Kort skärpedjup

Ännu en av alla promenader i Nyköping. Ni kanske ledsnat, men jag får aldrig nog. Fast lite variationer förgyller alltid och på den här promenaden försökte jag fånga motiven med ett skärpedjup på 4.0-5.6. En utmaning som lönar sig när det lyckas och det får jag väl säga att åtminstone någon av bilderna blev.

Det blev en lång promenad som tog mig genom kyrkogårdar, friluftsanläggningar, genom tunnlar, över broar, mysiga caféer, gamla sjukhusbyggnader, framrusande godståg, nedslitna kulturbyggnader och hemmets lugna vrå.

Ni får själva gissa var motiven är fångade.

Torpet och dess omgivning

Insprängt mellan väg 52 (mot Skavsta), Nya kyrkogården och Blommenhof ligger det lilla Frisksporttorpet. Torpet i sig besöks bara när frugan och jag går den trevliga tipspromenad som anordnas på söndagar. Fler besök blir det på intilliggande motionsspår som förgrenar sig i olika sträckningar i skogen.

Mellan torpet och väg 52 finns en yta man gjort i ordning på ett föredömligt sätt. Ett antal banor för beach-volleyboll, en grillplats, en liten lekplats för barn och bänkar där man kan sitta och njuta av medhavd fikakorg. Hur väl utnyttjat detta är vet jag inte, men jag har sett brandkåren och förskolebarn utnyttja faciliteterna vid tillfällen.

Runt motionsspåret är både floran och faunan rik på arter, även om den intilliggande motorvägen förstör helhetsintrycket. Slår man dövörat till och koncentrerar sig på det naturen erbjuder kan man finna ett och annat som förgyller.

Dagen, i det här fallet 1:a maj, som annars ägnades åt trädgårdsarbete och årets första grillning, utnyttjades också åt lite välbehövlig motion. När frugan ägnade sig åt plantering tog jag min kamera på axeln och begav mig upp till och runt spåret som leder till det lilla torpet. Där ägnade jag sedan en timme i den värmande solen och försökte fånga de fåglar som kvittrade i buskarna. Jag satt på en bänk en bit ifrån för att inte skrämma den och tvingades använda zoomen till sin yttersta gräns, 300 mm. Något stativ användes inte och något direkt stöd hade jag inte, så bilderna blev lite för suddiga. Nu brukar jag säga att motivet är viktigare än kvalitén, åtminstone för en amatör som främst använder kameran som sällskap på mina utflykter.

När jag satt där och försökte fånga de små liven upptäckte jag ett annat litet djur som kröp omkring på trädstammarna intill. De var förövrigt två stycken och jag tror det var en hona med sina unge. Honan (på bilden överst) hade en liten kotte i munnen och ilade snabbt upp för trädstammen med den när jag närmade mig. Ungen var mer nyfiken och hade förmodligen inte lärt sig att vara rädd för människor. En bra statist blev den hursomhelst.

Jag har försökt googla efter information om Frisksportartorpet och som så ofta är, bär också denna byggnad på en historia.

Stensberg hette torpet när det för första gången markerades på en karta. Kartan i sig är från 1857, men hur gammalt torpet är, har jag inte kunnat hitta. Det råder också delade meningar om torpets användningsområde. Där Nya kyrkogården nu ligger, fanns förr ett militärt exercisområde för Södermanlands regemente och vissa uppgifter gör gällande att byggnaden användes som soldattorp. Andra uppgifter säger att det användes som skogsvaktarbostad.

1913 flyttade i alla fall en skogsvaktare in med sin familj i fastigheten som då döpts om till Stensborg. Förutom själva bostaden fanns också ett uthus och en ladugård där man hade både ko, grisar och höns. De, precis som huvudbyggnaden, finns fortfarande väl bevarade.

Familjen som bodde i torpet utökades så småningom med föräldrarna till skogsvaktaren. Familjen bodde i torpet fram till 1959 då skogsvaktaren avled vid en ålder av 75. Nyköpings stad övertog fastigheten efter att änkan flyttad ut, men beslöt sig för att inte hyra ut den som personlig bostad. Både avlopp och rinnande vatten saknades och nya regler gjorde att man inte ville upplåta torpet som permanentbostad igen.

Istället hyrde man ut fastigheten till Nyköpings Frisksportarklubb som bildats fyra år tidigare. En omfattande renovering gjordes, som dock inte omfattade boningshuset vilken än idag är i det närmaste sitt ursprungsskick.

Sedan 1990 är torpet i kyrkans ägo, då kommunen istället fick överta marken av kyrkan vid nuvarande Påljungshage.

En kort liten historiebeskrivning av en liten pärla i utkanten av Nyköping. I kommunpolitikernas strävan efter att bygga sönder alla grönområden finns planer på att slå upp hundratals bostäder i det lilla torpets närhet och vad det innebär för verksamheten och de djur som idag lever här återstår att se. Ni som mött harar, rådjur och rävar i centrala stan vet vad som väntar när djuren trängs undan från sina domäner.

På denna karta anno tidigt 1900-tal syns Stensborg i överkant av bilden.

Då slog den till

I veckor har jag i inläggen tjatat om den uteblivna vintern och saknaden av fina vinterbilder. Nu var det dags.

När jag vaknade i torsdags morse hade vintern slagit till med full kraft. Inte bara ett decimetertjockt snötäcke dolde den färglösa och tråkiga marken i Nyköping, temperaturmätaren hade klättrat långt nedanför nollstrecket. Eftersom jag var ledig gällde det att utnyttja tiden då man aldrig vet när kylan lämnar oss och ersätts av mildare vindar.

Redan vid åttatiden på morgonen drog jag på mig tjocka kläder och begav mig ut på en promenad som skulle bli betydligt längre än planerat, både tids- och kilometermässigt.

Den första bilden togs på fotbollsplanen intill den närliggande Gripenskolan och här hade solen nätt och jämt klättrat ovan horisonten.

På vägen till stan låg saker i diket som ännu inte gömts i snö, men som säkerligen kommer att dyka upp i tö.

Centrala Nyköping var fantastiskt tom på folk så här dags på morgonen. Det var jag och två flanörer som förmodligen var på väg till sina jobb. Ni som inte var ute så här dags missade det guldskimmer som solen skapade på de byggnader som vette mot den. Det stela och arkitektoniskt fula stadshuset låg i välbehövlig skugga, samtidigt som solen belyste de betydligt vackrare byggnaderna mitt emot.

Färden gick nu mot Storhusfallet i förhoppningen att fukten hade skapat de underbara formationer som gladde Nyköpingsborna förra vintern, men så var inte fallet än. Därför blev det inga bilder på fallet, men väl på den här skylten som förklarar att det kan vara svårt att ta en promenad på stigen intill ån.

Nästa anhalt blev på det lilla Östra Torget mellan Alla Helgonakyrkan och Prosten Pihls gård. Så mycket till torg är det nu inte, men det omgärdas av gammal och vacker bebyggelse.

Som så ofta är det vid hamnen det händer. Vill man kan man hör finna mängder av motiv att föreviga. Ett litet förtvinat bär kanske…

…eller statyn av vår egen idrottshjälte Gert Fredriksson som iklätts ett vitt lager av snö.

På andra sidan Hamnvägen har vi småbåtshamnen och vattensportstadion som drar så mycket folk på sommaren. Lite tunnare med besök på vintern, men även vintertid finns här saker att göra…som att ta bilder av den nyligen installerade vintern.

Området vid hamnbassängen är så här års ganska tom på folk, förutom de som passerar på sin dagliga promenad och en o annan hobbyfotograf. Tänk vad ni andra går miste om.

Känns ganska tråkigt att restaurangerna och fiken håller stängt så här års. Ett vinteröppet fik med tänd brasa och levande ljus på borden skulle nog kunna locka fikasugna gäster som vill ha lite ombyte från fiken på stan. Inte heller Tovastugan borta vid slottet har öppet så här års. Förvisso fullt förståeligt, men under sommaren är det nog svårt att finna ett mysigare ställe att fika på, om inte, det mest historiska.

Nyköpings turistmagnet nummer ett är nog ändå slottet och slottet i vinterskrud lockar fram andra motiv än samma byggnad i full sommarklädsel.

Att alla inte är lika förtjusta i snö och kyla märks på de bilar som verkar lämnade åt sitt öde.

”Don’t Eat The Yellow Snow” får sin förklaring när snön ligger vit på marken.

Snart var jag tillbaks på Stora Torget, eller som i det här fallet, baksidan av det. Rådhuset där ett dubbelbröllop ägde rum för drygt tio år sedan.

Det var lite fler människor i rörelse på torget nu, men ändå förvånansvärt få. Man kan nästan tro att vi svenskar inte vant oss vid att kylan kommer varje år, vare sig vi vill eller inte. De stora snöhögarna gjorde sitt till för att skymma lite stressade stadsbor som huttrade under kylan.

En blick upp mot Borgarberget lockade mig att gå den lilla stigen över berget och ned mot Culturum. Knappt skottat, men värt mödan. Klockstapeln från sent 1600-tal var en av få byggnader på väster som klarade ryssarnas härjningar på 1700-talet.

Nu bar färden av mot Hållet, men först en liten avstickare till bron över Nyköpingsån. Här kan man framför allt fånga fina höstbilder när de omgärdande träden fått sina vackra höstfärger, men det funkar även på vintern.

Nedanför den branta och jobbiga backen som leder till Hållets naturreservat står en informationsskylt som inte heller den får vara ifred för stans patetiska klottrare. Bedrövligt att det finns människor som måste bevisa sin existens genom att förstöra för andra. Det är nog inte bara en gång den sanerats från klotter och säkerligen inte den sista.

Här ligger också Fåfängan som är en underbar liten oas på sommaren, men som också den ligger öde under vintern. Förtjänar mer reklam och uppmärksamhet och det får den nu genom bilden nedan och den här länken.

På toppen av berget lyste solen upp den snötyngda träden…

…och nere i den lite mer långlänta terrängen gjorde den sitt bästa för att tränga igenom den ganska täta skogen.

Promenaden fortsatte genom Hållet, ut till Oppeby, vidare över väg 52 och fram till nästa lilla smultronställe. Frisksporttorpet från 1800-talet som ingen egentligen vet ursprunget på. En del hävdar att den användes som bostad åt skogvaktare, andra säger att den användes som soldattorp. Läs mer om dess historia här. Idag utgår tipspromenader härifrån varje söndag stora delar av året, med uppehåll under de kalla vintermånaderna. Här finns också banor för volleyboll och möjligheter att grilla. Ett trevligt och mysigt område som vi hoppas får vara ifred när kommunpolitikerna tydligen bestämt sig för att bygga både mycket och högt i närområdet.

Nu var jag nära hemmet och bara nedförsbacken nedanför Blommenhof återstod innan jag passerade över järnvägsspåren och de gamla barackerna vid Hemgården.

Så var jag hemma igen och konstigt nog frös jag inte en ända gång under promenaden, inte ens om fingrarna när handskarna åkte av vid varje fotostopp. Hur lång promenaden blev vet jag inte, men ni som känner till Nyköping kanske har en aning efter vägbeskrivningen ovan. Jag kan i alla fall avslöja att det tog cirka fyra timmar att ta sig runt, inklusive fotostopp.

Välbehövligt, nyttigt, kul och skönt. Prova själv vet ja. Med en kamera som sällskap går det lättare, tro mig.

Nästa inlägg kommer också att handla om de bilder jag tagit denna vintriga helg. Den promenaden blev inte alls lika lång, men var det kallt i torsdags, var det inget emot vad det skulle bli.

Andra delar av stan

Jo, det finns andra delar av stan än hamnen.

Jag har tidigare berättat att mina promenader med kameran gärna tas i området kring Nyköpings hamn och varför.

Nu finns det områden i stan som faktiskt är lika trevliga att vandra, både med och utan kamera. Eftersträvar man närhet till vatten kanske söndagens promenad inte var den mest lämpliga, men bilder med vatten har ni sett på bloggen och kommer att få se.

Nej helgens långpromenad tog en annan väg än den vanliga. Med start i centrala Nyköping tog jag vägen över Borgarberget för att se den grönska som börjar spira nedanför den välkända Klockstapeln. Skuggorna från träden bakom mig bildade intressanta mönster i den allt grönare gräsmattan. (Klicka på bilderna för större storlek)

Att kombinera nytta med nöje är alltid en bra kombination. Dagens promenad var främst menad som en motionsrunda, där fotograferande var sekundärt och av den anledningen var stoppen få. Jag vet att jag får tid över till mer fotoinriktade rundor framöver och därför skedde inte nästa stopp förrän i backen upp till lasarettet. De gamla byggnaderna i området brukar tilldra sig mest uppmärksamhet. Jag har fotat dem förr och kommer att fota dem igen. De mer moderna delarna är dock underskattade, inte för dess arkitektoniska skönhet, men för detaljerna man sällan lägger märke till.

Den här gången mellan två av lasarettets byggnader bara finns där och få tänker väl på den fond den utgör i det moderna och stela landskap som utgör dagens arkitektur. Ska sägas att det blir mer spännande att fota denna övergång efter mörkrets inbrott. Något jag skulle vilja fota är de kulvertar och skrymslen som döljer sig under mark. Mörka och dolda utrymmen utgör alltid en spännande interiör och vad som skett i dessa mörka vrår har jag hört en del historier kring. Vissa av dem passar sig inte för känsliga ögon och öron och kan snarast kallas för barnförbjudna.

I skogen bakom lasarettet slingrar sig några stigar och en av stigarna leder till denna gångtunnel under E4:an.

Kanske ingen vacker skapelse, men ett tillhåll för många. Både de som tar bilder av själva gången, de som lägger ned lite mer tid på att skapa mer spännande verk och ungdomar som tycker att de förgyller betongväggarna med klotter.

Bortom tunneln väntar Hållets motionsspår. Med korta och kuperade stigar, är Hållet ett tillhåll för många motionärer som inte vill bege sig upp till Ekensberg. Hur länge området får vara orört återstår att se, för när politikerna fått hybris och drömmer om nya bostadsområden går inga grönområden säkra. Intill spåret ligger också Frisksportartorpet, varifrån söndagarnas tipspromenader utgår. Vid det lilla röda torpet som ligger insprängt bland lummig grönska växte denna påsklilja som stack ut bland övriga växter.

På gångvägen mellan Frisksportartorpet och Nya kyrkogården landade denna lilla gynnare. Yrvaken efter vinterns dvala eller slö av andra skäl vet jag inte, men den ville knappt ens lyfta när jag placerade objektivet bara några centimeter från. Påfågelögat är en av de två fjärilsarter jag kan namnet på, Citronfjärilen är den andra.

Promenaden fortsatte förbi Blommenhof och tillbaks till stan. Egentligen var det raka vägen hem till middagsbordet som gällde, men när jag kom till järnvägsbron över Brunnsgatan tittade jag upp och såg denna vy.

Den var så stilren på något vis och den för stunden klarblå himmelen ledde blicken uppför trapporna. Den icke-fotointresserade hade förmodligen passerat utan att reflektera, men som hobbyfotograf försöker man finna det andra inte finner…

Snart var jag tillbaks till utgångspunkten, Stora torget. En av Nyköpings oaser är Solparken framför en av stans vackraste byggnader, Westerlingska gården. Det är på sommaren parken är som vackrast och än är det några veckor kvar tills rabatterna fylls med sina 60 arter av sommarblommor och Parkaralian, Ginkon, Robinian, Katsuran och Valnöten grönskar. Jo, jag har lärt mig namnen på dessa träd som gömmer sig i den lilla parken.

Westerlingska gården har anor från 1719 och har bl.a. fungerat som apotek.

Detta om detta. Fler promenader väntar och snart åker cykeln fram och tar mig till ställen jag bara besöker under den varma delen av året.