Dag fyra på vår tripp i Dalarna ägnades förmiddagen på hemmaplan och hemmaplan i det här fallet är Gopshusgården. Lite med tanke på gårdagens sena middag där färsk potatis, sill, diverse tillbehör och givetvis den obligatoriska snapsen ingick.
Fast varför sitta hemma och slöa när möjligheterna finns runt hörnet. I det här fallet den 2,8 kilometer långa Linnéstigen som likt Vasaloppsspåret passerar Gopshusgården.
2,8 kilometer är givetvis ingen match för vana vandrare som vi alla tre är och en kort sträcka jämfört med andra vandringar på den här resan. Fast ibland luras man av avståndet. Hur som helst begav vi oss in på spåret som börjar enkelt bland blåbärsris och höga träd. Plan mark i början med en ganska snäll stigning efter några hundra meter.
Fast den snälla stigningen avlöstes snart av betydligt brantare sådana. Vi fick snabbt upp flåset och det var inte utan att tankarna förde mig och frugan tillbaks till byvandringarna i italienska Cinque Terre. Stigningen uppför Linnéstigen är inte lika lång som de uppför bergen i Toscana, men lika brant. Så brant att man har satt upp ett rep som hjälp att ta sig upp.
Väl uppe på toppen av stigningen befinner man sig högst upp på det 460 meter höga Gopsberget och utsikten därifrån är nästan lika storslagen som från topparna i tidigare nämnda Cinque Terre. Här syns Hökberget som ligger cirka 5 kilometer bort och bakom kan man skymta kyrktornet i Mora och Orsasjön. Här vilade vi ut några minuter.
Vill man nu gå uppför ett berg, måste man givetvis gå nedför samma berg. Linnéstigen fortsätter från toppen av Gopsberget och nedför Gopshusbacken. Här får man en lika magnifik vy, men över den lilla byn Gopshus och Spjutmosjön.
Efter vandringen runt Linnéstigen bar det av ned till den lilla badplatsen, eller rättare sagt bryggan, i nederkant av Gophus. Nu skulle det badas i det djupa och mörka vattnet.
Som alltid när kroppen är ordentligt uppvärmd är det första sekunderna innan man hoppar i de svåra. Det var inte så att någon av oss sprang ut på bryggan och kastade sig handlöst i. Nej, lite tveksamma kliv nedför stegen, lite ojande, men sedan var vi i och det var härligt uppfriskande.
Eftermiddagen kom, men tro inte att vi tillbringade den i ryggläge med varsin bok i handen. Nej, nu var det nya upptäcker som gällde. Fast först en lunch i Orsa innan vi åkte norrut och svängde av allfartsvägen för en några kilometer lång resa in i de mörka skogarna.
I dessa mörka skogar ligger två sevärdheter som vi förvisso besökt vid tidigare resor till Dalarna, men som vi ville uppleva ånyo. Första anhalten var…
…Storstupet.
Storstupet är en kanjon längs Ämåns väg mot Orsasjön. Bergväggarna runt kanjonen består av röd sandsten, rödbrun porfyr och gråsvart diabas. Ovanför Storsupet passerar Inlandsbanan på en smal bro som invigdes 1902. Bilden ovan är tagen från den och så här den ut i närbild.
Här var vi lite busiga, men till vårt försvar satt det ingen skylt från det hållet vi kom.
Ganska branta och smala stigar leder besökarna ned i kanjonen där man har en vy över både fors, flottningsrännan och järnvägsbron.
Några kilometer ytterligare in i skogen ligger nästa besöksmål, nämligen…
…Helvetesfallet.
Även Helvetesfallet är en djup kanjon som bildats av Ämån. Väggarna runt vattnets färd är 30 meter höga och även här kan man se spår av dåtidens flottningsrännor. Lite långt ned ja.
Annars är skogen runt Helvetesfallet lika intressant om man hyser intresse för vår svenska flora. Skogen är orörd och inhyser en rad ganska ovanliga växter som exempelvis tuvbräcka och skogsklocka. Några sådana förevigade jag inte, mest för att jag inte vet hur de ser ut. Jag har bara läst som det heter, men klickar ni på länkarna kan ni se bilder på de bägge växterna.
Nej, vi satt mest och njöt av ljudet från porlande vatten och den härliga utsikten.
En lite bökig stig ned till fallet och givetvis en lika bökig väg tillbaks.
Från skogarna norr om Orsa for vi sedan vidare för en eftermiddagsfika som vi tänkte ta vid det mycket vackert belägna fiket Älvhöjden i Skattungsbyn. Bara för att upptäcka att det var stängt. Tillfälligt eller inte vet jag inte, men här kan man både se bilder och läsa att man stängde 2014, men beräknade öppna igen 2015…vilket kanske aldrig skedde. Det är några år sedan vi var här sist.
Det blev istället en fika i den pittoreska byn Furudal. En liten by med cirka 400 invånare, men som har både en stor livsmedelsbutik, en närbutik, cafe, restaurang, högstadieskola och ishall! Många mindre orter i Nyköpings kommun skulle nog gråta av lycka om de hade det som lilla Furudal har. Läs mer om byn här.
I nästa inlägg få ni mer av…häpp…vandringar. Denna gång i längre etapper och i klassiska spår.
stefansvardag.wordpress.com 