Däckproblem

Bilderna i detta inlägg är inte purfärska, utan togs den 28:e juli. Det var första dagen under den vecka vi hade hyrbilen och den tänkte vi utnyttja till bad och picknick framför den nedgående solen.

Vi hade redan handlat kex, ost, skinka och alkoholfri dryck (jodå) inför kvällen och var således förberedda på en trevlig fredagskväll i den sörmländska naturen. Vi hämtade bilen på eftermiddagen, körde förbi hemmet och därefter mot det utstakade målet som i det här fallet var Sibrobadet.

Strax innan Råby gav bilen larm om att däcktrycket var lågt och det var väl knappast vad vi hade väntat oss. Det fortsatte larma och därför blev det inget stopp vid Sibro, utan färden gick istället tillbaka till Nyköping och den första bensinmack vi nådde. Jodå, bägge framdäcken hade alldeles för lite luft. Så vi pumpade däcken, kalibrerade dem och åkte därefter vidare, men inte mot Sibro.

Vi hamnade istället vid Gamla Oxelösund där vi njöt av en skön kväll under kvällssolen. Något bad blev det nu inte, men det var ändå ganska härligt att inta den goda maten och drycken framför alla båtar i olika storlekar som passerade framför oss.

Vi hade satt oss en bit från sjökrogen, för att inte väcka uppmärksamhet bland personal och gäster som befann sig på denna mycket trevliga restaurang. Vi gick den lilla stigen förbi de röda förvaringsbyggnaderna för skärgårdsmuseets attiraljer och satte oss nedanför berget där det gamla vandrarhemmet låg.

Solen värmde härligt från en nästan klarblå himmel och i vattnet nedanför oss glittrade det inbjudande.

Som sagt blev det inget kvällsdopp. Visst hade vi kunnat ta bilen till Jogersö eller Femöre, men tittade vi inåt land såg vi hur molnen började torna upp sig, så intresset för ett kvällsdopp svalnade ganska betänkligt. Vi insåg också att det var tur att vi inte åkte tillbaks till Sibro, utan valde kusten där vädret ofta är lite bättre.

På bilden ovan ser man hur molnen växer inåt land, men där vi satt var himlen mer klarblå än när vi anlände. På bilderna nedan är verkligheten så som vi såg den när vi återvände till bilen för vidare färd mot hemmet.

Dagen efter gick vi upp tidigt för vår första resa denna semestervecka då vi hade bil. Om denna har ni kunnat läsa i tidigare inlägg.

Hur var det då med lufttrycket i däcken? Jodå, detta larm uppmärksammade oss på dåligt lufttryck under hela uppresan. Vi hade täta kontakter med uthyrningsfirman, men platsen där vi hyrde bilen hade helgstängt, så vi fick kontakta andra kontor med vårt problem. Inte förrän efter färden till Idre fick vi klara besked om att få däcken lagade på en av uthyrningsfirmans lokalkontor. Det gjorde vi i Sälen och reparatören hade fullt sjå med att laga de 11 små hål i framdäcken som hade orsakat de pyspunkor vi drogs med hela vägen upp.

Vi stod på oss och hävdade att det omöjligt kunde varit vi som kört på något, utan att föregående kund gjort detta utan att märka det alternativt inte meddelat det.

Fåglarna

Här följer ett inlägg utan så många ord. Kort och gott bilder på några av de fåglar som kantat mina promenader.

 

Ryssbergen

De kanske bästa motionsspåren i kommunen hittar man i Ryssbergen. De är kanske inte lika frekvent använda som Ekensberg, mest beroende på att man måste ta sig dit med något fordon för att ta sig runt. När man väl är där upplevs naturen mer nära än just vid Ekensberg och andra motionsslingor i vår närhet.

Lite kuriosa om Ryssbergen. När ryssarna härjade vid Sörmlandskusten 1719 och brände ned stora delar av Nyköping, kom man vägen via Ärila, förbi gården Skillerhult och över berget. När man passerade den lilla bron över Kilaån mötte den cirka 400 man starka armén motstånd från två lokala bönder som vaktade denna. Inte mycket till motstånd alltså. Namnet Ryssbergen har man fått efter denna händelse.

Sörmlandsleden går här och följer man denna förbi Ärila hamnar man ända borta vid Stjärnholm. Jag har inte gått sträckan själv, men den verkar intressant på många sätt. Givetvis förknippas Ryssbergen mest med slalombacken som är kommunens enda, men inte heller denna har jag använt för just ändamålet. Friluftsfrämjandet äger idag de lokaler som finns i samband med backen och motionsspåren och kan hyras för exempelvis fester och olika evenemang.

Det finns främst två spår man som motionär kan använda. Det ena är 10 km och det andra är 5. Det är det sistnämnda jag brukar promenera på när jag tar mig ut hit för lite motion. Det är en trivsam sträcka med ett underlag som skonar både rygg och ben, dessutom lagom lång. För de lata finns avstickare från spåren där man kan gena om man så önskar.

Intill starten eller slutet, beroende på vilket håll man går, ligger också vägen upp till Nyköpings högsta punkt. Den brukar jag alltid avsluta med, oavsett om jag har fika med i ryggsäcken eller bara är där för en lite snabbare promenad. Jag tror att den högsta toppen tillkommit genom att man tippat rester efter olika arbeten och sedan låtit naturen haft sin gång, men det är inget jag kan bekräfta.

På väg upp till högsta punkten.

Från denna har man en vidsträckt utsikt över Svanviken, Lindbacke, Nyköping, stora delar av Kiladalen och ända bort till Oxelösund.

Man har gjort i ordning här uppe. Dels finns det bänkar och bord där man kan slå sig ned med sin fikakorg och njuta av den vackra naturen nedanför berget. Dels har man satt upp en informationstavla där man på bild kan läsa om något av det man ser från toppen. I vanlig ordning finns det besökare som orkar släpa med sig läsk, chips och annat, men som inte orkar bära med sig de tomma burkarna och påsarna när man beger sig därifrån. Tyvärr tror jag inte ens det skulle hjälpa om man placerade några soptunnor där uppe. Vissa människor bara måste kasta skräp på marken.

 

 

Swedish Beach Tour

Mycket sand på Stora Torget i Nyköping, välfyllda läktare och folk som har kul…

Swedish Beach Tour har varit i stan under veckan.

Det är första dagen jag haft möjlighet att bevittna denna beach-volleyturné som har nio svenska städer att avverka. Nyköping var den åttonde i raden, innan turnén avslutas i Umeå. Välfyllda läktare denna underbara sommardag. Vissa verkade njuta lika mycket av vädret som av spelet, andra var betydligt mer engagerade.

Jag kom upp lagom till dess att damernas sista kvartsfinal var inne i sitt sista set.

Jag är till vardags ingen volleyboll-fantast och vet inte vad tecknen bakom stjärten innebär, men att det är någon typ av signal till medspelaren framgick ganska tydligt. Det är ingen tvekan om att beach-volley är en mycket bra publiksport som inte bara kan utföras på sandstränder, utan också på uppbyggda arenor i våra städers centrala delar. Faktiskt väldigt kul att titta på och helt klart var att publiken uppskattade det som visades.

Givetvis måste en tävling ha domare och funktionärer…

…och en speaker som var väldigt duktig på att engagera publiken.

Herrarnas första kvartsfinal var en ganska jämn tillställning…

…men denna match i all ära. Det som publiken nog väntade på mest fick man se efter den korta pausen…

…hemmasonen Linus Tholse.

Om den förra matchen var jämn och tät, var denna mer ojämn fast välspelad. Stundtals mycket bra volleyboll med spektakulära räddningar, långa sekvenser och smashar så sanden yrde. En sak till förresten. Nu såg jag bara tre matcher, men samtliga genomfördes med ett leende på läpparna, mycket skratt och ett jädra gott humör. Lika trevligt att se som handboll där det sällan råder dålig stämning trots hårda tag.

Till Nyköpingspubliken stora glädje vann Linus Tholse och Jakob Molin sin kvartsfinal och går därmed vidare till lördagens semi.

Tyvärr missar jag både semi och en eventuell final p.g.a. vissa omständigheter ni snart får läsa om på bloggen. För att sammanfatta mitt hittills enda besök på en beach-volleyturnering, kan detta göras med några få ord.

Överraskande trevligt, publikvänligt och en sport som kan locka både män, kvinnor, gammal och ung. Förhoppningsvis får Nyköping chansen att arrangera denna tävling också i framtiden. Då hoppas jag att närvara vid fler tillfällen och på att se just dig i publikhavet.

Förresten var jag inte ensam om att fotografera tävlingen. En av mina frekventa besökare närvarade med sin utrustning som vida överträffar min egen. Dessutom verkade han ha kreditering till innerplan och arrangörsområdet. Jag är säker på att många bilder kommer att ses på hans blogg i morgon lördag, självklart med högre kvalitet än mina amatörbilder.

Synd det inte fanns tid att växla några ord med dig Lasse. Alltid trevligt att träffa någon ansikte mot ansikte, som man annars bara följer i sociala medier.

Läs mer om Swedish Beach Tour här.

 

 

 

Slott och krokiga vägar

Jag vet inte om det har med åldern att göra, men semesterveckorna ägnas hellre åt upplevelser och besök på nya platser, än att ligga på stranden och lapa sol. Den här sommaren har i.o.f.s. inte tillåtit vare sig sol eller bad som brukligt är. Något dopp ibland, någon timme på rygg under solen ibland, annars är den korta semestern vikt åt annat.

Så inte minst de veckor när vi hyr bil. Resan till Dalarna planerades redan i våras och dagsturen till dagens inlägg lite senare.

Vi åkte inte särskilt långt och platsen vi besökte har vi förvisso besökt tidigare, men under andra omständigheter.

Ericsbergs slott i Katrineholms kommun.

Under några år var vi ett gäng som paddlade kanot från Katrineholm, ner längs de små sjöarna och åarna mot Yngaren. Ericsbergs slott var en av de platser längs vägen där vi fick ta upp kanoterna och bära dem till nästa vattendrag. Vid något av tillfällena gjorde vi ett kort besök upp till slottet, men den här dagen utforskade vi omgivningen mer grundligt.

Södermanland är ett av de landskap som inhyser flest slott och herrgårdar, inte minst gäller det Katrineholms och Nyköpings kommuner. Ericsberg är inte bara slottet, utan precis som vid alla slott omgärdas detta av andra byggnader och verksamheter.

Utanför själva slottsområde finns både badhus, kvarn, museum och gamla bostäder. Slottet ligger också väldigt vackert vid vattnet och det är en njutning att bara vandra omkring och insupa historien.

Fast tillbaks till slottet som var vårt egentliga mål.

Tidigt 1600-tal påbörjades byggandet av slottet som genom åren fått se en del förvandlingar. Det förskönades av Nicodemus Tessin d.ä. bara några efter färdigställande och därefter har det byggts till, förfallit, reparerats, förskönats igen och restaurerats.

Sedan 1808 ägs Ericsberg av släkten Bonde. Slottet är privat och inga visningar för allmänheten genomförs som på exempelvis Nynäs slott.

Däremot är parken öppen för allmänheten och för de som vill kan guidade turer arrangeras. I parken finns ett orangeri som fortfarande används, en labyrint som är en mindre kopia på den berömda som finns på Hampton Court i Storbritannien. Barockparken, rosenträdgården och italienska parken är några av de uppdelade områden som finns att skåda.

Dock finns inte så många skulpturer att beskåda förutom de som står på privat mark, förutom denna fontän som står framför slottet på bilden ovan.

Det finns också en butik och ett café i anslutning till parken, men de hade inte öppnat denna förmiddag när vi besökte slottet.

Sedan har vi också detta med spöken. Varje slott har sina och Ericsberg är inget undantag.

Slottet Ericsberg ligger på ett område som ursprungligen kallades Pintorp. Det finns olika varianter av sägnen om ”Pintorparfrun”, den vita dam som sägs spöka på slottet. Två möjliga damer som gestaltar detta spöke är Anna Karlsdotter och Beata von Yxkull. Bägge överlevde sina makar och regerade ensamma på slottet med vad som sägs, järnhand. Den sistnämnda ligger förövrigt begraven i Bälinge kyrka.

Något spöke såg vi nu inte och vi fortsatte vår färd på den smala, krokiga, kuperade och ansatta vägen till Forssjö. Därifrån tog vi oss vidare över Katrineholmsvägen och till andra smala, krokiga, kuperade och ansatta vägar till nästa mål.

Mitt ute i ingenmansland ligger Sigridslunds café & handelsbod. Jag har hört vänner berätta om denna och var givetvis tvungen att se om ryktena stämde. De gjorde de.

En bit in från allfartsvägen ligger Sigridslund i en omgjord gammal skola från 1826. I april 2016 öppnade man verksamheten där man bjuds på excellenta bakverk, suveräna smörgåsar, enkla maträtter och lunchbufféer. Handelsboden innehåller också en hel del för både öga och gom.

En helt klart trevlig upplevelse och Sigridslund visar att också landsbygden kan, om man nu har en bra marknadsförare. Dagen vi var där var stället fullt med besökare och det är kul.

Resa nedåt – Sala

Spontanitet är underskattat. Spontana infall leder ofta till intressanta upptäckter, upplevelser och möten.

Ett spontant infall på vägen hem från Gopshus tog oss till…

…Sala silvergruva. Man behöver stanna till och sträcka på benen när man färdas så långt i bil som vi gjorde och eftersom varken frugan eller jag besökt denna historiska och intressanta plats, föll allt på plats när vi nu ändå passerade staden.

Redan på 1400-talet var gruvan i drift, men verksamheten upphörde under tidigt 1900-tal. I Salatrakten bryts idag bara dolomitmarmor, som bl.a. används i cementtillverkning, byggnadssten och trädgårdskalk. Dock bryts detta inte på denna platsen, utan i Tistbrottet som ligger drygt hundra meter från silvergruvan.

Det finns flera olika visningar ovan och under jord. Tids- och klädmässigt passade traktorturen runt området oss bäst.

Vi hade en mycket påläst och bra guide som körde runt oss i området och som på ett inspirerande sätt berättade om gruvans historia.

Vi fick bl.a. oss berättat om tillmakning. Tillmakning var det ursprungliga sättet att bryta berg i jakten på mineraler och innebar att man eldade berget för att därefter bryta det med spett och hackor. Det tog oerhört lång tid och bryta sig bara en meter in i berget kunde ta en dag. ibland längre.

Man visade hur det fungerar i en liten del av området där man också byggt upp vattenhjul, andra verktyg och några bostäder, allt efter dåtidens ritningar.

Den guidade turen på traktor tog cirka 1 timme och var oerhört intressant. Därefter tog vi oss tid att på egen hand gå runt i området, insupa historien och se de byggnader som än idag ser ut som när de en gång byggdes.

Det var inte bara arbetare som bodde på platsen. Här bodde också det lite finare folket och skillnaden mellan arbetarbostäderna och de fina boningarna var markant.

Flera av de gruvhål som finns inom området täcks av s.k. schakt. Lägg märke till stavningen på schaktet nedan. Den är på tyska och från tyskan har många gruvtermer hämtats. Det var nämligen så att dåtidens kungar hämtade expertis från Tyskland när man skulle bryta mineraler.

Just Drottning Christinas schacht står ovanför ett av de största hålen som har ett djup på cirka 200 meter. Vi fick veta av guiden att det fina folket kunde hissas ned i gruvan via ett väldigt primitivt hiss-system och att man halvvägs ned hade byggt upp en liten souvenirbutik där man kunde köpa silver och annat som hittats i gruvan.

Vad schaktet nedan heter vet jag inte, men åren den brukades står på fasaden.

Staden Sala har inte alltid legat där den ligger idag. Det ursprungliga Sala låg precis i utkanten av det som idag kallas Sala silvergruva. Precis som nu sker i Kiruna, skedde här för hundratals år sedan. Man flyttade helt enkelt staden till den plats där den idag befinner sig och från den ”gamla staden” syns idag inga spår. Lite kuriosa fick vi oss till del. Man tror att det bodde cirka 1 500 invånare på denna lilla yta och att det fanns 85 dokumenterade pubar i denna lilla stad.

På bilden nedan är sällskapet på väg till den kanske mest spännande byggnaden i området.

Under ytan finns orter och rum till en sammanlagd längd av 20 km och dessa slingrar sig också utanför området, vilket redan fått en del konsekvenser. Ett av bergrummen har rasat samman och drog med sig en bit av en cykelväg när detta skedde. I ett intilliggande villaområde har också flera djupa hål öppnat sig.

Det är inte denna information som gör byggnaden ovan så spännande. Den står ovanför Sala silvergruvas djupaste hål, vilket har ett djup på 300 meter (Eiffeltornet är 324 m som en jämförelse). Vi fick kliva in i byggnaden och titta ned i hålet som är upplyst. Vår eminente guide tog med sig tre stenar av varierande storlek som han sedan släppte ned i hålet. Hålet är idag vattenfyllt till 150 meters djup och det tog 7 sekunder för stenarna att träffa ytan med ett plask som ekade rejält mellan väggarna. Alla i sällskapet, inklusive ett amerikanskt par, skakade på huvudet åt de arbetsförhållanden som rådde när brytningen ägde rum. På ett besök i museet kunde vi senare läsa många intressanta detaljer om andeväsen, barnarbetare och hästar som bara fick se dagens ljus en gång om året. Hästarna alltså, inte barnen…

Fast just denna byggnad har också en annan historisk betydelse. Det är byggnaden till vänster som inhyser det djupa hålet och här fick vi veta att Salaligans fall tog sin början.

Salaligan bestod av fem män från Sala som härjade på 1930-talet och som som sammanlagt kom att mörda fem personer. Ligan leddes av en yngling vid namn Sigvard Nilsson ( som senare kom att byta namn till Thurneman) och det var han som ensam i en ålder av 22 sköt ihjäl en taxichaufför för att komma över bilen. De övriga i ligan rekryterades sedan vartefter. Nilsson-Thurneman var intresserad av ockultism, ansågs senare vara psykotiskt lagd och sades ha en närmast hypnotisk kontroll över de fyra övriga.

Byggnadens betydelse då? Jo, taxichauffören som blev det första offret dog inte av skadorna. Med hjälp av en vän som senare blev en av ligans medlemmar tänkte man dumpa kroppen i det 300 meter djupa hålet och för att kunna göra det hade man tidigare på dagen brutit upp den stora dörren. Då hade man inte räknat med att en av områdets vaktmästare skulle ta en kvällsrunda och upptäcka detta. Han spikade helt enkelt igen dörren och när Thurneman och hans kumpan kom upp till schaktet var det låst. Paniken infann sig och de bägge dumpade istället kroppen i Sörbyån utanför Järvsö. En obduktion visade att taxichauffören inte dog av skottskadorna, utan av drunkning.

Ligan avslöjades och samtliga medlemmar fick mellan 7 och 10 års fängelse. Thurneman förklarades psykiskt sjuk och fick tillbringa drygt 30 år på Säters fasta paviljong. De sista 10 åren i sitt liv bodde Thurneman i Stockholm där han jobbade som en flitigt engagerad översättare och han ansågs vara mycket skicklig i sitt yrke.

Nog om detta och åter till Silvergruvan.

Det finns många berättelser om människor som jobbade i gruvan och inte minst människoöden. En av de var mannen på bilden nedan, Berg-Kalle.

Berg-Kalle, eller Karl Berg som var hans riktiga namn, var den man som hissade upp den allra sista malmtunnan från silvergruvans mörka schakt. Detta skedde 1908.

Idag är Sala silvergruva en stor turistattraktion, vilket inte minst märktes denna dag. Många turister från olika delar av Sverige och världen var på plats, vilket alltid är kul. Vår historia ska bevaras och berättas för kommande generationer. Min syster och svåger har tillbringat en natt nere i ett av de djupa hålen, givetvis frivilligt. På 155 meters djup har man inrett ett av bergrummen till världens djupaste svit. En mycket angenäm, mysig och lite skrämmande upplevelse om man får tro de bägge. Så här ser det ut där nere för alla oss som inte varit där.

På museet kan man som sagt läsa många historier om denna historiskt viktiga och intressanta plats. Givetvis finns många detaljer bevarade från tiden det begav sig och är självklart ett måste när man besöker området.

Bl.a. kan man se en stor skulptur som i genomskärning visar livet ovan och under jord. Det går självklart inte att visa bra på bild, men den är väldigt detaljrik och bra gjord.

Det görs faktiskt provborrningar efter silver än idag. Man tror att det går en annan silveråder genom trakten, men att den ska ligga på ett lägre djup och därmed svårare att hitta.

Besöket var till ända och vår resa vidare mot Nyköping påbörjades åter.

Sala silvergruva var en angenäm upplevelse och visar att spontanitet inte är att förakta i jämförelse med planering. Besök gärna silvergruvans hemsida och läs mer.

Sala Silvergruva

 

Resa uppåt – Idre

Under vår resa till Dalarna gjorde vi bara ett planerat besök och det var i Idre.

Idre, denna lilla ort med sina drygt 700 invånare, lever och andas turism. På vintern finns oändliga möjligheter för skidentusiasterna och på somrarna är det fjällvandrarnas tur. Det märktes att turister från vårt eget land och utlandet uppskattar och det uppskattas definitivt av ortens livsmedelsbutiker där det var full ruljans av människor som talade olika dialekter och språk. Tyvärr vore nog Idre en av alla glömda och nedgångna orter om inte fjällen och dess möjligheter fanns.

Idre i sig ligger väldigt vackert mellan fjälltoppar och Idresjön.

Själva orten är inte så mycket att orda om och så mycket av intresse finns inte att fota. En vacker kyrka har man och den ligger alldeles nere vid sjön.

Nu var vi inte i Idre för att handla mat på ICA, besöka kyrkan eller äta på den traditionella pizzeria som verkar finnas på varje liten ort i landet.

Nej, vårt mål låg några kilometer utanför byn, nämligen Idrefjällen. Både jag och frugan har varit här tidigare och fjällvandrat, då i kommunens regi. Vi ville uppleva lite minnen, även om vi aldrig hade tänkt att ta någon längre tur upp på fjällen eller runt dem. Då vandrade vi till Städjan och därifrån till Nipfjället, två av Idrefjällens högsta toppar med sina 1 131 respektive 1 191 m.ö.h.

Det finns lite att berätta om den vandringen, men det håller vi inom familjen.

Nere i dalen var vädret fint, vilket ni kan se på bilderna ovan. Ju längre upp i fjällen vi kom, ju molnigare blev det. Vi valde att besöka Nipfjället och parkerade vår hyrbil vid parkeringen nedanför berget. En del lite latare individer tog sina bilar till parkeringen längre upp på fjället, vilket vi kanske ångrar att vi inte gjorde. Mer om det senare.

Dimman eller molnen drog in över fjällmassiven och gjorde att sikten inte var den bästa.

Det gick också väldigt fort. Stundtals var sikten några hundra meter och plötsligt drog det in molnbankar som gjorde att man inte såg särskilt långt. Man inser nu hur lätt det är att gå vilse när man befinner sig så här högt upp och inte har kännedom om området.

Nipfjället är känt för en speciell sak. Den s.k. Trollvägen, här symboliserad av ett som jag förmodar troll.

Där denna figur står, finns en s.k. ”magnetisk kulle” som skapar illusionen av att man åker nedåt istället för uppåt. Stannar man fordonet vid en särskild punkt, vilken är markerad, upplever man just detta fenomen. Besök platsen själva och prova någon gång.

Från parkeringsplatsen hade vi drygt 1 km att gå till platsen där vandringslederna upp på Nipfjället börjar. Vi var inte många som gick, utan de flesta tog bilarna upp.

Visst önskar man en klarblå himmel när man vandrar i fjällen, inte minst för den fantastiska utsiktens skull. Fast och andra sidan är det en lite häftig upplevelse när molnen drar in över landskapet. Man går förvisso miste om utsikten, men det man inte har får man tänka sig.

Det var många som var ute på vandring, allt från mindre barn till pensionärer och förvånansvärt mycket utländska turister. Framför allt var det många holländare och för dem måste det vara speciellt att vandra i de svenska fjällen med tanke på att deras högsta berg, Vaalserberg, bara är 323 meter högt.

Emellanåt lättade molnen och man såg ända ner till dalen och topparna längre bort. Man inser snart hur mäktig denna natur är och att detta är något vi saknar i vår del av Sverige.

Nu var vi inte på något sätt klädda för fjällvandring, men det bar heller aldrig meningen att ta någon längre tur och definitivt inte upp på den topp som skymtade i fjärran. Att vi inte var klädda för detta blev vi snart varse. Strax efter punkten där paret som tar selfie står på bilden ovan, valde vi att vända.

Drygt 1 km kvar till den översta parkeringsplatsen och vägen ner till vår bil, började det att regna. Regnet tilltog och med vår lätta och inte särskilt vattentäta klädsel, blev vi snart blöta in på bara skinnet. Inte så skönt om man säger och då hade vi cirka 2 kilometer att vandra innan vi kom ner till vår bil.

Det gjorde vi så småningom, väldigt blöta, men med ett ganska välbehållet humör. Vi hade köpt lunch nere i Idre som vi tänkt äta på fjället, men det blev aldrig läge för detta. Den intogs istället i den lilla stuga som står iordninggjord intill parkeringen. Trots vädret var det många som var på väg ut på sina vandringar, inklusive ett stort holländskt sällskap med flera barn i 8-12 års åldern inkluderade.

Ska sägas att regnet upphörde strax innan vi ankom den lilla stugan. Efter att lunchen var uppäten sken det stundtals upp och från vår bil kunde vi se ända till Städjan, en bit därifrån.

Innan vi hoppade in i bilen för vår resa tillbaks till Gopshus, knäppte jag denna bild över en fjällvärld som förvisso är mäktig, men ändå blek jämfört med den vi har längre upp i landet.

Nästa inlägg handlar inte om en resa uppåt, utan nedåt. På den stannar vi spontant vid en plats som varken jag eller frugan besökt, men som har en mycket spännande historia att berätta.