Den hedervärda lantbrukaren

Det här inlägget tar vid där det förra slutade. M.a.o. på den lilla stigen mellan Lindbacke och Stora Kungsladugården.

Jag hade ett mål med denna extra slinga och det var ett mål som många Nyköpingsbor haft de senaste veckorna.

Till affären

Det är sällan jag har med mig kameran när jag går till affären för att inhandla förnödenheter. Det händer dock och så var fallet den här kvällen. Jag tänker inte göra reklam, men ni som bor i Nyköping vet nog vart stegen bar.

Varför kameran, tänker ni?

Jo, därför att på väg hem från jobbet kunde man ana att kvällshimmelen skulle bli så där vacker som den kan vara under denna tid på året. Lite småkyligt, utan att vara smällkallt. Det blev som jag hoppades.

Något stativ var inte att tänka på. Så bilderna är därför handtagna med ett högt ISO-värde inställt. Bättre att komma hem med lite brusiga bilder än oskarpa.

Ni kanske räknat ut vart stegen tog mig. Bilden nedan kanske inte hjälper er som fortfarande funderar på traven…

…men nu börjar ni nog hitta rätt i era gissningar. Vänder mig fortfarande till er från Nyköping. Lite gratisreklam blir det trots allt, fast mest för att skylten gjorde sig bra mot himlen bakom.

Strax efter denna vy var det dags att passera genom tunneln som tar en till det köpcentrum och den butik där vi ofta gör våra inköp.

 

På snabba ben

I lördags morse satt frugan och jag och åt frukost fram TV:n och femmilen. Utanför fönstret uppenbarade sig en färggrann himmel och jag såg framför mig alla bilder jag missade att ta och förbannade mig själv i efterhand för att jag inte skippade det svenska fiaskot och gav mig ut med kameran.

Det misstaget tänkte jag inte göra om i söndags, damernas tremil till trots. Jag vaknade tidigt som vanligt, kastade en blick genom fönstret och såg att också denna morgon skulle bli vacker. Klädde mig därför i tjocka vinterkläder och gav mig ut på en morgonpromenad.

Första stoppet blev vid Gripenskolan där skymningen uppenbarade sig över Nyköping.

Det blev en promenad jäms med Oxelösundsvägen och bort mot Lindbacke. En välkänd profil som syns över hela stan uppenbarade sig under en allt färggrannare himmel.

Egentligen tänkte jag vända vid Lindbacke för att återvända till värmen hemma, en god frukost och Charlotte Kallas jakt på en ny medalj. Det blev inte så, utan jag fortsatte på stigen nedanför Lindbacke och bort mot Stora Kungsladugården. Inte tusan kunde jag gå hem när det vackraste återstod.

På Lindbackes kullar fångade jag den här enen som förekommer ganska ofta på mina och andras fotografier. Vänd från den uppgående solen, började morgonens färger synas i de moln som sakta drev in från söder. Inte samma färgprakt, men med en viss tilldragelse.

Det fanns inte mycket att fota längs med stigen bort mot Stora Kungsladugården, men när jag svängde in på gång- och cykelvägen vid Gumsbacken blickade jag bort mot Lindbacke och fick se hur solen steg över träden och svepte in landskapet i en magisk palett.

Det är inte ofta jag får chansen att fånga bilden med stort B, men när solen gömde sig bakom ”Läppstiftstornet” tyckte jag själv att detta var just ett av de få tillfällena. Solen som försökte sträcka sig över tornet, den värme som solens sken alstrade i snön och de långa skuggor som svepte över det öppna landskapet.

Det var en kall morgon och fingrarna fick allt svårare att hålla avtryckaren halvvägs nere i försöken att fokusera. Jag har precis ställt om kameran med dess ursprungsinställningar och hade av den anledningen inte fördelen av att använda den s.k. ”back button fokusen”, vilken innebär att man fokuserar med Nikons AF-L knapp som sitter på baksidan av kameran. Den funktionen har flera fördelar och syftet är att ställa in den igen, men så hade inte skett denna kyliga morgon.

Inte bara kylan (-13°) fick mig att öka stegen. Även frukosten och starten på tremilen drog mig hemåt. Fast raka vägen hem blev det nu inte, utan det blev några stopp vid Gripenskolan.

Som här när solen fångade byggnaden, samtidigt som  täta moln började närma sig.

Vid Gripenskolans fotbollsplan, där jag själv spelat ett antal matcher, blev det ett gäng bilder i motljus. Att fota i motljus är mångas mardröm, men det går att få till bra bilder om man bara använder rätt teknik och nödvändiga inställningar. Därmed inte sagt att de två bilderna nedan är bra eller sensationella. Vill bara visa vad man kan åstadkomma, trots att solen lyser rätt in i objektivet.

Denna tidiga och kalla morgonpromenad avslutades där den började, med en bild på denna byggnad, cirka en timme efter att den första bilden togs på samma motiv.

Nu var jag nästan hemma och resterande sträcka avlöpte på snabba ben. En frukost framför TV:n och unga kvinnor på ben snabbare än mina. Det blev ingen ny medalj för Kalla, men däremot för Stina Nilsson.

En vacker morgon, ett antal lyckade bilder och en avslutning på OS som är det bästa vinter-OS Sverige genomfört. Kan en söndag i februari bli bättre? Ja, faktiskt. Glömde nämna att Manchester United spöade Chelsea i eftermiddagens Premier League-omgång.

En snabbis

Jag hade redan bestämt mig. Den gångna torsdagen skulle jag ta cykeln till Lindbacke för att ta bilder på naturreservatet i solnedgång.

Efter jobbet tog jag omvägen till Sunlight för lite styrketräning och simning. När jag låg i vattnet och tittade ut genom fönstren såg jag hur himmelen började färgas lite orange, tidigare än jag trott. Det blev därför lite panik och antalet längder i bassängen blev därför färre än tänkt. Nu bor jag inte så långt från området, så snabbt upp ur bassängen, en dusch, på med kläderna och hem efter kameran. Jag hade egentligen tänkt gå till Lindbacke, men känslan av att solen skulle försvinna bakom horisonten fick mig att ta cykeln.

Jag insåg ganska snabbt att solen inte skulle gå ned bakom naturreservatet, utan snarare bortom Gumsbacken. Därför ilade jag iväg åt det hållet och inte till den tilltänkta Lindbacke,

Vid McDonalds såg jag hur himmelen färgades röd bortom träden och nu fick jag lite extra fart på pedalerna, för detta skådespel ville jag inte missa. Att det var ishalka på många ställen fanns inte i tankarna, för nu var det bråttom. Strax intill Stora Kungsladugården stannade jag upp och kastade kameran till ögat.

Tanken var att svänga av på den lilla grusvägen som leder fram till Ryssbergen för att fånga solnedgången bakom de öppna fält som omgärdar vägen. Jag slog de tankarna ur hågen ganska snart. En blick på vägen talade om att där var det halt och halkan i kombination med mina smala cykeldäck skulle göra den korta turen till en riskfylld sådan. Därför ställde jag cykeln intill vägen och gick de få meterna upp till gravhögarna som ligger mitt emot den lilla grusvägen.

Utsikten var ganska skaplig härifrån också och den relativt lilla molnstrimman visade sig från sin bästa sida. Som en scen hämtad ur någon science fiction-film och man bara väntade på att ett stort flygande tefat skulle lösgöra sig ur molnmassorna.

Det blev några bilder med handhållen kamera, lite negativ exponeringskompensation, centrumvägd ljusmätning och auto-iso. Tyvärr är det svårt att undvika brus under ljusförhållanden som kvällens, men detta märks bara när man förstorar upp bilderna. Lite svårt kan det också vara att fokusera. I fallet med bilden ovan ligger fokus på vägbanan. Kanske fel val, jag vet inte.

På vägen tillbaks till stan blev jag tvungen att stanna till och ta några bilder över E4:an som passerar några hundra meter bort. Frågan är om inte himmelen var mer spännande i motsatt riktning mot solnedgången?

En snabbis på hala cykelbanor blev det, tack o lov utan incidenter. Kul dock att kunna lufta cykeln under dessa vintermånader och trots lite styrketräning och 250 meter i bassängen på Sunlight, kändes denna snabbis ut till Stora Kungsladugården som mer givande. Ibland behövs det så lite…