Ett tunt, tunt lager av pudersnö belägrade marken i Nyköping förra helgen. Ingen tvekan om att vintern är på väg, men i veckan som gått har det mest varit blask och så där fruktansvärt tråkigt som man förväntar sig att månadsskiftet november/december är. Fortsätt läsa
hållet
Alla inlägg märkta hållet
Igår var det en fantastisk höstdag. Dagen…eller rättare sagt förmiddagen…startade med en som som bara skymdes av enstaka moln och temperaturer kring 12-13°. Först gav jag mig ut på min traditionella morgonpromenad till Ohlsons bageri där morgonens frukostbröd inhandlades. Därefter tog frugan och jag cyklarna för att inhandla ingredienser till helgens middagar (fläskfilé och egengjord potatisgratäng, respektive ugnsbakad fisk med egengjort potatismos) och därefter tog vi på oss lite ledigare kläder för att bege oss ut på en längre promenad i omgivningarna.
Det gäller att passa på, för en visar hösten upp sina vackra färger på träd som ännu behåller några av sina löv. Som här på de små träden intill de senast byggda bostadshusen i Högbrunn.
Ni kommer snart märka att inläggen bygger på ett alldeles särskilt tema. Frugan på promenad i ett Nyköping som bjuder på höstprakt.
Den här passagen intill Sunlights inhägnade område gör sig särskilt bra under hösten när de nedtyngda träden som kantar gångbanan lyser i höstens eldfängda färger.
En titt bort mot horisonten där solen sakta men säkert försvann bakom allt tätare moln.
En av de mer ståtliga byggnaderna i området är järnvägsstationen. En förvisso ganska sliten stationsbyggnad, men ändå tämligen praktfull. Inom ett antal år kommer här att stå en nybyggd fastighet som ska inrymma Nyköpings nya resecenter. Föga förvånande kommer den att sakna all den charm som finns i nutida stationsbyggnad och de praktfulla hus som byggdes under samma era. Varför nutidens arkitekter envisas med att bygga fyrkantigt och sterilt får de själva svara på, men tråkigt ser det ut.
Den nuvarande stationsbyggnaden är ganska charmig och gör sig ännu bättre då den är inklädd i murgrönor och annan växtlighet. Jag törs redan nu utlova att det framtida resecentret kommer sakna allt vad växtlighet och charm heter. Det nya Nyköpings baksida.
Det bar sedan av under järnvägsspåret och ut på andra sidan. Även här förväntas det att nya bostäder ska byggas. Det charmiga Nyköping är sakta men säkert på väg att försvinna och ett Nyköping som anpassas för storstadsvana stockholmare står för dörren.
En av de äldre fastigheterna som fortfarande står ganska ensamt en bit från övriga bebyggelse är Blommenhof och där var dit våra steg närmast bar.
När vi passerade hotellet fick vi en idé om en kommande bröllopsdag. För några år sedan tog vi (jag, frugan, syster och svåger) in på hotell Sunlight som bara ligger hundratalet meter från vårt hem. Ett dygn på detta hotell där spa, middag och frukost ingick. Ett kanske annorlunda sätt att fira en bröllopsdag, men ack så trevlig. Varför inte fira någon av våra kommande bröllopsdagar på Blommenhof, tänkte vi.
Vi gick förbi hotellområdet, via motionsspåret intill och genom kyrkogården som ligger här. I utkanten av den Nya kyrkogården ligger en allé som är vacker och gör sig bra på bild. Dagen till ära visade sig träden i sin gula kostymering och asfalten som passerar genom allén var fuktig och full av de löv som träden givit från sig.
Sedan bar det av ut i skogen. Närmare bestämt via koloniområdet Anderslund och ut i grönskan vid Dammgruvorna. Här i skogen bakom kolonilotterna finns några av de gruvhål som skapades i jakten på järn, koppar, silver och bly på 1600-talet. Idag syns bara spåren av de djupa gruvhålen som numera är inhägnade av förståeliga skäl. Tyvärr används hålen som avskrädesplats för människor som saknar det vi kallar sunt förnuft. Man kan idag se cyklar, hinkar, klädesplagg och allsköns bråte nedkastat i hålen. Tittar man istället på det mer intressanta, kan man se märken från de arbetsredskap som användes på den tiden gruvhålen användes till något vettigt.
Själva skogen vid Dammgruvorna är sagolik vacker. Grön, mjuk och tät mossa gör detta parti till en scen som hämtat ut John Bauers sagoböcker om troll och älvor. Att politikerna i kommunen ville rasera allt detta för att istället bebygga skogen med nya bostäder borde vara straffbart. Ett stort tack till de boende i området som protesterade mot detta vansinne. Har ni inte gått de trevliga stigarna mellan Dammgruvorna och Minningegruvan bör ni göra det. Inte bara för att det är ett trevligt, men ganska okänt området, utan för att det också kan stå nya och dyra bostäder på plats om dessa politiker med sitt storstadskomplex får som de vill.
Läs mer om gruvorna och området i denna pdf-fil.
Snart var vi ute ur denna trevliga del av Nyköping och begav oss därefter vidare på den grusväg som går mellan gården Minninge och Nya Kyrkogården. En lång promenad tar på krafterna, som synes…
En lång, vacker och trevlig motionsrunda var snart till ända. Vi genade genom gångtunneln under E4:an för att snabbt ta oss till hemmet i närheten. Kunde inte låta bli att knäppa en kort där inne i mörkret och som väntat blev bilden en misslyckad sådan. Fast hör och häpna. En suddig och misslyckad bild som denna skulle sälja bättre i konstnärskretsar än en knivskarp bild med tydliga konturer. Jo, det är frugan ni skymtar där borta i ljuset.
Det blev en lång promenad i varierande terräng. Promenaden tog förstås sin början i hemmet, gick via Hållets/Mariebergs naturreservat till skogen bakom Dammgruvan.
En lång sträcka gick utmed Nyköpingåns fantastiskt vackra omgivning. Strax nedanför Perioden ser man bron som leder över till den östra sidan och så här tidigt på morgonen låg ån kav lugn och man kunde skymta lite dimma längre upp mot den av växtlighet kantade delen.
Varje gång man kommer i närheten av vatten så drar man till sig fåglar som i tron att man kommer med mat landar strax intill. Inte utan att man ibland får lite dåligt samvete när man plockar upp kameran och inte mat.
Från bror på bilden ovan har man en fin utsikt över Nyköpingsån som på den här delen kantas av täta träd. Vill ni fånga höstens vackra färger är det hit ni ska gå. När den omgivande växtligheten skiftar i rött, gult och orange är det fantastiskt vackert, i synnerhet när ån ligger lugn under en klarblå himmel. Lite mulet dagen till ära, men man börjar skönja lite av det som komma skall.
En av de vackrare och lummiga passagerna längs med å-promenaden tar sin början i ena änden av bron. Man går där och finner det svårt att ta till sig fakta om att strax ovanför byggs nya bostäder framför det som kallas Nyköpings problemområde nummer ett. Låt oss hoppas att detta naturreservat och stigen som går genom detta får vara i fred för klåfingriga politiker och arkitektkontor…kanske också från de individer som vägrar respektera andras egendom.
Vackert och lummigt är det.
Strax efter den lilla träbron på bilden ovan kommer man till hängbron som leder över till Hållet och dess del av naturreservatet. Från den bron ser man över till den fjärde bron på denna korta sträcka. Inte den vackraste, men den mest trafikerade.
Det blev att traska runt på de olika motionsspår som korsar skogarna på bägge sidor om väg 53. Syftet var att hitta svamp. Inte att plocka, men väl att fotografera. Som många av er vet, ska växter helst fångas på bild i dess rätta höjd. vad det innebär när man fotar svampar förstår alla. Det innebär att man får lägga sig platt på marken med kameran framför sig. Hade någon passerat hade denne förmodligen fått sig ett skratt i synen av 193 cm Stefan som låg utsträckt på den lite morgonfuktiga marken. Vad gör man inte för konsten?
Flugsvampen är inte ätlig, men kanske skogens mest färggranna och av fotografer mest uppskattade svampart. Omgivningen kanske inte var den roligaste i fallet ovan, men den här flugsvampen var den mest orörda av de jag fann.
Vad svampen nedan heter har jag ingen aning om, inte heller om den är ätlig. Fast den gjorde sig bättre på bild än flugsvampen då de här två stod omgivna av grön mossa.
Så värst mycket svamp fann jag inte och många av de jag fann var söndertrasade av förbipasserande människor eller möjligen djur. Många svampar såg också påverkade ut av det myckna regnandet den sista tiden. Nej, några kantareller stod inte att finna.
Däremot fanns det andra växter som lyste upp där ute i skogen. Det här är en blåklocka…väl…? Jag trodde deras säsong var till ändå och jag trodde inte man kunde finna denna växt mitt ute i skogen. Där ser man min okunnighet när det gäller flora och fauna.
Vad växterna nedan heter har jag ingen susning om. Den ena växer hur som helst på marken och den andra i manshöjd.
Även om antalet svampar att fotografera var låg och även om intressanta upptäckter var ännu lägre, blev det en trevlig runda på någon mil. Det bästa återstod dock och det gjorde att missnöjet med de få svamparna avtog ganska snabbt.
Den här gynnaren satt nämligen länge och väl och bara stirrade på mig och den nöt han/hon hade mellan tassarna. Ett av de sötaste djuren vi finner i skogen?
-Har du gått på den där långa spången uppe vid Hållet?
Frugan frågade mig när hon kom hem från jobbet.
-Vilken spång?
Frågade jag och försökte erinra mig någon lång spång uppe i detta område där jag vistats många gånger genom åren.
-Vi gick där på lunchen idag. Den är flera hundra meter lång.
Det fick mig att fundera ännu ivrigare. En spång som är flera hundra meter lång uppe på Hållet. Själva Hållet är ju inte ens så stort att området är flera hundra meter i diameter. Hur kan jag ha missat det, tänkte jag och började tro att frugan skojade med mig. Hon var ihärdig och under en promenad i somras ville hon visa mig.
Hållet för er som inte är från Nyköping är ett litet trevligt friluftsområde alldeles i utkanten av Nyköpings centrala delar.
Jodå, spången låg där mitt emellan ett par av de stigar som slingrar sig i området.
Spången går över en mosse som under våta perioder kan vara väldigt sank. Jag har gått på den tidigare och anledningen till att jag inte kände igen beskrivningen är att den inte är flera hundra meter lång. Jag mätte när vi gick över den och den är väl cirka 70-80 meter från ena till den andra änden, alltså inte flera hundra meter.
Det här med avståndsbedömning kanske inte alltid är så lätt och jag var tvungen att dra lite på smilbanden när vi traskade på de ditlagda plankorna.
Till den här spången och mossen återvände jag några veckor senare och syftet var att fotografera växter och djur. Med mig hade jag en kombination av gammalt och nytt. Första gången vi var i USA köpte jag ett kombinerat tele- och makrobjektiv, ett SIGMA 70-300 mm F4-5.6 DG Makro. Det var flitigt använt i början, men har mest blivit liggande sedan jag köpte mitt NIKKOR reseobjektiv. Fast ibland brukar jag använda det för skojs skull och det håller trots allt måttet väldigt bra. Till detta ville jag prova min från Kina inköpta ringblixt, faktiskt ett av de bästa köp jag gjort därifrån.
Det var tänkt att bli ett litet test med gammalt och nytt och förhoppningsvis många makro-bilder. Lite besviken fick jag konstatera att växtligheten runt spången var sparsmakad och att såväl stora som små djur höll sig borta. Inga fjärilar, inga sländor, inga spindlar, inget av någonting.
Jag valde att istället ta en lång promenad runt hela Hållet för att sedan bänka mig vid Frisksporttorpet och där fanns de…
Nedan en liten kavalkad av de bilder jag tog med mitt något ålderstigna objektiv och min tämligen nya ringblixt.
Jag blev trots allt ganska nöjd med resultatet. Samtliga bilder ovan är tagna med objektivet inställt på makro-läget (200-300 mm) och därmed på ett tämligen långt avstånd från motiven, men med ringblixtens hjälp gick det ändå att få till ganska skarpa bilder.
Ibland är en kombination av gammalt och nytt inget att förkasta och jag skulle inte bli förvånad om jag kommer att använda denna vid fler tillfällen.
stefansvardag.wordpress.com 