Det blev en lång promenad i varierande terräng. Promenaden tog förstås sin början i hemmet, gick via Hållets/Mariebergs naturreservat till skogen bakom Dammgruvan.
En lång sträcka gick utmed Nyköpingåns fantastiskt vackra omgivning. Strax nedanför Perioden ser man bron som leder över till den östra sidan och så här tidigt på morgonen låg ån kav lugn och man kunde skymta lite dimma längre upp mot den av växtlighet kantade delen.
Varje gång man kommer i närheten av vatten så drar man till sig fåglar som i tron att man kommer med mat landar strax intill. Inte utan att man ibland får lite dåligt samvete när man plockar upp kameran och inte mat.
Från bror på bilden ovan har man en fin utsikt över Nyköpingsån som på den här delen kantas av täta träd. Vill ni fånga höstens vackra färger är det hit ni ska gå. När den omgivande växtligheten skiftar i rött, gult och orange är det fantastiskt vackert, i synnerhet när ån ligger lugn under en klarblå himmel. Lite mulet dagen till ära, men man börjar skönja lite av det som komma skall.
En av de vackrare och lummiga passagerna längs med å-promenaden tar sin början i ena änden av bron. Man går där och finner det svårt att ta till sig fakta om att strax ovanför byggs nya bostäder framför det som kallas Nyköpings problemområde nummer ett. Låt oss hoppas att detta naturreservat och stigen som går genom detta får vara i fred för klåfingriga politiker och arkitektkontor…kanske också från de individer som vägrar respektera andras egendom.
Vackert och lummigt är det.
Strax efter den lilla träbron på bilden ovan kommer man till hängbron som leder över till Hållet och dess del av naturreservatet. Från den bron ser man över till den fjärde bron på denna korta sträcka. Inte den vackraste, men den mest trafikerade.
Det blev att traska runt på de olika motionsspår som korsar skogarna på bägge sidor om väg 53. Syftet var att hitta svamp. Inte att plocka, men väl att fotografera. Som många av er vet, ska växter helst fångas på bild i dess rätta höjd. vad det innebär när man fotar svampar förstår alla. Det innebär att man får lägga sig platt på marken med kameran framför sig. Hade någon passerat hade denne förmodligen fått sig ett skratt i synen av 193 cm Stefan som låg utsträckt på den lite morgonfuktiga marken. Vad gör man inte för konsten?
Flugsvampen är inte ätlig, men kanske skogens mest färggranna och av fotografer mest uppskattade svampart. Omgivningen kanske inte var den roligaste i fallet ovan, men den här flugsvampen var den mest orörda av de jag fann.
Vad svampen nedan heter har jag ingen aning om, inte heller om den är ätlig. Fast den gjorde sig bättre på bild än flugsvampen då de här två stod omgivna av grön mossa.
Så värst mycket svamp fann jag inte och många av de jag fann var söndertrasade av förbipasserande människor eller möjligen djur. Många svampar såg också påverkade ut av det myckna regnandet den sista tiden. Nej, några kantareller stod inte att finna.
Däremot fanns det andra växter som lyste upp där ute i skogen. Det här är en blåklocka…väl…? Jag trodde deras säsong var till ändå och jag trodde inte man kunde finna denna växt mitt ute i skogen. Där ser man min okunnighet när det gäller flora och fauna.
Vad växterna nedan heter har jag ingen susning om. Den ena växer hur som helst på marken och den andra i manshöjd.
Även om antalet svampar att fotografera var låg och även om intressanta upptäckter var ännu lägre, blev det en trevlig runda på någon mil. Det bästa återstod dock och det gjorde att missnöjet med de få svamparna avtog ganska snabbt.
Den här gynnaren satt nämligen länge och väl och bara stirrade på mig och den nöt han/hon hade mellan tassarna. Ett av de sötaste djuren vi finner i skogen?
