Den uppmärksamme ser att bilderna inte är tagna idag. För ett par helger sedan hade jag ff och passade då på att ta en lång promenad runt Nyköping.
Det blev en dag i höstens tecken som inleddes i ett litet disigt väder och avslutades några timmar senare under en klarblå himmel.
I flera år har jag cyklat och ibland åkt bil från Nyköping till stans mest närbelägna bad, Örstigsnäs eller till det lilla naturreservatet Linudden.
Ni som bor i Nyköping vet hur vägen ut på halvön ser ut, men för er andra kan jag berätta att det rör sig om cirka fem kilometer i vacker natur. Nåja, nu börjar bebyggelsen hitta ut också hit och snart lär naturens ljud vara ett minne blott. Det här med utveckling ni vet… Fortsätt läsa
Jag har aldrig varit intresserad av att ligga i hårdträning inför sommaren för att kunna stoltsera på stranden med en six-pack och inte en något överdimensionerad mage. I mitt fall faller det sig naturligt att vardagsmotionera och detta görs gärna med långa promenader eller cykelturer i vår fagra natur.
En härlig sträcka att promenera är den runt Lindbacke och runt åkrarna kring Stora Kungsladugården. Ni som bor i Nyköping vet var jag då befinner mig, ni andra får följa med på promenaden med hjälp av bilderna nedan.
Lindbacke ligger just nu sommarfin efter en vår med vad jag kan förstå, gynnsamt väder. Lagom höga temperaturer, relativt mycket regn och detta varvad med sol. Hursomhelst grönskar detta lilla, men charmiga naturreservat i denna stund.
Det är inte 50 shades of grey vi ser, men däremot 50 shades of green. Lindbackes berömda enar slåss om uppmärksamheten med grönskan i gräset, ute på åkrarna och ut mot Svanviken.
I nederkant av naturreservatet brukar kor beta, vilket inte minst syns på backen…om ni förstår vad jag menar? Det gäller att kolla var man sätter ned fötterna. Dagen till ära stod dock korna långt ute intill Kilaån som rinner förbi en bit ut i markerna. Trädet ni ser i bild får symbolisera det uppenbart gynnsamma klimatet. För bara någon månad sedan spretade tomma grenar på himmelen, men nu….ja, ni ser själva.
För bara ett par år sedan upptäckte frugan och jag den trevliga sträckan på Sörmlandsleden som sträcker sig bort mot Ryssbergen. En sträcka jag tycker att ni från Nyköping bör ta någon gång. Valmöjligheterna är många när man kommer till slutet av stigen bort mot Kastalen. Sträckan är lättgången, förutom den ansträngning som infinner sig när man ska ta sig över de stängsel som håller korna på rätt sida gränsen.
Sträckan har ett varierande underlag, bestående av gräs och träspångar som ansvariga för denna sträcka av Sörmlandsleden lagt ut. Längs hela sträckan följs man av fågelkvitter och inte sällan sätter de sig på stolparna som kantar leden, men kommer man lite närmare så lyfter de och flyger iväg över det öppna landskapet. Fjärilar och andra insekter är också trogna följeslagare längs vägen och har man tur kan man få se rovfåglar segla över huvudet. Tyvärr inte denna dag, men jag har sett dem.
Man passerar baksidan på Stora Kungsladugården, stor gård man annars ser från framsidan när man åker gamla Riksettan från Nyköping och söderut.
Efter några hundra meter når man fram till det första vägvalet. Här kan man fortsätta mot kastalen där andra vägval infinner sig, eller så viker man av och går mot Ryssbergen, där givetvis ytterligare vägval finns för den promenadsugne.
Vi brukar vika av till vänster. Inte för att ta oss till Ryssbergen som ligger bara ett par hundra meter bort, utan för att ta oss via träspångar till en träbro över Kilaån.
Ska man nu vara lite kritisk mot de ansvariga för sträckan, så borde de byta ut träspångarna som på sina håll är mer uttjänta än anpassade. På träbron möts man också av en skylt med texten. ”Bron används på egen risk”. En liten plump i protokollet på en annars trevlig del av Sörmlandsleden. Ståendes på bron kan man annars få se allt från sländor, fjärilar, till små- och rovfåglar. Sländorna höll sig borta, småfåglarna svepte mes förbi, någon rovfågel har jag redan avslöjat att vi inte såg, men däremot gott om fjärilar.
På denna bro stod vi som vanligt några minuter, innan vi vände för att ta oss mot nästa mål, kastalen.
Den ligger bara hundra meter från bron vi nyss lämnade och det är nedanför denna den andra passagen över stängslet finns. Väl på plats har man en ganska härlig vy över Kiladalen och bort mot Lindbacken varifrån promenaden utgår.
Kastal, tänker ni? Vad är det? Jag har i tidigare inlägg beskrivit den, men kan göra en kort sammanfattning.
En kastal är en gammal försvarsanläggning. Kastalen vid Kilaån uppfördes på 1200-talet som ett skydd mot fientliga sjöfarare som kom längs ån som på den tiden var både bredare, djupare och tillät båtar att ta sig långt in i Kiladalen.
Idag ligger kastalen i ruiner, men omfattningen av dessa visar hur tjocka väggar den var gjord av och hur stor i diameter den än gång i tiden var.
Tål ni inte svordomar får ni blunda ett tag, för nu kommer några hårda, men väl valda ord.
Tyvärr är kastalen en plats där människor tycker de kan lämna skräp. Nu frågar jag mig hur fan man tänker när man inhandlar förplägnad vid någon intilliggande matkedja, tar sig hela vägen ut hit, bär med sig det man inhandlat från vägen och upp till denna historiska plats, äter och dricker det man bär med sig och sedan är så förbannat lat att man låter skiten ligga istället för att ta det med sig? Hur i helvete är man funtad som människa när detta sker? Idag låg det ”bara” lite toapapper inne i kastalen, men vi har varit här och sett marken full med tomburkar, flaskor, matrester och annat skräp från vissa kända matkedjor.Vilka stackare som tvingas städa upp efter de här skitstövlarna vet jag inte, men några är det.
Så, nu kan ni titta igen.
Annars är kastalen omgiven av växter och djur av den mindre sorten. Som den här sädesärlan som inte var särskilt skygg…
…eller den här lilla parveln som stoltserade på ett litet grässtrå.
Så fortsatte vi vår vandring och kom ut på gamla Riksettan. Här gör man ett sista val. Den late och stressade svänger höger och tar sig på asfalterad cykelväg förbi Gumsbacken och in mot stan. Den vältränade och mindre stressade svänger vänster och fortsätter en liten bit på samma cykelväg innan man svänger in på nästa grusväg.
På den korta asfaltssträckan passerar man denna dunge på höger sida av vägen. Ni som varit på den underbart vackra Skogskyrkogården i Stockholm kan se likheter med den trädsamling som står vid entrén. Vet ni inte vad jag menar, så har ni en bild att jämföra med här.
Som sagt går man bara några hundra meter på cykelvägen innan man svänger upp på en grusväg som leder bort mot Vreta gård.
Den korta biten av promenaden förstör alla känslor av lugn, tystnad och läkande natur, Asfalt, bilar som sveper förbi och ljud som inte hör naturen till. Ja, jag är mer av en lantis än stadsbo. En bit in på denna grusväg drar E4:an förbi och man inser snart att människan är duktig att rasera det som naturen själv byggt upp.
Fast bakom denna bro, så tar naturen över igen. Öppna landskap, gula rapsfält, fågelsång och små insekter som flyger förbi i sin jakt på föda eller någonstans att bara slå sig till ro.
En blick bakåt och ni tror att den här husbilen står ute på ett rapsfält?
Fel. Den drar förbi på E4:an, precis som hundratals bilar gjorde den korta stund vi befann oss i närheten av bron. En som däremot står ute i ett rapsfält är frugan. En arrangerad bild, men vi brukar ställa upp för varandra. Glädjande att frugans intresse för fotografering ökar med tiden. Hon har blick för detta, den saken är säker.
En bit bort lyfter ett plan från Skavsta. I det här fallet är det ett plan från Wizzair, men vilken destination det lyfter mot får bli höljt i dunkel. Ligger vinden på åt fel håll, kan man höra planen som lyfter från Skavsta. I det här fallet låg vinden på från rätt håll och det hördes ingenting när planet svepte över rapsfälten ett antal kilometer bort.
En blå himmel (nja, nästan), ett gult rapsfält och en röd stuga. Kan detta illustrera svensk sommar bättre? Knappast i mina ögon, även om man på bilden nedan ser en röd lada och inte en röd liten stuga med vita knutar.
Det finns mycket att se fram mot kommande sommar. Vad, när och hur funderade vi på när vi avslutade den långa promenaden från Lindbacke till Stora Kungsladugården. Hur lång sträckan är? Det ska ni så småningom om få veta, men den här dagen glömde jag att starta den nyligen nedladdade appen som mäter både sträcka, kaloriförbränning och annat nyttigt.
Den senaste veckan och drygt det, har bjudit på ett fantastiskt vårväder. Lite småkyliga morgnar och stundtals lite kyliga vindar. Denna j**la blåst förresten. Tycker ni som jag att det blåser mer och oftare nu än förr?
Nyköping har visat sig från sin bästa sida och då gäller det att passa på. Innan den efterlängtade sommaren lär vi drabbas av ett och annat bakslag…midsommarafton exempelvis. Nedan ett gäng bilder från vackra stad i en vårvarm omgivning.
 | Jag om Från känt förbi något okä… |
 | stefansvardag om Från känt förbi något okä… |
 | Anita om Från känt förbi något okä… |
| stefansvardag om Midsommar |
 | Gerra K-son om Midsommar |
stefansvardag.wordpress.com 