Lite på avstånd

Vissa djur vill man gärna krypa närmare när man fångar dem på bild, andra håller man gärna lite distans till.

Vid mitt besök vid Gälkhyttedammen för några veckor sedan, syntes många ormar svalka sig i det lite bruna vattnet. Givetvis på lite för långt avstånd och det var därför svårt att fånga dem bra på bild. I vanliga fall håller jag gärna lite distans till ormar, men i fall som detta får de gärna komma lite närmare.

Måsar vill jag gärna ha på avstånd, men de envisas med att hålla till i närheten med sina jobbiga skrik. Vem vet, kanske man råkar tappa en bit sockerkaka på marken. Vid samma Gälkhyttedamm sågs denna mås gå in för landning vid flera tillfällen, för att sedan simma några varv i jakt på något och sedan lyfta mot den ganska klarblå himmelen.

Vid Lindbacke verkar djuren vara sällsynt ”hariga”. Som denna hare som skuttade iväg så fort jag närmade mig.

Tänk om djuren förstod att majoriteten av oss människor aldrig skulle göra dem illa. Fast jag förstår dem. Många människor drar sig inte för att skada och t.o.m. döda för nöjes skull. Småfåglarna vid Lindbacke hörs, men syns sällan. Skygga förstås. Svanar brukar sällan vara skygga, men vid Lindbacke flyger de på behörigt avstånd när de landar och startar ute vid Svanviken.

Apropå svanar och deras förkärlek att röra sig nära människor. Den här var helt omedveten om de människor som satt på berghällarna och väntade på färjan mellan Vikbolandet och Kvarsebo. Det är nästan så man ibland tror att de poserar medvetet, för vackra är de sannerligen.

Vid fiket på Kvarsebosidan, satt flertalet svalor uppradade på taket vid uteserveringen. Svalor syns oftast på håll och är inte särskilt lätta att fånga på bild där de sveper genom luften. Man får därför ta chansen när chansen bjuds och sitter de så här stilla är det bara att bocka och buga.

Lite på avstånd kan man också få se andra saker. Som de här anläggningsarbetarna som håller på vid det nya bilcentret vid Hemgården. Jag tror skyddsombuden skulle ha ett och annat att säga. Min gissning är att arbetarna är inhyrda från ett företag i ett land öster eller söder om Sverige.

Det sista av våren

Med dessa överblivna bilder kramar jag ut det sista av våren. Nu är banne mig sommaren här och det säger jag trots att kompisgänget ganska nyligen tillbringade midsommarafton i en carport, iklädda vinterjackor och ett regn som bokstavligen dundrade på taket ovanför.

Säger almanackan att det är sommar, då är det sommar och fr.o.m. nu kommer min kamera att övergå till sommartid, precis som jag själv.

Lite överblivna bilder som sagt. Som denna från Gälkhyttedammen, dit jag cyklade och njöt av en värmande sol i knappt 30 minuter.

En välkänd och ofta fotograferad profil strax intill Tuna kyrka.

En vy från Lilla Kungsladugården och den korta väg man kan gå och där man hamnar på den lika korta väg som leder förbi garagelängorna vid Hemgården.

På samma lilla korta väg passerar man detta dike som försvinner bort i fjärran.

En utblommad maskros kanske är ännu vackrare när den förvandlats, som denna vid Lindbacke…

…och denna vid Brannäs våtmarker.

Fast ibland behöver man inte ge sig ut i naturen för att hitta vackra bilder på vår flora & fauna. Den här färgprakten kan ses på träbryggan intill Nyköpingshus.

Som sagt, nu övergår jag och mina kameror till sommartid. I.o.m. denna hoppas jag också kunna föreviga lite bilder från andra landsdelar än Nyköping med omgivning.

Djur

Förra onsdagen hade Automobilsällskapet i Nyköping sin första träff i hamnen. Jag jobbade och hade ingen möjlighet att närvara, vilket jag försöker vara så fort tillfälle ges. Därför blev gårdagen sommarens premiär och nog kan man säga att vi hade tur med vädret.

En underbar försommarkväll mötte besökarna och hur inleder man en underbar försommarkväll i Nyköpings hamn? Jo…

Kvällens tema var ”Djur” och på hemsidan kan man läsa att 102 fordon ställdes ut under kvällen. Mustanger var flest, följt av jaguarer och därefter olika modeller varierande antal. Det var inte det myller av folk man annars kan se under semesterperioden. Det kändes som de flesta hade parkerat sig på hamnens restauranger och caféer. Fast detta till trots var åskådarleden täta och det innebär som vanligt svårigheter att ta de bilder man vill, inte minst de vinklar man vill uppnå.

Därför fick jag i första hand koncentrera mig på närbilder och det är inte alltid så illa.

Alla uppställda bilar ingick dock inte i ”Djurens tecken”, men var väl värda att kasta en blick på ändå. De stod lite vid sidan om och möjliggjorde därför lite mer övergripande fotografering. Som det här ekipaget från anno …?

Eller denna ombyggda variant.

Är ni uppmärksamma upptäcker ni bloggägaren som försöker huka sig ur bild på vissa av dem. Inte lätt att tygla sin skugga när man har solen i ryggen.

Så därför blev det också några bilder i motljus.

Bilden nedan är en mustang, lackerad i en färg som skapar uppmärksamhet. Reaktionerna var både många och varierande: ”Läcker färg”, ”Hur tänkte de här”, ”Nej”, ”Ja”…

Blandade känslor från min sida.

En härlig kväll led mot sitt slut och när solen började gå ned bakom silon var det dags att bege sig hemåt för att se Manchester United vinna säsongens upplaga av Europa League.

Fast det blev ett stopp på vägen. Jag tyckte solens strävan att leta sig genom de allt tätare molnen, skapade en härligt kontrastrik himmel.

Läs gärna mer om Automobilsällskapets träffar i Nyköpings hamn. Det gör ni på deras hemsida som ni hittar här.

Torpet och dess omgivning

Insprängt mellan väg 52 (mot Skavsta), Nya kyrkogården och Blommenhof ligger det lilla Frisksporttorpet. Torpet i sig besöks bara när frugan och jag går den trevliga tipspromenad som anordnas på söndagar. Fler besök blir det på intilliggande motionsspår som förgrenar sig i olika sträckningar i skogen.

Mellan torpet och väg 52 finns en yta man gjort i ordning på ett föredömligt sätt. Ett antal banor för beach-volleyboll, en grillplats, en liten lekplats för barn och bänkar där man kan sitta och njuta av medhavd fikakorg. Hur väl utnyttjat detta är vet jag inte, men jag har sett brandkåren och förskolebarn utnyttja faciliteterna vid tillfällen.

Runt motionsspåret är både floran och faunan rik på arter, även om den intilliggande motorvägen förstör helhetsintrycket. Slår man dövörat till och koncentrerar sig på det naturen erbjuder kan man finna ett och annat som förgyller.

Dagen, i det här fallet 1:a maj, som annars ägnades åt trädgårdsarbete och årets första grillning, utnyttjades också åt lite välbehövlig motion. När frugan ägnade sig åt plantering tog jag min kamera på axeln och begav mig upp till och runt spåret som leder till det lilla torpet. Där ägnade jag sedan en timme i den värmande solen och försökte fånga de fåglar som kvittrade i buskarna. Jag satt på en bänk en bit ifrån för att inte skrämma den och tvingades använda zoomen till sin yttersta gräns, 300 mm. Något stativ användes inte och något direkt stöd hade jag inte, så bilderna blev lite för suddiga. Nu brukar jag säga att motivet är viktigare än kvalitén, åtminstone för en amatör som främst använder kameran som sällskap på mina utflykter.

När jag satt där och försökte fånga de små liven upptäckte jag ett annat litet djur som kröp omkring på trädstammarna intill. De var förövrigt två stycken och jag tror det var en hona med sina unge. Honan (på bilden överst) hade en liten kotte i munnen och ilade snabbt upp för trädstammen med den när jag närmade mig. Ungen var mer nyfiken och hade förmodligen inte lärt sig att vara rädd för människor. En bra statist blev den hursomhelst.

Jag har försökt googla efter information om Frisksportartorpet och som så ofta är, bär också denna byggnad på en historia.

Stensberg hette torpet när det för första gången markerades på en karta. Kartan i sig är från 1857, men hur gammalt torpet är, har jag inte kunnat hitta. Det råder också delade meningar om torpets användningsområde. Där Nya kyrkogården nu ligger, fanns förr ett militärt exercisområde för Södermanlands regemente och vissa uppgifter gör gällande att byggnaden användes som soldattorp. Andra uppgifter säger att det användes som skogsvaktarbostad.

1913 flyttade i alla fall en skogsvaktare in med sin familj i fastigheten som då döpts om till Stensborg. Förutom själva bostaden fanns också ett uthus och en ladugård där man hade både ko, grisar och höns. De, precis som huvudbyggnaden, finns fortfarande väl bevarade.

Familjen som bodde i torpet utökades så småningom med föräldrarna till skogsvaktaren. Familjen bodde i torpet fram till 1959 då skogsvaktaren avled vid en ålder av 75. Nyköpings stad övertog fastigheten efter att änkan flyttad ut, men beslöt sig för att inte hyra ut den som personlig bostad. Både avlopp och rinnande vatten saknades och nya regler gjorde att man inte ville upplåta torpet som permanentbostad igen.

Istället hyrde man ut fastigheten till Nyköpings Frisksportarklubb som bildats fyra år tidigare. En omfattande renovering gjordes, som dock inte omfattade boningshuset vilken än idag är i det närmaste sitt ursprungsskick.

Sedan 1990 är torpet i kyrkans ägo, då kommunen istället fick överta marken av kyrkan vid nuvarande Påljungshage.

En kort liten historiebeskrivning av en liten pärla i utkanten av Nyköping. I kommunpolitikernas strävan efter att bygga sönder alla grönområden finns planer på att slå upp hundratals bostäder i det lilla torpets närhet och vad det innebär för verksamheten och de djur som idag lever här återstår att se. Ni som mött harar, rådjur och rävar i centrala stan vet vad som väntar när djuren trängs undan från sina domäner.

På denna karta anno tidigt 1900-tal syns Stensborg i överkant av bilden.

En annan sida av Brannäs

Ni kommer märka att bilderna inte är dagsfärska och varför står ni när ni tittar ut.

Gänget som umgås fick för några veckor sedan en förfrågan från syster och svåger om att följa med på en promenad runt Brannäs våtmarker. Fotboll, jobb och andra åtaganden gjorde att det bara blev jag som hade möjlighet att hala på. Till er som inte kunde säger jag; Synd om er.

Vi hade nämligen tur med vädret. Förvisso en kraftig blåst, men en närmast molnfri himmel och en temperatur som letat sig över 20º gjorde den cirka 5 km långa promenaden angenäm.

Brannäs är ett mål jag har minst en  gång varje år och i ett tidigare inlägg på bloggen kunde ni se bilder från det besöket. Då hade jag min Nikon D7100 med, den här gången fick den enklare Nikon Coolpix P900 följa med. Jag har nog också bestämt att den förstnämnda kommer att prioriteras på vår kommande resa och att den sistnämnda ändå får åka med, men mer som backup.

Brannäs var sig likt, med en lika spännande vegetation som vanligt…

…också djurlivet var det samma som under besöket tidigare i somras…

…med undantaget att jag såg årets första orm, detta påstådda ”orm och getingår”.

Nu har Brannäs en annan sida jag tidigare inte stött på. Viker man av från den vanliga stigen ut i våtmarkerna och beger sig in i skogen eller ut på havet, beroende på vilket håll man går, kommer man till en för mig ganska okänd syn.

Vi valde att att ta vägen mot skogen och passerade ganska snart Brannäs gård med dess gamla och spännande historia. Det bor människor där och av den anledningen ville vi inte fördjupa oss mer eller ens ta bilder på denna gamla byggnad. Vi fortsatta vägen förbi och den slingrade sig allt djupare in bland höga träd och täta buskar. Ett antal bilar dundrade förbi och jag undrade vart eller varifrån de kom.

Svaret kom och visar att människor både har hållit till och fortfarande håller till där ute, långt från allfartsvägarna.

En liten oansenlig och skranglig brygga låg där oanvänd i vassen…

…och strax intill fanns en lite mer stabil och det är på gångbrädorna ut till den syrran som syrran står…

…men vad är det hon gör?

Jo, genom kameran förevigar hon den syn som möter upp i gläntan och bakom vassen.

Ett sommarstugeområde som ligger oerhört vackert ute på udden och i skyddet från en liten bukt. Personligen hade jag ingen aning om att detta område låg där ute vid kusten, bara stenkastet från Brannäs våtmarker där jag vistats otaliga gånger.

Här satte vi oss på kala klippor och njöt en stund av sol, värme och medhavd matsäck. Vattnet såg faktiskt riktigt inbjudande ut och från dessa klippor eller i buktens ände skulle man kunna bada utan problem att komma i och upp. Bökigt att ta sig hit kanske, men möjligen värt det för att komma bort från de sedvanliga badplatsernas trängsel.

Lite tid för posering och bilder till familjealbumet hanns det också med.

Efter en halvtimme på klipporna begav vi oss iväg längs med den kuperade stigen och hamnade så småningom vid det fågeltorn som ligger i bortre änden av våtmarken och därifrån tog vi stigen bort mot parkeringsplatsen för vidare färd hem och en gemensam grillkväll så här på sommarens sista klämtade timmar. (Ni förstår av berättelsen att bilderna inte kommer i kronologisk ordning?)

Förresten undrar vi väl alla vilken vinter som väntar oss. Jag vet inte vad man ska utläsa av denna bild och den sägen som säger att antalet rönnbär kan spå en mild eller kall vinter? Ska man tro på sägner, kan åtminstone jag utläsa att vi har en mild vinter att se fram emot…

De finns därute

Sommaren vägrar att ge upp, så också de djur som förknippas med denna årstid…även om snigeln är ganska harmlös.

Hur en pion blir till

Nu börjar vi se vad som planterats i vår lilla trädgård. Det har varit några spännande veckor innan detta uppdagats.

Kryddor som dill, persilja och mynta. Jordgubbar, smultron och körsbär. Blommor som rosor och pioner.

Just detta att se pioner växa lockade till ett fotoprojekt. Under tre veckors tid låg jag på vardagsrumsgolvet och tog bild på de pioner som växer i anslutning till altanen. Samma bländare (f/5,6), samma brännvidd (300 mm), fast olika mätningsmetoder (matrix eller spot) beroende på det omgivande ljuset.

7:e juni inleddes projektet och då såg pionerna ut så här….

12:e juni och så mycket hade väl inte hänt…

16:e juni och fortfarande var pionen i samma utvecklingsfas….

18:e juni började man skönja vad som komma skulle…

…och sedan gick det fort. 21:a juni hade knoppen brustit och visat det vackra som doldes…

…och dagen efter, den 22:a juni, stod den i full blom när jag kom hem från jobbet.

En vacker blomma som doftar gott och innehåller sånt som drar till sig småkryp av olika art. Som små myror som här ses krypa på den pion som ännu inte hade  slagit ut…

Ni såg dem också i ett tidigare inlägg. Även bin och humlor verkar trivas, till synes mätta och belåtna med det som pionen erbjuder…

Fast även vi människor kan glädjas åt omgivande växter, fast kanske inte de djur som flyger och kryper på och omkring dem. Visst luktar pionen gott och visst förgyller de trädgården.