Åter dags för fyra bilder som lämnats utanför publicerade inlägg. Den här gången med ett jack i naturen, vår nya granne, ett barndomsminne och ett udda par. Fortsätt läsa
ekorre
Alla inlägg märkta ekorre
Frågan är befogad. ”Vi” i det här fallet är djuren, så jag gör mig till talesperson för de som själva inte kan tala. Fortsätt läsa
Det blev en lång promenad i varierande terräng. Promenaden tog förstås sin början i hemmet, gick via Hållets/Mariebergs naturreservat till skogen bakom Dammgruvan.
En lång sträcka gick utmed Nyköpingåns fantastiskt vackra omgivning. Strax nedanför Perioden ser man bron som leder över till den östra sidan och så här tidigt på morgonen låg ån kav lugn och man kunde skymta lite dimma längre upp mot den av växtlighet kantade delen.
Varje gång man kommer i närheten av vatten så drar man till sig fåglar som i tron att man kommer med mat landar strax intill. Inte utan att man ibland får lite dåligt samvete när man plockar upp kameran och inte mat.
Från bror på bilden ovan har man en fin utsikt över Nyköpingsån som på den här delen kantas av täta träd. Vill ni fånga höstens vackra färger är det hit ni ska gå. När den omgivande växtligheten skiftar i rött, gult och orange är det fantastiskt vackert, i synnerhet när ån ligger lugn under en klarblå himmel. Lite mulet dagen till ära, men man börjar skönja lite av det som komma skall.
En av de vackrare och lummiga passagerna längs med å-promenaden tar sin början i ena änden av bron. Man går där och finner det svårt att ta till sig fakta om att strax ovanför byggs nya bostäder framför det som kallas Nyköpings problemområde nummer ett. Låt oss hoppas att detta naturreservat och stigen som går genom detta får vara i fred för klåfingriga politiker och arkitektkontor…kanske också från de individer som vägrar respektera andras egendom.
Vackert och lummigt är det.
Strax efter den lilla träbron på bilden ovan kommer man till hängbron som leder över till Hållet och dess del av naturreservatet. Från den bron ser man över till den fjärde bron på denna korta sträcka. Inte den vackraste, men den mest trafikerade.
Det blev att traska runt på de olika motionsspår som korsar skogarna på bägge sidor om väg 53. Syftet var att hitta svamp. Inte att plocka, men väl att fotografera. Som många av er vet, ska växter helst fångas på bild i dess rätta höjd. vad det innebär när man fotar svampar förstår alla. Det innebär att man får lägga sig platt på marken med kameran framför sig. Hade någon passerat hade denne förmodligen fått sig ett skratt i synen av 193 cm Stefan som låg utsträckt på den lite morgonfuktiga marken. Vad gör man inte för konsten?
Flugsvampen är inte ätlig, men kanske skogens mest färggranna och av fotografer mest uppskattade svampart. Omgivningen kanske inte var den roligaste i fallet ovan, men den här flugsvampen var den mest orörda av de jag fann.
Vad svampen nedan heter har jag ingen aning om, inte heller om den är ätlig. Fast den gjorde sig bättre på bild än flugsvampen då de här två stod omgivna av grön mossa.
Så värst mycket svamp fann jag inte och många av de jag fann var söndertrasade av förbipasserande människor eller möjligen djur. Många svampar såg också påverkade ut av det myckna regnandet den sista tiden. Nej, några kantareller stod inte att finna.
Däremot fanns det andra växter som lyste upp där ute i skogen. Det här är en blåklocka…väl…? Jag trodde deras säsong var till ändå och jag trodde inte man kunde finna denna växt mitt ute i skogen. Där ser man min okunnighet när det gäller flora och fauna.
Vad växterna nedan heter har jag ingen susning om. Den ena växer hur som helst på marken och den andra i manshöjd.
Även om antalet svampar att fotografera var låg och även om intressanta upptäckter var ännu lägre, blev det en trevlig runda på någon mil. Det bästa återstod dock och det gjorde att missnöjet med de få svamparna avtog ganska snabbt.
Den här gynnaren satt nämligen länge och väl och bara stirrade på mig och den nöt han/hon hade mellan tassarna. Ett av de sötaste djuren vi finner i skogen?
Frugan och jag har ett gemensamt. Ja, sanningen är att vi har mycket gemensamt och en av alla dessa saker är att gå långpromenader, företrädesvis i skogar, på stigar och mindre grusvägar. Naturen, djuren, lugnet är några faktorer som klart vinner över promenader i stadsmiljö.
Fast ibland kräver det att man hittar nya vägar, för att inte tappa intresset. En sådan gjorde vi under den här promenaden. Ja, vägen i sig var känd för oss sedan tidigare, men vi har aldrig gått sträckan förut.
På för oss tidigare kända stigar och grusvägar inleddes promenaden. Upp i skogen bakom Hemgården och ut på den slingrande grusvägen mot kraftstationen nedanför Minninge gård. Här har vi gått flertalet gånger, men nu när man bygger och sanerar vid kraftstationen, har man också skurit av den väg vi brukat gå.
Sträckan fram hit är en kul sträcka att gå. Inte bara för att bruset från staden knappt är hörbart, utan också för att skogen bjuder på intressant natur och vilda djur som brukar kanta vägen. Här har det setts både rådjur, älg och rovfåglar. Dock inte den här dagen, men den här ekorren med lunchen i mun lyckades frugan skymta i ögonvrån. Innan jag hann ställa in kameran, pilade den upp för trädstammen och utom synhåll.
Inte långt efter detta ropade frugan till och pekade på en räv som sprang nedför en höjd i skogsbrynet. Jag hann aldrig få upp kameran innan den försvann i buskagen. Den dök aldrig upp igen, men vi anade att den låg där i buskarna och tittade på oss när vi vandrade vidare på vägen.
Tankarna gick till allt det man missar på vandringar som denna. Hade frugan inte varit uppmärksam eller haft blicken mot skogen på andra sidan vägen, hade vi missat både ekorren och räven. Så sannolikheten att man missar mycket av det som vistas i vår natur är stor, tyvärr…
Fast intill kraftstationen fick både frugan och jag vårt lystmäte. Blommor i mängder…
Eftersom man inte längre kan ta sig via kraftstationen, över järnvägen och bort mot Stora Kungsladugården, hade vi som sagt sett ut ett nytt mål. Vi har många gånger tittat upp mot gården och undrat om man kan ta sig vidare förbi den och ut på andra sidan. Höga röster hördes bakom kullen och snart dök ett gäng unga vandrare upp med sina packningar. Klingande tyska förkunnade att de var turister på besök i vår stad. Det vi nu förstod var att man kunde ta sig förbi Minninge Gård, för det var från det hållet de kom.
Strax innan själva gården kom tre hästar springande ned för backen. De stannade på tryggt avstånd från oss, förutom denna lilla som nyfiket tittade på oss från bara någon meter.
På bägge sidor av gården låg årets första skörd förpackade i sina fula platssäckar. Visst saknar man de gamla höhässjorna?
Till gården omges vägen av en mäktig allé. Fast i vårt fall ledde allén från gården och ut mot väg 52, strax innan rondellen till Skavsta. Sträckan så här långt var härligt lugn och tyst, men på den hårt trafikerade vägen väcktes man snart från drömmen om en bilfri värld där gräs, buskar och träd ersatt asfalt och betong.
Nu är väg 52 bred med en meter cykelbana på var sida om vägen, så det var ändå ganska bra att vandra. Bakom rondellen vek vi dock av på Sörmlandsleden som slingrar sig nedanför pumpstationen.
Lite andra vyer än de bilar och bussar som svepte förbi bara tiotalet meter bakom oss.
Varken frugan eller jag har gått den här sträckan på Sörmlandsleden, så det var nytt för oss. En fin passage hade upprättats i trä. Dock inte så hållbar, vilket kan läsas på skylten.
Stigen som tog oss fram mot stan kryllade av sniglar och jag kunde inte låta bli att böja lite på knäna och ta en bild på den här parveln.
Snart var det inte lika lättgånget längre, så vi valde att gå upp på vägen igen. Vi skulle ändå ta oss över vid Oscarshäll och bort mot Anderslunds kolonilotter. Innan vi kom dit, såg vi en liten skogsväg som gick in till höger. Den såg så härligt lummig ut och vi trodde att den möjligen skulle leda runt Oscarshäll och direkt mot koloniområdet. Det gjorde den nu inte, utan det var en återvändsgränd som uppenbart använts av människor som hellre kastar skräp i naturen, än där det hör hemma.
Dock vi se något vi aldrig sett och inte visste existerade.
Mitt ute i skogen ligger denna ruin. Det stod skyltar lite längre ned på stigen, men vi fördjupade oss aldrig i dem. Vi kommer att återvända hit och då hoppas jag att vidare information kan ges om dess ursprung och historia. Tänk vad man kan hitta i naturen, bara tiotalet meter från en hårt trafikerad landsväg.
Det blev en trevlig promenad på nya marker, med nya upptäckter och cirka 11 000 steg i stegtävlingen ni läst om tidigare. Drygt två timmar tog det, med fotostopp, fika och nyfikna blickar på djur och växter som kantade vår väg.