Det här inlägget innehåller inte många ord. Det här inlägget innehåller bara bilder på några av de små man möter på sina promenader.
Platserna där bilderna är tagna är skogen intill Dammgruvan, motionsspåret vid Ryssbergen, den smala vägen till Lilla Kungsladugården, Gamla Oxelösund, Lindbacke och Ripsa.
Så avslutas inlägget med ett något större djur, fast ändå litet.
Frugan och jag har ett gemensamt. Ja, sanningen är att vi har mycket gemensamt och en av alla dessa saker är att gå långpromenader, företrädesvis i skogar, på stigar och mindre grusvägar. Naturen, djuren, lugnet är några faktorer som klart vinner över promenader i stadsmiljö.
Fast ibland kräver det att man hittar nya vägar, för att inte tappa intresset. En sådan gjorde vi under den här promenaden. Ja, vägen i sig var känd för oss sedan tidigare, men vi har aldrig gått sträckan förut.
På för oss tidigare kända stigar och grusvägar inleddes promenaden. Upp i skogen bakom Hemgården och ut på den slingrande grusvägen mot kraftstationen nedanför Minninge gård. Här har vi gått flertalet gånger, men nu när man bygger och sanerar vid kraftstationen, har man också skurit av den väg vi brukat gå.
Sträckan fram hit är en kul sträcka att gå. Inte bara för att bruset från staden knappt är hörbart, utan också för att skogen bjuder på intressant natur och vilda djur som brukar kanta vägen. Här har det setts både rådjur, älg och rovfåglar. Dock inte den här dagen, men den här ekorren med lunchen i mun lyckades frugan skymta i ögonvrån. Innan jag hann ställa in kameran, pilade den upp för trädstammen och utom synhåll.
Inte långt efter detta ropade frugan till och pekade på en räv som sprang nedför en höjd i skogsbrynet. Jag hann aldrig få upp kameran innan den försvann i buskagen. Den dök aldrig upp igen, men vi anade att den låg där i buskarna och tittade på oss när vi vandrade vidare på vägen.
Tankarna gick till allt det man missar på vandringar som denna. Hade frugan inte varit uppmärksam eller haft blicken mot skogen på andra sidan vägen, hade vi missat både ekorren och räven. Så sannolikheten att man missar mycket av det som vistas i vår natur är stor, tyvärr…
Fast intill kraftstationen fick både frugan och jag vårt lystmäte. Blommor i mängder…
Eftersom man inte längre kan ta sig via kraftstationen, över järnvägen och bort mot Stora Kungsladugården, hade vi som sagt sett ut ett nytt mål. Vi har många gånger tittat upp mot gården och undrat om man kan ta sig vidare förbi den och ut på andra sidan. Höga röster hördes bakom kullen och snart dök ett gäng unga vandrare upp med sina packningar. Klingande tyska förkunnade att de var turister på besök i vår stad. Det vi nu förstod var att man kunde ta sig förbi Minninge Gård, för det var från det hållet de kom.
Strax innan själva gården kom tre hästar springande ned för backen. De stannade på tryggt avstånd från oss, förutom denna lilla som nyfiket tittade på oss från bara någon meter.
På bägge sidor av gården låg årets första skörd förpackade i sina fula platssäckar. Visst saknar man de gamla höhässjorna?
Till gården omges vägen av en mäktig allé. Fast i vårt fall ledde allén från gården och ut mot väg 52, strax innan rondellen till Skavsta. Sträckan så här långt var härligt lugn och tyst, men på den hårt trafikerade vägen väcktes man snart från drömmen om en bilfri värld där gräs, buskar och träd ersatt asfalt och betong.
Nu är väg 52 bred med en meter cykelbana på var sida om vägen, så det var ändå ganska bra att vandra. Bakom rondellen vek vi dock av på Sörmlandsleden som slingrar sig nedanför pumpstationen.
Lite andra vyer än de bilar och bussar som svepte förbi bara tiotalet meter bakom oss.
Varken frugan eller jag har gått den här sträckan på Sörmlandsleden, så det var nytt för oss. En fin passage hade upprättats i trä. Dock inte så hållbar, vilket kan läsas på skylten.
Stigen som tog oss fram mot stan kryllade av sniglar och jag kunde inte låta bli att böja lite på knäna och ta en bild på den här parveln.
Snart var det inte lika lättgånget längre, så vi valde att gå upp på vägen igen. Vi skulle ändå ta oss över vid Oscarshäll och bort mot Anderslunds kolonilotter. Innan vi kom dit, såg vi en liten skogsväg som gick in till höger. Den såg så härligt lummig ut och vi trodde att den möjligen skulle leda runt Oscarshäll och direkt mot koloniområdet. Det gjorde den nu inte, utan det var en återvändsgränd som uppenbart använts av människor som hellre kastar skräp i naturen, än där det hör hemma.
Dock vi se något vi aldrig sett och inte visste existerade.
Mitt ute i skogen ligger denna ruin. Det stod skyltar lite längre ned på stigen, men vi fördjupade oss aldrig i dem. Vi kommer att återvända hit och då hoppas jag att vidare information kan ges om dess ursprung och historia. Tänk vad man kan hitta i naturen, bara tiotalet meter från en hårt trafikerad landsväg.
Det blev en trevlig promenad på nya marker, med nya upptäckter och cirka 11 000 steg i stegtävlingen ni läst om tidigare. Drygt två timmar tog det, med fotostopp, fika och nyfikna blickar på djur och växter som kantade vår väg.
Sörmlandsledens sträckning mellan Lindbacke och Kastalen har blivit något av en favorit för oss som inte har någon bil. Frugan och jag alltså.
Sedan ansvariga gjort i ordning sträckan är det en mycket lugnande och vacker promenad som väntar. Det är vad man kallar ”mumma för själen”.
Är vädret fint som dagen till ära, blir promenaden en ren njutning. Den lilla ekorren som skuttade bland träden följde oss en bit och givetvis på ett lagom avstånd för att inte fångas på bild som önskades.
Själva Lindbacke bjuder på en växtlighet med för mig både kända och okända blommor. För att fånga dem på önskad nivå la jag mig raklång på marken medan frugan gick omkring med sin mobil, till synes inte lika intresserad av att ta bilder som sin hobbyfotograferande make.
Tack o lov växte en del vackra växter på buskar i lagom höjd för att jag skulle slippa lägga mig ned.
Lindbacke är ock träd, enar och buskar. Är förresten en en ett träd eller en buske?
”Are You Talking To Me”, tycktes kon säga och såg så där lagom kaxig ut. Korna som betar på naturreservatet är dock ganska beskedliga och blänger mest på naturälskarna som vandrar förbi och bland dem.
Det bar så ut på den nedtrampade stigen och ut på den nylagda träspången. Omgivna av hög växtlighet, fjärilar som blåste förbi som fladdrande löv och fågelkvitter, tog vi oss fram mot den historiska byggnad som Kastalen utgör. Vi som vandrat på Sörmlandsleden vet att intresset hos de ansvariga som sköter den varierar i hög grad. Från närmast ogenomtränglig växtlighet, till fina stigar, slingrar sig denna turist attraktion från Östergötland upp till Stockholm. Sträckan Lindbacke – Kastalen tillhör de väl skötta och är värd ett besök. Till skillnad mot min senaste promenad hade man också fixat till den sista sträckan, så att vi slapp ta oss på en smal och upptrampad stig genom meterhögt gräs där fästingarna bara väntade på mänsklig hud att attackera.
Sträckan i sig blir som allra vackrast när den slingrar sig jäms med Kilaån…
…och från en av träspångarna njuter man som bäst av utsikten.
Kan ju inte påstå att det ser lockande ut, men när vi stod där och blickade ut över Kilaån, kunde vi också se fiskar vid vattenytan, stora trollsländor som rörde sig mellan åns bägge sidor och när vi vände upp våra huvuden såg vi en rovfågel av okänd art som seglade förbi på lite för hög höjd för att bilderna skulle bli publiceringsbara.
Nog är det lite av vildmark som möter vandrarna ju närmare Kastalen och Ryssbergen man kommer. Det känns inte riktigt sörmländskt, om jag får säga. Eller gör det det?
Årets första nyckelpiga vaktade den sista övergången innan den korta backen upp mot den historiska ruinen.
Kring denna ruin är både växtlighet och djurliv rikligt förekommande. Vill man släpa med sig ett stativ och utöva makrofotografering finns ett och annat att utforska. Nu hade jag varken stativ eller makroobjektiv med och fick nöja mig med att zooma och använda blixt.
Det var en varm dag där vi gick med bara överkroppar…nja frugan fegade ut och behöll bh:n…och en stund välförtjänt vila och solbad hanns med innan vi vandrade hem igen.
Nu var det uppenbart att fler än vi hade tagit sig till Kastalen. Förmodligen inte samma väg som vi tog, utan i bil som parkerades på grusvägen 50 meter bort. Mitt i Kastalen, denna historiska ruin och turistattraktion, hade några individer ätit upp sin medhavda lunch och lämnat skräpet kvar. Jag blev så förb..ad att jag författade en insändare till Sörmlands Nyheter när jag kom hem.
Individer som dessa hör hemma i städerna där de kan skräpa ned bäst de vill. Naturen och inte minst historiska byggnader klarar sig bra utan deras närvaro.
Dåligt samvete förväntar jag mig inte att de har, de små liven. Jag kylde ned irritationen på vägen hem och tur var väl det, för hade jag skrivit de ord som först dök upp, skulle insändaren aldrig publicerats…garanterat.
Ja-ja, en sista bild han jag ta innan vi svängde upp förbi Gumsbacken för vidare promenad på asfalt och bland betong.
Detta och kommande inlägg visar lite av det jag sett på mina promenader i och utanför Nyköping.
Fortfarande är det tre veckor till den efterlängtade semestern och tittar man på vad meteorologerna visar den närmsta veckan, har jag inga problem med att längta. Dessa dagliga promenader brukar underlättas av att kameran hänger på axeln. Den senaste månaden och två månader framåt inspireras jag också av den stegtävling som arrangeras världen över. ABB har cirka 5 960 lag anmälda, 4 från ABB Cewe och mitt lag ligger just i skrivandets stund på en 4:e plats i Sverige med sikte uppåt.
Motion, hobby och inspiration på en och samma gång. Vad kan bli fel?
Det här inlägget visar då lite bilder från promenader i Nyköpings utkanter.
Som den här gamla skylten som numera göms i grönska på vägen till Minninge gård.
De här till synes ganska nyinköpta vandringskängorna som fortfarande hänger på informationstavlan vid Lindbacke.
Apropå Lindbacke, ett av favoritställena i stan. Två växter som lyste upp i det gröna.
Hackspetten som inte ville vara med på bild är också den förevigad vid Lindbacke…
…liksom den här natursköna gångstigen.
Vid Arnö gård finns det många intressanta byggnader att fördjupa sig i, men också intressant natur. Som exempelvis den här mörka dungen som leder ut i ljuset vid Svanviken.
Inte så naturskönt kanske och lite av en bild i tiden. Landsbygden förfaller få den väl kallas.
Nästa gång blir det lite bilder från centrala Nyköping och lite av det jag sett under mina promenader där.
Kastal, är benämningen på ett byggnadsverk med flera förklaringar. Ordet kastal är en svensk variant av kastell, som fritt översatt från latin betyder liten borg.
Någon borg i ordets rätta bemärkelse är nu inte en kastal. På 1100-talet började man i Norden uppföra dessa byggnader som främst användes som försvarstorn, dels inbyggda i slott som Borgholms och Kalmars. Dels byggdes de intill bl.a. kyrkor och viktiga platser runt dåtidens städer.
En liten kort förklaring hämtad från Wikipedia, men nu ska jag inte gå händelserna i förväg, utan börjar som så ofta med en promenad.
Dagens promenad gick som så många gånger innan, till Lindbacke. Syftet var att njuta av det vackra vädret, knäppa några kort och få många steg på den stegräknare jag och många arbetskamrater begåvats med i en stor världsomfattande tävling där ABB ingår.
Promenaden hemifrån gick förbi Gumsbacken och in på Sörmlandsleden nedanför Stora Kungsladugården. Ett antal vackra hästar betade en bit bort från stigen, tillsynes tillfreds med livet.
Jag passerade genom hästhagen och ut på den öppna yta som leder fram till naturreservatet Lindbacke. En plats där jag trivs och där man kan kan koppla bort stadens gytter och ljud.
Att bara sitta här med sin kamera och medhavda fikakorg är mumma för själen. Behövs i den moderna världen där man knappt kan öppna en tidning, slå på tv:n eller surfa på nätet, utan att mötas av svarta rubriker. Här satt jag nu på en sten där jag njöt av värmen och hörde fåglarnas kvitter bortifrån träddungarna. Så många bilder blev det nu inte, men raklång på marken försökte jag fånga denna blomma i ögonhöjd.
Styvmorsviolen, som är Ångermanlands landskapsblomma är ganska vacker i all sin enkelhet.
När jag satt där och filosoferade (det är i stunder som denna många av mina idéer och projekt tar form) fick jag ett infall. Man har gjort i ordning en stig som tar sin början där korna har sin vattenreservoar och som leder bort till kastalen nedanför Ryssbergen.
Därför klev jag förbi de betande korna och ut mot ett besöksmål jag aldrig varit till.
Stigen som är en nedtrampad sträcka i kanten på en åker, ska man nog vandra när det är torrt. Jag kan tänka mig att det är ganska blött här under regniga perioder. Fast ganska snart såg jag något som var välkommet. Man hade byggt upp en lång promenadväg ett par decimeter ovan marken. Ett mycket bra initiativ.
Spången kantades av växtlighet och var riktigt behaglig att gå på. Blomman på bilden nedan fick symbolisera de växter som fanns utmed promenaden och inte förrän bilden öppnades i datorn såg jag den lilla insekten som tagit sikte på det gula. Ser du den?
Jag hade en fågel av okänd art som vän på färden. Nu lyckades den lyfta från stolparna så fort jag var närmare än 15 meter och hann få upp kameran till axeln. Lite hånflinande landade den sedan en bit bort där den kvittrade glatt och så fortsatte det i flera minuter, innan den tröttnade och flög bort över nejden. Närmare än så här kom jag aldrig.
Snart var jag framme vid Kilaån och där hade jag två val. Att fortsätta rakt fram, dit Sörmlandsledens pil visade eller att ta vänster och över en bro där en ny spång av trä väntade bakom. Stigen rakt fram var knappt någon stig, utan bara en smal passage mellan midjehögt gräs. Jag valde därför att gå vänster, över bron och vidare på träspången.
Det visade sig vara fel. Hade jag fortsatt hade jag hamnat vid Ryssbergen och parkeringen till Svanvikens fågeltorn. I.o.f.s. en intressant plats jag också gärna besöker, men inte idag. Därför vände jag, tog mig över bron och in på den smala passage som gick i midjehögt gräs.
Fästingmarker. Jag kunde riktig se hur fästingarna tog sats och svingade sig över till mina ännu vita vinterben. Jag hade inte planerat att gå den här vägen, så därför var jag utrustad med kortbyxor, vilket inte är lämpligt när man beger sig ut i fästingmarker. Några sådana har jag emellertid inte upptäckt och presskriptionstiden har nu gått ut, så jag klarade mig. Däremot växte det brännässlor bland övriga växter och de brände till emellanåt.
Fast lite smärta och lite umbäranden måste man klara ibland. Efter en promenad på cirka 50 meter var jag framme vid Kilaåns kastal.
Om denna kan man läsa följande:
Den byggdes på 1100-talet för att bevaka och försvara den stora vattenled som Kilaån då utgjordes av. På den tiden kunde man segla från Östersjön, genom Kilaån och ändå upp till Hannsjön utanför Jönåker. Kastalen som idag ligger i ruiner har en diameter på 15 m och dess murar är 3 m tjocka. 1953 grävdes kastalen ut, men man gjorde inga intressanta fynd som kunde berätta dess historia. Det man också gjorde vid utgrävningen, var att restaurera det översta stenskiktet och till det använde man stenar som låg runt omkring byggnaden. En teori är att kastalen, som ligger på Stora Kungsladugårdens mark, var anlagd som ett försvar för gården och staden som sakta växte upp en bit därifrån. Det är teorier, men det man vet är att kastalen övergavs i samband med att Nyköpingshus började uppföras.
Intresset att vandra tillbaka samma väg var ganska minimal. Jag ville inte ge fästingarna en andra chans. Jag gick därför grusvägen ut på gamla E4:an och vidare i mot Nyköping. Lite kul med kameran hanns med, när jag försökte fånga bilar i rörelse i färgsymbios med de röda ladorna vid Stora Kungsladugården.
Innan jag sedan passerade Gumsbackens köpcentrum på väg in mot stadens brus, så kunde jag inte undgå att fånga denna bild. En liten bild av ett sommar-Sverige man kan se i turistbroschyrer.
Äntligen, utropade jag tyst för mig själv.
Gårdagens förmiddag ägnades åt en promenad på cirka 90 minuter. Den sista sträckan gick förbi Arnö och Myntans äldreboende. En ganska tråkig sträcka med idel asfalt och en hårt trafikerade väg på vänstra sidan. Jag tog därför en avstickare förbi Herrhagsskolan, ut på Arnö strandväg och sedan ut på den ganska nylagda gångvägen mellan Myntan och Kilaån. Lugnt, naturnära, behagligt och…
…där låg den.
En snok (Natrix natrix) som kröp ihop när den hörde mina steg och som gjorde sitt till för att verka skräckinjagande.
Nu är inte snoken farlig för oss människor, eftersom den saknar huggtänder. Den är förvisso Sveriges största orm, med en kroppslängd som kan uppnå 130 cm. Dess saliv är inte giftig, men kan förlama mindre byten som exempelvis möss och grodor. Snoken är en utmärkt simmare och trivs bäst i områden nära vatten.
Snoken förekommer i olika färger. Grå, svart, brun och lite grönaktig, men alla känns igen på de vita fläckar som syns i nacken. Dessa förekommer dock inte på den betydligt mindre Gotlandssnoken som bara finns på Gotland och öarna däromkring. Gotlandssnoken finns på den röda listan över djur som är utrotningshotade.
Snokar har ett säreget sätt att förvilla när den känner sig trängd. Den rullar över på rygg, låter tungan hänga ut och spelar död.
Källa: Skansen
Japp, det var årets första möte med orm. Så närgången vill jag egentligen inte vara ormar och i synnerhet inte när det gäller den mindre, men giftiga huggormen. Fast visst är de fascinerande…
Vissa djur vill man gärna krypa närmare när man fångar dem på bild, andra håller man gärna lite distans till.
Vid mitt besök vid Gälkhyttedammen för några veckor sedan, syntes många ormar svalka sig i det lite bruna vattnet. Givetvis på lite för långt avstånd och det var därför svårt att fånga dem bra på bild. I vanliga fall håller jag gärna lite distans till ormar, men i fall som detta får de gärna komma lite närmare.
Måsar vill jag gärna ha på avstånd, men de envisas med att hålla till i närheten med sina jobbiga skrik. Vem vet, kanske man råkar tappa en bit sockerkaka på marken. Vid samma Gälkhyttedamm sågs denna mås gå in för landning vid flera tillfällen, för att sedan simma några varv i jakt på något och sedan lyfta mot den ganska klarblå himmelen.
Vid Lindbacke verkar djuren vara sällsynt ”hariga”. Som denna hare som skuttade iväg så fort jag närmade mig.
Tänk om djuren förstod att majoriteten av oss människor aldrig skulle göra dem illa. Fast jag förstår dem. Många människor drar sig inte för att skada och t.o.m. döda för nöjes skull. Småfåglarna vid Lindbacke hörs, men syns sällan. Skygga förstås. Svanar brukar sällan vara skygga, men vid Lindbacke flyger de på behörigt avstånd när de landar och startar ute vid Svanviken.
Apropå svanar och deras förkärlek att röra sig nära människor. Den här var helt omedveten om de människor som satt på berghällarna och väntade på färjan mellan Vikbolandet och Kvarsebo. Det är nästan så man ibland tror att de poserar medvetet, för vackra är de sannerligen.
Vid fiket på Kvarsebosidan, satt flertalet svalor uppradade på taket vid uteserveringen. Svalor syns oftast på håll och är inte särskilt lätta att fånga på bild där de sveper genom luften. Man får därför ta chansen när chansen bjuds och sitter de så här stilla är det bara att bocka och buga.
Lite på avstånd kan man också få se andra saker. Som de här anläggningsarbetarna som håller på vid det nya bilcentret vid Hemgården. Jag tror skyddsombuden skulle ha ett och annat att säga. Min gissning är att arbetarna är inhyrda från ett företag i ett land öster eller söder om Sverige.
