Saltgruvan

Jag skrev i förra inlägget att det blev ett planerat besök under resan till Krakow. Lite om detta ska jag berätta nu.

Vi klev upp ganska tidigt och gick direkt ned till frukosten på hotellet. Detta för att kunna utnyttja dagen och framför allt för att ta oss till det utstakade besöksmålet. Efter en god frukost och lite toalettbestyr tog vi trapporna ned (sällan hissen) och gav oss ut på gatorna i Krakow.

Japp, precis som morgonen innan regnade det. Nu fanns inga planer på att traska runt i staden, sitta på uteserveringar och ta bilder på olika sevärdheter. Därför gjorde det inget att det regnade och vi var dessutom förberedda på detta. Vi gick den ganska korta biten bort till resecentrumet, varifrån vår färd mot målet utgick.

Man kan välja att ta separata bussar i vilka även entrébiljetter ingår, lokalbussar eller små minibussar som inte stannar vid varje hållplats. Vi tog den sistnämnda och gav oss iväg genom ett hårt trafikerat Krakow mot den lilla staden Wieliczka, cirka 13 kilometer från Krakow. I denna lilla stad ligger en enorm sevärdhet som drar oerhört mycket folk.

Saltgruvorna.

Dessa saltgruvor sattes i drift på 1200-talet och är idag en av världens största som är i drift. 1978 togs Saltgruvan upp på Unescos världsarvslista som en av de tolv första.

Som alla turistmagneter drar också denna sevärdhet mycket folk. Runt 1 200 000 besökare per år räknas komma hit och det märktes. När vi klev av den lilla bussen strax nedanför uppfarten till gruvan, var det en strid ström av människor. Vi kommer upp till entrén där ett antal köer ringlar sig både till själva entrén till gruvan och vad vi förstod var biljettförsäljningen. Kön till att köpa biljetter såg inte så lång ut, bara till hörnet på den lilla byggnaden. När vi kommer till det hörnet, ringlar kön vidare bort mot även nästa kö och väl där ringlar den vidare till nästa. Vi stod nästan en timme i kö, varav 50 minuter i regn. Kanske ingen bra start och visst tusan svalde jag en och annan svordom och dolde en del ilskna blickar.

Så småningom kom vi ändå in efter att ha köat i kön för enskilda besökare som ville ha engelsktalande guide. I grupper á 50 personer följde vi så den kvinnliga guiden nedför trapporna till gruvan. Första stoppet var 402 trappsteg och 65 meter ned i marken och där började vi få information om gruvan och dess historia.

Räknar man samman alla gångar utgör dessa en sträcka av 300 kilometer. Gruvan som har sex olika nivåer är hela 327 meter djup. Så långt ned tog vi oss aldrig, utan som längst var vi drygt 130 meter ned i marken. Den runda som tar besökarna runt i gruvan är cirka 3 kilometer och rör sig i tre av gruvans nio nivåer.

Att ta bilder i detta mörker är av naturliga skäl inte lätt, men bilderna nedan visar lite av det man får se. Vissa miljöer är uppbyggda på senare tid och visar lite av den verklighet som mötte arbetarna förr. Det vimlar också av konstverk som alla är skapade av de arbetare som haft sin arbetsplats här genom åren.

När man gick där i de mörka gångarna, de stora salarna och nedför de slingrande trapporna, fascinerades man av de konstverk som kantade vägen och som var skapade av de material som utvinner salt. Vi fick tipset av guiden att slicka på bergväggarna och konstverken för att känna saltsmaken och det gjorde man. Det smakade verkligen salt. Tar man djupa andetag så är det tydligen också hälsosamt, så det gjorde vi förstås.

Vi tog oss allt djupare ned i gruvan och vi blev alltmer imponerade av det vi fick se.

Bilden ovan är tagen i en mörk del av gruvan som gjorts till en liten kyrka med altare, sanatorium och bönbänkar.

Vidare ned i gruvan och vi passerar mäktiga salar där man knappt ser taket, underjordiska sjöar med klargrönt vatten och svindlande gångar som sträcker sig på smala träbroar högt upp längs med väggarna. Sedan kommer man till den mäktigaste av alla mäktiga salar och från en höjd ser man ned på denna innan man kliver nedför långa trappor.

En enorm sal, utsmyckad med gigantiska ljuskronor och konstverk uthuggna i berget. Guiden berättade att de tog gruvarbetarna 60 år att färdigställa denna sal och man kan inte bli annat än full av beundran. Här fick ISO-värdet på kameran skruvas upp rejält, för att använda blixt är inte att rekommendera i miljöer som denna. Jag provade några bilder, men det blev totalt misslyckade.

Kom ihåg att bilderna ovan är skapade av gruvarbetare och formade av de material på plats. Förutom ljuskronorna då förstås. Imponerande, eller hur?

Lika imponerad blev vi när vi trädde in i en sal lite längre bort. 60 meter till tak är det i denna sal vars tak bärs upp av enorma träbjälkar mellan smala trappor slingrar sig upp till toppen.

Vill man gå dessa och andra trappor högst upp i de olika bergrummen måste man tillhöra speciella turistgrupper som har tillåtelse att göra detta. I någon av rummen kan man ta en hiss upp till toppen för en liten summa pengar. Det fanns inte tid och intresse av något sådant, men jag är säker på att detta hade varit mäktigt.

Det sista rum vi passerade innan vi kom till slutmålet var detta.

Det finns en lite tråkig historia kring denna. Guiden berättade att man förr hade en båt som turister kunde ta mellan olika vattenfyllda rum. Tyvärr finns det idioter överallt i världen och i detta rum hade ett gäng tokstollar lyckats ta sig in för många år sedan för att ha ett underjordiskt party. Givetvis skulle de ta båten som låg förtöjd och givetvis kantrade denna med den tragiska följden att sex ungdomar drunknade. Vattnet är så salt här att ungdomarna inte lyckades simma under den kantrade båten för att på så vis undkomma drunkningsdöden.

Detta ledde till att man helt sonika avlägsnade möjligheten att ge sig ut på guidad tur med båt i den underjordiska sjön. Madonnan på bild är en senare skapelse till minne av de omkomna.

Efter det här rummet ligger ett annat stort rum där det finns möjligheter att äta, toaletter och souvenirbutiker. Här tänker man inte på att man befinner sig i ene gruva 130 meter under marken. En lång promenad på egen hand leder besökarna bort till hissarna. Två hissar finns det och dessa rymmer tio personer och här skulle man då få känslan av hur trångt gruvarbetarna har det när de både nu och då tog sig till och från sina arbetsplatser.

Därmed var detta besök över och vi tog oss tillbaks till Krakow, den här gången med lokalbuss. En bumpig färd i en fullsatt buss. Ingen direkt angenäm hemresa. Åker ni till Krakow måste ni givetvis besöka saltgruvorna i Wieliczka. Det är svårt att med ord och bilder illustrera verkligheten. Den måste helt enkelt upplevas och jag lovar att ni blir mäktigt imponerade. Bara ni klarar av att uthärda de långa köerna utanför.

Här kan du läsa mer om gruvan…

…och här kan du se en film med bättre bilder än mina.

Annons

Krakow – en guidad tur

Spontanitet vinner ibland över planering, bara tid finns. Frugan och jag hade egentligen inte planerat några resor den här sommaren. Lite arbete på och omkring lägenheter fick bli prioritet nummer ett, men vi hade ändå pratat lite om ifall…

Det blev två resor, korta, men ändå resor. Den första gick till Västerås och Steam Hotel, vilket ni kunnat läsa om i tidigare inlägg. Den andra resan blev väldigt spontan, detta under vår sista semestervecka och vi landade i…

…Krakow.

Först tål det att berättas om resan hit, vilken var en historia i historian.

Att en avresa blir försenad är väl något de allra flesta flygresenärer varit med om. Flyget från Skavsta var försenat, dock inte mer än 30 minuter och så långt allt väl.

Flygresan blev lite skumpig på slutet, beroende på en viss turbulens. När vi är cirka 15 minuter från landning, säger piloten i högtalarna att flygplatsen i Krakow är stängd p.g.a. ett häftigt åskoväder och att man nu letade efter andra alternativ. Ett alternativ ropades så småningom ut och det var flygplatsen i staden Rzeszòw, 20 mil från Krakow. Jippi, tänkte vi och tänkte på incheckningen på hotellet som hade öppet till 22:00 och klockan när vi landade i Rzeszòw var runt 21:30.

Nu fick vi vänta på att bussar kom för att hämta upp alla passagerare och det tog cirka en timme. Okej, tänkte vi. Incheckningen är körd, men vi får ändå se lite mer av Polen. Jojo, de 20 milen företogs på E40 i nästan kompakt mörker, så att särskilt mycket av det polska landskapet fick vi aldrig se.

Vi kom så småningom fram till Balice, som flygplatsen i Krakow heter. Nu var klockan lite över 01:00 och nu uppstod nästa problem. Både anslutningsbussar och tåg slutar gå vid midnatt och därför blev det taxi. Några väntande taxibilar fanns inte vid hållplatsen, så vi ställde in oss att försöka ringa efter en taxi och på knagglig engelska försöka göra oss förstådda. Då klev hon fram…

…den unga polska tjejen som var med på samma plan som oss. Hon hade varit på bröllop i Sverige och skulle nu hem till Krakow där hon bor. Hon frågade oss om vi ville dela taxi med henne och anledningen var inte ekonomisk, utan samma anledning som gör många kvinnor rädda för att åka ensamma i taxi mitt i natten. Vi tackade ja och hon ringde en taxi, dock inte någon flygplanstaxi, utan en lokal taxifirma som är hälften så dyr (ett tips om ni åker hit). Vi kom iväg så småningom och under färden berättade hon om lite sevärdheter vi passerade, vad som finns att göra och vad man bör äta/dricka när man besöker Polen.

En trevlig resa till hotellet och chauffören stannade utanför entrén till hotellet Kosmopolita. Vi var tjejen tacksam och är det än, men nu var det detta med incheckningen. Redan innan avresan hade jag kontaktat hotellet och förvarnat om att vi möjligen kunde bli lite sena. Incheckningen stängde som sagt 22:00 och planet skulle landa någon gång runt 21:30. Personalen hade ordnat detta på ett bra sätt och med hjälp av instruktioner vi fått kunde vi komma upp på våra rum och när vi äntligen kom i säng var klockan närmare 03:00. Puh!

Dagen efter vaknade vi runt 08:00, vilket innebar lite för lite sömn. Efter en god frukost piggnade vi dock till och sedan ville vi utnyttjade tiden första dagen till att upptäcka stan, så upp på rummet, på med kläderna, kameran över axeln och så ut…

Klart det regnade, men det visste vi egentligen så både paraply och regnjacka fanns med. Lite surt när man ska upptäcka en stad, sitta på uteserveringar och fota vackra motiv. Fast det skulle bli bättre.

Från hotellet hade vi en promenad på cirka 200 meter till Gamla stan. Runt hela denna del av Krakow går ett parkområde man kan gå runt om man vill. När det regnar som det gjorde är det ganska behagligt att gömma sig under de täta trädkronorna längs med parkpromenaden.

Det skulle bli bättre skrev jag och regnet upphörde så sakteliga. Vi begav oss till Kazimierz, de judiska kvarteren som ligger några kvarter utanför Gamla stan.

Där satte vi oss och tog en fika och planerade lite inför dagen. Ett lite skamfilat område som bär märken från 2:a världskriget. Här filmades delar av Steven Spielbergs film ”Schindlers List” och sätter vi oss ner och ser filmen igen, kommer vi säkert att känna igen några av de platser vi passerade.

Många städer har en flod eller en å som delar staden. I Krakow heter den Wisla som med sina 1 047 meter är Europas 15:e längsta.

Krakow håller på att förändras som många städer runt om i Europa. Gammalt och nytt förenas sida vid sida och det är väl så det ska vara.

På en av broarna över Wisla håller de här figurerna till.

”The Lovers Bridge” heter den. Bron är 145 meter lång och längs hela sträckan hänger det lås som symboliserar kärleken mellan par som hängt dem där. Bron som öppnades 2010 är egentligen dedikerad till fader Laetus Bernatek som tidigt 1900-tal var drivande till uppförandet av sjukhuset i de judiska kvarteren.

Hänger på denna bro gör som sagt dessa skulpturer av gymnaster.

På andra sidan av Wisla kommer man till området Plaszòw, som till stora delar är det gamla judiska gettot som anlades under 2:a världskriget. Här är det gammalt och nött och här finns också en av två kvarvarande delar av den mur som omgärdade området.

Innan man kommer in i getto-delen, passerar man torget ”Heroes Square”. Härifrån avgick tågen med judar till lägren i Plaszow och Auschwitz. Hela torget är fylld med stolar som symboliserar kvarlämnade ägodelar till de som fördes bort mot sina öden.

I området ligger också ”Schindlers fabrik”. Den fabrik som industrimannen Oscar Schindler uppfört och där han under kriget anställde judiska arbetare från området som på så vis slapp föras bort till de olika lägren. Runt 1 000 personer uppges har räddats p.g.a. denna fabrik.

Vi tänkte oss ett besök här, men när vi kommer fram är det en kö på 70-80 meter utanför byggnaden.

Vi tar istället en promenad, men återkommer sedan för att se om kön minskat i storlek. Det hade den och vi ställde oss i kön, men plötsligt passerar en man som på bred amerikanska berättar att alla biljetter är sålda och att bara förbokade sällskap fick komma in. Vi trodde honom inte, men det visade sig vara sant och ett par hundra besvikna besökare fick snopet vända om. Ska man vara kritisk så är det naturligtvis bedrövligt att biljetterna till ett museum som stänger 20:00 är slut innan 14:00.

Vi fick istället läsa om museet och det får ni göra här om ni vill.

Det blev att gå över bron igen och upp mot Gamla stan. På vägen passerade vi basilikan ”Corpus Christi” från 1340.

En mäktig skapelse som blir än mäktigare när man träder in i den gigantiska hallen. Tyvärr är det som alltid svårt att ta bilder i mörka förhållanden, men med högt ISO så fungerar det ändå ganska bra.

En otrolig skapelse som jag gärna hade visat fler bilder från, men jag inser att detta inlägg blir långt ändå. Det finns en historia med svensk anknytning till basilikan, inte så kul dock. Några månader under hösten 1655 bedrev Carl X Gustav krig mot Polen och under detta krig belägrades Krakow. Basilikan ovan fick se hur den svenska armén stal värdeföremål och raserade interiören, vilken senare ersattes med nya föremål i en mer barock stil.

I nedre delen av Galma stan ligger det mäktiga slottet Wavel på en kulle.

Wavel är egentligen ett komplex av byggnader där det kungliga slottet står i fokus, men här ligger också Krakows domkyrka. Man ser bättre om man går upp för sluttningen och till baksidan av byggnaderna.

Väldigt vackert och från kullen har man också en bra utsikt över de mer moderna delarna av staden. Vill man besöka innandömet måste man köa och gissa om kön var lång hit också. Det ville inte vi och det var heller inget vi hade planerat. På vägen nedför kullen passerade vi den dominerande statyn i området. Tadeusz Kościuszko var en militär strateg som i slutet av 1700-talet och början på 1800-talet slogs mot både de ryska och preussiska arméerna och sedermera också med Amerika i kriget mot den brittiska armén.

Nog med information, förutom lite om Krakow som stad.

Krakow är Polens näst största stad med 1,5 miljoner invånare i regionen och 760 000 i själva staden. Krakow var faktiskt Polens huvudstad fram till 1596 då Sigismund valde att utse Warszawa till huvudstad. Lite mer svensk anknytning, då Sigismund var kung i Sverige 1592-1599. 1978 utsågs Krakows gamla stad till ett världsarv.

Nog med info som sagt. En trevlig stad om man håller sig till de gamla delarna och det är i Gamla stan och i synnerhet kring den stora marknadsplatsen. Nedan ett bildspel med lite bilder från denna och andra minnen från vår resa. Gjorde vi inget besök under dessa två dagar? Jo, ett mycket intressant sådan och till det kommer jag i nästa inlägg.

Klicka för större bilder

 

 

Split – hotellet

Då var det dags för det sista inlägget om vår veckolånga resa till Kroatien och Split. Fast som jag skrev i första av dessa inlägg så bodde vi inte i själva Split, utan i den lilla sömniga förorten Podstrana.

Hotellet heter Le Meridien och är ett lyxhotell värt namnet. Som jag skrev finns här allt för alla och syftet med dessa typer av hotell är att man egentligen aldrig ska lämna dem, förutom när man ger sig ut på upptäcktsfärder.

Själva lobbyn strålar lyx. Nu var det inte högsäsong och hotellet kändes inte fullt på några vis. Dock fick man passa på att ta bilden nedan under tidig morgon då merparten av gästerna sov eller satt och intog frukost i restaurangen.

Rummen var väldigt trivsamma. Vi kom in i ett stort vardagsrum efter att ha passerat en rymlig garderob och där fanns soffor, fåtöljer och en tv. Därifrån gick man in i ett rymligt sovrum och innanför det låg ett stort badrum med både badkar och duschkabin. Längs med hela hotellrummet löpte också en stor balkong med bra utsikt över området.

Satt vi på balkongen och tittade till höger såg vi den höga delen av hotellet, lobbyn och det som under högsäsong är ett casino, men som nu användes som konferenslokal.

Tittade vi rakt fram såg vi en av matsalarna, inomhuspoolen, spat och gymmet.

Sneglade vi sedan till vänster såg vi utomhuspoolen, hotellets badstrand och bort mot själva Split.

Hotellets tre matsalar utnyttjade vi flitigt, inomhuspoolen (på bilden nedan) och gymmet bara enstaka gånger.

Baren utnyttjade vi desto fler gånger och i stunder när det var ledigt vid borden till dess uteplats kunde vi njuta av kalla drycker med en underbar utsikt över Adriatiska havet.

Vi lämnade dock hotellet vid några tillfällen och då menar jag inte bara de gånger när vi gjorde utflykter till staden Split och de områden ni kunnat läsa om i tidigare inlägg. Det blev en del promenader längs med strandpromenaden, där det var än mer påtagligt att säsongen ännu inte hade dragit igång. Arbeten pågick vid barer, restauranger och hotell. Solstolar stod uppställda längs den steniga stranden, men få om ens någon nyttjade dem.

Förutom fåglar var djurlivet kring hotellet ganska återhållsam. Desto fler träd, buskar och blommor. I all min okunnighet om florans värld, så har jag ingen susning om namnet på de tre växter ni ser nedan. Det var de som var mest talrika längs strandkanten.

Bad då, blev det något bad? Jadå, både i pool och hav. Jag brukar säga att i pooler svalkar man sig bara, i havet badar man.

Inomhuspoolen nyttjade frugan och jag bara vid ett tillfälle och just den dagen var det lite mulet, svalt och lite regn föll från himlen. Utomhuspoolen utnyttjades desto mer och där kunde man flyta och titta ut över strandpromenaden, havet och bort mot Split.

Det blev bara ett dopp i havet. Temperaturen låg på cirka 18-19° och det var helt okej under de sista dagarna när temperaturen i luften passerade 20°. Annars tillbringade vi en del tid i hotellets solstolar nere på stranden.

Nu tänker ni att hotell Le Meridien beboddes av idel badkrukor. Ingen badar på bilden ovan och solstolarna gapar tomma. Lugn, bilden är tagen under en av våra tidiga morgonpromenader och som jag skrev i första inlägget från resan, var det befriande skönt att slippa alla soltörstande turister som ilade ned till stranden klockan 06:00 för att tinga platser med sina handdukar.

Annars är det en fröjd att bada i Kroatien, vilket vi gjorde betydligt mer under vår resa hit 2014. Förvisso består stränderna av små, vassa stenar och i vattnet måste man ta sig på lika vassa stenar innan man kommer ut på lite djupare vatten. Fast vattnet, det vattnet. Klarar är det svårt att hitta i Europa och det beror givetvis på att sten är det dominerande underlaget och inte sand. Vattnets färg pendlar också mellan blått och grönt, beroende på om solen skiner eller molnen skymmer den.

Ibland satt vi på en solig balkong där vi tog något gott att dricka, samtidigt som vi kunde se bort mot regnväder som drog in över Split några kilometer bort.

Vi hade tur med vädret. Ett riktigt regnväder passerade vårt hotell, men mestadels klarade vi oss helt från regn. När regnet försvunnit över Split och solen gjorde sitt bästa för att återta himlen, kunde man sitta på balkongen med sin kamera och med telezoomens hjälp få ganska vackra bilder.

Jag hade ett mål när jag kom fram till hotellet första dagen. När vi landade på Splits flygplats och satt i bussen på väg mot hotellet, lyste en stor och klar fullmåne över havet. En sådan scen måste man uppleva för att förstå, men den månen gav jag mig sjutton på att fånga. Tror ni detta skedde? Icke, trots att jag stod redo med både stativ och kamera inställd på rätt värden. Vet fortfarande inte hur detta gick till, men någon fullmåne fick jag inte med mig hem. Fick nöja mig med bilder på den blå timmen och dessa har väl en tjusning i sig, men den månen alltså…

Nedanför hotellet ligger en marina och vid denna marina stod lyxyachterna tätt intill varandra. Ger mig tusan på att det kostar en normal svensk årslön bara att ge sig ut på havet med de största exemplen. Vi såg sällan människor ombord på dessa, förutom vid något tillfälle. De rika kanske inväntar turistsäsongen då de ges möjligheten att stoltsera på sina inköp som förmodligen drar till sig blickar från vackra kvinnor och stiliga män.

Det fanns mycket att göra, mycket att se och mycket att njuta av på hotell Le Meridien. Frågan är om inte solnedgångarna slog allt detta. Oavsett om du satt på någon av restaurangerna, på balkongen eller satt vid poolen, så var de så spektakulära som sägs i resebroschyrerna.

Solnedgångar kan fångas på olika sätt. Som att ha den i ryggen.

Som att fånga den ensamma mannen som tog ett kvällsdopp i poolen.

Som att fånga omkringliggande palmer i siluett.

Som att zooma in och få till den där orangea och varma tonen i solnedgången.

Som att vänta tills solen gått ned bakom horisonten och molnen får sin röda färg.

Eller som att fånga den genom den glassfär jag brukar ha med mig på mina fotosejourer.

Med den bilden är reseskildringen från Kroatien slut. Inga nya resor är inplanerade för närvarande, förutom några dagar i Ystad slutet av månaden. Jobbsituationen får avgöra om det finns chans eller ekonomiska möjligheter att se fram mot nya resmål. Vi får se.

Fast nu är det svensk sommar som gäller och den får ni nöja er med i kommande inlägg.

 

 

Split – nationalparken

Den sista dagen före hemresan från Split stod frugan och jag mellan två val. Innan avresan hade vi sett ut ett mål vi gärna ville besöka, nationalparken Krka. Övriga i resesällskapet ville gärna ut på ön Brac, vilket vi i.o.f.s. också ville, men vi var tvungna att välja.

Vi valde rätt visade det sig. Dels för att övriga i resesällskapet aldrig kom ut på Brac av olika omständigheter. Dels för att besöket i Krka var en underbar naturupplevelse.

Krka ligger knappt nio mil från Split och vi tog oss dit med hjälp av en fullsatt buss från Ving. Den första biten gick på huvudvägen ut från Split, förbi flygplatsen och den otroligt vackra staden Trogir. Där svängde bussen av vägen och tog oss upp i mer ödsliga och bergiga trakter, där små tillsynes fattiga byar passerades. Efter cirka en timmes bussresa svängde vi av vägen, hämtade biljetter vid en stor parkering och åkte ned för en smal väg som slutade vid den 109 kvadratkilometer stora nationalparken Krka.

Krka är en av Kroatiens åtta nationalparker och den som kanske är mest känd för svenska turister. 1985 blev den erkänd som nationalpark och besöksantalet har stadigt ökat. Veckan vi var i Kroatien hade den riktiga turistsäsongen inte dragit igång på allvar. Som alla vet är kända turistmål också mål som väldigt många turister väljer, så tack o lov att vi besökte Krka när vi gjorde.

Buss efter buss svängde ned på den smala vägen och man kan leka med tanken på hur det är när säsongen är igång på allvar. Nu sväljer nationalparken mycket folk, så det var inte så trångt och det gick ganska bra att ta bilder utan en massa människor som förstörde utsikten. Jag hade nog personligen känt en viss irritation om jag hade tvingats trängas och fått bild efter bild förstörd.

Det finns fem olika ingångar till Krka och den vi använde är den mest kända och använda. Det vi aldrig fick se var klostret Visovac som ligger ute på en ö i floddeltat, men alla upplevelser övervägde detta med råge.

Lite kultur blev det dock. Som den här gamla kvarnen som idag används som souvenirbutik och museum.

Sankt Nicholas kyrka som byggdes av två bröder 1761.

Växter var ett annat stilrent inslag. Som fikonträd som växte längs hela promenadstigen.

Frodiga träd som speglade sin grönska i det gröna vattnet.

Blommor som lyste upp i det gröna. Vad arten nedan heter har jag ingen susning om, men den fanns i rikliga mängder.

Djur fanns det förstås. Reptiler och amfibier. Det finns åtta ormarter i Krka, varav en är giftig. Vi såg ingen, men däremot grodor och paddor. Har ni hört grodor som parar sig? Om inte, så får ni googla efter detta, för det var en upplevelse i sig och dessa grodor lät och hördes vi varje vattendrag.

Det var gott om fisk som simmade runt i det klara och gröna vattnet.

Gott om fåglar som vanligt hördes mer än de syntes. Deras vackra kvitter följde oss hela vägen, men den här gynnaren var den enda som snällt ställde upp för fotografering.

Fjärilar och trollsländor fladdrade förbi i rikliga mängder. Det var dock bara sländorna som ville fångas på bild.

Fast det är naturen som är den stora sevärdheten.

Den senaste månadens rikliga regnande hade gjort att vegetationen var både frodig och grön. Utöver detta rann vattnet både rikligt och kraftigt nedför de omkringliggande bergen. Makalöst vackert. Genom denna frodiga grönska har man anlagt en gångstig på två kilometer. Hela sträckan promenerar man på en träbro, förutom de utstickande utkiksplatser dit man kan ta sig om man vill och det vill man.

Det finns flera vattenfall i nationalparken, varav det mest kända (Skradninski Buk) ligger i den här delen och är det mest berömda.

 

Man kan se fallet ur olika vinklar när man passerar längs med den utstakad promenaden. Strax innan den långa bron finns restauranger och en stor öppen plats där man kan stanna och ha en liten picknick eller bara sola. Med tanke på frekvensen av besökare som både åt och solade, kan man lätt föreställa sig området när turistsäsongen är som mest intensiv. Nej tack, säger jag som blir lätt irriterad i såna situationer.

Som på den långa bron intill Skradninski Buk.

Vi har sett på bilder från Krka innan vi reste från Sverige. Vi har på dessa sett att man badar i den lilla sjön nedanför fallet. Att bada är förövrigt tillåtet i hela floden Krka som rinner ned i nationalparken. Det kan man göra och det hade vi räknat med, så badkläder fanns nedpackade. Dock så tillåter man inte detta förrän den 1:a juni. Detta beroende på det kraftiga vattenflöde som skapar ganska starka strömmar och gör det ganska vanskligt, inte minst för barn och icke simkunniga.

Givetvis finns det de som trotsar uppmaningar, så även här. Dessa människor stöter man på var än i världen man befinner sig.

Fast svalka fötterna och ta en dusch under något vattenfall är tillåtet, vilket en del utnyttjade.

Det var en sanslös vacker upplevelse att visats i denna nationalpark. Med tanke på hur det artade sig för sällskapet som tänkte besöka ön Brac, så ångrar frugan och jag inte en sekund att vi gjorde detta val.

Som så ofta kan man inte beskriva en naturupplevelse med hjälp av bilder. Man måste själv vara på plats för att förstå innebörden av dofterna, ljuden och hela  det mäktiga sceneriet. Som både den svenska och kroatiska guiden (man måste alltid ha en lokal guide med på denna tur), så behöver man inte göra som man gör i resebroschyrer när man besöker en plats som Krka. Det vackra behöver inte retuscheras, det är vackert ändå. Vad menas med det. Jo, ett vattenfall är oftast vackrast när vattnet har det där silkeslena utseendet. Tror ni man kan fånga det när solen står som högst på himlen och det krävs långa slutartider för att skapa silkeslent vatten utan att hela bilden blir utfrätt?

Så här såg den verklighet ut som vi mötte på vårt besök.

Med enkla medel och väldigt snabbt kan man skapa detta i Photoshop. Inte proffsigt, men bara för att visa att också en amatör klarar detta.

Ni ser skillnaden och visst är det mer ofta ni ser vattenfall skildras som på bild nummer två? Ofta ser dock verkligheten mer ut som på bild ett.

Nej, som sagt. Det behövs ingen retuschering av bilder när naturupplevelsen gör att man bara baxnar.

På hemresan stannade vi vid en lokal tillverkare av oljor, honung, tvålar, godis och annat som utvinns från det som odlas i området. För min del blev det en liten flaska plommonbrandy. Kommer att avnjutas inom kort, tillsammans med minnena från Krka.

Läs och se mer om Krka här (på engelska).