Kärlek

I tider som dessa är det kärlek världen behöver.

Vad symboliserar kärlek mer än en mamma som omfamnar sitt barn? Här symboliserad av min favoritskulptur i Nyköping som råkar vara placerad i min favoritpark.

De fyra – del 8

Detta inlägg med fyra bilder som blev över visar en sol som värmer upp en gatlykta tidig morgon…

…en växt vars namn jag inte vet, ett djur av något slag och så en välbekant mor och hennes barn.

Den lilla lögnen

Jag ljög i inlägget från den 25:e.

Det var ingen medveten lögn, det vill jag tillstå. När polarna lämnade partyt tidigt igår morse (se inlägget i lördags) begav jag mig ut i stadens vimmel. Det blev en promenad till mina gamla hemtrakter och då menar jag inte Tystberga. Öster är platsen och Gripsholmsparken var mitt första mål. Ett liten oas som badade i höstfärger.

För många är Gripsholmsparken synonymt med musik och glada miner under Nyköpings festivaldagar. För andra en plats att koppla av på när staden nu förtätas runt omkring. Jag har fortfarande svårt med tanken på ett Nyköping med sitt storstadskomplex. Vill man efterlikna en större stad, tvingas man acceptera alla de problem en större stad bär med sig. Ni som läser SN har kunnat läsa om en tilltagande brottslighet som man mer förknippar med våra storstäder och inte små eller mellanstora.

Från platsen där jag stod kunde jag zooma in på en välkänd byggnad som ett par kilometer från parken ståtar ovanför en annan av mina f.d. hemtrakter. Ni vet vilken…

Mor och barn heter skulpturen och uppfördes av Nils Möllerberg 1960. Jag undrar om modern och barnet skulpterats efter riktiga människor eller om konstnären sett verket i sitt inre? De utgör hursomhelst ett vackert inslag i vår stad och den ömhet mamman visar sin dotter saknas tyvärr alltför ofta i dagens Sverige.

Med moderns kärlek till sitt barn och denna vackra gren lämnade jag Gripsholmsparken för denna gången.

Det blev en tur bort mot Storhusfallet där många Nyköpingsbor ofta hamnar när de är ute med kameran eller bara på en promenad. Det var väl ingen större fart i fallet och det många Nyköpingsbor nu väntar på är de vackra isformationer som under kalla vintrar bildas av en kombination av kyla och vatten. Hösten kanske inte är Sågarbackens bästa tid, men visst kan man njuta lite av omgivningen också nu.

Nu gick jag den branta vägen upp mot Östra Bergen och kunde där konstatera att man spärrat av för att glädjande nog kunna uppföra den klockstapel som uppfördes 1625 och brann ned 2017. Nedfarten från berget gick via Stora Bergsgränd där detta gamla hus håller sig vid liv bland alla nybyggen.

Sociala medier kan man diskutera i oändlighet. På Facebook finns det mycket skit, men också väldigt mycket nyttigt. Jag lade ut bilden ovan på sidan ”Bilder från Nyköping” och frågade om någon/några kände till dess historia.

Svaren kom och det jag fick fram var att boningen beboddes av en man som kallades ”Kalle Luftis”. Jag googlade namnet och fann lite intressant information på sidan Bygdeband. Den som hävdar att sociala medier bara är av ondo, har nog inte insett dess kraft.

Vidare backen ned passerades andra historiska byggnader innan jag nådde ut på det tämligen nyrenoverade Östra Torget.

Vid torget ligger inte bara Prosten Pihls gård, andra gamla byggnader. Här ligger också Alla Helgonakyrkan.

På vägen hem till Högbrunn passerade jag två välkända platser i Nyköping.

Tovastugan som ligger öde fram till senvåren och då menar jag uteserveringen. Jag tror, upprepar tror, att man kan besöka dess inre för att där ta del av gammal svensk historia.

Därifrån är det inte långt till en av de vackrare vyerna i vår stad. Nyköpingsån som brusar mellan de vackra byggnaderna vid Slottsgatan och Bryggeriets konstnärskvarter.

Det blev en skön promenad i ett härligt höstväder…

…fast nu har jag ljugit för er. Den promenad varifrån bilderna ovan togs, företogs inte igår. Bilderna togs för två helger sedan, men hade av misstag sparats i fel mapp på datorn. Det Nyköping som de visar är för värdefullt för att förpassas i bildmapparnas glömska.

Nu lär ni väl aldrig lita på mig mer?

När detta skrivs vaknar Nyköping till säsongens första snö. Nu blir det mössa på och bilder med vinterteman. Fast först får ni stå ut med några inlägg av bilder som ligger på kamerans SD-kort och bara väntar på att publiceras…

Den ofrivillige flanören

Inget ont som inte har något gott med sig. Ni har hört det och ni har säkert upplevt det.

I fredags hade jag en tid inbokad hos en arbetsterapeut som skulle titta på en armbåge som krånglat någon månad. Strax innan vår flytt förra våren bytte jag vårdcentral. Jag ändrade också adressen till min profil på aktuell vårdcentral, men glömde att ända telefonnummer från vår fasta som vi inte längre har, till mitt mobilnummer.

Receptionisten hade försök nå mig på telefon, men hade av självklara skäl ringt på det nummer jag angivit. Därför kom jag till vårdcentralen 8:00 på morgonen och möttes av beskedet att arbetsterapeuten var hemma för vård av sjukt barn, en företeelse som verkar vara extra vanlig vid längre skollov.

Nu blev det inget besök och därför ingen undersökning. Eftersom fredagar innebär kortare arbetsdagar för oss, hade jag inget intresse av att promenera ändå hem igen efter avslutat besök. Av den anledningen hade jag planerat för en frukost på stan och därefter en promenad med kameran som låg nedpackad i väskan.

Undersökningen blev således inte av, däremot frukosten på Kumlins och därefter en promenad runt Nyköpings mer centrala delar. Dock företogs promenaden i två timmar och inte som planerat, en. Tur då att vädret, trots kylan, var ganska behagligt och tämligen gynnsamt för ändamålet.

Nedan ser ni en del av bilderna från promenaden runt några av Nyköpings mest fotograferade motiv. Således inga mästerverk, men ett bra tidsfördriv mellan det tilltänkta besöket på vårdcentralen och fredagens eftermiddagsskift.

Hur blev det då med min onda armbåge? Jo, en ny tid beställdes och ni som besökt vårdcentraler, tandläkare och andra inrättningar vet att köerna är oacceptabelt långa. En dryg månad till får jag vänta på att undersöka en krånglande armbåge hos en arbetsterapeut. Egentligen hade jag ställt in mig på en sjukgymnast, men till dessa är köerna ännu längre.

Välfärdsstaten Sverige från sin sämsta, men allt vanligare sida. Att jag inte nämner vårdcentralen vid namn, beror på att det förmodligen är omständigheternas och inte deras fel.