Vattentornet

Vattentornet är en annan höjdare i Nyköping. Dit begav jag mig efter besöket på Kråkberget som ni kunde läsa om i förra inlägget.

Jag har inga större minnen av detta, men kommer ihåg att jag i mycket unga år tog hissen upp med mina föräldrar för att njuta av utsikten över stan. Jag kan ha fel, men fanns det inte möjligheter att fika där uppe under vattentornets tidiga år?

Idag är det få förundrat att öppna dörren och bege sig upp till denna fantastiska utsikt.

Vattentornet invigdes 1967, men verkar idag mer vara ett tillhåll för klottrare och andra individer med meningslösa liv. Klottret ser man på nära håll, men krossat glas och annat man inte vill se på marken, måste man gå nära för att upptäcka.

2007 lämnades ett medborgarförslag in till kommunen, rörande denna byggnad. Den ansvarige för förslaget föreslog att vattentornet skulle öppnas för café- och restaurangverksamhet. Förslaget avslogs dock med motiveringen att det skulle innebära en omfattande renovering och en ombyggnad för att klara dagens krav på säkerhet och anpassning för funktionshindrade.

Redan 2005 kunde man läsa i SN att vattentornet behövde en rejäl upprustning för att inte helt enkelt rasa ihop. Väder och vatten hade då tärt så hårt på byggnaden att det bildats rost och frätskador i en sådan omfattning att kommunens vattenavdelning slog larm efter en besiktning.

Titta på bilden ovan och notera dessa ord från SN:s artikel från 10:e juni 2005:

”Till sist får vattentornet ett klotterskydd som är tre meter högt”. Hmmmm….det bidde bara en tummetott.

Hursomhelst skulle en byggnad av vattentornets dignitet bli en populär samlingsplats för både ortsbor och turister om man fick till åtminstone en liten caféverksamhet i kombination med den fina utsikten. Tror jag…

Vägen hem gick sedan över den höstfärgade Nyköpingsån…

…förbi den gamla kyrkogården och förbi Tingshuset (det gamla) och hem.

 

Annonser

Vart är jag på väg?

Svaret får du i slutet av inlägget.

Ett litet tips är att promenaden gick förbi Nyköpings charmigaste bostadsområde. Ett bostadsområde som antog sitt namn i Nyköpings stadsfullmäktige 1912.

Har du listat ut det utan att tjuvkika?

Vägarna i området jag passerar (inte slutmålet) har fått sina namn efter svenska författare och skalder. Zacharias Topelius och Victor Rydberg var två av dem.

Har du listat ut det utan att tjuvkika?

Om inte kanske den här bilden från Nyköpings kommuns bildarkiv kan ge en ledtråd. Förvisso är bilden från 1911, men nog känner du igen stadsdelen?

Okej, kanske en mer modern bild av området får dig på rätt spår.

Några av de mest charmiga och äldsta bostäderna i Nyköping finns här. Var? Jo i Östra Villastaden givetvis. Som nedan på Strindbergsgatan.

Fast nu var det inte Östra Villastaden som var mitt slutmål. Kanske du ändå gissat vart benen bar mig? Att ta sig dit med bil är svårt, men många önskar nog att det fanns en liten bergbana upp till målet.

Nu tror jag du vet. Följande information kan nog ge dig som fortfarande kliar dig i huvudet, de sista pusselbitarna.

Står du högst upp befinner du dig på en plats där Nyköping hade sin vattenreservoar åren 1849–1967.

När du väl är där befinner du dig på 36 meters höjd. Inte mycket att skryta över, men en av Nyköpings högsta naturliga punkter.

Vattentornet tänker du? Fel, fel, fel. Du befinner dig på en plats där du har utsikt mot Vattentornet och med denna information vet du att platsen jag står på är Kråkberget.

Det är ett tag sedan jag besökte platsen, men vilken pärla den egentligen är. Nu har man också gjort i ordning bänkar och bord, där man kan sitta ned med medhavd fikakorg och njuta av utsikten över Nyköping och ända bort till Oxelösund. En informationstavla har man också satt upp, vilken pekar ut kända landmärken. Nu får vi hoppas att stadens vandaler inte upptäckt denna och ”dekorerar” den med sitt fula och fullständigt meningslösa klotter.

Utsikten är som sagt inte fy skam, så heller inte denna lita mulna och gråtrista dag.

Att ta sig upp är nog jobbigt för många, men det kan ha sina sidor att också ta sig ned. I synnerhet denna årstid när det ligger fallna och blöta löv på den smala asfalterade vägen upp. Snötäckta och isiga vinterdagar ska vi inte tala om…

Nästa inlägg kommer att handla om en annan höjdare.

Spa-weekend på hemmaplan

Måste man resa utomlands eller till någon av Sveriges mest kända spa-anläggningar för att koppla av och njuta under ett par dagar? Svaret är nej.

Lördag till söndag firade jag, frugan, min syster och svåger vår 11:e bröllopsdag med en spa-weekend på hemmaplan. Närmare bestämt på Sunlight, bara några hundra meter från hemmet.

Nu är Sunlight inget okänt mål för mig, eller frugan heller för den delen. Vi tränar bägge två på gymmet, simmar i bassängen och brukar ta en After Work i restaurangen med jämna mellanrum. Dessutom har vi vid några tillfällen utnyttjat spa-anläggningen tillsammans med vänner, fast då bara för några timmar.

Strax utanför byggnaden kom vi i samspråk med en äldre man. Han berättade att han bodde i Göteborg sedan 15 år tillbaks, men att han jobbade på Sunlight under alla sina yrkesverksamma år. Man kunde nästan ana en tår av nostalgi. Egentligen är det fantastiskt att en gammal industribyggnad som denna kan genomgå en sådan förvandling som Sunlight gjort. När man som vi den här helgen, har tillgång till både gym, spa och hotell, får man en ännu bättre insyn och utan tvivel har man lyckats förvandla gamla industrilokaler till något riktigt fint.

Vi kunde inte checka in förrän tidigast 15:00, men redan från 11:00 hade vi tillgång till anläggningen efter att ha hämtat ut spa-setet, bestående av handduk, morgonrock och tofflor.

En dryg halvtimmes träning i gymmet, en välbehövlig dusch, ombyte och så in i själva spa-delen.

En kall öl fick inleda dagen, hälsosamt som något.

Vi relaxade lite i väntan på de behandlingar vi bokat och som ingick i priset. Avslappningsmassage för min det och den var inte bara skön, utan välbehövlig.

Klockan 15:00 hade vi beställt upp Afternoon-tea till spat. Innan dess tittade vi in i simhallen som var tom så här dags på dagen…

…och därefter satte vi oss i en av bubbelpoolerna och slappnade av. Några bilder därifrån blev det inte, mycket beroende på att vi hade sällskap av några unga kvinnor. Kändes inte lämpligt att ta fram kameran i det läget. Den unga och mycket trevliga tjej som ansvarade för spa-delen den här dagen, dukade upp för Afternoon-tea vid utsatt klockslag. Först kom en bricka med bröd, ostar, skinkor och olika marmelader. Därefter kom ett kakfat av modell mums-mums in.

Sju sorters bakverk och sex av dessa lyckades jag pressa i mig, den sista med hjälp av ytterligare en kall öl. Hälsosamt som tusan…

Mätta, belåtna och lite fräschare i kropp o själ, lämnade vi spa-delen och tog en dusch innan vi bytte om och gick till receptionen för att få nycklarna till rummen.

Hela Sunlight lyses upp av glödlampor och levande ljus som tillsammans skapar en atmosfär man verkligen trivs i. Ordet mysfaktor skulle många säga…

…och visst stämmer det in på upplevelsen. Inte minst i tider som denna när vinden viner runt knutarna och regnet slår mot fönsterrutorna.

Vi bodde på våning 3, vid det s.k. ”Torget”. Jag vet inte vad som fanns här innan anläggningen gjordes om, men ”Torget” är en stor öppen lokal där ett öppet kök står i ena änden och bekväma fåtöljer fyller ut resten.

Rum 23 och 24 hade vi tilldelats, två av hotellets största rum.

När vi kom in i rummen märkte vi direkt att de gjorde skäl för namnen. Två riktigt stora rum, med en dörr mellan som vi kunde öppna och som gjorde upplevelsen än mer storstilad.

Varsin flaska mousserande stod och väntade på oss, liksom sex chokladtryfflar till bägge paren. Så hungrig var man nu inte efter den Afternoon-tea vi avnjöt bara timmen innan. Nu var vi inte särskilt nödbedda, utan tömde både flaskor och fat med välbehag.

Nu fanns det tid för lite relax, vilket vi utnyttjade. Några iklädda de lediga kläder som låg och väntade på oss.

Vi hade med oss en falska bubbel för att fira dagen som sådan. Något vi gjort för vana varje år vi firat vårat dubbelbröllop. Den här lediga stunden ägnades åt lite funderingar och planer inför nästa års bröllopsdag och kommande resor. Många planer vi haft genom åren har sedan realiserats och sker likadant nu har vi en del skoj att se fram mot.

På våning 3 ligger också bilutställningen. 20-talet bilar av modell äldre står uppradade och självklart var vi tvungna att ta oss en titt på dem.

Den bilintresserade Nyköpingsbon borde besöka utställningen som är öppen för allmänheten. Ett par riktigt gamla bilar står här, tillsammans med ett par sportmodeller och en rad kända bilmärken av modell lyxigare. De märken som ses på bilderna nedan är förmodligen kända av de flesta bilintresserade, men personligen har jag svårt att placera ett par tre stycken av dem.

Genom fönsterrutorna kunde vi se hur hur himlen skiftade färg och kastade ett helt annat sken över utställningslokalen.

Dags att återvända till rummen, för nu väntade en annan begivenhet. När våra fruar ägnade tid till smink och annat som fruntimmer gör innan de ska gå ut, ägnade vi karlar tid framför tv:n och Sveriges kross av stackars Luxemburg. En storseger inte ens optimisterna hade vågat hoppas på.

Matchen var slut lagom till den trerätters middag som ingår i priset för en spa-weekend. Vi lämnade rummet när himlen visade sig från sin bästa sida.

Fast några droppar på fönstret visade att regnet börjar strila.

Middagen intogs i den lilla matsalen och inte i den stora (på bilden) som ofta är vikt för stora bokningar, julbord och konferenser.

Den lilla matsalen precis bredvid är i mina ögon mysigare och lite mer intim. Omgärdad av levande ljus, glödlampor med varmt sken och stora tavlor med svartvita motiv av den gamla industristaden Nyköping. Vad sägs förresten om menyn som det bjöds på?

• Förrätt: Krämig kantarellsoppa med tryffelkrutonger
• Varmrätt: Ångkokt torskrygg med potatispuré, säsongsprimör, brynt smör & baconcrunch
• Efterrätt: Mörk chokladfudgetårta med pekannötter, lättvispad grädde & rårörda bär

Satt fint tillsammans med en Wisby stout till förrätten och en flaska vitt till varmrätten. Nu var alla så mätta att det inte lockade med en kvällsdrink. Det blev i stället att krypa till kojs i de mäktiga och sköna sängarna, mätta och mycket tillfreds med dagen.

Utan tvivel som man gott. God mat, god dryck, flera timmar i spa-anläggningen/gymmet och lite massage på det, gjorde att åtminstone jag sov utan att vakna flera gånger per natt. Frukosten blev ovanligt sen för att vara oss, men vi var ändå först på plats. Man inser att människor som besöker ett hotell som Sunlight och utnyttjar spa-anläggningen, vilket väldigt många gjorde, är intresserade av att sova ut. Ni som sovit på hotell i exempelvis Stockholm under högsäsong, vet att man ofta får trängas vid frukostbuffén tidigt på morgonen…inte sällan tillsammans med små kineser som springer med överfulla fat kring benen.

Summa sumarum var det en mycket trevlig helg som visar att hemmaplan inte är att förakta. Att ta in på hotell bara 700 meter från hemmet, kanske lockar en del till putslustiga tillrop. Ändamålen gagnar dock medlen och att bara få bli ompysslad under ett helt dygn känns välbehövligt ibland, plus att man inte känner kravet på att utforska staden man befinner sig i.

Som sagt en lyckad bröllopsdag, utan något att klaga på….förutom en sak.

Badtofflorna i one size. För en fullvuxen man som kräver 45:or till 46:or till vardags, är de i minsta laget. Vi bad den unga och mycket trevliga tjejen i spa-anläggningen att lämna in ett förslag om att köpa in åtminstone några storlekar större. Med sitt charmiga leende svarade hon att; ”Måste ni ha så stora fötter?”

Man tager vad man haver

Bildsviten nedan är tagen tidigt en lördagsmorgon innan det bara av till Ohlsons konditori för att inhandla färskt bröd till frukosten. Kameran hängde över axeln, men stativet låg kvar hemma.

Alla som fotograferar på en något högre nivå än den renodlade fotografen, vet att ett stativ är att föredra, för att inte säga nödvändigt, när man ska ta bilder i dåligt ljus.

Strunt samma tänkte jag som inte hade lust att bära med mig stativet runt stan och till konditoriet. Man tager istället vad man haver och utnyttjar det som finns tillgängligt för att uppnå de skarpa bilder som den renodlade amatören struntar blankt i.

Som är när jag tog denna bild över ett tyst och öde hamnområde. Här fick stentrappan ned från Lenningsväg utgöra underlag. Lite obekvämt att titta i sökaren när jag skulle se om kameran stod någorlunda rakt och fokus var där jag vill ha det.

Här använde jag handhållen kamera med cykelsadeln som stöd för händerna. Svårt att hålla kameran helt stilla under en lång exponering, men jag tycker ändå att jag fick till en hyfsat skarp bild.

Här står kameran på ett kabelskåp. Tyvärr gick det inte att undvika staketet och växtligheten kring detta, men det kanske skapar en annan dimension åt bilden?

Bilden över Brandholmen är fångad när kameran står på träbron över kanalen.

Även denna bild visar Brandholmen i bakgrunden, men här står kameran på en bänk på en av träbryggorna intill hamnpromenaden.

Här placerade jag kameran på en sliten bänk under en av belysningsstolparna. Därav det orangea skenet. Fukten i luften skapar prismorna i överkanten.

Vid Vattensportens hus ställde jag kameran på trästaketet på den långa bryggan. Jämför denna bild med bilden i förra inlägget. På den använde jag den inbyggda blixten, här är bilden tagen utan blixt. Det blir lite skillnad och här ser man vad en blixt kan åstadkomma i landskapsfotografering.

Åter tillbaka vid hamnen och här placerade jag kameran på en av ”träsofforna”. Lika tyst och öde som timmen innan.

Vad lär man sig av en dylik fotosejour? Jo, att stativ är att föredra framför det som omgivningen har att erbjuda. Inte för att bänkar, kabelskåp, trästaket eller stentrappor är att förakta när när man tar bilder med långa exponeringar. Utan för att man blir lite ledbruten när man ska böja sig fram för att titta i sökaren då kameran står på marken eller 0,5 meter ovan.

Vad är det som väntar

Att använda blixt när man fotograferar i skymningsljus kan skapa lite extra touch till landskapsbilderna.

Verkligheten bakom denna bild var inte så dyster och spöklik som blixten gjorde den till. Förvisso gled molnen in från Östersjön och bakom dessa kunde man skymta en morgonsol som färgade horisonten i eldens färger. Jag skulle vilja beskriva verkligheten som ganska grå, om man nu nödvändigtvis ska beskriva den i färger.

Kanske inte många tror, men den inbyggda blixten på en systemkamera kan göra underverk och personligen tycker jag att den här bilden är en betydligt mer spännande version av den verklighet som uppenbarade sig framför mina ögon.

Hur det egentligen såg ut får ni se i nästa inlägg. Därefter får ni gärna bilda er en egen uppfattning om vad som faller mest i smaken och gärna skrivs ned en kommentar under inlägget.

Fast den här bilden skulle jag kunna döpa till ”Doomsday – vad väntar oss?” Att hösten på allvar knackar på dörren har vi fått uppleva under veckan. T.o.m. fåglarna som ni kan se i toppen på tornet verkar oroliga, så vad har vi att vänta?

Välkommen

Etapp 2 på cykelturen ni kunde läsa om i förra inlägget gick till Skavsta.

Strax innan flygplatsen ligger Lunds gård, som numera inhyser Skavsta jakthandel. Allén upp till gården lyste härligt guldfärgad när träden bytt skepnad från sommar till höst.

Det är svårt att passera en sådan vy utan att stanna till.

Väl vid Skavsta bar det av till utsiktsplatsen ”Blåbärskullen” intill flygmuseet. Här brukar jag landa minst en gång per år, men skam att säga var detta mitt första besök i år. I grevens tid kan man tro. Förvisso lyfter och landar planen året om, men att sätta sig på en cykel för att bege sig på den vindpinade vägen dit, lockar inte nämnvärt.

Få kanske vet att Sörmlandsleden passerar mellan utsiktspunkten och startbanan, men det gör den.

Strax nedanför har konstnären Anita Grede, boendes i Tystberga, skapat en 2,5 meter hög skulptur som ska välkomna både flygresenärer, vandrare och nyfikna åskådare. Skulpturen som fått namnet Moder Jord är huggen ur en enda ekstam som hittades utanför Stigtomta och har formats av två bildhuggare från Umeå. Förra hösten invigdes konstverket och således har jag inte sett det förrän nu.

Intill skulpturen ligger minnesmonumentet över F11-piloter som genom åren omkommit i tjänst. Det finns en skrift som huggits ut ur berget och strax under denna har man placerat en platta med alla namnen. Klicka på bilden för en större version.

Som vanligt var det mycket folk på plats. Merparten passade på att invänta landande och lyftande plan innan museet slog upp dörrarna, men många var där enbart i syfte att se planen.

Vad fick man då se? Inte mycket om jag ska vara ärlig. Under de cirka 40 minuter jag var där, landade endast ett plan och givetvis från ”fel” håll.

Jag har haft större lycka andra tillfällen. Hursomhelst är Skavsta en spännande plats i Nyköpings kommun. Väl värd att besöka och väl värd för kommunen att vårda.

 

Lite vid sidan om

Än så länge tillåter vädret att man kan ta en längre cykeltur i trakterna runt Nyköping. Så skedde igår. Det blev lite av en tur i ett landskap som lämnats åt sitt öde. Lite spännande, lite sorgligt, men en verklighet man idag kan se runt om i hela Sverige.

Mitt emot Anderslunds koloniområde ligger denna lilla röda stuga.

Jag vet inte vad den heter eller vilken beteckning den har på Lantmäteriets kartor. Tittar man på Google Street View ser man en bild från 2011 där stugan är bebodd och trädgården välskött. Nu var stugan övergiven och trädgården igenvuxen. Ytterligare en gammal boning med en historia som fått se hur det moderna Sverige lämnat den åt sitt öde.

Jag trampade därefter förbi ett ganska sömnigt Oppeby och ut på väg 53 som i vanliga fall är trist att trampa. Raksträckor och en ständig vind som alltid blåser i fel riktning. Motvind som det kallas i folkmun. Nu skulle jag inte så långt på den vägen, utan vid Tistadbron svängde jag av och vidare upp mot Tistad slott.

Strax innan allén som tar en upp till slottet, ligger denna byggnad. Också den övergiven sedan många år.

Just den här vyn har jag sett på tidigare bilder och att den är så populär att fotografera kan ha att göra med dess skepnad av ett Södermanland där gammalt (huset) och nytt (den asfalterade vägen).

Vägen upp mot Tistad slott går mellan dessa två mantalsbyggnader vid Listorp som för utgjorde gränsen mellan Tistad och omgivande områden. Där bak åker man genom en mäktig allé där slottet skymtas i bakgrunden.

Slottet var inte mitt mål den här dagen, men lite kort historik kan jag ändå bjuda på.

Mellan åren 1766 och 1771 uppfördes det av friherre Fredrik Bengt Rosenhane. Gården Tistad är dock äldre än så och dess anor sträcker sig till 1500-talet. Slottet i tre våningar är byggt i dåtidens italienska stil och är idag i ägo av släkten Wachtmeister. Sedan 1983 är slottet byggnadsminnesförklarad, men den som vill kan få en guidad tur, övernatta och äta middag.

Varken slottet eller dess franska trädgård hanns med denna dag, men ett par byggnader på ägorna hamnade ändå på bild.

Nej, jag trampade förbi Tistad och ut på den smala väg som leder upp till Bärbo kyrka. Strax efter att jag rullat nedför backen mellan boningshusen vid Tistad uppenbarade sig min sedvanliga otur. Fast egentligen var synen mäktig, men oturen var att kameran låg nedpackad i ryggsäcken och otillgänglig.

Cirka 20 meter framför mig lyfter nämligen en mäktig havsörn och seglar på breda vingar över kalhygget och mot den träddunge som kantar denna 100 meter bort. Suck, var min första reaktion, men jag var ändå glas att på så nära håll se denna storstilade och vackra fågel.

De få kilometerna mellan slottet och Bärbo kyrka kantas av övergivna bostadshus i skiftande former och karaktär. Till kyrkan kom jag nu inte. Jag har varit där förut och istället valde jag att stanna vid det här kapellet på nya kyrkogården. Den ligger vackert insprängd mellan frodig grönska och inramas av få gravstenar. Kan tro att den här platsen skulle göra sig bra i någon modern skräckfilm.

På vägen tillbaks stannade jag till vid några av de övergivna boningarna för att föreviga dessa. Den första jag anlände till såg väldigt nedgången ut och hade en trädgård som var både igenvuxen och full av skräp. Förvisso sågs gardiner hänga i fönstren, men så är fallet i många gamla bostadshus som övergavs för många år sedan. Jag klev av cykeln och gick upp på den av ogräs igenvuxna grusgången, men…

…stannade till, för intill ett träd stod en tillsynes splitter ny rullator. Kan det ändå vara så att någon bor i huset? Det finns ju gamla människor som vägrar att ge upp sin födelseplats ändå in i det sista och jag kunde i mitt inre se någon gammal kuf som stirrade bakom gardinerna och undrade vad 193 centimeter Stefan gjorde på hans tomt. Jag vände därför och trampade vidare.

Jag hittade en sida på webben med gamla gårdar och torp i Bärbo socken. Byggnaden i fråga skulle kunna vara Sandstugan. Bilden på webbsidan passar bra in på den bild jag såg i verkligheten. Mitt nästa stopp låg bara tiotalet meter bort och här vet jag att det är den gamla backstugan Karlslund.

På vägen tillbaka till Tistad slott, stannade jag till vid den plats där den mäktiga havsörnen lättat på sin plats. Det fanns förhoppningar om att den skulle lyfta från sin plats där inne i träddungarna. Jag stod där gömd bakom två träd och väntade med kameran rätt inställd, men…

Nej då, någon havsörn såg jag inte till mer. Den enda missen på den här trevliga cykelturen. Nja, det kommer en till, men den återkommer jag till i nästa inlägg.

Det här inlägget avslutas med denna bild som får symbolisera ett Södermanland som kommunen övergivit.