ni att den är fylld till sista plats av såväl inhemska- som utländska turister och givetvis ortsbor som är beroende av att färjan avgår.

En av medpassagerarna är en sån där ni vet? En sån där som använder Canon och inte Nikon. Vad som erhåller hans intresse? Ja, det skulle ni vilja veta…

Bara några hundra meter efter färjeläget i Skenäs kan man ta av på en liten slingrande grusväg som leder till…

…Mauritzbergs slott.

Vackert ligger det där vid Bråvikens strand. Tyvärr var själva slottet abonnerat dagen till ära, men vi då chansen att se oss omkring lite extra. Inte bara omgivningen är vacker, så är också slottet. Det är andra gången jag besöker Mauritzberg, men ännu har jag inte besökt slottets inre. Förra gången räckte tiden inte till, den här gången var slottet abonnerat som sagt. Slottet hette först Björsätter och har anor från 1500-talet. Sedermera bytte slottet namn och döptes efter Mauritz (Morits) Birgersson Grip, kunglig rådgivare under 1500-talets senare hälft. 1719 brändes slottet av ryssarna, något vi i Nyköping känner till från härjningarna som skedde i våra trakter. 1922 byggdes slottet upp igen och detta genom Claes Ekeblad d.ä., också han riksråd. Sedan 1990 drivs slottet som hotell- och konferensanläggning.

Strax nedanför slottet ligger ett litet kapell.

Det uppfördes 1720 och är Östergötlands enda fristående gårdskapell. Det hade varit intressant att titta in, men ingen av oss kände på dörren för att se om det var öppet. Av bilder jag sett från interiören, finns det mycket intressant och vackert att skåda.

Vi tillbringade en tid vid slottet och nere vid den privata bryggan uppstod ett ännu större sug efter årets första dopp. Varmt, klart vatten och dessutom spegelblankt. Vad kan vara fel, förutom då temperaturen som inte direkt lockar till ett dopp. Jo, jag vet att en del tagit årets första dopp i trakterna kring Nyköping.

Så, farväl till Mauritzberg och vidare till nästa stopp.

Nästa anhalt ligger längre in på Vikbolandet och tillhör en av pärlorna man kan besöka, Arkösund.

Efter en pizza och 1,5 liter välsmakande och välbehövlig dryck (öl) gick vi ut på bryggan som slingrar sig runt öarna och kobbarna i den lilla orten (cirka 150 invånare). Arkösund lever upp på sommaren när sommarboende och turister anländer i stora skaror.

Bryggvandringen tar en från centrala Arkösund, ner till färjeläget och set berömda hotellet. En trevlig promenad.

Den här villan är kusligt lik Villa Villerkulla och de boende har en oförskämt fin utsikt över havet. Den lär väl kosta därefter misstänker jag.

Byns brandstation inhyses i ett gammalt lokstall. Förr i tiden gick järnvägen ut hit och framför lokstallet/brandstationen finns spåren efter en vändplatta där loken gjorde helt om i sin returfärd mot Norrköping. Framför byggnaden står en minnessten till ära av Arkösunds grundare, borgmästaren C.A.R. Lothigius, som också var Vikbolandsbanans förste grundare.

Så här såg det ut i Arkösund när tågen trafikerade Vikbolandet. Tyvärr är nedlagda stationshus och järnvägsspår en vanlig syn i dagens Sverige. Trist, tråkigt och onödigt, inte minst med tanke på miljötänket. Tåg är det miljövänligaste färdmedlet idag och det är något att tänka på för politiker och  tjänstemän.

Det blev ett par härliga timmar i den lilla byn, innan det bar av hemåt igen. Samma väg och snart stod vi och stirrade efter färjan som precis lagt ut från Säter på andra sidan.

Nu hade temperaturen sjunkit ett par grader och det kändes riktigt behagligt.

Minns ni när det inte fanns någon AC i bilarna? Jag minns en lång färd från Öland med min syster för ett antal år sedan, när AC inte fanns (åtminstone inte i bilen jag ägde) och jag satt i bara kalsonger bakom ratten och svetten bara rann utmed hela kroppen och vattnet vi köpte vid diverse stopp nästan var slut innan jag hann vrida om kapsylen. Det var tider det.

 

På promenad i huvudstaden, andra dagen

Dag två i vår huvudstad och vi vaknade tidigt och beslöt oss för att utnyttja morgonen för en promenad runt kvarteret innan frukost.

Vi svängde vänster utanför hotellentrén och passerade snart det Kungliga slottet och Slottskyrkan som badade i den tidiga morgonsolen.

Det är inte ofta man får chansen att ta bilder på dessa historiska byggnader utan ett myller av folk som förstör utsikten. I samma veva som jag tänkte knäppa första kortet, kom givetvis en buss med turister och svängde upp framför kameran. Irriterad väntade jag tills bussen nästan försvann ur sikte. Ni ser bakdelen av den bakom obelisken till vänster i bild. Om jag säger att det klev ut en hoper små japaner blir ni knappast förvånade.

Lejonbacken på andra sidan slottet var lika tom på folk och härifrån har jag minne från värnplikten och högvakten. Inte för att jag stod vakt just här (jag hade förmånen att få stå inne, precis utanför biblioteket), men här spatserade vi när vaktavlösningen ägde rum.

Vi fortsatte förbi, tog oss över Strömbron, svängde ned mot Strömgatan och över Riksbron tills vi stod framför Riksdagshuset.

På gågatan framför byggnaden stod poliser på vakt, utplacerade för att hindra eventuella vänner till den uzbekiske terroristen att angripa hjärtat i vår demokrati. Lyckligtvis klarade sig denna och andra viktiga byggnader från en andra våg av attentat, åtminstone för den här gången.

Vi fortsatte så vår promenad längs Västerlånggatan och slogs av den tystnad som rådde. Endast enstaka fotgängare var uppe lika tidigt som oss denna vårfina söndag. Det är inte ofta man får uppleva detta, så det gällde att passa på.

Passa på att ta bilder på de smala gränder som sticker ut som trådar längs med denna huvudgata. Ni som gått här vet vilket myller av människor som rör sig i alla väderstreck och omöjliggör chansen till bra bilder. Jag hade hoppats att solen skulle nå ned till gatorna på ett annat sätt än den nu gjorde, men kanske vi var lite för tidigt ute. Ni kanske, precis som jag, sett bilder när gränderna badar i solsken och kastar långa skuggor längs med gatorna. Det var de motiv jag hade hoppats på, men jag fick nöja mig med bilder av de smala gränderna utan turister som klev ut framför objektivet.

Den smalaste gränden i Gamla Stan och kanske i hela Sverige är Mårten Trotzigs gränd. Endast 90 cm på sitt smalaste ställe slingrar den sig mellan Västerlånggatan och Prästgatan. Så förbannat trist att dessa misslyckade individer till klottrare saknar ett bättre sätt att hävda sig på än att förstöra riksmonument på detta vis.

Solen letade sig ned på gatunivå på sina ställen, som här på Svartmangatan…

…och Stortorget, vars färggranna byggnader sällan kan förevigas utan ett myller av folk som skymmer sikten.

Vi återvände till hotellet och intog en alldeles förträfflig hotellfrukost. Av rösterna att döma var antalet turister från olika delar av världen stort och vi undrade hur de såg på Sverige efter fredagen och vad som sades på språk vi inte förstod.

Efter lite uppfräschning på rummet, var det dags för dagens långpromenad.

Strandvägen låg ganska tom på förmiddagen och här har ”ganska tom” en annan innebörd än i vår lilla stad…Nyköping. Ni som gått längs med gågatan vet vilket myller av människor ni har sällskap av och alla köer som väntar på att få ta någon av båtarna ut på sjön. Riktigt så var det inte nu, men vi var definitivt inte ensamma där vi passerade alla privat- och nöjesbåtar som ligger ankrade vid kajen.

Vi gick över Djurgårdsbron till Djurgården där målet egentligen var Valdemars udde, men vi insåg att promenaden skulle bli för tidsödande. Vi vände därför vid Gröna Lund och svängde ned mot Falkenbergsgatan och Djurgårdsvägen. På just Djurgårdsvägen passerade vi ett museum som åtminstone jag aldrig besökt, men det låter som ett framtida projekt och detta tillsammans med ett vikingamuseum som snart slår upp sina portar.

Spritmuseet

Vi fortsatte också förbi turistmagneter som Vasamuseet, Junibacken och passerade en öppen yta där man enligt informationstavlor förbereder ett stort monument över Estonia eller möjligen en tillbyggnad av det befintliga. Det finns nämligen redan ett monument över de 852 som omkom i tragedin, vilket restes 1997.

Läs mer om Estoniakatastrofen här.

Vi fortsatte förbi alla dessa intressanta ställen och tog oss genom den Blå porten och ut på gångstigen på andra sidan Djurgårdsvägen. En mycket vacker plats som deltagarna i Tjejmilen stönat sig igenom. Vi var ett grabbgäng som för några år sedan låg på gräsmattan och njöt av en härlig sommarvärme med medhavd ölkasse och chips, samtidigt som våra fruar och flickvänner kom stönandes längs stigen. Bra jobbat tjejer, skrek vi där vi låg.

Nu, precis som då, satt Jenny Lind på sin tron och tittade ut över folkvimlet.

Svårt att förstå just nu, men förra helgen var försommaren här och på väg tillbaks längs Strandvägen stannade vi till vid en av de barer vi alltid brukar besöka på våra resor till Stockholm under sommaren. För första gången i år kunde vi slå oss ned i bekväma utemöbler för för årets första utefika.

Det är en viss känsla att sitta här och se alla de hundratals människor som passerar förbi, ingen annan lik.

Vi satt i en halvtimme och njöt av den värmande solen innan vi fortsatte bort mot Kungsträdgården.

För första gången befinner jag mig i Stockholm när de berömda Körsbärsträden blommar. Nu hade de inte slagit ut för fullt, men det bekymrade inte alla turister och heller inte mig. Även dessa träd är en turistmagnet, dock kortlivad.

Är ni intresserade av att se dessa träd blomma för fullt ska ni vänta tills nästa helg, när också Stockholms japanska förening firar sin årliga Sakura Matsuri (Körsbärsblommans dag).

Vi hade inte bara tid att njuta av dessa vackra träd/blommor. Vi tittade också till Medeltidsmarknaden som ägde rum strax intill och banne mig om vi inte också hann ta en öl/ett glas rosé på en av barerna i Kungsan. Nu värmde solen så pass att jackan åkte av och näbben vändes upp mot den varma solen. Så sköööönt och vem kunde ana att det skulle snöa bara en vecka senare? Vädrets makter är sannerligen lynniga dessa tider.

Från Kungsträdgården begav vi oss till Hötorget för att inhandla de rosor vi sedan lade i blomsterhavet på Sergels Torg. Jag kan lova att vi inte var ensamma om att köpa blommor och som jag beskrev i tidigare inlägg var handlarna inte sena att utnyttja detta genom en barock prishöjning. Tragiskt mitt i det tragiska.

Vi fortsatte från minnesplatsen vid Sergels Torg, ned mot Kornhamstorget där vi letade upp en restaurang för att inmundiga vår brunch. Det blev mitt emot No53 där vi åt brunch dagen innan. Vad stället hette minns jag inte, men det höll inte riktigt samma klass som nämnda restaurang, men var ändå helt okej. Även om solen värmde var vi ganska glada över att sitta inomhus. Vinden hade tilltagit och låg på så att den tog vägen genom de smala gränderna. Tjejerna på uteserveringen på No53 hade besvär med sitt hår som inte ville ligga som de ville.

Vi hade ett par timmar över, så vi strosade lite kring Lilla Värtan för att snart välkomnas av denna staty ute på Helgeandsholmen.

Ni har säkerligen sett den där den står längst ute på den lilla ön. Dock är jag säker på att många av er missat museet som ligger strax nedanför Norrbro som leder tvärs över Helgeandsholmen. Medeltidsmuseet som tyvärr är ganska svår att hitta, men som är ett av de mest intressanta museerna i stan.

Vi har varit här förut, men eftersom det är fri entré är man dum om man inte utnyttjar den lilla tid man ändå har. Har ni inte besökt museet ska ni definitivt göra det.

Bland många intressant föremål finns en rekonstruktion av Birger Jarl som sägs vara den som grundade Stockholm år 1252.

Den här köpmannen var kusligt lik en riktig människa och man bara väntade på att han skulle ropa Välkommen!

Det finns otroligt många spännande föremål, som denna Jesusstaty från tidigt 1300-tal…

…och denna riddare i full mundering…

…fast mest intressant är att läsa om det Stockholm som växte fram på 1200-talet, dess spännande historia och alla celebriteter vi läste om i skolan. Vi hade inte tid att fördjupa oss mer den här gången, men jag misstänker att det inte är sista besöket på detta museum.

Medeltidsmuseet

Ett av skälen till att vi inte kunde fördjupa oss mer, var att vi bar på vår packning. Vi var nämligen på väg till Centralstation och det tåg som skulle ta oss tillbaks till Nyköping.

En trevlig helg i Stockholm var på väg mot sitt slut. Det är bara att konstatera hur vacker vår huvudstad är, hur mycket det finns att se, hur mycket vi ännu inte sett trots att resor upp hit och hur sårbara människor är när ondskans makter visar sin brist på respekt för mänskligt liv.

Stockholm kommer att bestå, vi kommer att återvända och även denna resa bjöd på upplevelser man bär med sig i vardagen. Fast trots allt. Att vistas i Stockholm några dagar…ja. Att bo här för jämnan…nej.

Det som ändå kom att prägla helgen var trots allt det tragiska som inträffade fredagen den 7:e april klockan 14:53.

Med denna bild ska vi minnas de fyra som omkom i attentatet och hoppas att dessa vidriga ursäkter till människokräk som terrorister är, ska falla i glömska så fort det bara är möjligt.

 

 

På promenad i huvudstaden, första dagen

Det var inte bara terrorattentatet som präglade vår helgresa till Stockholm. Det var också långa promenader i de mer centrala delarna av vår huvudstad. Bilderna och orden får på ett enkelt sätt sammanfatta de två dagarna, kompletterade med länkar till några av målen vi utforskade.

Vi bodde på hotell Reisen, ett ganska litet, anspråkslöst och trevligt hotell mellan Bredgränd och Kråkgränd i Gamla stan. Entrén har utsikt över Skeppsbrokajen, men vårt rum vätte mot en av de smala gränderna. Gammalt och nytt i en härlig mix, där korridorerna var lite speciella med sina tegelväggar och välvda golv.

Ett hotell att rekommendera, inte minst p.g.a. dess utmärkta läge i utkanten av Gamla stan, med det Kungliga slottet knappt hundra meter bort och gångavstånd till flertalet välkända turistmål.

Hotell Reisen

Efter att vi hade checkat in vårt lilla bagage och snyggat till oss (som om det skulle behövas) begav vi oss mot Slussen som just nu genomför en stor ombyggnad. Vi passerade genom träbarrikader och staket som skiljde byggarbetsplatsen från fotgängarna och begav oss upp mot Söders höjder.

Första stoppet var på Fjällgatan där denna för mig okända byggnad blickade ned mot Fotografiska där en utställning av den nyligen avlidne Lennart Nilsson visas…

Frugan var sugen på den och det var väl egentligen jag också, men befinner man sig i Stockholm under knappa två dagar är kanske inte utställningar eller museer det första man tänker på.

Vi befann oss nu intill Ersta sjukhus och Folkhögskola där frugan en gång pluggat. Bortom detta vackra område ligger en av Söders mysigaste områden, Kvastmakarbacken. Kvastmakarbacken är egentligen en gata som kantas av byggnader vars kulturhistoriska värde har klassat dem som byggnadsminnen. De första byggnaderna i området stod färdiga redan på 1700-talet och områdets namn sägs härröra från de kvastmakare som bodde här.

Inte långt från Kvastmakarbacken ligger Vita Bergen som toppas av den mycket ståtliga Sofia Kyrka. Ursprungsnamnet på berget är Kråkberget, vilket det fick redan 1668.

Stora delar av området är numera klassat som kulturreservat. Så sent som i slutet av 1800-talet var detta ett av Stockholms allra fattigaste kvarter och än i dag kan man se några av dåtidens arbetarbostäder strax nedanför kyrkan ni ser ovan. 1888 började man bygga parken som idag är ett populärt utflyktsmål för både turister och stockholmare. Otaliga konserter och teaterföreställningar hålls också i området. Väl värt att spatsera genom.

Högsta punkten ligger bara 46 meter över havet, men utsikten över både gammal och nytt är nog så fascinerande.

Cornelis Vreeswijk är nära sammankopplad med Söder och här går man inte bara i trasiga skor, utan också utan.

Går gör man också från Vita Bergen och det gör man förslagsvis nedför de branta backarna, förbi de gamla byggnaderna och till den livliga Götgatan.

Hungern satte nu sina spår och vi började leta efter en restaurang. Den fann vi vid Kornhamnstorg där det smakade gott med en Bookmakertoast och två öl på No 53.

No 53

Nästa anhalt var hotellet, där vi tog en kort middagslur innan det var dags för nästa långa promenad.

Den här kända vyn kan ge en hint om vart vi var på väg.

Vandrarhemmet af Chapman har fotats från alla väderstreck och vinklar, men den är fortfarande imponerande där den ligger intill Västra Brobänken. Precis bakom fören ligger förövrigt hotell Reisen.

Det fanns andra intressanta farkoster i vattnet. Den här kombinerade båten/bussen tar turister runt Stockholm, både på gator och i vattnet.

Skeppsholmen som vi vandrade runt, var under 300 år en militär förläggning, vars verksamhet pågick ända till 1968. Här ligger idag Moderna museet, Östasiatiska museet, Kungliga konsthögskolan samt en rad utställningshallar. Utmed Östra Brobänken ligger de privata husbåtarna tätt. Den här gamla styckekranen från 1751 är fortfarande funktionell. Dess föregångare stod på plats redan 1647 och också den var ämnad att lyfta kanoner i och ur dåtidens krigsfartyg. 1935 blev kranen klassad som ett byggnadsminne.

Lite lek i Photoshop och bilden jag tog fick en liten mer antik prägel.

Skeppsholmen ursprungliga namn härrör från 1100-talet och var då Wangsö och bestod då mest av kala klippor. På 1500-talet bytte ön namn till Lustholmen och gjordes då till ett rekreationsområde till Vasaättens kungar. 1634 flyttade så marinen sin stab från Blaiseholmen till ön och snart följde marinens fartygsvarv till området som då bytte namn till Skeppsholmen.

En mycket intressant plats i Stockholms historia, men det var inte här vi avslutade vår första dag i Stockholm.

Nej, vi gick samma väg tillbaks, förbi Gustav Adolfs torg, över Vasabron och ut mot Riddarholmen. Härifrån var det tänkt att fota solnedgången över Stockholm, men vi var lite för tidigt ute och gick istället vidare mot Stockholms stadshus.

Här mötte vi tända marshaller, brinnande facklor och en hel drös med finklädda servitörer/servitriser som var på väg in genom entrén till Blå hallen. Helt klar var någon fin middag på gång, men vi lyckades aldrig lista ut vilken och vilka gästerna var.

Stadshuset i sig är en sevärdhet man någon gång ska utforska närmare. Det gjorde vi inte nu, men däremot vid ett besök för några år sedan. Att köa till hissarna upp i det berömda tornet var då ingen god idé. De ringlade långa och tiden räckte inte till för att invänta en glesare köbildning, så just tornet har jag ännu inte besökt. Innandömet har jag däremot sett i en guidad tur. Den berömda Blå hallen är precis lika pampig som bilderna visar från Nobelfesten, men frågan är om inte den Gyllene salen där dansen efter banketten tar priset. Den mycket vackert dekorerade salen från 1909 formligen lyser i ett gyllene sken och om solens strålar når in i rätt vinklar kan även amatörerna fånga bilder som fängslar nära och kära. Jag misstänker att ett nytt besök ligger i framtiden.

Stadshuset

Från Stadshuset har man också fin utsikt mot Hornstull och som här, Riddarholmen.

Kvällen kom och med den en pånyttfödd hunger. Vi hade redan stakat ut vårt mål för dagens sista måltid. Restaurang Movitz vid Tyska Brinken i Gamla Stan. Den restaurangen sprang vi på för ett antal år sedan, när en inkastare gav oss reklamblad när vi kom gående på Västerlånggatan. Restaurangen är inte lätt att hitta och det är synd. Förvisso är det oftast fullt med folk, även utländska turister, men för många är denna restaurang okänd. Synd, för här talar vi om klassisk Stockholmsmiljö anno 1700-tal. Vet man inte om att det ligger en restaurang här, är det lätt att vända och gå vidare. Man kliver nedför branta trappor och in i ett förrum där det är så lågt till tak att långa personer som undertecknad måste böja sig. Man öppnar en dörr och kliver in i något som kan beskrivas med ord som slitet och rörigt och på en stol sitter Bellmans Movitz tillsynes redlöst berusad.

Snart inser man dock att restaurangen är en pärla. Mysig lokal med en touch från Bellmans tid, välvda tak och levande ljus som ramar in väggarna. Personalen är mycket trevlig och maten….ja, maten är minst sagt suverän och priserna är helt resonabla för att vara en så centralt belägen restaurang i ett turisttätt områden. Movitz har blivit något av en favorit och detta var varken den första eller sista gången vi sätter oss ned och tittar igenom deras meny.

Movitz vars hemsida inte håller samma klass som maten.

Mätta och belåtna traskade vi sedan genom Gamla stan, glada över att vi slapp ta tunnelbana eller buss för att komma till hotellet. Trots det tråkiga som hände dagen innan blev vår första dag i huvudstaden riktigt trevlig och jo….vi fick se en solnedgång över stan.

 

 

 

Terrorn slår till

Vi var i Stockholm över helgen, en resa vi planerat sedan länge. Föga kunde vi ana att vi skulle bära med oss minnen av både glädje och sorg.

Klockan 14:53 i fredags körde en lastbil i full fart nedför Drottninggatan med riktning Sergels Torg. I lastbilen som var stulen satt en individ man inte kan kalla för något annat än ”satans mördare”. På sin färd nedför gågatan lämnade han död och förintelse bakom sig, troligen helt likgiltig inför de liv han släckt och de mardrömmar som många kommer att bära med sig resten av sina liv.

Jag hörde nyheten någon timme innan jag skulle stämpla ut inför helgen och den väntande resan. Detta minuterna efter att frugan sms:at och berättade att hon tagit ett tidigare tåg hem och var på väg med riktning Nyköping. Ganska snart hade alla hört eller läst nyheten och intresset för att arbeta avtog i takt med att chocken och vreden tilltog.

Det lades lite sordin på stämningen under fredagskvällen och allt eftersom rapporterna ramlade in insåg vi att Sverige och vår huvudstad kan räknas in bland de städer som på senare tiden drabbats av den moderna tidens största gissel, de religiösa fanatikerna. Nu var det aldrig tal om att ställa in resan för vår del. Vi hörde att tågtrafiken var inställd, men skulle återta sina ordinarie avgångar morgonen därpå.

Tidigt på lördagsmorgonen satt vi då på tåget till Stockholm, staden som dagen innan drabbats av ett terrorattentat.

Vi anlände vid 10-tiden och märkte genast hur lågmäld stämningen var. Ni som befunnit er utanför Centralen och gått i riktning mot Sergels Torg, vet hur livlig trafiken normalt är, hur människor ilar förbi från punkt A till B och stan sjuder av liv. Den här morgonen var inte lik de övriga, det kändes direkt.

Drottninggatan och platsen för attentatet låg i vår färdriktning och utanför Åhléns var det avspärrningar och en mängd poliser som vakade. Strax intill Sergels Torg hade man rest ett staket där människor kunde placera blommor som en hälsning till de attentatsmannens offer. Redan så här tidigt på morgonen var staketen fulla och ramade in reportage-team från både svenska och utländska medier.

Bland de första vi får se är Kronprinsessan Victoria och hennes Daniel, som precis lagt sina blommor bland de övriga och nu intervjuades av de olika mediebolagen. Det var inte lätt att få en bild av de bägge i trängseln och en bättre bild än ryggtavlan på Daniel blev det inte innan de drog iväg i bil, eskorterad av livvakter.

Vi söp in stämningen ett tag innan vi begav oss till hotell Reisen som ligger vid Gamla Stan. Det här inlägget hade jag inte tagit i beräkning, men jag gör lite hopp i helgens innehållsförteckning.

Stans alla flaggstänger flaggade på halv stång, som denna utanför Ersta diakoni på Södermalm.

Morgonen efter tog vi en promenad innan frukost. Nyfikenheten drog oss mot Sergels torg och platsen för attentatet. Nu var platsen fylld med blommor och många var redan på plats för att fotografera.

Polisen gjorde ett utmärkt jobb och borde ha en eloge för att man så snabbt hittade skitstöveln som nu sitter häktad. Många hade köpt rosor som man gav de poliser som stod stationerade kring Drottninggatan och Sergels torg och många polisbilar hade dekorerats med välförtjänta blommor.

Senare på dagen återvände vi igen.

Vi tog oss till Hötorget för att köpa två stycken rosor vi ville lägga bland alla andra på minnesplatsen. Finns det något negativt att tillägga är det hur dessa blomsterhandlare utnyttjade situationen och höjde priset rejält, allt i vetskap om att blommorna skulle gå åt ändå. Lite sorgligt mitt i det redan sorgliga.

Två röda rosor inhandlades till minne av de fyra som dog och alla de som skadades.

Vi gick Drottninggatan ned och i samma färdriktning som terroristen och mördaren. Vi var inte ensamma, utan hade sällskap av tusentals som gjorde samma promenad. Ingen tänkte nog i denna stund att en andra våg med attentatsmän kunde iscensätta något ännu värre. Känslan var nästan overklig och överallt låg blomsterarrangemang, bland annat vid dessa stenfigurer som inte mäktade med att stoppa lastbilen på sin vansinnesfärd.

Vid minnesplatsen hade antalet blommor växt till ett sådant hav att de uppställda staketen inte längre höll. Istället hade man flyttat allt till trapporna ned till Plattan.

Här trängdes folk och kön att få gå fram och lägga ned sina blommor, gosedjur, flaggor och andra minnessaker ringlade lång. Män, kvinnor, unga, gamla, svenskar, invandrare, turister…sorg ser ingen skillnad på människor. Särskilt gripande är det att se barn uppträda vördnadsfullt och på sina egna små vis hedra människor som inte längre finns bland oss.

Ovanför Plattan stod människor i kö för att fånga den mäktiga tillställningen nedanför…

…och just därnere samlades allt fler sörjande och blomsterhavet bara växte och växte.

En timme senare arrangerades en stor manifestation som enligt media samlade tiotusentals människor. Vi hade inte tid att bevittna denna, men hörde sång och musik eka mellan huskropparna.

Hela helgen låg det en vördnad i luften. Samma respektfyllda känsla följde oss och vi var inte ensamma. Man såg människor i alla åldrar som hade köpt blommor och var på väg mot attentatsplatsen. Man såg människor, unga som gamla, som öppet grät. Överallt hörde man samtal om händelsen och samtalen blandade chock, förtvivlan och vrede, men man såg också poliser som fick kramar, personer som delade ut rosor till okända, män med mc-västar som lade en blomma på minnesplatsen och turister som med tårar i ögonen tröstade andra.

Tänk att det måste till en sådan avskyvärd händelse för att ena en nation. T.o.m. gårdagens tv-sända intervjuer med politiker från olika partier var fyllda av respekt och borta var alla hårda ord och sandlådefasoner.

Det här var en helg att minnas på många sätt. Det är något med våra resor och händelser som etsar sig fast i minnet. För ett antal år sedan var vi i Kairo, bara någon vecka efter ett attentat i ett av turistkvarteren. I höstas anlände vi Florida bara några dagar innan orkanen Matthew. Dessa var ganska lätt att vifta bort, men när tragedier sker på hemmaplan och bara några mil bort, känns det betydligt närmare. Inte bara avståndsmässigt, utan också känslomässigt.

Jag tänker på den 11-åriga flicka som var på väg att möta sin mamma, glad och sprallig som 11-åriga flickor är, men som aldrig mer fick se sin familj. Jag tänker på den 31-årig Mailys från Belgien och den tio år äldre Chris från England, vars barn frågar varför deras mamma och pappa inte kommer hem. Två turister som betalat tusenlappar för att kanske för första gången besöka Sverige och Stockholm. Kvinnan från Uddevalla vet vi lite om, men inte heller hon fick återse sin familj och sina vänner.

I skrivandets stund ligger nio människor på sjukhus, varav två mycket allvarligt skadade.

Trots det tragiska, är det ett under att inga fler dog eller skadades. Ni som sett filmupptagningar från vansinnesfärden och hört vittnens berättelser, förstår att den här tragiska skitstöveln som inte ens hade rätt att vistas i Sverige, var ute efter mer. Att ”bara” fyra dog får nog ses som ett misslyckande i den ruttna värld dessa individer befinner sig i.

Glädjande nog visade Stockholm att man inte viker ned sig för terrorn och detta ska vi alla ta med oss när vi står enade mot de människor som vill oss och de demokratiska värderingarna illa.

Mitt i all sorg, måste jag visa den här bilden som är helt underbar. Tagen av Tomas Oneborg och publicerad i SvD.

Hände det inte något trevligt under helgen, undrar ni? Jo, mycket och det återkommer jag till.

 

Uppsala

Att upptäcka nya städer, nya platser och nya sevärdheter hör inte till vanligheterna. Uppsala är en stad jag tidigare bara skymtat i fjärran när man varit på väg norrut på E4:an. Jag har länge velat besöka staden, men det har stannat vid prat. Nu blev det av och en dagstur tog oss dit med tåg.

Uppsala är Sveriges fjärde största stad med sina drygt 140 000 invånare ( i kommunen drygt 210 000) och är dessutom såväl residensstad som stiftsstad. Sedan mitten av 1100-talet är man också kyrkligt centrum i Sverige och här finns dessutom Skandinaviens äldsta säte för högre utbildning, Uppsala universitet.

Östra Aros som staden ursprungligen hette, har anor från vikingatiden. Sitt nuvarande namn fick man efter att ärkebiskopssätet som låg i den lilla byn Upsalum norr om Östra Aros, år 1272 flyttades till just Östra Aros och namnet Upsalum tog man då med sig. Det fanns tidigare en liten ort med namnet Uppsala, men efter flytten fick den heta Gamla Uppsala.

En kort beskrivning av en lång historia.

Vår lilla historia från staden tar sin början i den Botaniska trädgården, strax nedanför slottet. Här gjorde vi vårt första längre stopp efter att som hastigast passerat domkyrkan och slottet på vår väg från tågstation.

Uppsala universitets botaniska trädgården anlades redan 1655, fast då i stadsdelen Svartbäcken. 1702 brann Uppsala och trädgården åsamkades stora skador. 1787 donerade Gustav III slottsträdgården till universitetet och därav flyttades den botaniska trädgården till sin nuvarande plats. Byggnaden ni ser på bilden ovan är Linneanum där orangeriet ligger. Linneanum uppfördes som en hyllning till Carl von Linné och detta på initiativ av en av Linnés lärjungar, Carl Peter Thunberg.

Den botaniska trädgården ska dock inte förväxlas med Linneträdgården som ligger på andra sidan Fyrisån och en bra bit härifrån.

Här gick vi omkring bra länge och trivdes bland trädgårdens sevärdheter. Det tropiska växthuset hoppade vi över, mest för att det kände tropiskt fuktigt ute och känslan med att kliva in och spä på de svettdroppar som letade sig ned längs ansikte och rygg, var inte till det positiva. Det räckte gott att vandra barockträdgården, där vi förresten intog en magnifikt god lunch.

Stenuppsättningar, planterade kryddväxter, blommor av alla sorter och en jädra massa fjärilar på köpet. Sevärt…

Botaniska trädgården

Efter det långa besöket i denna fina park, begav vi oss ned till Fyrisån där vi strosade lite på bägge sidor. Omringat av små torg, gamla hus, uteserveringar och grönska, gjorde det hela till en angenäm vila innan nästa strapats.

Vattennivån var låg i ån och tyvärr upptäckte man att människan inte förstår bättre än att kasta allt möjligt skit där man tycker att det passar. Uppställda papperskorgar röner uppenbarligen inget större intresse hos en del. En sorglig syn på en sådan fin å.

Så var det detta med nya strapatser. Nästa mål på vår dagstur var Uppsala slott. Om du går från Fyrisån upp till slottet, möts du av en backe modell mycket brant. Jag tror vi gick upp och ned för den tre gånger, men varför gnälla? Vill man något, så gör man det, och i det här fallet förenades nytta med nöje som så många gånger förut.

Uppsala slott påbörjades av Gustav Vasa 1549 och var då mer tänkt som en fästning för skydd mot både utländska och inhemska fiender. Två gånger har slottet brunnit och från den ursprungliga byggnaden återstår idag bara en liten del i ena flygeln.

Ett antal historiska skeenden har inträffat här. De berömda Sturemorden 1567, där den dåvarande kungen Erik XIV (som till Gustav Vasa) lät avrätta personer ur ätten Sture i ett tillstånd av paranoia. Gustav II Adolf tog här beslutet om att Sverige skulle delta i det 30-åriga kriget och drottning Kristina abdikerade från tronen i slottet 1654.

Om det bara återstår spillror av det ursprungliga slottet, återfinns en del original på borggården.

Som dessa kanoner från 1500 respektive 1700-talet.

Här ses Gunillaklockan. Ursprungsklockan är från 1588 och var menad att hänga i slottets egen kyrka, men användes istället som urverk. Under en de stora bränderna på slottet rasade klockan ned. 1752 göt man om klockan och den placerades då i klockstapeln där den står än idag.

Bysten på bild föreställer slottets grundare, Gustav Vasa.

Slottet idag inrymmer utställningshallar, konferensrum, salar som kan hyras för tillställningar och landshövdingen har här sitt säte. Vi gick en guidad tur där en ung kille berättade om slottets historia på ett mycket trevligt och informativt sätt. Man tillåts inte att vandra runt i slottet på egen hand, så några kronor är det värt att spendera.

Den här väggen återfinns i den del av slottet som var tänkt att använda som kyrka och den är i original, men skadades svårt vid en av bränderna.

Uppsala slott

Från slottet gick vi sedan nedför den branta backen, över vägen och knappt hundra meter bort ligger nästa attraktion.

Uppsala domkyrka.

Uppsala domkyrka som uppfördes i sitt ursprungsskick 1273 är Nordens äldsta och största. Som så mycket i Uppsala förstördes stora delar av domkyrkan vid storbranden 1702. Kyrkan byggdes snabbt upp igen. Interiören lämnades nästan orörd, men exteriören förlorade sin gotiska och mer storslagna stil och har därefter bara genomgått vissa mindre förändringar och restaureringar.

Innandömet är mäktigt och storslagen. Prydnader, skulpturer, målningar och gravkor pryder både väggar och tak och man måste förundras över dåtidens arkitekter och tekniken man använde.

Vissa interiörer är nästan kusliga och är man mörkrädd ska man nog inte städa kyrkan ensam efter mörkrets intrång.

Texten på den här kistan lämnar mycket att fundera över. Lite spöklikt är det…

I kyrkan ligger många kungligheter begravda, men också vetenskapsmän från trakten. Den mest kända av dessa är Carl von Linné som fann sin sista vila här.

Den mest kända är dock Vasakoret längst in i kyrkan, där Gustav Vasa och hans tre gemåler (Katarina av Sachsen-Lauenburg, Margareta Eriksdotter och Katarina Stenbock) ligger begravda.

Det finns också en stor skattkammare i kyrkan, men den får man inte bevista utan guider. Denna skippade vi denna gång och tände istället ett ljus för nära och käras välmående på vägen ut.

Uppsala domkyrka

När vi kom ut hade vädret förändrats. Grå moln drog in över staden, några regndroppar blötte asfalten och i fjärran hördes åskan.

Vi hade ett par timmar tillgodo innan tåget gick och innan vi intog vår middag (restaurang Stinsen rekommenderas) klev vi in på Upplands museum strax intill Domkyrkan.

Det såg inte mycket ut för världen när öppnade porten och klev in. Det är dock gratis att besöka museum numera och varför inte fördriva tiden tänkte vi. Vi blev positivt överraskade. Museet består av tre våningar och här man man se Upplands historia från begynnelsen till våra dagar. Ett litet, men mycket trevligt museum som rekommenderas om man är intresserad av historia. Jag tog inga bilder därinne, förutom på denna gamla skönhet.

Det fanns självklart andra ting som var betydligt intressantare än denna gamla cykel. Det som gjorde just denna intressant och rolig, var informationsskylten som ni ser på golvet.

Upplandsmuseet

Väderapparna hade utlovat regn och åska under dagen. Detta drog  förbi under den dryga halvtimme vi var inne på museet. När vi kom ut hade ovädret rört sig österut, så t.o.m. vädret var på vår sida.

En lång dag led mot sitt slut och trötta, men belåtna av besöket i Uppsala, satt vi åter på tåget hem till Nyköping.

Uppsala var en trevlig bekantskap som man gärna återvänder till. Förvisso har vi sett mycket att det som finns i centrala stan, dock inte allt, men i utkanterna återstår en rad sevärdheter som ni kan läsa lite om här…

Uppsala

 

Eskilstuna

Det finns städer i Sverige som har ett mindre bra rykte, Eskilstuna är en av dessa.

Eskilstuna kommun är Södermanlands största och Sveriges femtonde största.

Eskilstuna har anor från vikingatiden och var då ett betydande handelscentrum för området kring Rekarnebygden (nordvästra Södermanland). Sitt namn har man fått genom en av de stora handelsområdena (Tuna) och St Eskil (en engelsk munk som dödades av vikingar i slutet av 1000-talet).

Jag tänker inte gå in på mer historia, utan tala nutid och framför allt vår dagsutflykt hit. Eskilstuna har ett dåligt rykte som stad och när vi talade om att vi skulle ta bussen hit för en dagstur, var det de som rynkade på näsan och frågade varför just Eskilstuna? Det korta svaret var att vi inte gjort något längre besök i denna stad och att det var en lagom lång resa för just en dagsutflykt.

Sitt dåliga rykte har byggts upp av de problem som omgärdat staden i form av droger, alkohol, slitna områden och kriminalitet. Ungefär de faktorer som omgärdar många gamla industri- och bruksorter. Idag är det mest ytterområdena i Eskilstuna som skapar rubriker i media, precis som i allt fler svenska städer.

Huruvida det dåliga ryktet är befogat eller ej, får var och en avgöra. Mitt svar kommer i slutet av inlägget.

Vi klev i alla fall av bussen tidig förmiddag, begav oss till Turistbyrån och skaffade oss en karta över staden. Tvärs över vägen ligger en av Eskilstunas mest kända turistattraktioner, Rademachersmedjorna.

Området var mycket mindre än jag trodde, men icke desto mindre trevligt. När vi var där hade området precis öppnat, så vi promenerade bara igenom och tittade hastigt i fönster och genom öppna dörrar. Bland det sista vi gjorde på dagen vara att återvända hit för en kall öl och en glas rosé som välförtjänt slank ned i sommarvärmen. Rademachersmedjorna är en oas med anor från 1650-talet och Reinhold Rademachers smidesmanufaktur. Historiens vingslag gjorde besöket trevligt…förutom den grupp av svarta män som dunkade sig trötta på sina trummor i utkanten av området och överröstade fåglars kvitter och samtalen från andra besökare. Någon därborta applåderade eländet, men det måste ha varit inspelade applåder för ingen verkade uppskatta deras ”musik” och varför man tillåter detta i en historisk miljö som denna övergår mitt förstånd.

Inte långt från Rademachersmedjorna ligger museiområdet. Vi besökte bara ett av dem, Stadsmuseet och tittade som hastigast på de inventarier som stod utanför Munktellmuseet.

Stadsmuseet hade många utställningar, bl.a. en om stadens moderna musikhistoria. Både frugan och jag blev lite besvikna, då utställningen bara bestod av bilder på mer kända band, musik från högtalare och lite text om den musik som banden spelade och fortfarande spelar. De fasta inventarierna var desto mer intressanta och inte minst de föremål som var bevarade från tiden när Eskilstuna var en stor industristad.

Loket nedan stod utanför det intilliggande Munktellmuseet.

Som industristad är Eskilstuna idag ett minne blott från sina fornstora dagar, något staden delar med många andra städer…inklusive vårt eget Nyköping.

Några hundra meter från museiområdet ligger Klosters kyrka, ett av de landmärken man ser när man passerar staden.

Många kyrkor på landsbygden har anor från medeltiden och tidigare ändå, men denna kyrka som är stadens största och näst äldsta, invigdes 1929. Därav kanske man inte insuper samma historiska känsla som när man besöker kyrkor med anor hundratals år tillbaks i tiden, men visst är interiören mäktig att skåda. Trots att jag själv är ateist kan jag ändå tycka att ett besök i kyrkor och domkyrkor kan vara ett spännande inslag under ett besök på annan ort.

Dagen var härligt sommarvarm och det märktes inte minst när man vandrade längs med ån och i en av stadens många parker, Stadsparken. Det måste man säga att innerstaden har många gröna lungor i form av parker och här ligger faktiskt Nyköping i lä. Något för stadsplanerarna att tänka på i sin iver att förtäta vår stad.

Stadsparken är både stor och vacker, men man inser att man ska besöka dessa parker under våren när det blommar för fullt. Jag inbillar mig att både denna och andra parker i Eskilstuna kan visa upp en kanonad av vackra färger. Nu var det mest grönt. Icke desto mindre var det ett angenämt besök, liksom promenaden längs med ån var njutbar.

I slutet av Stadsparken ligger en annan begivenhet, Gamla staden.

Långa gatan som går tvärs igenom hela området har anor från medeltiden och skapades för de pilgrimer som var på väg till Johanniternas kloster (revs 1585). Gatan har idag bytt namn till Köpmannagatan och omgärdas av vackra byggnader och trånga gränder. Gamla Staden är inte särskilt stor, men har en viss charm och är du ute efter mysiga fik och små specialistbutiker är detta kanske något för dig.

Fristadstorget besökte vi ett par gånger, både för att inta lunch och en kall öl innan bussen tog oss tillbaka till Nyköping.

Här ligger stadshuset från sent 1800-tal. Annars är Fristadstorget som vilket torg som helst i större svenska städer. Omgärdat av restauranger, torghandlare, krims-krams försäljare och människor som bara passerar mellan punkt A och B. Torget har genomgått en stor ombyggnation som pågick i sjutton månader och var genomfört i slutet av 2014. Bl.a. har man lagt värmeslingor för att skydda mot snö och is, uppfört en konstgjord damm med en konstgjord gräsmatta i ena änden och placerat ett 22 meter högt konstverk mitt på torget, Pin Point.

Dagen var så till ända och vid 16:20-tiden satt vi på bussen tillbaka till Nyköping. Mätta, belåtna och kanske lite mer solbrända än när vi for på morgonen.

Mitt intryck av Eskilstuna som jag utlovade i början.

Är man i staden som turist och håller sig i området mellan Rademachersmedjorna och Gamla Staden, är Eskilstuna förtjänt av ett bättre rykte än det som sprids. Stora parker, intressanta museer, historiska byggnader och en allmänt fin miljö. Det finns givetvis andra begivenheter att beskåda, som Parken Zoo, men de flesta ligger då utanför själva staden och är därför inget att besöka för turister som bara passerar förbi under en dag.

Nu var vi inte utanför centrum, men några av de områden som ligger där förtjänar sitt dåliga rykte och sänker helhetsintrycket av Eskilstuna som stad. Därför är mitt råd; Besök gärna staden, men håll er i de områden ni kan läsa om i texten ovan.

Kul kultur tur

Ja vet. Många föredrar att tillbringa semestern med sol och bad, för att få den där härliga solbrännan som var inne när man var ung. För mig, precis som för de flesta som passerat 40, är det en förgången tid och man har sedan länge insett att en semester är så mycket mer än att tillbringa timmar varje dag på en sandstrand eller en klippa.

Att utforska Sverige är sedan många år en prioritet under semestern. Att ägna några timmar åt sol och bad är givetvis inte fel och är också något jag kan tycka vara skönt emellanåt, fast i små doser.

Vi har valt bort bil av flera orsaker och är glada när vi får chansen att låna en eller följa med vänner och bekanta när de tar en tur i vårt vackra land. Så var fallet idag, när vi tillsammans med svärmor begav oss mot vår södra granne, Östergötland. Man kan lugnt kalla dagstrippen för en kul kultur tur.

På gränsen mellan Södermanland och Östergötland tar man av till vänster (om man nu åker gamla E4:an) och åker någon kilometer rätt ut i skogen. Där, inbäddad i frodig grönska ligger Ödekyrkan.

Idag ser den inte mycket ut för världen, men dess historia är så mycket intressantare.

Vårfruklostret, som ursprungsnamnet är, uppfördes någon gång i slutet av 1430-talet och tillhörde då munkar av Franciskanerorden. Några större spår i historien har den dock aldrig gjort och med åren blev den allt mer förfallen. Under tidigt 1500-tal byggdes ett kapell på platsen eftersom klostret var så pass illa åtgånget och detta kapell användes till 1594 när Gunillakyrkan byggdes upp på samma plats.

Kyrkan förstördes i en brand 1889 och byggdes aldrig upp igen. Istället ersattes den med en helt ny som man placerade närmare Krokek. Några riktiga arkeologiska utgrävningar har aldrig gjorts i det gamla klostret, men området är klassat som riksintressant.

Jag som innehar en fascination för gamla miljöer och kyrkogårdar (absurt?) tycker ändå att platsen är intressant, trots att klostret bara är en ruin idag. De få gravstenarna som omgärdar ruinen berättar intressanta historier om folk som levde i bygden under tidigt 1800-tal. Tänk, den som kunde uppfinna en tidsmaskin och låta människor fara tillbaks i tiden och uppleva den som den var.

Färden gick sedan vidare ut i den östgötska skogen och efter några kilometer på slingrande skogsvägar kom vi fram till Kolmården via en väg jag aldrig tidigare åkt. Här tog vi vänster och efter en kilometer tog vi av och åkte uppför en backe som tog oss till Kolmårdens marmorbruk.

Kolmårdsmarmor är riksberömt och användes första gången på medeltiden. Bl.a. är Drottningholm utsmyckad med marmor från detta bruk. Verksamheten gick lite på tomme under sent 1600-tal, men tog ny fart 1722. Någon direkt lönsamhet såg man aldrig, trots export till Ryssland, Tyskland m.m. och därför ägnade man sig åt sidoverksamheter kalkbrytning och tegelbränning.

Ända fram till 1975 pågick verksamheten, då konkurrens från utlandet gjorde att man tvingades lägga ned. I Sandviken, inte långt från Kolmårdens marmorbruk, har man sedan 1989 återupptagit en viss marmorproduktion igen, fast i mycket mindre skala. Inte bara Drottningholm har interiörer från Kolmården. Även Kungliga operan i Stockholm, Stockholms slott, Nationalmuseet, operan i Paris och Rockefeller Center i New York, pryds av marmor härifrån.

Fast nu går jag händelserna i förväg, för innan vi bekantade oss med omgivningen gick vi upp på toppen bakom bruket där en hänförande utsikt över Bråviken mötte oss.

Här intog vi kaffe och fikabröd och bara njöt. Vi var inte riktigt på toppen, men dit begav vi oss efter fikapausen. Det var bara 50 meter så det var inga strapatser att ta sig dit. Där på toppen ligger det gamla lusthuset Tittut med en ännu mer bedårande utsikt över Bråvikens blå vatten och in mot Norrköping. Tyvärr tvingas man hålla byggnaden låst och vi vet alla varför.

Ner till byn igen, byn som nästan är orörd sedan dess glans dagar. Tyvärr var både utställningen och museet stängda (dessa jäkla måndagar), men det gick bra att traska runt och insupa historiens vingslag.

Några byggnader var bebodda, här finns ett bed & breakfast, i några pågår verksamhet av skilda slag, andra byggnader står helt tomma…som denna vackra gård med sina vackra byggnader.

Bakom museibyggnaden ligger områdets största brott, verkstadsbrottet med sitt djup på 190 meter.

Det grönfärgade vattnet döljer en spännande historia och vad man kan finna i dess botten kan jag bara spekulera i, men tänk så många människor som slitit i denna och omgivande gruvor. Spännande, eller hur?

Gamla industrimiljöer brukar också ha intressanta exteriörer, så också marmorbruket och för den som har mer tid att spendera här finns mycket att föreviga.

Vi rullade vidare mot nästa mål och snart stod vi i kön till Kvarsebofärjan för vidare färd ut på Vikbolandet.

På vänster sida av färjan såg vi ut mot Östersjön och ett ganska inbjudande väder. På höger sida såg vi in mot Norrköping och där borta i fjärran började de utlovade regnmolnen att torna upp sig.

Bara en knapp kilometer efter färjeläget såg vi skylten som pekade ut nästa stopp, Mauritzbergs slott. Att det inte var huvudvägen dit förstod vi snart. Några kilometer på en smal grusväg, några kilometer på en något bredare och asfalterad väg och snart var vi där.

Mycket vackert beläget ligger detta slott från tidigt 1500-tal. Slottet bytte namn från sitt ursprungliga Björsätter efter att friherrinan Ebba Grip ärvde det och döpte om det efter sin far, Mauritz Birgersson Grip.

1719 brändes slottet ned av ryssarna, precis som många byggnader utmed Östersjökusten, men började att återbyggas upp redan 1722 för att stå färdig i sin nuvarande form 1725.

Idag används slottet som hotell, konferensanläggning, festlokal och alldeles intill ligger en golfbana som lockar många spelare. Här finns också en restaurang som är öppen för allmänheten, dock inte måndagar (vad är det med dessa måndagar?) och vid golfklubben ligger en bistro där vi intog en lunch bland golfare och annat fint folk.

Det här kapellet som ligger strax bakom slottet är uppfört 1720 och används än idag till dop och bröllop. Byggnaden är också Östergötlands enda fristående gårdskapell.

Vackert slott i vacker omgivning. Angående omgivningen såg vi hur de täta och allt mer regntunga molnen omringade oss och efter lunchen bestämde vi oss för att fara hem igen.

Färden gick över Kvarsebo och kustvägen över Nävekvarn och därefter tog vi en avstickare på smala grusvägar förbi Koppartorp, Buskhyttan och in mot Nyköping. Trots regntunga skyar fick vi bara några droppar vatten på oss och det var när vi befann oss på vägen mellan Oxelösund och Nyköping. Tur kallas det.

Dagen förflöt och man kan lugnt kalla den för en kul kultur tur på slingriga vägar genom små byar och orter.

Länkar som inlägget bygger på.

Krokeks ödekyrka

Kolmårdens marmorbruk

Mauritzbergs slott