Jag hade redan bestämt mig. Den gångna torsdagen skulle jag ta cykeln till Lindbacke för att ta bilder på naturreservatet i solnedgång.
Efter jobbet tog jag omvägen till Sunlight för lite styrketräning och simning. När jag låg i vattnet och tittade ut genom fönstren såg jag hur himmelen började färgas lite orange, tidigare än jag trott. Det blev därför lite panik och antalet längder i bassängen blev därför färre än tänkt. Nu bor jag inte så långt från området, så snabbt upp ur bassängen, en dusch, på med kläderna och hem efter kameran. Jag hade egentligen tänkt gå till Lindbacke, men känslan av att solen skulle försvinna bakom horisonten fick mig att ta cykeln.
Jag insåg ganska snabbt att solen inte skulle gå ned bakom naturreservatet, utan snarare bortom Gumsbacken. Därför ilade jag iväg åt det hållet och inte till den tilltänkta Lindbacke,
Vid McDonalds såg jag hur himmelen färgades röd bortom träden och nu fick jag lite extra fart på pedalerna, för detta skådespel ville jag inte missa. Att det var ishalka på många ställen fanns inte i tankarna, för nu var det bråttom. Strax intill Stora Kungsladugården stannade jag upp och kastade kameran till ögat.
Tanken var att svänga av på den lilla grusvägen som leder fram till Ryssbergen för att fånga solnedgången bakom de öppna fält som omgärdar vägen. Jag slog de tankarna ur hågen ganska snart. En blick på vägen talade om att där var det halt och halkan i kombination med mina smala cykeldäck skulle göra den korta turen till en riskfylld sådan. Därför ställde jag cykeln intill vägen och gick de få meterna upp till gravhögarna som ligger mitt emot den lilla grusvägen.
Utsikten var ganska skaplig härifrån också och den relativt lilla molnstrimman visade sig från sin bästa sida. Som en scen hämtad ur någon science fiction-film och man bara väntade på att ett stort flygande tefat skulle lösgöra sig ur molnmassorna.
Det blev några bilder med handhållen kamera, lite negativ exponeringskompensation, centrumvägd ljusmätning och auto-iso. Tyvärr är det svårt att undvika brus under ljusförhållanden som kvällens, men detta märks bara när man förstorar upp bilderna. Lite svårt kan det också vara att fokusera. I fallet med bilden ovan ligger fokus på vägbanan. Kanske fel val, jag vet inte.
På vägen tillbaks till stan blev jag tvungen att stanna till och ta några bilder över E4:an som passerar några hundra meter bort. Frågan är om inte himmelen var mer spännande i motsatt riktning mot solnedgången?
En snabbis på hala cykelbanor blev det, tack o lov utan incidenter. Kul dock att kunna lufta cykeln under dessa vintermånader och trots lite styrketräning och 250 meter i bassängen på Sunlight, kändes denna snabbis ut till Stora Kungsladugården som mer givande. Ibland behövs det så lite…
stefansvardag.wordpress.com 