Däckproblem

Bilderna i detta inlägg är inte purfärska, utan togs den 28:e juli. Det var första dagen under den vecka vi hade hyrbilen och den tänkte vi utnyttja till bad och picknick framför den nedgående solen.

Vi hade redan handlat kex, ost, skinka och alkoholfri dryck (jodå) inför kvällen och var således förberedda på en trevlig fredagskväll i den sörmländska naturen. Vi hämtade bilen på eftermiddagen, körde förbi hemmet och därefter mot det utstakade målet som i det här fallet var Sibrobadet.

Strax innan Råby gav bilen larm om att däcktrycket var lågt och det var väl knappast vad vi hade väntat oss. Det fortsatte larma och därför blev det inget stopp vid Sibro, utan färden gick istället tillbaka till Nyköping och den första bensinmack vi nådde. Jodå, bägge framdäcken hade alldeles för lite luft. Så vi pumpade däcken, kalibrerade dem och åkte därefter vidare, men inte mot Sibro.

Vi hamnade istället vid Gamla Oxelösund där vi njöt av en skön kväll under kvällssolen. Något bad blev det nu inte, men det var ändå ganska härligt att inta den goda maten och drycken framför alla båtar i olika storlekar som passerade framför oss.

Vi hade satt oss en bit från sjökrogen, för att inte väcka uppmärksamhet bland personal och gäster som befann sig på denna mycket trevliga restaurang. Vi gick den lilla stigen förbi de röda förvaringsbyggnaderna för skärgårdsmuseets attiraljer och satte oss nedanför berget där det gamla vandrarhemmet låg.

Solen värmde härligt från en nästan klarblå himmel och i vattnet nedanför oss glittrade det inbjudande.

Som sagt blev det inget kvällsdopp. Visst hade vi kunnat ta bilen till Jogersö eller Femöre, men tittade vi inåt land såg vi hur molnen började torna upp sig, så intresset för ett kvällsdopp svalnade ganska betänkligt. Vi insåg också att det var tur att vi inte åkte tillbaks till Sibro, utan valde kusten där vädret ofta är lite bättre.

På bilden ovan ser man hur molnen växer inåt land, men där vi satt var himlen mer klarblå än när vi anlände. På bilderna nedan är verkligheten så som vi såg den när vi återvände till bilen för vidare färd mot hemmet.

Dagen efter gick vi upp tidigt för vår första resa denna semestervecka då vi hade bil. Om denna har ni kunnat läsa i tidigare inlägg.

Hur var det då med lufttrycket i däcken? Jodå, detta larm uppmärksammade oss på dåligt lufttryck under hela uppresan. Vi hade täta kontakter med uthyrningsfirman, men platsen där vi hyrde bilen hade helgstängt, så vi fick kontakta andra kontor med vårt problem. Inte förrän efter färden till Idre fick vi klara besked om att få däcken lagade på en av uthyrningsfirmans lokalkontor. Det gjorde vi i Sälen och reparatören hade fullt sjå med att laga de 11 små hål i framdäcken som hade orsakat de pyspunkor vi drogs med hela vägen upp.

Vi stod på oss och hävdade att det omöjligt kunde varit vi som kört på något, utan att föregående kund gjort detta utan att märka det alternativt inte meddelat det.

Slott och krokiga vägar

Jag vet inte om det har med åldern att göra, men semesterveckorna ägnas hellre åt upplevelser och besök på nya platser, än att ligga på stranden och lapa sol. Den här sommaren har i.o.f.s. inte tillåtit vare sig sol eller bad som brukligt är. Något dopp ibland, någon timme på rygg under solen ibland, annars är den korta semestern vikt åt annat.

Så inte minst de veckor när vi hyr bil. Resan till Dalarna planerades redan i våras och dagsturen till dagens inlägg lite senare.

Vi åkte inte särskilt långt och platsen vi besökte har vi förvisso besökt tidigare, men under andra omständigheter.

Ericsbergs slott i Katrineholms kommun.

Under några år var vi ett gäng som paddlade kanot från Katrineholm, ner längs de små sjöarna och åarna mot Yngaren. Ericsbergs slott var en av de platser längs vägen där vi fick ta upp kanoterna och bära dem till nästa vattendrag. Vid något av tillfällena gjorde vi ett kort besök upp till slottet, men den här dagen utforskade vi omgivningen mer grundligt.

Södermanland är ett av de landskap som inhyser flest slott och herrgårdar, inte minst gäller det Katrineholms och Nyköpings kommuner. Ericsberg är inte bara slottet, utan precis som vid alla slott omgärdas detta av andra byggnader och verksamheter.

Utanför själva slottsområde finns både badhus, kvarn, museum och gamla bostäder. Slottet ligger också väldigt vackert vid vattnet och det är en njutning att bara vandra omkring och insupa historien.

Fast tillbaks till slottet som var vårt egentliga mål.

Tidigt 1600-tal påbörjades byggandet av slottet som genom åren fått se en del förvandlingar. Det förskönades av Nicodemus Tessin d.ä. bara några efter färdigställande och därefter har det byggts till, förfallit, reparerats, förskönats igen och restaurerats.

Sedan 1808 ägs Ericsberg av släkten Bonde. Slottet är privat och inga visningar för allmänheten genomförs som på exempelvis Nynäs slott.

Däremot är parken öppen för allmänheten och för de som vill kan guidade turer arrangeras. I parken finns ett orangeri som fortfarande används, en labyrint som är en mindre kopia på den berömda som finns på Hampton Court i Storbritannien. Barockparken, rosenträdgården och italienska parken är några av de uppdelade områden som finns att skåda.

Dock finns inte så många skulpturer att beskåda förutom de som står på privat mark, förutom denna fontän som står framför slottet på bilden ovan.

Det finns också en butik och ett café i anslutning till parken, men de hade inte öppnat denna förmiddag när vi besökte slottet.

Sedan har vi också detta med spöken. Varje slott har sina och Ericsberg är inget undantag.

Slottet Ericsberg ligger på ett område som ursprungligen kallades Pintorp. Det finns olika varianter av sägnen om ”Pintorparfrun”, den vita dam som sägs spöka på slottet. Två möjliga damer som gestaltar detta spöke är Anna Karlsdotter och Beata von Yxkull. Bägge överlevde sina makar och regerade ensamma på slottet med vad som sägs, järnhand. Den sistnämnda ligger förövrigt begraven i Bälinge kyrka.

Något spöke såg vi nu inte och vi fortsatte vår färd på den smala, krokiga, kuperade och ansatta vägen till Forssjö. Därifrån tog vi oss vidare över Katrineholmsvägen och till andra smala, krokiga, kuperade och ansatta vägar till nästa mål.

Mitt ute i ingenmansland ligger Sigridslunds café & handelsbod. Jag har hört vänner berätta om denna och var givetvis tvungen att se om ryktena stämde. De gjorde de.

En bit in från allfartsvägen ligger Sigridslund i en omgjord gammal skola från 1826. I april 2016 öppnade man verksamheten där man bjuds på excellenta bakverk, suveräna smörgåsar, enkla maträtter och lunchbufféer. Handelsboden innehåller också en hel del för både öga och gom.

En helt klart trevlig upplevelse och Sigridslund visar att också landsbygden kan, om man nu har en bra marknadsförare. Dagen vi var där var stället fullt med besökare och det är kul.

Resa nedåt – Sala

Spontanitet är underskattat. Spontana infall leder ofta till intressanta upptäckter, upplevelser och möten.

Ett spontant infall på vägen hem från Gopshus tog oss till…

…Sala silvergruva. Man behöver stanna till och sträcka på benen när man färdas så långt i bil som vi gjorde och eftersom varken frugan eller jag besökt denna historiska och intressanta plats, föll allt på plats när vi nu ändå passerade staden.

Redan på 1400-talet var gruvan i drift, men verksamheten upphörde under tidigt 1900-tal. I Salatrakten bryts idag bara dolomitmarmor, som bl.a. används i cementtillverkning, byggnadssten och trädgårdskalk. Dock bryts detta inte på denna platsen, utan i Tistbrottet som ligger drygt hundra meter från silvergruvan.

Det finns flera olika visningar ovan och under jord. Tids- och klädmässigt passade traktorturen runt området oss bäst.

Vi hade en mycket påläst och bra guide som körde runt oss i området och som på ett inspirerande sätt berättade om gruvans historia.

Vi fick bl.a. oss berättat om tillmakning. Tillmakning var det ursprungliga sättet att bryta berg i jakten på mineraler och innebar att man eldade berget för att därefter bryta det med spett och hackor. Det tog oerhört lång tid och bryta sig bara en meter in i berget kunde ta en dag. ibland längre.

Man visade hur det fungerar i en liten del av området där man också byggt upp vattenhjul, andra verktyg och några bostäder, allt efter dåtidens ritningar.

Den guidade turen på traktor tog cirka 1 timme och var oerhört intressant. Därefter tog vi oss tid att på egen hand gå runt i området, insupa historien och se de byggnader som än idag ser ut som när de en gång byggdes.

Det var inte bara arbetare som bodde på platsen. Här bodde också det lite finare folket och skillnaden mellan arbetarbostäderna och de fina boningarna var markant.

Flera av de gruvhål som finns inom området täcks av s.k. schakt. Lägg märke till stavningen på schaktet nedan. Den är på tyska och från tyskan har många gruvtermer hämtats. Det var nämligen så att dåtidens kungar hämtade expertis från Tyskland när man skulle bryta mineraler.

Just Drottning Christinas schacht står ovanför ett av de största hålen som har ett djup på cirka 200 meter. Vi fick veta av guiden att det fina folket kunde hissas ned i gruvan via ett väldigt primitivt hiss-system och att man halvvägs ned hade byggt upp en liten souvenirbutik där man kunde köpa silver och annat som hittats i gruvan.

Vad schaktet nedan heter vet jag inte, men åren den brukades står på fasaden.

Staden Sala har inte alltid legat där den ligger idag. Det ursprungliga Sala låg precis i utkanten av det som idag kallas Sala silvergruva. Precis som nu sker i Kiruna, skedde här för hundratals år sedan. Man flyttade helt enkelt staden till den plats där den idag befinner sig och från den ”gamla staden” syns idag inga spår. Lite kuriosa fick vi oss till del. Man tror att det bodde cirka 1 500 invånare på denna lilla yta och att det fanns 85 dokumenterade pubar i denna lilla stad.

På bilden nedan är sällskapet på väg till den kanske mest spännande byggnaden i området.

Under ytan finns orter och rum till en sammanlagd längd av 20 km och dessa slingrar sig också utanför området, vilket redan fått en del konsekvenser. Ett av bergrummen har rasat samman och drog med sig en bit av en cykelväg när detta skedde. I ett intilliggande villaområde har också flera djupa hål öppnat sig.

Det är inte denna information som gör byggnaden ovan så spännande. Den står ovanför Sala silvergruvas djupaste hål, vilket har ett djup på 300 meter (Eiffeltornet är 324 m som en jämförelse). Vi fick kliva in i byggnaden och titta ned i hålet som är upplyst. Vår eminente guide tog med sig tre stenar av varierande storlek som han sedan släppte ned i hålet. Hålet är idag vattenfyllt till 150 meters djup och det tog 7 sekunder för stenarna att träffa ytan med ett plask som ekade rejält mellan väggarna. Alla i sällskapet, inklusive ett amerikanskt par, skakade på huvudet åt de arbetsförhållanden som rådde när brytningen ägde rum. På ett besök i museet kunde vi senare läsa många intressanta detaljer om andeväsen, barnarbetare och hästar som bara fick se dagens ljus en gång om året. Hästarna alltså, inte barnen…

Fast just denna byggnad har också en annan historisk betydelse. Det är byggnaden till vänster som inhyser det djupa hålet och här fick vi veta att Salaligans fall tog sin början.

Salaligan bestod av fem män från Sala som härjade på 1930-talet och som som sammanlagt kom att mörda fem personer. Ligan leddes av en yngling vid namn Sigvard Nilsson ( som senare kom att byta namn till Thurneman) och det var han som ensam i en ålder av 22 sköt ihjäl en taxichaufför för att komma över bilen. De övriga i ligan rekryterades sedan vartefter. Nilsson-Thurneman var intresserad av ockultism, ansågs senare vara psykotiskt lagd och sades ha en närmast hypnotisk kontroll över de fyra övriga.

Byggnadens betydelse då? Jo, taxichauffören som blev det första offret dog inte av skadorna. Med hjälp av en vän som senare blev en av ligans medlemmar tänkte man dumpa kroppen i det 300 meter djupa hålet och för att kunna göra det hade man tidigare på dagen brutit upp den stora dörren. Då hade man inte räknat med att en av områdets vaktmästare skulle ta en kvällsrunda och upptäcka detta. Han spikade helt enkelt igen dörren och när Thurneman och hans kumpan kom upp till schaktet var det låst. Paniken infann sig och de bägge dumpade istället kroppen i Sörbyån utanför Järvsö. En obduktion visade att taxichauffören inte dog av skottskadorna, utan av drunkning.

Ligan avslöjades och samtliga medlemmar fick mellan 7 och 10 års fängelse. Thurneman förklarades psykiskt sjuk och fick tillbringa drygt 30 år på Säters fasta paviljong. De sista 10 åren i sitt liv bodde Thurneman i Stockholm där han jobbade som en flitigt engagerad översättare och han ansågs vara mycket skicklig i sitt yrke.

Nog om detta och åter till Silvergruvan.

Det finns många berättelser om människor som jobbade i gruvan och inte minst människoöden. En av de var mannen på bilden nedan, Berg-Kalle.

Berg-Kalle, eller Karl Berg som var hans riktiga namn, var den man som hissade upp den allra sista malmtunnan från silvergruvans mörka schakt. Detta skedde 1908.

Idag är Sala silvergruva en stor turistattraktion, vilket inte minst märktes denna dag. Många turister från olika delar av Sverige och världen var på plats, vilket alltid är kul. Vår historia ska bevaras och berättas för kommande generationer. Min syster och svåger har tillbringat en natt nere i ett av de djupa hålen, givetvis frivilligt. På 155 meters djup har man inrett ett av bergrummen till världens djupaste svit. En mycket angenäm, mysig och lite skrämmande upplevelse om man får tro de bägge. Så här ser det ut där nere för alla oss som inte varit där.

På museet kan man som sagt läsa många historier om denna historiskt viktiga och intressanta plats. Givetvis finns många detaljer bevarade från tiden det begav sig och är självklart ett måste när man besöker området.

Bl.a. kan man se en stor skulptur som i genomskärning visar livet ovan och under jord. Det går självklart inte att visa bra på bild, men den är väldigt detaljrik och bra gjord.

Det görs faktiskt provborrningar efter silver än idag. Man tror att det går en annan silveråder genom trakten, men att den ska ligga på ett lägre djup och därmed svårare att hitta.

Besöket var till ända och vår resa vidare mot Nyköping påbörjades åter.

Sala silvergruva var en angenäm upplevelse och visar att spontanitet inte är att förakta i jämförelse med planering. Besök gärna silvergruvans hemsida och läs mer.

Sala Silvergruva

 

Resa uppåt – Idre

Under vår resa till Dalarna gjorde vi bara ett planerat besök och det var i Idre.

Idre, denna lilla ort med sina drygt 700 invånare, lever och andas turism. På vintern finns oändliga möjligheter för skidentusiasterna och på somrarna är det fjällvandrarnas tur. Det märktes att turister från vårt eget land och utlandet uppskattar och det uppskattas definitivt av ortens livsmedelsbutiker där det var full ruljans av människor som talade olika dialekter och språk. Tyvärr vore nog Idre en av alla glömda och nedgångna orter om inte fjällen och dess möjligheter fanns.

Idre i sig ligger väldigt vackert mellan fjälltoppar och Idresjön.

Själva orten är inte så mycket att orda om och så mycket av intresse finns inte att fota. En vacker kyrka har man och den ligger alldeles nere vid sjön.

Nu var vi inte i Idre för att handla mat på ICA, besöka kyrkan eller äta på den traditionella pizzeria som verkar finnas på varje liten ort i landet.

Nej, vårt mål låg några kilometer utanför byn, nämligen Idrefjällen. Både jag och frugan har varit här tidigare och fjällvandrat, då i kommunens regi. Vi ville uppleva lite minnen, även om vi aldrig hade tänkt att ta någon längre tur upp på fjällen eller runt dem. Då vandrade vi till Städjan och därifrån till Nipfjället, två av Idrefjällens högsta toppar med sina 1 131 respektive 1 191 m.ö.h.

Det finns lite att berätta om den vandringen, men det håller vi inom familjen.

Nere i dalen var vädret fint, vilket ni kan se på bilderna ovan. Ju längre upp i fjällen vi kom, ju molnigare blev det. Vi valde att besöka Nipfjället och parkerade vår hyrbil vid parkeringen nedanför berget. En del lite latare individer tog sina bilar till parkeringen längre upp på fjället, vilket vi kanske ångrar att vi inte gjorde. Mer om det senare.

Dimman eller molnen drog in över fjällmassiven och gjorde att sikten inte var den bästa.

Det gick också väldigt fort. Stundtals var sikten några hundra meter och plötsligt drog det in molnbankar som gjorde att man inte såg särskilt långt. Man inser nu hur lätt det är att gå vilse när man befinner sig så här högt upp och inte har kännedom om området.

Nipfjället är känt för en speciell sak. Den s.k. Trollvägen, här symboliserad av ett som jag förmodar troll.

Där denna figur står, finns en s.k. ”magnetisk kulle” som skapar illusionen av att man åker nedåt istället för uppåt. Stannar man fordonet vid en särskild punkt, vilken är markerad, upplever man just detta fenomen. Besök platsen själva och prova någon gång.

Från parkeringsplatsen hade vi drygt 1 km att gå till platsen där vandringslederna upp på Nipfjället börjar. Vi var inte många som gick, utan de flesta tog bilarna upp.

Visst önskar man en klarblå himmel när man vandrar i fjällen, inte minst för den fantastiska utsiktens skull. Fast och andra sidan är det en lite häftig upplevelse när molnen drar in över landskapet. Man går förvisso miste om utsikten, men det man inte har får man tänka sig.

Det var många som var ute på vandring, allt från mindre barn till pensionärer och förvånansvärt mycket utländska turister. Framför allt var det många holländare och för dem måste det vara speciellt att vandra i de svenska fjällen med tanke på att deras högsta berg, Vaalserberg, bara är 323 meter högt.

Emellanåt lättade molnen och man såg ända ner till dalen och topparna längre bort. Man inser snart hur mäktig denna natur är och att detta är något vi saknar i vår del av Sverige.

Nu var vi inte på något sätt klädda för fjällvandring, men det bar heller aldrig meningen att ta någon längre tur och definitivt inte upp på den topp som skymtade i fjärran. Att vi inte var klädda för detta blev vi snart varse. Strax efter punkten där paret som tar selfie står på bilden ovan, valde vi att vända.

Drygt 1 km kvar till den översta parkeringsplatsen och vägen ner till vår bil, började det att regna. Regnet tilltog och med vår lätta och inte särskilt vattentäta klädsel, blev vi snart blöta in på bara skinnet. Inte så skönt om man säger och då hade vi cirka 2 kilometer att vandra innan vi kom ner till vår bil.

Det gjorde vi så småningom, väldigt blöta, men med ett ganska välbehållet humör. Vi hade köpt lunch nere i Idre som vi tänkt äta på fjället, men det blev aldrig läge för detta. Den intogs istället i den lilla stuga som står iordninggjord intill parkeringen. Trots vädret var det många som var på väg ut på sina vandringar, inklusive ett stort holländskt sällskap med flera barn i 8-12 års åldern inkluderade.

Ska sägas att regnet upphörde strax innan vi ankom den lilla stugan. Efter att lunchen var uppäten sken det stundtals upp och från vår bil kunde vi se ända till Städjan, en bit därifrån.

Innan vi hoppade in i bilen för vår resa tillbaks till Gopshus, knäppte jag denna bild över en fjällvärld som förvisso är mäktig, men ändå blek jämfört med den vi har längre upp i landet.

Nästa inlägg handlar inte om en resa uppåt, utan nedåt. På den stannar vi spontant vid en plats som varken jag eller frugan besökt, men som har en mycket spännande historia att berätta.

Resa uppåt – Gopshus

Vi for från Insjön vid lunchtid och vår färd tog oss vidare upp i Dalarna. Siljan låg snart på vår vänstra sida och då vet ni var vi då befann oss.

Japp, i Rättvik och passerar man Rättvik brukar man sällan passera utan att ta sig uppför Hedsåsberget för att njuta av utsikten från Vidablick. Det 28 meter höga tornet invigdes redan 1898, men vi gick inte uppför trapporna vid detta besök. Vi har varit där upp, vi har sett ut över Siljan från det, men vi tog bara en kort bensträckare innan vi for vidare.

Varför bensträckaren innan och inte efter Rättvik. Jo, därför att vi var förvarnade om ”Raggarveckan”, eller Classic Car Week som det egentligen heter, inleddes under helgen och att köerna skulle kunna vara långa genom orten. Det var de. Inte så långa som befarat, men det tog oss cirka 15 minuter att ta oss från södra delen av Rättvik till den norra.

Igenom kom vi så småningom och på vägen till slutmålet stannade vi för att fika och handla på oss lite. Det gjorde vi i…

Denna skylt är klassisk och har skådats av många trötta ögon, svettiga kroppar och leende läppar. Det är en skylt jag aldrig kommer att passera under, annat än vid korta fotosejourer när jag befinner mig i stan. Det blev inget längre stopp, annat än vid den lokala ICA-butiken och vid Zorn-gården där vi tog vår fika.

Själva museet besökte vi aldrig, men vi såg oss om i parken och läste lite information om Anders Zorn och Zorngården ni ser på bilden.

Till tonerna av högljudda båtmotorer från en pågående tävling, drog vi så vidare inåt landet.

Till vårt slutmål kan man ta sig tre vägar. Bakvägen (den längsta vägen) förbi Dala-Järna, Malung och Evertsberg, eller så kör man som vi gjorde. Från Mora, där man kan välja två vägar. Den mindre och något kortare förbi småorter som Selja och Långlet, eller den större och något längre. Vi valde det sista alternativet och svängde ned över dammen vid Spjutmosjön.

Därifrån är det bara några minuters åkning på den s.k. Vasaloppsvägen, innan man svänger av vägen och upp på…

…och då befinner på sig i den lilla byn Gopshus, där vi skulle bo två nätter på vandrarhemmet Gopshusgården.

Vandrarhemmet ägs av en kusin till min far och hans fru. Vi har bott här vid flertalet tillfällen när vi besökt Dalarna, bl.a. två midsomrar när vi bevistat den traditionella midsommar som hålls i byn. Mycket trevligt och något jag rekommenderar er att göra någon gång.

Gopshusgården har ni säkert sätt någon gång, utan att ni vet om det. Brukar ni följa Vasaloppet på tv, har ni garanterat sett när åkarna far förbi vandrarhemmet på nära håll. Spåret går bara tiotalet meter från byggnaden ni ser på bilden ovan. Många av deltagarna under Vasaloppsveckan bor här, men också många utförsåkningsfantaster då vandrarhemmet ligger vid foten av det 460 meter höga Gopshusberget. Vandrare och vanliga turister har också hittat hit, även utländska som ibland kommer i busslaster.

På vandrarhemmet finns allt man behöver för en trevlig vistelse. Totalt nio rum finns i huvudbyggnaden, samt fem små stugor på gården.

Har ni vägarna uppåt landet och vill övernatta på vägen, rekommenderar jag detta vandrarhem. Läs gärna mer på deras hemsida…

Gopshusgården

Vad finns det att säga om själva Gopshus då? Egentligen inte särskilt mycket. Cirka 60 bofasta finns i byn som saknar egentligen allt i form av service. Att vandra genom byn är som att vrida tillbaka klockan ett sekel, men det är just det som är charmen. Byn har sin historik, en till vissa delar spännande sådan med häxprocesser, fäbodar och annat. Mycket av detta  finns att läsa på informationstavlan vid byns infart.

Lite bilder från förr har jag hittat på den här sidan.

Frugan och jag tog en promenad genom byn, vilket vi gjort ett antal gånger. Man slås av tystnaden som bara störs av en och annan förbipasserande bil och lugnet som infinner sig. Man förstår att storstadsstressade människor ordineras en semester på landsbygden som denna. Låter man bli att slå på tv:n, har datorn kvar hemma och låter mobilen ligga i väskan, är det här livskvalitet av högsta rang. Prova själv någon sommar, lämna vardagsbestyren hemma, låt världen utanför ha sin gång och bara njut. Varför inte här i Gopshus?

På bilden nedan ser ni bygdegården och byns variant på midsommarstång. Varje by har sin egen och det är en härlig procedur och fin tradition att följa denna, från själva lövningen, vandringen genom byn och resningen. Vi har upplevt detta och det är något annat än de midsommarfester som arrangeras i våra trakter.

Anslagstavlan där man kan läsa intressant information om byn och i bakgrunden Gopshusberget…

…som är i blickfånget, nästan varhelst du befinner dig i området.

På bilden ovan ses Spjutmosjön och det vackra landskap som omgärdar Gopshus. Här kan man sitta tidiga morgnar, sena kvällar och bara bedåras av de scener som visas upp. Givetvis ska vädret vara till behag, men soluppgångar i ena änden och solnedgångar i andra. Mumma.

Den här järnvägsbanken som går ute i sjön verkar inte användas. Åtminstone har jag aldrig sett eller hört tåg passera under de gånger jag besökt byn, men varje gång glömmer jag att fråga. Någon som eventuellt läser detta får gärna ge mig lite information i kommentarsfältet.

En liten badplats finns också på andra sidan stora vägen. Det kändes inte särskilt lockande att bada, även om tankarna fanns. En ung far med sina två barn kom ned till badplatsen strax före oss och deras reaktioner gjorde att vi med gott samvete avstod.

Ägarna till vandrarhemmet bjöd på fika under kvällen och även lite trevligt prat om byn, gemensamma bekanta och området som sådant. Vi tog därefter en kvällspromenad, inspirerade av den sol som gav ett härligt varmt sken över Gopshus.

Spjutmosjön var målet och solnedgången över bergen det som lockade. Tyvärr gick solen ned i norra delen av sjön och där skymdes den av träd, men vi kunde från vår plats se hur himmelen och molnen sakta skiftade färg.

Tittade vi lite till vänster, kunde vi se hur den nedåtgående solen fick kvällshimmelen att glöda bakom trädtopparna.

När vi vände och vandrade upp mot Gopshusgården, såg vi ett annat himlafenomen.

Vi var lite trötta efter allt bilåkande, så vi hoppade i säng ganska tidigt. Bilden nedan knäpptes strax innan vi svängde in på gårdsplan och det fick bli dagens sista. Fast en sak har jag glömt. Söker ni lite spänning och mötet med en annan fauna än i södra Sverige, rekommenderar jag Gopshus av andra skäl. Ägarna till Gopshusgården har berättat att man förutom stora älgar, har stött på både varg och björn. Låt inte detta skrämma, de är förmodligen mer rädda för er och håller sig undan. Vi har i alla fall aldrig sett några av dessa naturens invånare.

Godnatt. I nästa inlägg får ni göra er bekanta med ett annat av Dalarnas stora nöjen. Under tiden kan ni läsa mer om byn på deras hemsida.

Gopshus

 

 

Resa uppåt – Insjön

Jag och frugan har hyrt bil i en vecka och då gäller det att passa på när tillfället bjuds. Att göra saker, att se platser och besöka vänner man inte annars kan göra, är förstås prio ett. Allt annat är prio två.

En sådan prioriterad resa fanns med i planerna redan i våras. Tre utstakade mål stod på agendan och vart i landet vi styrde kosan kan nog de flesta ana när ni ser bilden nedan.

Dalarna var landskapet vi for till, men Avesta var inte orten som stod nedtecknad bland de tre prioriterade målen. Nej, första anhalt var istället…

Det är till Insjön frugans dotter och familj flyttade i februari. Ni kan nog aldrig gissa var frugans dotter hittat sin nya arbetsplats? Har ni svårt att gissa, kommer snart en ledtråd. Frugan har besökt Insjön vid ett par tillfällen tidigare, men det var min första gång.

Här sov vi över en natt och umgicks med familjen på ett trevligt sätt. Det är lite i utkanten av orten de hyr in sig i ett tvåfamiljshus och inte kan man klaga på vyn som mötte oss när vi svängde in på gården.

Det är lite andra vyer än de man är van vid från Nyköping. Ingen kan väl säga annat än att barnfamiljer ska bo så här och inte bland asfalt, betong och avgaser. Egentligen borde alla barn få chansen att växa upp i miljöer som denna, men få är tyvärr förunnade.

Insjön ja. Orten är starkt förknippad med ett visst företag och alla ni som passerat Insjön har garanterat sett företaget där frugans dotter jobbar.

Det var 1918 företaget bildades av mannen vars namn fortfarande är lika med företagets. Clas Ohlson föddes i den lilla byn Skog, några mil utanför Insjön. Han var 22 år när han startade företaget som då låg i Holen (strax utanför dåtidens Insjön) och som i början koncentrerade sig på postorderförsäljning av tekniska handböcker i kombination med en cykelverkstad.

1925 uppfördes huvudkontoret i Insjön, då intill järnvägen där det låg ända till 1972. Då stod det nya kontorskomplexet klart på den plats där det står än idag, intill riksväg 70.

De flesta av er passerar nog bara Insjön, om ni nu inte av nyfikenhet vill besöka Sveriges största Clas Ohlson-butik, eller har någon medpassagerare som tjatar och vill shoppa i de outlet-butiker som byggts till kring Hjultorget.

Nu är Insjön inte bara Clas Ohlson och outlet-butiker. Tar man vägarna bortom de stereotypa komplexen hittar man en ort med dryga 2 000 invånare. Fast byn har i.o.f.s. Clas Ohlson att tacka för mycket. Utan denna enorma kedja med över 200 butiker i Sverige och utomlands (50 stycken i dagsläget), vore nog Insjön en döende ort, precis som många mindre orter runt om i Sverige.

När vi promenerade genom byn såg man butikslokaler som var igenbommade, tomma hus och ”till salu”-skyltar lite varstans. Liknande syn såg vi i flera mindre orter längs vår resa i Dalarna. En tråkig utveckling som följer i fotspåren av regeringar som väljer att urbanisera Sverige, trots fagra löften om att hela Sverige ska leva.

Fast allt är nu inte bara nattsvart. Insjön består också av pittoreska och charmiga små byggnader som karaktäriserar Dalarna.

Hotellet i Insjön får väl också sägas tillhöra de mer charmiga jag stött på och skiljer sig från de fyrkantiga och tråkiga byggnader som utgör dagens nybyggda hotellkomplex.

Bakom hotellet, nedanför ortens vattentorn, har man bevarat gamla och traditionella byggnader som flyttats dit från olika håll i trakten. Här, i detta lilla mini-Skansen, kan man se hur Insjöborna bodde förr i tiden, långt innan smart-tv och mobiler fanns i var mans hem.

Insjön ligger väldigt vackert. Öppna landskap och berg på ena sidan och Österdalsälven som delar orten på andra. Det borde finnas potential att växa, bara ansvariga politiker i riksdag och kommun insåg vikten av en levande landsbygd och att det faktiskt finns människor som vill bo utanför städernas jäkt, stress och dåliga miljö.

Vi gjorde ett besök på Clas Ohlson där vi gjorde några mindre inköp, jag erkänner. Vi promenerade från och till bostaden, vilket man kan göra i små orter där det inte är längre från ena till andra sidan än att man kan göra så. De två barnen hade precis lekt av sig i lekparken, när vi kände några regnstänk. I denna lynniga sommar när man kastas mellan hopp och förtvivlan, kände vi att det var bäst att öka steglängden, men vi hann inte långt förrän…

Vi tog raska steg till ortens Frikyrkoförsamlings byggnad, där vi kurade under taket tills dess att regnet upphörde. Det är lite fascinerande med dessa plötsliga, kortvariga och kraftiga regnskurar, bara man står någonstans i skydd. Vad som kommer efter dessa korta skurar och när solen börjar värma, vet väl alla? Just det…

Så fick jag äntligen den regnbåge som jag missat och trånat efter. Kanske inte lika spektakulär som många av de jag sett på bilder i Instagram, men ändå.

Kvällen kom och trots Sveriges förlust mot Nederländerna i dam-vm, kändes det avkopplande och härligt. Lite miljöombyte kan ibland vara välbehövligt, både för kropp och för själ. I ögonvrån kunde man se hur himmelen ändrade färger och förvarnade om en solnedgång modell vacker.

Jag och frugan tog en kvällspromenad längs med en gångstig som sträckte sig från gården där vi övernattade, längs med det öppna landskapet och en smal grusväg som ledde in i byn igen. Österdalsälven slingrade sig några hundra meter nedanför och min förhoppning var att kunna fota solen när den gick ned över bergstopparna och färgade av sig i vattnet. Vi hittade inte riktigt till den badplats vi fått veta låg i närheten, så detta önskemål slog aldrig in.

Några rejält vackra bilder på spektakulära solnedgångar blev det nu inte, men nog finns det en känsla av harmoni i denna bild.

Natten flöt på och vi sov både länge och gott. Att vakna på morgonen, dra upp rullgardinen, se ut genom fönstret och blicka ut över detta, är annat än det vi vanligtvis är vana vid.

Jag har sagt det förr, säger det nu och kommer fortsätta tjata. Jag är ingen stadsmänniska, utan trivs bäst när naturen omger mig.

Efter en förmiddag på denna lilla mysiga gård, packade vi vår hyrbil och for vidare uppåt i Dalarna. Vart får ni veta i nästa inlägg.

 

Den lilla grannen

Det gäller att smida medans järnet är varmt. Det gäller att cykla när cykeln ändå är uppvärmd och innan den blir stulen. Har ännu inte smält att min förra blev stulen utanför lägenheten. Grrrrr…..

Tredje semesterdagen, andra långturen och den här dagsturen landade i….

Just det, vår lilla granne Oxelösund.

Sanning o säga brukar jag ta cykeln dit någon gång per år, företrädesvis sen vår eller sommar. Oxelösund är en stad som dragits med och fortfarande dras med ett dåligt rykte. Till viss del förtjänar man detta, till viss del är ryktet oförtjänt.

Oxelösund har inte samma historik som den större grannen Nyköping och heller inte de historiska byggnader som bär på både spänning, tragik och romantik. Fast det finns pärlor även i denna lilla kuststad.

Som exempelvis Gamla Oxelösund.

Gamla Oxelösund nämns i böckerna redan på 1530-talet då lotsar var bosatta i området. Oxelösundet kallades platsen och vid sekelskiftet 1700-1800 uppfördes här små lotsstugor som omgärdade en lotsstation som hade byggts betydligt tidigare. Alla dessa byggnader är idag rivna, vilket många säkerligen tycker är synd idag.

Det finns dock en liten bebyggelse idag, pittoresk och vacker jämfört med stans mer moderna delar.

Mest känd är kanske Villa Mästerlotsen som byggdes 1870 som sommarbostad åt grosshandlarfamiljer från Nyköping, då under namnet Bergshyddan.

Byggnaden var länge rivningshotad, men lokala och starka krafter såg till att den renoverades och restaurerades till sitt ursprungliga skick. Idag kan man hyra Villa Mästerlotsen för konferenser, dop, bröllop m.m. När man ser denna pittoreska och underbara skapelse, kan man inte låta bli att tänka framåt då alla dessa eldsjälar inte längre lever och den yngre generationen saknar allt intresse för vår historia och kultur. Det är nog tyvärr så att Villa Mästerlotsen och många liknande byggnader som denna och platser som Gamla Oxelösund kan vara ett minne blott om ett par generationer. Sorgligt…

Det är inte bara byggnader som påminner om en svunnen tid, här finns också ett litet museum jag kan rekommendera. Det hade inte öppnat, men jag har besökt det vid ett tidigare tillfälle, så det gjorde inte så mycket. Ett antal gamla attiraljer kan man också beskåda i utomhusmiljö, som denna vagn…

…som står på berget precis ovanför Gamla Oxelösunds kanske mest kända och populära plats. Oxelö krog.

Tyvärr var jag så tidig på min runda att krogen ännu inte öppnat. Jag måste erkänna att jag kände ett sug efter deras räkmacka och en iskall öl, framför allt det sistnämnda. Det är nästan så jag fortfarande känner suget där jag sitter framför datorn och författar detta inlägg. Har ni inte varit här, åk hit för guds skull.

Redan på 1670-talet omnämns en krog på platsen. Den byggnad som ses på bilden ovan uppfördes dock först på 1770-talet och är en av områdets äldsta. Byggnaden har också en historia som gästgivargård, bygdegård och bostadshus för både lotsar och fiskare. Sedan 1967 äger Oxelösunds kommun byggnaden och arrenderar idag ut den till den berömda caféverksamheten.

Mot nya mål i den lilla staden och en av de mest besökta platserna.

Femöre.

Bor man i Nyköping, vill bada och sola på klippor, finns egentligen bara Stendörren och Femöre att tillgå. Kan därför te sig märkligt att Nyköpings kommuns reklam i broschyrer och annonspelare utropar stan som en kuststad, illustrerat med bilder av människor som badar just från klippor. En liten fals marknadsföring kanske…?

Dagen till ära var jag ensam längst ute vid klipporna. Nja, inte riktigt ensam. En herre i min egen ålder var före mig och försökte leta efter en plats i lä från den lite kyliga vinden. 20° i luften, en lite för stark vind och upptornande moln inåt land avskräckte förmodligen många från att ta sig hit. Mannen som jag växlade några ord med gav snart upp och då satt jag där ute alldeles ensam och filosoferade om livet och hur jag skulle lägga upp inlägget du just läser. Min medhavda matsäck intogs här och mina intentioner var aldrig att vare sig sola eller bada, utan att göra Oxelösund med min kamera.

Båtar, stora som små, passerade utanför klipporna. Som denna till synes väldigt avslappnade kvinna som med en kaffemugg i handen styr in mot Oxelösund hamn. Tack för zoomobjektiv.

Jag var inte här så länge, utan fortsatte min färd mot andra mål på Femöre, som…

Femörefortet.

Ovan ser ni en av tre tornpjäser som uppfördes på platsen under 60 och 70-talen när ryssen utropades som ett hot. Om denna pjäs kan man läsa följande.

Nu tänker jag skämmas lite. Strax nedanför pjäs 1, ligger själva fortet. Den 3300 m² stora anläggningen med dess 450 meter långa tunnlar är öppen för allmänheten sedan 2003 och jag som älskar såna här platser har ännu inte varit här. Ser ni hur jag rodnar? Nej, det gör ni förstås inte, men ni kan tänka er synen. Skamligt, lika skamligt som jag aldrig besökt Nyköpings gästabud.

Fast på väg till tornpjäsen mötte jag en guide och ett sällskap på cirka 20 personer som precis hade inlett eller var på väg att avsluta sin tur i och omkring anläggningen. Kul att se hur intresset för denna turistmagnet håller i sig och hur åldern på gästerna varierade från yngre tonåringar till gråhåriga pensionärer.

Fortsätter man stigen förbi fortet kommer man till en av Oxelösunds mest fotograferade byggnader.

Fyren som står framför Fyrvaktarbostaden.

Säg den Nyköpings- eller Oxelösundsbo som inte sett denna i olika varianter? Själva fyrplatsen stängdes 1974, men bostaden och den mindre fyrbiträdesbostaden kan idag hyras för 1100 respektive 600 kronor/dygn.

Lite historik finns också här. På 1400-talet utfärdade dåvarande kung, Erik XIV, ett löfte till traktens fiskare att de tilläts fiska strömming mot att de höll lots när konungens skepp skulle passera. Inga incidenter finns att rapportera, så fiskarna skötte säkert sina åtaganden till belåtenhet. Däremot rapporteras om en förlisning i mitten av 1800-talet, när en segelskuta gick på grund och sjönk precis utanför Femörehuvud.

Från Femöre cyklar jag bakvägen längs en stig och hamnar vid hamnen.

Oxelösunds hamn är en s.k. djuphamn och kan därmed ta emot de största fartygen som bär sin last på Östersjön. 16,5 meter har man mätt upp.

Vid platsen där jag tog bilden ovan, finns ett annat landmärke. Den 14 meter höga och 16 ton tunga Ståltheten.

Om denna skulptur finns det många åsikter och de spänner över ett ganska brett spann. Jag har min, men den håller jag för mig själv. Skulpturen som stod färdig 2001 är skapad av en dåtida bekant, Jessica Fleetwood, född och uppvuxen i Oxelösund.

Här ute ligger också den populära hamnkrogen Sailor, delikatessbutiker, båtbutiker, uppläggningsplatser för både fritids- och fiskebåtar och annat som hör till en riktig hamnstad.

Min tur till den lilla grannstaden närmade sig sitt slut, men inte ett besök i Oxelösund utan att komma hem med en bild på…

…den spektakulära S:t Botvids kyrka. 1957 invigdes själva kyrkan och det 24 klockor stora klockspelet som ni ser mellan pelarna invigdes 1969.

Det finns förstås saker jag missat, men som ni inte ska missa när ni besöker Oxelösund. Jogersö, Skärgårdsvåfflan, Boda Borg, småbåtshamnen med restaurang Läget m.m.

Oxelösund har sitt rykte och staden lär få leva med det. Oxelösund är också en liten stad med spännande industrier som SSAB, hamnen och allt som rör sig kring fiskeindustrin. Det finns också mysiga bostadsområden som Danvik och inte bara förortsliknande betongklumpar som Ramdalen och Frösäng. Precis som i Nyköping byggs det också nytt, framför allt kring kanalen. Oxelösund som dragits med vikande befolkningssiffror ser nu en vändande trend och det är positivt. I Nyköping är de ansvariga på väg att bygga bort småstadscharmen, i Oxelösund behövs nybyggnation för att skapa charm.

Två grannstäder, två olika lotter.

Två långa cykelturer på tre dagar började nu kännas i vissa utvalda kroppsdelar. På vägen hem tänkte jag göra ett litet stopp, just i syfte att befria valda kroppsdelar från en upptornande smärta. Stoppet tänkte jag skulle bli vid en liten pärla på vägen mellan Nyköping och Oxelösund, men nej…

Molnen inåt land blev både tätare och mörkare, så det blev att bita ihop och ta sig den dryga milen till hemmet. Lite smärta i onämnbara kroppsdelar, men jisses vilka rekord jag slagit i ABB:s pågående stegtävling under min första semestervecka.

Nästa vecka har frugan och jag hyrt bil och på nåt vis känns det skönt.