På min gata

På min gata är det ganska lugnt, förutom några som blåser förbi bostaden i alldeles för hög hastighet och att det stjäls cyklar även här. Min bland fler….

Jag kom hem från en eftermiddagspromenad i gråtrist höstväder och möttes av en himmel som började spricka upp. Få fenomen kan vara så vackra och ombytliga som himmelen och när de grå molnen skingrades och visade upp en himmel som gick i rosa ton, var det bara att hämta kameran och knalla ut på gatan igen.

Tänk bara så fort det svänger. Från regntunga, täta och gråa moln till detta vackra himlaspel på bara några få minuter. Det visar att det finns hopp när det ser som allra tristast ut.

Det inte bara visade sig på himmelen att en förändring var på väg. Temperaturmätaren sjönk, det blev kallar och därmed drog dimman in från söder. Den syns lite i vänster bildkant och när jag lämnade min gata och klev in i lägenheten tog det inte många minuter innan dimman tätnat så pass utanför fönstret att gatlyktorna bara skymtade som orange fläckar därute.

Dimman ligger tät

Så kunde en man inleda en bok om spöken och vampyrer. Eller så kan man tänka sig att det var orden Gustav II Adolf uttryckte när han såg slagfältet vid Lützen framför sig. Fast fullt så spännande är det nu inte. Det är bara Nyköping som svepts in i en traditionell höstdimma.

Inte så farligt när jag lämnade  hemmet och passerade Gripenskolan.

När jag promenerade upp mot centrala stan och såg hur människor kom ut ur och försvann in i dimman, tänkte jag på en fjällvandring i Idre som frugan och jag gjorde för ett par år sedan. På vägen upp mot Nipfjället svepte en tät dimma in över området och man insåg då hur lätt det är att gå vilse i fjället under dylika omständigheter. Vi såg inte många meter framför oss när dimman låg som tätast, men tack vare de väl synliga markeringspinnarna kunde vi följa stigen upp mot toppen. Dimman lättade snart och ersattes av regn, så vi hade väl ingen direkt tur med denna sporadiskt inplanerade tur.

Fast åter till Nyköping och området kring slottet.

Det finns en viss tjusning med dimma, eller kanske mystik är ett bättre valt ord. Lite mystik vilade över Silohuset som knappt syntes där det står intill hamnbassängen.

…och apropå hamnbassängen är det alltid vid vattnet man hittar den bästa dimman…om det nu finns något bra med detta naturfenomen?

Fast ganska intressanta bilder blir det trots allt.

Alla årstiders favorit

En lagom lång motionsrunda är den runt Gumsbacken – Stora Kungsladugården – Lindbacke. Bara några hundra meter från stadens brus kan man hitta lugnet, harmonin och tystnaden (nåja, ljuden från förbipasserande bilar är svåra att undvika också här). Just Lindbacke är en liten oas på lagom avstånd från hemmet, men vi får se hur länge detta varar när kommunpolitikernas strävan efter att efterlikna storstadens förorter innehåller nya och dyra bostäder bara 50 meter från detta naturreservat.

Det gäller alltså att passa på och passar på brukar jag göra någon gång i veckan och givetvis hänger kameran över axeln när några kalorier ska förpassas i glömska. Nu tänker kanske en del att Lindbacke är en plats man besöker på sommaren. Fel, hit kan man ta sig sig året runt och se hur årstiderna förvandlar områdets karaktär.

Det här inlägget behandlar två av dessa motionsrundor. Det första togs en sen eftermiddag när solen lyste upp området med ett då ganska varmt sken. Redan borta vid Gumsbacken kunde man se hur träden nedanför Stora Kungsladugården skuggade åkern mellan denna gård och naturreservatet Lindbacke.

Jag var inte ensam om att njuta över vädret och landskapet i utkanten av Nyköping. Det inger ett litet hopp när man ser unga par som njuter av det som naturen erbjuder och som inte bara anser att datorns och mobilens värld är överlägset allt annat.

Det drog in lite moln över omgivningen, men så länge dessa inte innehåller regn så är de ibland ett efterlängtat inslag i en amatörfotografs försök att skapa stämningsfulla bilder. Att det sedan drar förbi ett sträck med flyttfåglar ger det hela en annan dimension. En dimension av att hösten faktiskt är här.

Den sista bilden på denna sköna kvällsrunda blev på en av alla karaktäristiska enar som står placerade inne på själva området Lindbacke. Siluetten av denna framför en nedgående sol är ett ganska vanligt förekommande motiv på Instagram, Facebook och andra sociala medier.

Någon vecka senare var jag åter på plats. Den här gången en tidig söndagsmorgon innan jag hastade hem till frukosten. Dagen som sådan blev vacker och att den skulle bli det förevisade detta naturfenomen som heter dimma. Dimma uppstår ofta den här årstiden när den kalla natten övergår till en mildare morgon. Där vatten finns brukar dimma uppstå lite mer frekvent än inne i stan eller omkringliggande skogar. Den här morgonen tog jag Lindbacke från andra hållet och först klev jag bort med raska steg till Kilaån för att förhoppningsvis få med några bilder över dimman som lägrade sig över vattnet.

Det är något magiskt med dimma. Jag har skrivit detta förr på bloggen och lär säkert skriva det igen. Nu höll dimman till kring just ån och inte så mycket över det övriga landskapet, så jag försökte fånga naturfenomenet från olika vinklar. Som exempelvis från cykelvägen till Arnö gamla skola.

Vi den här tidpunkten hade solen inte riktigt orkat upp över Nyköping, men den var på väg. När jag gick tillbaka till och in på Lindbacke, började solen titta fram bakom byggnaderna på Idbäckens industriområde och plötsligt ändrades karaktären över landskapet till ett varmare sken.

När solen själv visade sig över värmeverket ville jag fånga himmelens varma sken och när man koncentrerar sig på den, blir förgrunden ganska mörk. Det är något man får ta och på bilderna efter denna kan ni ser hur verkligheten såg ut när jag hade solen i ryggen.

Dimman låg kvar över Svanviken nedanför Lindbacke, men började sakta skingras allt eftersom solen steg och värmde den lite frusna marken.

Fast lite av dimman fanns kvar därute, samtidigt som Lindbacke visade sig från sin bästa sida.

Det är väl inte särskilt svårt att förstå varför jag och många med mig gärna återvänder hit. Platsen är inte stor, men räcker gott och väl som rekreationsområde för stressade själar och arbetsskadade kroppar. Fast som sagt, kommunen planerar nya bostadsområden alldeles i närheten av Lindbacke och hur det kommer att påverka det lilla naturreservatet har man säkert inte haft med i konsekvensanalysen av sina beslut. Vet politiker ens vad konsekvensanalys är?

Det blev en sista bild även under denna promenad och kanske den bäst symboliserar Lindbacke under denna tidiga söndagsmorgon. Glöden i solens sken, grönskan som ännu finns i vegetationen och dimman som låg lite tätare ju närmare Kilaån jag befann mig.

Hösten kommer att göra sig mer påmind och säkert är att det kommer fler blogginlägg med hösttema från denna natursköna plats. Därefter väntar vinter och tro inte att ni slipper bilder från Lindbacke bara därför…

In i dimman

Nu är det helg och då är uttrycket ”In i dimman” välrenommerat i många medborgares vokabulär. Det här inlägget kommer inte att handla om sena nätter, rusdrycker och de ibland ganska jobbiga morgnar dessa två faktorer leder till. Inlägget kommer att handla om just de rubriken antyder, ”In i dimman”.

Den här dimman belägrade Nyköping förra helgen (ja, jag har en rad inlägg som ligger och bara väntar på att få publiceras) och det räckte med att ta ett varv runt den närliggande Gripenskolan. Det finns något mystiskt och magiskt kring det här med dimma. Kanske det är minnen från de svartvita skräckfilmer man ofta blundade sig genom som barn och där dimma var en självklar ingrediens. Kanske det är dagens mastodontserier som Games Of Thrones där dimmiga landskap dominerar många scener? Eller så är dimma bara ett naturfenomen som skapar spännande och intressanta miljöer.

Dessa bilder togs under en kort promenad runt Gripenskolan en höstmorgon i slutet av september 2019.